Print Friendly

Europa på 1970-talet

Av Redaktionen | 31 december 1970


1970


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

31
FRANK BJERKHOLT:
Europa på 1970-talet
Idag talar man knappast längre om den
atlantiska gemenskapen. Varför led då
denna tanke nederlag? Redaktör Frank
Bjerkholt, Morgenbladet i Oslo, ställer
frågan i en artikel, här översatt från
norskan. Skälen var flera, menar han, bl a
gapet mellan USA och Europa i ekonomiska och teknologiska avseenden samt
upptäckten i Västeuropa av de östeuropeiska grannarna. Västeuropeerna
fann att de kunde främja utvecklingen
mot autonomi inom östblocket om de
själva avlägsnade sig från USA. Europa
måste nu, menar artikelförfattaren, samla
sina resurser till en gemensam arsenal.
Detta är utmaningen till Europa. I framtiden avtecknar sig konturerna av ett
federativt Europa, som skulle kunna lösa
flera av de europeiska konflikterna och
samtidigt påskynda avideologiseringen
den kommunistiska världen.
Medan 50-talet präglades av tron på det
atlantiska samhället, uppstod på 60-talet
en viss spänning mellan den atlantiska
iden och den europeiska, och under 1970-
talet måste vi kanske välja mellan dem.
Tanken på det atlantiska samhället ger
nämligen inte plats för de nya politiska
realiteter som har dykt upp i Europa.
Under 1950-talet antog man att den
atlantiska världen inte bara representerade en naturlig ekonomisk och kulturell
gemenskap mellan NATO:s medlemmar,
utan omfattade en större västeuropeisk
helhet, där säkerhetspolitiken bara var en
del av innehållet.
Idag talar knappast någon längre om
den atlantiska gemenskapen. Då Jean
Monnet, europarörelsens ledare, besökte
president Kennedy efter valet, bad han
honom att sluta använda orden atlantiskt
samhälle och istället tala om det europeisk-amerikanska partnerskapet. Den
tanke som låg implicit var önskan hos europeerna att spela en mer likvärdig roll
i samarbetet.
Varför led tanken på det atlantiska
samarbetet nederlag?
Först kan man peka på en geopolitisk
orsak. En nations intressen beror av dess
geografiska placering. Världen ser annorlunda ut från Washington än den gör
från London eller Bonn. Därtill kommer
att USA är en världsmakt, medan de europeiska länderna har mer begränsade
resurser, ansvar och aspirationer. Detta
blev klart i samband med Vietnam-krigen.
USA fann sig snart i stor utsträckning
isolerat från sina europeiska partners -i
32
denna fråga. Den atlantiska solidariteten
som man hade trott på och räknat med,
fungerade inte.
En annan orsak var de båda stormakternas önskan och behov av att finna ett sätt
att leva tillsammans på. Detta stod inte
alltid i överensstämmelse med intressena
hos de bådas respektive allierade. När
USA förhandlade med USSR kunde man
lägga tonvikten på andra frågor än på
dem som de europeiska länderna önskade.
Efter president Johnsons stora tal i oktober 1966, där han tycktes vilja inbjuda
Sovjet till samarbete på basis av status quo
i Europa, blev många europeer, kanske
särskilt västtyskarna, ängsliga för att deras
intressen kunde bli lidande till fördel för
en världsordning som de båda stora etablerade.
Vi fick också en amerikansk nyorientering av landets roll i världen. Vietnam
tycktes tyda på att USA hade lovat för
mycket då Trumandoktrinen av 1947 proklamerade amerikansk hjälp till varje
land som hotades av yttre eller t o m inre
aggression. Detta omfattande löfte upprepades av president Kennedy, medan
president Nixon slog in på en ny linje, en
mer pragmatisk och begränsad linje. Det
blev bekant att USA ville reducera sitt
engagemang i världen, och att landet bara
ville hjälpa de stater som var i stånd att
hjälpa sig själva. Det militära stödet skulle minskas till förmån för det ekonomiska.
Ingen isolationism
Det var dock inte tal om att USA skulle
återvända till isolationismen. Världens
mäktigaste stat kan inte göra det. Men
den skulle hädanefter bli försiktig med
sina engagemang och t ex överlåta mer
av det europeiska försvaret åt europeerna själva. Det blev klart att de amerikanska trupperna i Europa inte skulle stanna där för alltid. Europeerna insåg att
detta var en naturlig utveckling, som motsvarade deras egna önskningar om en mer
självständig hållning.
Det stora gapet mellan USA och Europa i ekonomiska och teknologiska avseenden fick vidare europeerna att inse att de
kunde koloniseras med ekonomiska medel
om de inte var i stånd att samla sina egna
resurser och sin egen förmåga. Deras europeiska medvetenhet ledde till en önskan att själva uträtta någonting, hellre än
att leva gott på vad amerikanarna gjorde
för dem.
Den nya europeiska självmedvetenheten manifesterades vidare på det sättet att
västeuropeerna upptäckte sina östeuropeiska grannar. Så snart avspänningen tillät
det sökte europeerna varandras sällskap.
Det blev klart att östeuropeerna hade en
liknande önskan om autonomi i förhållande till sin allierade stormakt som västeuropeerna hade vis avis USA. Förhållandena
inom de båda blocken var naturligtvis
mycket olika, eftersom varje medlem kunde lämna NATO när den ville, medan
Sovjet vägrade motsvarande rättighet inom sitt block.
Likafullt insåg västeuropeerna att de
kunde främja utveckling och autonomi
inom östblocket om de själva avlägsnade
sig från USA. Ett atlantiskt samhälle, dominerat av amerikanerna, skulle inte kunna skapa avspänning med och närmande
till Östeuropa, medan ett relativt självständigt Västeuropa, med USA på något
avstånd, skulle vara bättre i stånd till det,
eftersom USSR då skulle ha mindre skäl
att frukta en europeisk överenskommelse.
Den europeiska iden var uppenbarligen
en levande ide i båda delarna av ‘Europa. Västeuropa kunde söka ordna sin allians med USA mer som ett partnerskap
som skulle ge Europa anledning till att
prioritera europeiska intressen i samförstånd. Det förefaller som om inte bara
Frankrike nu följer en sådan linje, utan
att också Storbritannien och Västtyskland
kommer efter. Det nya, hoppingivande
samarbete som har utvecklat sig inom
EEC efter toppmötet i Haag i december
1969 öppnar porten in till den form för
europeisk integration som kan uppstå utan
att man behöver stöta sig med USA.
Utvecklingen i Norden
Ser man på det nordiska området i detta
sammanhang är inte utvecklingen här alldeles klar. I vår del av världen märker
man en viss ovilja gentemot den nya europeiska hållningen. I Norden som helhet, också inom NATO-länderna, märks
en olust att sluta sig till en västeuropeisk
integration. Och sedan den atlantiska alliansen avlöses av ett partnerskap mellan
två stormakter på varsin sida av havet,
har de europeiska länder som inte önskar
slå sig ihop med den nya enheten på kon- 33
tinenten bara ett återstående alternativ,
nämligen neutralitet och därmed ett maktvacuum.
Det är tydligt att intresset för en nordisk tullunion, för Nordek, har en sådan
bakgrund. Det sades sällan, men för
många var Norrlek en port in till en utveckling som kunde göra det överflödigt
att behöva slå sig samman med den nya
västeuropeiska blockskapelsen på kontinenten.
Denna tendens är så stark att t o m efter Haag-mötets tydliga framsteg i riktning mot medlemskap för de länder som
hade bett om det, kunde obetydlig entusiasm spåras i politiska kretsar i Norge,
och t o m i Danmark varnade man emellanåt mot att låta sig dras med av optimism. Det var nästan som om man saknat de Gaulle. Det var enkelt att ha en
man som bestämde åt sig.
När Norrlek har måst läggas på is för
en tid, avgör utvecklingen inom EEC hur
Norden skall förhålla sig till organisationen. Från skandinavisk synpunkt vore det
en fördel om den gemensamma marknaden inte tog form av ett tredje block utan
mer av en öppen organism som sysslade mer med ekonomiska och sociala framsteg än med maktpolitik.
Europa skapade både kapitalismen och
kommunismen. Bägge måste reformeras.
Kan Europa också framföda ett tredje
sätt att lösa utvecklingens och samhällets
problem? Kan den europeiska gemenskapen först och främst ge sig i kast med
den kulturuppgiften att ge det teknologiska samhälle – som följer efter det in- 34
dustriella – en struktur som tillfredsställer
nästa generation?
Den underutvecklade delen av världen
kommer att se med intresse på ett sådant
företag, eftersom de är missnöjda såväl
med de kommunistiska som kapitalistiska
recepten för hjälp och utveckling. Ingen
av dem kan anpassas till den kulturbakgrund som den tredje världen är präglad
av. Att förena produktion med rättfärdighet, framsteg med jämlikhet, effektivitet
med medbestämmande och automatisering med människovärde – det är alltsammans uppgifter som ännu påkallar pionjä-
rers verksamhetslust. Och varför inte i det
gamla Europa?
En förutsättning är att Europa samlar
sina resurser till en gemensam arsenal,
annars blir det inte starkt nog att fungera effektivt.
Utmaningen till Europa
Detta är utmaningen till Europa. Om den
inte besvaras kommer kontinenten att
fragmenteras och balkaniseras. Vi får åter
ett dominerande Tyskland som söker ett
närmande mellan »de båda staterna i en
nation» för att använda förbundskansler
Brandts formel. Man skall lägga märke till
att också DDR har en återförening på
sitt program, och i denna del av Tyskland har den preussiska andan överlevt.
Det är därför en lycka att Förbundsrepubliken prioriterar västeuropeisk integration framför en återförening. Det första
utesluter det sista inom överskådlig framtid men har i gengäld den fördelen att
tysk återförening en gång skall äga rum
inom en europeisk federation som eliminerar fruktan för tysk dominans, såväl i
öst som i väst.
När tysk nationalism absorberas inom
en europeisk ram, blir detta faktiskt mer
betryggande för Östeuropa än om man
fick tysk återförening på neutral grund
eller t o m prokommunistisk. Ty Sovjet
kan väl tänka sig att handskas med Prag
eller Budapest, men ett samlat Berlin?
Den federativa samarbetsprincipen
skulle på det hela taget kunna lösa flera
av de europeiska konflikterna. Man kan
tänka sig att brittiskt medlemskap i EEC,
tillsammans med irländskt, kan verka avspännande i Nordirland, att skotsk nationalism dämpas ner, att Gibraltar kan få
en ny status när såväl London som Madrid samarbetar i EEC. Sydtyrolen och
det belgiska nationalitetsproblemet kommer i samma situation. Och man vet att
det framdeles finns många latenta konflikter på Balkan som kan slå ut i ljusan
låga vid en upplösning av östblocket, om
det inte finns en federativ organisation
att söka anslutning till.
För Östeuropa kan det vara bättre att
ha att göra med ett samlat än med ett
fragmentariskt Västeuropa som öppnar
väg för spänning, konkurrens och oro. Vi
har kommit in i en period då de mindre
östeuropeiska länderna, och väl också Sovjet, har slutat att tänka på att göra Väst
kommunistiskt. Det är mer fråga om att
finna varaktiga former för samexistens.
Integration i väst bidrar till en sådan stabilisering, både därför att den skapar en
maktfaktor, vars existens Moskva måste
acceptera, och en produktiv enhet som
de östeuropeiska länderna har nytta av
att samarbeta med.
Att denna nya enhet är europeisk gör
det lättare för de östeuropeiska länderna
att närma sig den än om den var atlantisk.
Avideologisering förutsätts
Det perspektiv som här dragits upp bygger på den förutsättningen att den nationella autonomin får övertaget i de enskilda östeuropeiska länderna och att Mosk- 35
va blir mer traditionellt ryskt, det vill sä-
ga avideologiseras. Kommunism och utveckling är oförenliga storheter, och man
kan hoppas att det teknokratiska ledarskapet i Sovjet så småningom får mer att sä-
ga till om och motsätter sig att de nationella värdena förspills genom den partibyråkratiska dominansen.
Ju klarare och snabbare det demokratiska Europa lyckas med att skapa en
samarbetande enhet med gemenskap i
ekonomi, försvar och utrikespolitik, desto
mer främjas också avideologiseringen
den kommunistiska världen.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner