Europa får inte glömma Ukraina

Det var under vargavintern för tre år sedan som det ukrainska folket gick man ur huse och krävde förändring. Vi vet alla vad som hände sedan, men kriget pågår än och vi får inte glömma skriver Alexandra Ivanov efter ett besök i Lviv.

Korruption hade sedan länge lamslagit landet och när associationsavtalet med EU valdes bort till förmån för nödlån från Ryssland var måttet rågat. Nästan en miljon människor samlades på Maidantorget, med blickarna vända mot Europa.

Priset var högt. Prickskyttar mördade tonåringar och armén sattes in med order om att skjuta skarpt mot den egen befolkning. Europa såg på i tystnad. Vändpunkten kom när den dåvarande svenska utrikesministern Carl Bildt den 19 februari 2014 skrev en officiell deklaration med de kristallklara orden: ”I dag har President Yanukovich blod på sina händer”. Med det internationella demokratiska samfundet i ryggen och en orubblig vilja jagade det ukrainska folket Yanukovich ut ur landet.

Men Vladimir Putin var inte klar. En vecka senare ockuperades Krim och i april 2014 rullade de ryska stridsvagnarna in över de östra gränserna. Kriget blossade upp. Europa ställde sig med sitt Ukraina och införde hårda sanktioner mot den ryska regimen.

Sedan kom Syrien. Flyktingkrisen; Köln. Det fanns inte längre någon plats för Ukraina på förstasidor eller på toppmöten. Men kriget tystnade inte för att vi slutade att lyssna.

Sedan dess har 9 758 människor förlorat sina liv. Av dessa är 2 347 civila. 3 306 tillhör den ukrainska armén. Bakom dessa siffror finns tusentals livsöden som alla fallit offer för den ryska regimens militära doktrin. Så sent som i tisdags lät OSSE meddela att de kommer att utöka sin närvaro i Donbass efter att det nu står klart att vapenvilan inte respekteras. Stora delar av de östra delarna är de facto inte längre under ukrainsk kontroll.

Allt detta var förkrossande tydligt när jag i förra veckan besökte Ukraina. Resan styrdes mot Lviv, en stad man kan hävda vara bas för den nationella ukrainska rörelsen.

En kväll besökte vi en bar dit endast ukrainare välkomnas (med uppenbara undantag). Där hade jag förmån att bland många intressanta möten träffa en ung läkare som tjänstgjorde i den ukrainska armén. Han berättade om sin vardag men inte om kriget. Han nämnde fronten och att han om en vecka skulle åka tillbaka. Vid flera tillfällen avbröts vårt samtal av att andra gäster kom fram för att skaka hand med honom och tacka för hans insatser.

Mycket kommer jag att bära med mig från den sena kvällen i Lviv. Över bruten ryska och bruten engelska samtalade vi om Ryssland, Ukraina och Europa. Men det som står sig allra tydligast måtte vara känslan av styrka. Ibland har det sagts att Ukrainas existens är en tragisk historia om en stor europeisk nation. Och många gånger har de svikits. Ockuperats. Tvingats till kulturell och mänsklig underkastelse. Men dagens Ukraina är inget av det. Det är starkt och redo att kämpa för sin framtid. Många ser den framtiden i Europa.

Det kräver dock deltagande från vår sida. Ryssland under Putins järnhand kan krossa Ukraina. Men inte om Europa och Västvärlden visar att vi står bredvid dem. Vi är starkare än det auktoritära Ryssland.

Men det handlar också om vår frihet. För när den liberala västerländska demokratin stänger dörren mot länder där befolkningen blickar mot frihet stänger vi dörren för oss själva. För vårt samhälle är avhängigt en större frihet. Det handlar om en världsordning.

Älska Ukraina i drömmen och på riktigt,
Ukraina i blommande körsbärsträd,
Dess skönhet, alltid levande och ny,
Och dess vackra språk
– Volodymyr Sosiura, 1944

Alexandra Ivanov är borgerlig skribent och tidigare ledarskribent