Print Friendly

EU kan av egenintresse inte ignorera Turkiet

Av Thomas Gür | 11 mars 2011

Att Turkiet strategiskt är viktigt för EU, inte minst i och med de senaste revolterna i Nordafrika, är det ingen tvekan om. Nu har unionen ett viktigt val att göra – antingen stänga dörren för ett turkiskt medlemskap, eller att göra det motsatta och få en möjlighet att påverka dess framtida politik. Det menar Thomas Gür.

Foto: Lokum

I ljuset av de folkliga revolterna i arabvärlden diskuteras det, inte minst inom EU, ifall Turkiet kan få någon betydelse som modell för den fortsatta utvecklingen efter enväldenas fall. Det som framhålls är Turkiets exempel som ett land med muslimsk befolkningsmajoritet med (i jämförelse med arabvärlden) en välfungerande demokrati som också huserar styrande politiker som är utövande muslimer och vilka banat vägen reformer för ett allt öppnare och friare samhälle med uthållig ekonomisk tillväxt.

Detta scenario är behäftat med många osäkerheter, så som ifall revolterna ens kommer att nå framgång i alla länder och ifall en fredlig utveckling kan säkras där framgång vunnits. Den turkiska utgångspunkten är dessutom att Turkiets inflytande i området kommer att vara starkare om det inte uppfattas som att Ankara vill projicera sin samhällsmodell på länderna i grannskapet. Regeringspartiet AKP har emellertid ett högt anseende i arabvärlden och kommer säkerligen söka utveckla sina förbindelser med olika grupperingar och partier.

Säkert är däremot att Turkiet kommer att spela en geostrategisk och politisk viktig roll i regionen.

I förra veckan kom två händelser förknippade med hanteringen av den pågående revolten i Libyen att exemplifiera detta.

När Turkiet inledde en omfattande transportoperation för att hämta hem de cirka 25 000 medborgare som befinner sig i Libyen, kontaktades man totalt av 42 andra länder med förfrågan om hjälp om att få hem även dessa länders medborgare. Bland de hjälpsökande länderna fanns, enligt uppgifter från turkiska UD, utöver USA, Kina och Ryssland också åtskilliga EU länder som Tyskland, Frankrike, Italien, Rumänien, Storbritannien samt även Sverige.

Samtidigt motsatte sig Turkiet som Natoland, USA:s och Storbritanniens förslag om att Nato skulle implementera en zon med flygförbud över Libyen, för att hindra Muammar Gadaffi från att sätta in stridsflyg och -helikoptrar mot sina revolterande landsmän. Trots att man inte hyser några sympatier för Gadaffis regim, agerar Ankara realpolitiskt för att inte uppfattas som i agerandes i samförstånd med USA, vars aktier inte står högt i kurs i arabvärlden.

EU-kandidatlandet Turkiets aktioner och hållningar kommer således att stor betydelse för unionen i dess framtida relationer till Mellanöstern och Nordafrika också från ett säkerhetspolitiskt perspektiv. Det är sakförhållande som man, i eget intresse givetvis, alltid betonat från turkiskt håll, men som, hittills inte synes ha nämnvärt påverkat styrande politiker i Berlin och Paris, till skillnad från de i Stockholm, ska sägas. Främst den franska linjen är, för övrigt mot gällande avtal om medlemskapsförhandlingarna, att Turkiet inte ska kunna bli medlem i EU, ens när det uppfyller kriterierna för medlemskap.

Det val som Tysklands Angela Merkel och Frankrikes Nicolas Sarkozy just nu skjuter framför sig beträffande Turkiet, kommer att bli oundvikligt för deras efterträdare. EU är redan säkerhetspolitiskt beroende av ett land som har stort inflytande i hela Medelhavsområdet. Antingen kommer unionen att medvetet slå igen dörren för Turkiet vad gäller medlemskap i EU och kommer därför inte att kunna påverka dess politik nämnvärt framöver. Eller så accepterar man Turkiets medlemskap och kan påverka dess politik inom EU:s institutioner.

Gissningsvis kommer realpolitiska avvägningar att väga tyngre än hittills, när Merkels och Sarkozys efterträdare ska begrunda detta vägval.

Thomas Gür är företagare och fri skribent.

Läs mer om Turkiet:
Folkomröstningen i Turkiet – från sekularisering till islamisering eller från militarisering till demokratisering? (22/10 2010) av Erika Aldenberg

Turkiet gör upp med kupplaner (9/4 2010) av Thomas Gür

Mer yuppifiering än islamisering (5/6 2009) av Staffan Heimerson

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner