Print Friendly

Ett tillfredsställande jobb är en modern lyx

Av Rebecca Weidmo Uvell | 18 september 2015

Den intellektuella vänstern pratar om skitjobb. Vad hade människorna bara en generation bort tyckt om detta, undrar Rebecca Weidmo Uvell. De som gjorde klassresor genom arbete och som levde efter devisen gör din plikt, kräv din rätt.

Många har beskyllt nya Moderaterna för att, i och med sin ”re-branding” till nya arbetarpartiet med arbetslinjen som huvudfokus, också ha gjort detta till sitt enda fokus. Gömda och glömda är de andra borgerliga grundvärderingarna. Flit och ansträngning är en av dem. Men en gång kombinerades detta med att så länge du inte lever på andra kan du leva ditt liv precis som du vill. I frihet. Om du vill bo i ett tält i skogen, jobba fem timmar i veckan och kan leva på det är du inte en sämre medborgare. Du jobbar inte så mycket men du lever heller inte på andra. Bildning och klassresan är andra sådana grundläggande borgerliga värderingar. Länge har det underliggande budskapet varit att ditt syfte som medborgare, din enda skyldighet, är att bidra med skatt. Den retoriken lyste igenom inte minst i valrörelsen 2014. Du ska bidra till välfärden, detta är du skyldig samhället.

Till vänster har arbetslinjen nästan uteslutande reducerats till en ren provokation.

I början för att Moderaterna fräckt tog namnet arbetarpartiet från sossarna. I skuggan av arbetslinjen har det sedan växt upp en anti-arbetsrörelse. Till synes från ingenstans dök sociologen Roland Paulsen upp med en image av poppigt svårmod och med budskapet att arbete är fel. Hans missionerande har fått många anhängare. Arbete är slöseri med tid, det förslavar folk. Han och hans lärjungar i den arbetskritiska läran är emot allt som har med jobb att göra och tycker att folk framför allt måste jobba mindre. Men inte betala för det själva. För det går utmärkt att jobba mindre om du samtidigt drar ner din levnadsstandard men då måste man ju offra något och detta hör inte hemma i rättighetskulten. Paulsen-kyrkan är också väldigt förtjusta i att kalla olika typer av jobb för ”skitjobb” för att de inte når upp till deras definition av personlig lycka.

Hans senaste bok ”Vi bara lyder – en berättelse om Arbetsförmedlingen” har gett honom ett stort litteraturpris och säkerligen en lönsam föreläsningsturné, krönikeuppdrag etc. I boken citerar han en opinionsundersökning som konstaterat att endast 13 procent av jordens befolkning tycker att de har ett utvecklande jobb. En av dessa är garanterat Paulsen själv, som åtnjuter denna sällsynta lyx. Ironin är att det som ger Paulsen såväl god inkomst som tillfredsställelse är jobbet att kritisera jobbandet.

Varför jobbar vi?

Svaret på den frågan förenar hela jordens befolkning: vi jobbar för att överleva. Majoriteten av jordens befolkning får kämpa betydligt hårdare för det än Paulsen får. För att ställa mat på bordet till sina barn. För att få vatten. För att kunna betala för elektricitet och tak över huvudet. För att kunna hjälpa sin familj om de blir sjuka. Föreställningen om att jobbande ska vara kul och utvecklande visar bara vilket varmt, ombonat och priviligierat hörn man står i själv. Men även alla människor i rika Sverige jobbar för att överleva. Vi jobbar för att kunna ge oss själva och våra barn mat för dagen, bostad etc. Jobbet som medel till tillfredsställelse och inte bara medel för överlevnad är något modernt. Och absolut en lyx. En bonus.

Vi gör en massa saker för att vi måste. Det här verkar Paulsen helt ignorera i sin jakt på kapitalismen. Det är för övrigt många saker arbetskritikerna ignorerar när de för dessa utopiska resonemang, för att tillfredsställa proppmätta bortskämda svenskar med hjärtat till vänster men som har allt att tacka just andra människors hårda arbete.

Jag undrar stilla vad människorna bara en generation bort från dem som hävdar att vi inte ska arbeta tycker. De som gjorde de verkliga klassresorna på en väg byggd av just hårt arbete, ett arbetande för överlevnad. Arbete för att skapa sig en bättre tillvaro så att dina barn får andra möjligheter än du hade. Inte för omedelbar tillfredsställelse. En del i det som nu fult kallas skitjobb men som bara är ett av många jobb som måste göras för att samhället ska fungera och som skapar arbetsstolthet hos dem som utför dem.

Många grånande tinningar och rynkiga sträva händer med egna hjärtan bultandes till vänster måste vara förbannade nu. Deras uppoffringar och slit som till slut omvandlats till att trettioåriga sociologer och deras kompisar kan bygga karriärer på att säga att arbete är meningslöst.

Undrar hur det känns?

Som Sonja, min farmor. Hennes pappa arbetade på fabrik, hennes morföräldrar var bönder på 1800-talet. Hon hade två jobb för att ensam försörja sina två barn. Min pappa arbetade lika hårt för att först studera på universitet som den första i sin släkt, sedan göra klassresan till medelklass. Det hårda arbetet löper som en röd tråd i mångas släkter och egna historier. Bara en generation bort. Det hårda arbetet låg och ligger fortfarande till grund för människors möjligheter. Idag flyr människor från såväl krig som fattigdom för att bygga sig ett nytt liv. Som min farfar gjorde. Man börjar och jobbar sig upp. Arbetet är medlet, klassresan målet.

Samtidigt ägnar sig en del av den intellektuella vänstern åt att prata om skitjobb. Om förnedringen att när man lever på andras hårda arbete, det som skatt faktiskt är, avkrävas något. En gång byggde samma vänster sin värdegrund på det socialdemokratiska ”gör din plikt, kräv din rätt”. Plikt står före rätt. Idag gäller det omvända. Göra sin plikt kallas förnedring.

Mitt emot står nya moderater med arbetslinjen som ensam politisk idé i korgen. Men det börjar hända saker. Anna Kinberg Batra visade på borgerlig tillnyktring i det blåa ledet i sitt installationstal, där just klassresan lyftes upp. Man måste börja någonstans. De allra flesta människor har haft en rad jobb som bara var tråkigt slit. Ett sätt att försörja sig. Jag har själv packat korvbröd på fabrik och sålt annonser per telefon. Tråkiga jobb men de var bara ett steg. Och jag klättrade vidare.

Det är politikens roll att skapa så jämna förutsättningar som möjligt, inte utplåna olika resultat. Var du hamnar till slut avgör du själv. En klassresa förutsätter olikheter. Att det finns något att lämna och något att resa till. Men möjligheten till klassresa förutsätter också att vissa inte väljer det. Alla lever inte för att jobba, det har Paulsen rätt i. Alla vill inte någonstans utan är nöjda där de är. Vi behöver alltså omfamna just olikheter. Och de som inte vill jobba kan låta bli, där är vi överens.

Men där slutar det samstämmiga mellan mig och arbetskritikerna. För deras svar på frågan är att andra ska betala. Mitt svar är att så länge du inte ligger någon annan till last ska du omfamna din frihet och göra vad du vill. Ditt liv är ditt. Jag hoppas borgerligheten hittar tillbaka hit och litar på att låter man frihet för individen vara ledorden i sin politik landar man alltid rätt.

Rebecca Weidmo Uvell är borgerlig opinionsbildare och bloggare.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

SNB:s skribentskola

Beställ Felix Bekännelser

Läs mer

Med skuldkänslan som drivkraft

webshop_banner