Print Friendly

Ett nytt inbördeskrig i Irak tycks alltmer oundvikligt

Av Salam Karam | 17 juni 2014

frivarld_banner_stor2

Den irakiska staten faller samman och folket förbereder sig för ett nytt inbördeskrig. Parlamentet förmår inte samla tillräckligt många ledamöter för att fatta beslut om undantagstillstånd. Myndigheter drivs som privata företag. Salam Karam, skriver om det misslyckade statsbygget.

Omkring en halv miljon irakier är på flykt sedan islamistgruppen ISIS tog över staden Mosul i norra Irak. Dessvärre är den humanitära krisen i Irak ingen nyhet. Enligt irakiska humanitära organisationer har sedan januari 2014 ytterligare en halv miljon irakier varit på flykt från den våldsdrabbade sunnidominerande Anbarprovinsen i västra Irak. Om bland annat detta har jag skrivit i mina tidigare artiklar i Frivärld Magasin, Irak mellan hopp och förtvivlan samt Iraks stabilitet står på spel.

Det som är nytt för många observatörer är den plötsliga kollapsen av den irakiska staten och dess institutioner. En armé och säkerhetsstyrka som omfattar närmare en miljon poliser och soldater flyr panikartat för en extrem sunnimuslimsk grupp som tidigare av Iraks utrikesminister, Hoshyar Zebari, uppskattats vara upp till 12 000 krigare spridda i Irak och Syrien. Islamisterna hotar att inta Bagdad och de södra provinserna där majoriteten av befolkningen är shiamuslimer, vilka enligt ISIS är ”otrogna”.

En läsning av rapporteringen i Iraks nyhetsmedier visar en stat i upplösning och ett inbördeskrig som ter sig oundvikligt. Dagstidningen Azzaman hänvisar till ISIS och skriver att ”rebellernas råd”, har utsett en ny guvernör i Nineveprovinsen, där Mosul är huvudstad. Den sunnimuslimska organisation, Association of Muslim Scholars, knuten till sunnipolitiska partier i Bagdad, men också allierad med före detta officerare i Saddam Husseins armé, pratar i glada ordalag om de av ISIS kontrollerade städerna Tikrit och Mosul som de ”befriade områdena” i Irak. Den unge radikale shiamuslimske ledaren Muqtada al-Sadr vars beväpnade styrkor, Mahdiarmén, aktivt deltog i strider mot USA och mot sunniislamistiska grupper i Irak under åren 2003-2008, uppmanar shiamuslimerna att bilda en ny säkerhetsstyrka som han kallar ”Fredens celler”. Syftet sägs vara att försvara de för shiamuslimerna heliga religiösa städerna, Najaf, Karbala och Samara från ISIS. Enligt den irakiska TV kanalen Al-Furat har tusentals ungdomar från Sadr City anslutit sig och Muqtada al-Sadr får stöd från Iran som nu hotar med att gå in i Irak.

Under föregående vecka kom också det utlåtande som många shiamuslimer i Irak väntade på. Iraks högste andlige shialedare Ayatollah Ali Sistani, som uppbär titeln
Marja’ al-Taqlid (den vars exempel bör följas och vars uttalande bör efterlevas), har brutit mot sin annars trofasta praxis att inte blanda sig i vardagspolitiska affärer. Han har uppmanat irakierna att bära vapen och försvara sitt land och dess heliga platser från ”terroristerna”. Enligt shiamuslimsk tradition bör denna uppmaning nu efterlevas av alla shiiter som är vid god hälsa och har möjlighet att bära vapen.

Bilden från Irak är tydlig. Medan den irakiska staten och det formella politiska styret tynar bort, arbetar privata aktörer och organisationer febrilt för att fylla gapet och ta saken i egna händer. Det mest iögonfallande tecknet på de folkvaldas förlamning såg irakierna den 12 juni, då det irakiska parlamentet misslyckades att samla tillräcklig många ledamöter för en diskussion om huruvida en undantagslag skulle fattas. Avståndet mellan dem som styr och folket har inte varit så stort sedan Saddam Husseins dagar. Och om man försöker hitta något gemensamt som alla parter i Irak delar så är det våldets språk. Politiken i Irak handlar nu om en kamp på liv och död mellan vänner och fiender.

Hur hamnade vi där, var är vi på väg och vad kan vi göra åt det? Det är lätt att i denna stund skylla på USA. Men vad många analyser av Irak saknar är en förståelse för de mekanismer som ligger bakom det vi har sett sedan 2003 då landet politiska landskap strukturerades om radikalt.

Störtandet av Saddam Husseins tyranni var en revolution, dock en som påtvingades utifrån av USA. Revolutioner handlar inte bara om att störta det gamla. Det handlar också om att skapa något nytt. Däri uppstår ett legitimitetsproblem för revolutionsmakarna. Hur ska revolutionens segrare legitimera sitt styre och vilka lagar ska de utgå från när de planerar den process som ska leda till skapandet av det nya styret? Eller mer konkret: Hur ska den framtida staten se ut? Vad är dess identitet? Hur ska man gå tillväga för att skapa den? Och framför allt vem bestämmer allt detta?

Det många analyser av Irak missar är att 2003 var svaret på alla ovannämnda frågor ”partiska”. Vare sig bland revolutionens segrare, USA, shiiterna och kurderna, eller dess förlorare, sunniterna, fanns det någon form av samstämmighet kring frågan hur det nya Irak skulle se ut. USA föreställde sig en liberal demokratisk västvänlig stat. Shiamuslimerna föreställde sig en stat där shia som utgör majoriteten av befolkning i landet men historiskt varit marginaliserade av sunnimuslimskledda regimer, tar kommandot och aldrig mer låter sig underordnas en minoritetsgrupp.

Kurderna som länge lidit under centralmakten i Bagdad föreställde sig en ytterst decentraliserad federal irakisk stat där kurderna mer eller mindre sköter sina affärer själva. Sunnimuslimerna med stark arabnationalistisk identitet såg det nya Irak som en amerikansk-shiitisk-kurdisk konspiration med målet att upplösa Irak och radera dess sunniarabiska identitet.

Vidare, arvet från Saddam Husseins tid skapade också begränsade möjligheter. Vi kan inte analysera tiden efter 2003 utan att även analysera stat–samhälle-relationen i Irak före 2003. En tillbakablick i stat–samhälle-relationen i Irak visar oss en lång historia av diskriminering av stora segment av befolkningen. Den visar att statens formella institutioner inte hade någon reell makt, medan Saddam Husseins politiska parti, Baath, och senare hans släkt från staden Tikrit styrde landet genom sina parallella organisationer och institutioner, däribland säkerhetstjänsten. Vidare, visar den oss en militarisering av det irakiska samhället som pågick under 30 år av krig.

Denna kombination av en historia av diskriminering och våld innebar att segrarna i revolutionen, shiiter och kurder, inte frivilligt skulle lämna ifrån sig den makt och de rättigheter de hade kämpat för i decennier. Med andra ord möjligheterna till kompromiss var från första dagen Saddam störtades ytterst begränsade, medan risken för blodig konfontration ytterst stort.

Resultatet har blivit att Irak sedan 2003 inte har haft en fungerande stat i meningen en samling institutioner och organisationer vars socialt accepterade funktion är att formulera och upprätthålla kollektivt fattade och bindande beslut för ett folk inom ett avgränsat territorium. Kurderna har haft en egen stat i norra Irak. Shiamuslimerna har haft en mängd stater i staten i södra Irak. Sunniterna har inte haft något alls. Iraks parlament har varit paralyserat sedan det skapades. Avgörande politiska beslut har fattats utanför parlamentets och de formella statliga organisationernas ram. Folket har inte insyn i dessa beslut. Vad som finns i form av en stat i Irak är en samling av politiker och privata organisationer som driver statens ministerier som sina privata bolag, med resultatet att Irak är ett av världens mest korrupta länder.

Med ISIS erövring av Mosul, kurdiska truppers intåg i den oljerika staden Kirkuk och Ali-Sistanis upmaning att bära vapen har vi inte fått en ny politisk ekvation i Irak. De mekanismer som fanns där 2003 finns här idag, men deras resonans har förstärkts. Staten förfaller i en allt snabbare takt än någonsin och privata aktörer i form av miliser och religiösa institutioner skyndar sig mer än någonsin att ta över.

I den situation vi befinner oss i kan vi inte förutsäga något. Men vad vi redan nu kan se är en myriad av möjligheter och risker. Den främsta möjligheten är skapandet av ett kurdiskt land, Kurdistan. Omvärlden bör ta denna möjlighet på allvar då den kurdiska regionen i Irak är den mest välfungerande och säkerhetsmässigt stabila ”staten” i Irak. Den främsta risken är ett långvarigt inbördeskrig med regionala och internationella dimensioner. Redan nu bekämpar Iraks grannländer varandras intressen genom konflikten i Syrien och Irak. Denna regionala kamp kommer säkerligen att intensifieras. Men ett inbördeskrig i Irak kommer ur ett ekonomiskt perspektiv ha mycket mer långtgående internationella konsekvenser än ett inbördeskrig i Syrien. Anledningen är oljan.

salam_karamSalam Karam är statsvetare och journalist.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner