Print Friendly

Ett märkligt aktstycke

Av Redaktionen | 31 december 1965


1965


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

441
ETT MÄRKLIGT AKTSTYCKE
En alltmer tålmodig riksdag har
under årens gång fått vänja sig vid
att sänka sina anspråk på Kungl
Maj :ts propositioner. Det ingår i
den socialdemokratiska maktutövningen att regeringens propositioner allt för ofta präglas av partiskhet gentemot remissinstanserna,
allmän oklarhet i resonemangen
och oförtydbar strävan till centralisering av besluten.
Men proposition nr 141/1965 angående utbyggnaden av universitet
och högskolor sätter dock ett bottenrekord, som det inte blir lätt att
överträffa. Den enda rimliga förklaringen till att en statssekreteraravdelning kunnat lämna ifrån sig ett
sådant aktstycke måste varaatt man
stått inför den otacksamma uppgiften att tillverka ett politiskt beställningsskrädderi efter enklaste mönster. Ett antal frågor, som är av avgörande betydelse för den högre undervisningens framtid i Sverige, behandlas nämligen på ett sätt, som
är så nonchalant både i fråga om
motiveringar och ställningstaganden att ett bifall till propositionen
rätteligen borde vara uteslutet. Det
kan vara tillräckligt att här peka
på ett par exempel. Departementschefen vill införa fasta studiegångar, d. v. s. studenterna skall tvingas
välja mellan ett antal fasta ämneskombinationer. Han vill också införa generell möjlighet till avvisning av de studenter vid universitet och högskolor, som inte kan
följa med i undervisningen. Det
märkliga är att hr Edenman föreslår att regeringen skall få fria
händer att genomföra dylika principiellt nya system, vars förutsättningar och tänkbara verkningar
inte är utredda. Riksdagen skulle skjutas åt sidan. Några klara
besked huruvida det kommer att
finnas någon fri sektor för mera
självständiga begåvningar ges inte.
Det talas i största allmänhet om
särskilda anordningar för dessa
studenter, men vilka de skall bli
och hur de skall kunna fungera
vid sidan av det tänkta tvångssystemet, redovisas inte. Ändock är
detta en fråga av stor betydelse.
De västerländska universitetens
styrka har av ålder varit att de berett ett utrymme för den originella
begåvningar. Det är i icke ringa
mån på sådana personligheters insatser, som vår kultur bygger. Om
dylika begåvningar avvisas eller
tvingas in i en studiegång, som
inte passar dem, förstör man för
442
framtiden en både för individen och
samhället oumbärlig frihetssektor.
Trots universitetsmyndigheternas varningar har departementschefen vidare accepterat ett filialsystem, som innebär att man skall
etablera ett slags korvstoppningsanstalter utan tillräckliga biblioteks- och andra forskarresurser.
Universitetsmyndigheterna påpekar bland annat att lärarna vid filialerna kommer att få små möjligheter till kontakt med forskningen.
Departementschefen säger endast:
»Jag delar emellertid inte denna
uppfattning utan anser att- bland
annat genom en rad särskilda åtgärder- goda kontakter skall kunna etablera8 mellan institutionerna
vid moderuniversiteten och filialerna.» Hur då? Det upplyses icke!
De föreslagna filialernas verkliga
karaktär kommer tydligast i dagen
genom att hr Edenman accepterat
U-63 :s förslag att endast kurslitteraturbibliotek skall upprättas
vid dem. Biblioteksfrågan var
dock ett av huvudargumenten för
alla de sakkunniga remissinstanser, som avstyrkt filialtanken. Departementschefen försvarar inte
sin ståndpunkt med ett ord. Eftersom förslaget innebär rumphuggna
bibliotek utan retroaktiv bokanskaffning,. blir filialstudenternas
möjligheter att gå utöver kurslitteraturens trånga ram särdeles små.
Vad är det egentligen för mening
med att inrikta grundskola och
gymnasium mera på elevernas
självverksamhet än på faktiskt
kunskapsinhämtande och sedan
placera en del av dem vid studieinrättningar, som inte ger något
nämnvärt utrymme för den kritiska och praktiska attityd som man
hoppas att studenterna tillägnat
sig?
Det föreslagna filialsystemet innebär en svår diskriminering av de
studenter som placeras där. Man
kan tänka sig deras reaktioner när
de upptäcker hur mycket sämre
deras situation är jämfört med de
mera lyckligt lottade kamrater vid
universitet och högskolor, där man
har resurser att taga vara på begåvningarna.
Om man i Linköping eller annorstädes till äventyrs umgås med
tanken att resa en staty över hr
Edenman bör man tänka sig för
två gånger. Det är inte säkert att
filialstudenterna kommer att behandla ett dylikt monument med
den vördnad, som tillkommer minnesmärken över bestående insatser
i kulturens tjänst.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner