Print Friendly

Estetik och ekonomi

Av Redaktionen | 31 december 1970


1970


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

Estetik och ekonomi
Allt sedan statsverkspropositionen med
riktlinjerna till hr Strängs beramade skattereformer framlades har socialdemokraterna oroats av opinionsströmningar, som
är lika överraskande som obehagliga för
dem. skattediskrimineringen av hemmafruarna (hr Sträng: »visst får de stanna
hemma, men då får de finna sig i en lägre
standard») och av barnfamiljerna, skärpningen av progressiviteten och höjningen
av fastighets-, förmögenhets- och arvsbeskattningen har blivit för mycket för det
svenska folkets breda lager. För första
gången sedan hr Skölds havererade förslag till tvångssparande år 1955 mullrar
det även bland socialdemokraternas egna
säkra väljare. Redan detta är illa nog för
ett parti, som bygger sin valrörelse inför
det nya enkammarsystemet på radikala
jämlikhetsparoller. Än värre är egentligen
att ett antal av arbetarrörelsens höglönegrupper genom vilda strejker demonstrerar mot själva grundvalen för LO-byrå-
kratins makt: utjämningspolitiken. Vart
skall det taga vägen med den socialistiska
jämlikheten genom lönenivellering, om
höglönearbetarna vill ha ännu mer betalt
därför att de har ett så krävande och slitsamt arbete.
I längre perspektiv sett är den historiska
situation till sist inne, då socialdemokraterna får uppskära vad de sått under sina årtionden av maktinnehav. De har tagit
äran av all ekonomisk framgång inom landet, all standardhöjning och all välfärdspolitik. De har kunnat göra detta genom
att de vid politiskt rätt valda tidpunkter
drivit igenom stora sociala välfärdsreformer, utformade så att dessa främst gynnat
deras eget väljarunderlag. Sådana politiskt tacksamma reformer finns inte kvar
att marknadsföra. Nu gäller det fastmer
att ge de redan genomförda reellt innehåll. Det är mindre dramatiskt, och socialdemokraterna kan inte bygga en valrörelse
på upplysningen att de nya djärva målen
närmare bestämt endast är att avskaffa
missförhållanden, för vilka man själv är
ansvarig.
Alltså framställer socialdemokraterna
visionen av en jämlikhetspolitik, där man
genom skattereformer, subventioner och
lönepolitik skall »demokratisera» inkomstoch förmögenhetsfördelningen. Framför
allt skall låginkomsttagarnas situation förbättras på ett avgörande sätt. Alla måste
också medge att detta är en primär social
rättvisefråga. Människor med den ringa
skattekraft, som 15 000-20 000 i beskatt~
ningsbar inkomst representerar, får inte
plundras med 50 procent marginalskatt.
Men vilka bär ansvaret för detta; um inte just socialdemokraterna själva. Brutala
och klumpiga progressivskatteskalor, i förbund med inflation å ena sidan och en
ständigt höjd kommunalskatt på den andra, har satt alla skattebetalare och främst
låginkomsttagarna i ett skruvstäd, där
pressen ständigt blir allt hårdare. Vi har
därtill trasslat in oss i ett skattesystem,
som är så komplicerat och svåröverskådligt till sina verkningar, att flertalet medborgare knappast längre kan urskilja sambandet mellan de egna arbetsinsatserna
och de faktiska möjligheterna till personlig standardhöjning; de i deklarationer och
taxeringslängder högtidligen redovisade
inkomsterna framstår alltmer som fiktiva.
Taxeringskalendrarna ger också alldeles
vilseledande föreställningar om den verkliga inkomstfördelningen i landet. EgentIigen skulle vi behöva en ny typ av kalendrar, som talade om hur mycket folk betalade i skatt och hur mycket de sedan har
kvar.
Summan av allt detta blir naturligen ett
allmänt missnöje med skattepolitiken; låginkomsttagarna pekar med rätta på sin svå-
ra situation och särskilt då på den proportionella kommunalskattens hårda tryck
just på dem. De kräver i den sociala rättvisans namn att de bättre ställda skall bä-
ra en större del av skattebördan än hittills. Samtidigt är höginkomsttagarna till
den grad pressade av vår internationellt
sett enastående branta progressivitet. De
klagar, också med rätta, över att det för
deras del inte lönar sig att till fullo utnyttja den personliga arbetskapaciteten. Lindras inte marginalskatten, säger de, tvingas
de att taga ut sin standardhöjning i ökad
fritid – eller att söka sig utomlands.
skattepolitiken är alltid ett av politikens
känsligaste områden. Genom den socialdemokratiska regeringens mångåriga försyndelser mot elementära krav på realism i
hanteraodet av de skattepolitiska frågorna
har läget blivit explosivt. I en sådan situation introducerar regeringen principer
för en skattereform- eller rättare en skattereform utan principer – som måste göra
det stora flertalet skattebetalare både förvirrade och oroliga.
Vari ligger t ex rättfärdigheten i att
59
skatten skall skärpas för ensamstående föräldrar? Är det hållbart att som hr Sträng
säga att arvs- och förmögenhetsskatten
(liksom progressiviteten?) skall skärpas av
»snygghetsskäl», alltså en närmast estetisk motivering. Sparandet har – till allmän och även hr Strängs oro – stadigt
sjunkit de senaste åren. Alla är ense omäven hr Sträng – att·sparandet måste ökas
om vår ekonomi skall utvecklas tillfredsställande. I det läget föreslår hr Sträng en
skärpning av just de skatter, som träffar
sparade tillgångar. Hr Sträng får lov att
bestämma sig för vad han vill hålla på:
estetiken eller ekonomin.
Man kan gott begripa att besynnerliga
motiveringar måste tillgripas, eftersom regeringen försummat att göra beräkningar
över skatteförslagens verkningar beträffande produktion, investeringsvilja och
sparande. Har man i finansdepartementet
inte upptäckt att datatekniken ger nya
möjligheter till vägledande kvantitativa
kalkyler – när nu inte sunda förnuftet vill
räcka till. Med den djärvhet och fantasi,
som enligt hr Palme präglar regeringens
politik, skulle det väl ha varit framsynt att
räkna igenom några alternativa utvecklingstendenser beträffande t ex sparandet
och industriinvesteringarna. I den dataprogrammeringen kanske rentav hr Asbrink skulle vilja vara med. Han borde
rimligen vara intresserad av bytesbalansens
och valutareservens utveckling även på
längre sikt.
Bedrövligt nog tycks regeringen inte ha
tänkt i sådana kategorier. Bristen på sakliga motiveringar, liksom de irrationella el- 60
ler orimliga effekterna så långt de hittills
kan härledas ur angivna »princip»-deklarationer, avslöjar att kalkylerna bakom
skattereformen är politiska, närmare bestämt valpolitiska, inte ekonomiska. Det
Pärmar för årgång 1969
bakslag i opinionen, som regeringen mött,
tyder på att människorna förstår detta och
reagerar mot en dylik godtycklig maktutövning.
kan rekvireras från Svensk Tidskrifts expedition, tel 08- 21 00 49, eller genom insättning av kronor 9: – (inkl. moms och porto) på postgiro 7 27 44.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner