Print Friendly

Erik Dahmén; Ekonomiska diagnoser och prognoser

Av Redaktionen | 31 december 1980


1980


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

ERIK DAHMEN:
Ekonomiska diagnoser och prognoser
Vad ärforklaringen till att den ekonomiska
politiken inte lyckades under 70-talet? Professor
Erik Dahmens analys av orsakerna härtill hölls
ursprungligen som ett anförande vid
Handelshögskolans i Stockholm diplomfest i vår.
Han konstaterar att diagnoserna av utgångsläget
for olika åtgärder många gånger varit
otillfredsställande. Den gängse statistiken ger en
alltforgrov bild av utvecklingen. De goda
årsresultaten 1973-74 ledde till alltfor
optimistiska bedömningarfrån det stora flertalet
foretag. Man borde beaktat lönsamhets- och
soliditetsnedgången och satsat mer på förnyelse
och omorientering inom industrien.
1970-talets ekonomiska politik uppvisar få
framgångar, betydande ineffektivitet och somligt som gjort ont värre. Utvecklingen inom
industrien efter 1975 ser inte heller bra ut i
historiskt perspektiv.
Den för flertalet ekonomer näraliggande förklaringen till den ekonomiska politikens mestadels sorgliga 70-talshistoria är, att politikerna
och andra av oförstånd inte följt teoriens rekommendationer. Den förklaringen räcker ett
stycke på väg. Men den är långt ifrån tillräcklig. Dessbättre, ty om så vore fallet, skulle det
ju utesluta en intressant samhällsvetenskaplig
fråga, nämligen varför så många mer eller
mindre begåvade personer så ofta fattar
dumma beslut, dumma i den meningen att de
siktar på oförenliga mål eller innebär användning av medeL som inte är ändamålsenliga,
ibland t o m motverkar sitt syfte. Uppgiften att
besvara denna utmanande fråga kan jag dock
inte åtaga mig. Ambitionen måste begränsas
till att klargöra några av de mera påtagliga
anledningarna till 70-talets nedslående erfarenheter.
En sådan är, att diagnoserna av utgångslägena för olika åtgärder och framför allt av de
förlopp som lett fram till dessa utgångslägen
ofta varit otillfredsställande. Detta har i sin tur
bidragit till att både genuina prognoser, dvs
sådana där inga ”om” och ”men” förekommer,
och andra prognoser, t ex beträffande verkningarna, under preciserade förutsättningar, av det
ena eller andra ekonomisk-politiska medlet,
gång på gång slagit fel.
Mycket av vad jag har att anföra som stöd
för denna tes är hämtat från egen och andras
forskning vid Handelshögskolan, Industriens
Utredningsinstitut och Ingenjörsvetenskaps- 220
akademien. Denna bygger på delvis andra metoder än de som är karakteristiska får den teori
och den sorts studier som i stort sett satt sin
prägel bl a på konjunkturrapporter och ett antal s k långtidsutredningar.
Ser man på den mest lättillgängliga och vanligen redovisade statistiska bilden av den
svenska samhällsekonomiens utveckling under
tiden efter Andra världskriget ser det ut som
om en olycka började drabba oss först 1975. Av
de grova statistiska serierna framgår fåre denna
tidpunkt inte tydligt någonting anmärkningsvärt, som förebådar 70-talets akuta kris. Mot
den bakgrunden kan det vara intressant att
granska diagnoser och prognoser från den här
tiden, framfår allt de som gjordes kring 1975
och som jag skall beröra fårst.
Läget 1973-74
Det blev under åren 1973-74 vackra årsresultat och optimistiska bedömningar från det stora flertalet företag. Högkonjunkturen ansågs
vara ungefår som alla andra, låt vara särskilt
gynnsam får svensk industri. Krav på mycket
inflationistiska lönehöjningar mötte därfår inget avgörande motstånd. Stora investeringar
gjordes, ibland under inflytande av skattetänkande och med tanken att skulder och räntor
skulle klaras med den accelererande inflationens hjälp. I den allmänna optimismen fårutsågs livlig investeringsverksamhet även får resten av 70-talet. Politikernas fröjd var stor. I den
offentliga sektorn hade man rymliga spenderbyxor. Samhällsekonomiens styrka upplevdes
som stor. Somliga trodde t o m, att kronans
yttre värde skulle kunna följa den starka Dmarkens.
När bakslaget kom med överraskande styr·
ka, utlöst av en internationell konjunkturned·
gång och oljekrisen, var det med hänsyn till att
inga klara varningstecken tidigare observerats
naturligt att med olika ekonomisk-politiska mrdel, bl a lagerstöd, fårsöka överbrygga vad man
uppfattade som en konjunktursvacka. Tanken
var, att man därefter skulle kunna haka på en
internationell uppgång. Överbryggningen lyckades rätt bra, men sedan kom vi inte alls med i
den internationella uppgången mot slutet av
1975. l stället hoppade vi över inte bara denna
utan också den fortsatta uppgången under dc
följande två åren. Företagen och deras aktirägare förlorade inte bara mycket pengar utan
också sin tidigare optimism. Både investeringar
och investeringsplaner skars ned kraftigt. När
den allmänna kostnadskrisen, som lätt fårklaras med gängse penning- och konjunkturteori,
började bli outhärdlig, beslöt vi att devalvera
– och således i realiteten också att låta inflationskrafterna ra ny styrka. Med ungefår samma samhällsekonomiska diagnoser som fårc
krisen var det med denna växelkursändring
bäddat får föreställningen att industriens kon·
kurrenskraft i stort sett återställts, låt vara att
framtiden tedde sig osäkrare och att i enstaka
branscher s k strukturella svårigheter, som
plötsligt uppstått, inte kunde väntas bli klarade
redan under den förestående konjunkturuppgången.
De otillfredsställande diagnoserna hade i viss
mån att göra med att mycket av den statistik
man litade till var otillförlitlig samtidigt som
det saknades ett bra system får snabb information om väsentliga ting. Belysande exempel på
detta ges bl a i Jan Wallanders lärorika lilla
skrift, ”Om prognoser, budgetar och långtids- 221
planer”. Vad jag nu vill uppehålla mig vid är särskilt betänklig ut och utgångsläget hade vadock inte detta utan någonting annat: En fOr rit högt. Detsamma gällde fOrhållandet mellan
gängse penning- och konjunkturteori naturlig eget och främmande kapital.
fixering vid ett antal ganska abstrakta begrepp
och därtill knutna grova statistiska serier och
ett alltfor ringa intresse for historisk analys
med delvis annorlunda beskaffad teori bidrog
till att man inte klart nog såg vad som i verkligheten hände i industrien under ett långt, foregående fOrlopp. Detta gjorde i sin tur att man
inte väl förstod, att 1973-74 års uppsving vilade på lös grund liksom inte heller, att den av
1975 års löneavtal och den fOljande valutapolitiken framkallade kostnadskrisen drabbade en
av långsiktigt verkande faktorer forsvagad mdustri.
Vad var det, närmare bestämt, man såg
och inte såg?
Man såg en industriproduktion, som länge
följt en snyggt uppåtriktad trend. Investeringar, som inte sviktat. En produktivitet, som ökat
mycket tillfredsställande, dvs produktionen per
arbetstimme hade stigit ganska snabbt. Kostnaderna per producerad enhet, som trots ständig lönepress uppåt inte skjutit i höjden mer än
i konkurrentländerna. Så länge inte detta var
fallet, togs penningvärdeforsämringen med ro
av de flesta och välkomnades av många. På
utrikeshandelns område hade man vid 60-talets
mitt visserligen forutsett en del bekymmer men
det hela hade ju efter hand gått bra. Någon
nettoupplåning utomlands hade inte blivit nödvändig. Man hade också kunnat notera, att i
genomsnitt hade exportpriserna inte utvecklats
ogynnsamt i forhållande till importpriserna.
Industrien tappade i stort sett inte marknadsandelar. Lönsamheten, slutligen, visade visserligen nedåtriktad trend men lutningen såg inte
Vad som inte syntes
Allt detta och mycket annat liknande såg man.
Men det var åtskilligt som man inte såg. Jag
skall i all korthet redogöra for några av inslagen i den bild som framträder sedan man satt
på sig andra glasögon än den fOrhärskande
teoriens, dvs glasögon, som innebär möjlighet
till mycket mera differentierad analys och låter
oss se mycket av det som döljer sig bakom den
grova statistiska bilden. Vilka fOrändringar av
industriens fOrutsättningar och vilken industriell omvandling framträder, när man, som det
heter på fackspråk, disaggregerar analysen och
koncentrerar intresset kring fOretagarverksamheten, den tekniska utvecklingen och, inte
minst, marknadsmekanismerna? Och om man i
anslutning till detta inte drar sig for att använda även s k mjukdata, framtagna med historisk
forskningsmetod, trots att de inte kan ge material till sofistikerade statistiska analysmetoder
och s k ekonometriska tester?
Till att börja med finner man, att industriproduktionens utveckling fore mitten av 60-
talet inte motsvarade vad den borde ha kunnat
vara under de då foreliggande, mycket gynnsamma fOrutsättningarna, främst på avsättningsmarknaderna utomlands och här hemma.
Skillnaderna i modernitet mellan olika anläggningar var stora men likväl slogs få ut – utom,
från 1953 och framåt, i textil- och beklädnadsindustrien. Det fanns många möjligheter till
snabbare produktivitetsfOrbättring. Räntabiliteten, som i böljan var hög, sjönk i allmänhet.
222
Den borde av mycket att döma ha kunnat förbli
högre än faktiskt blev fallet.
Med ändamålsenliga analysinstrument och
med den oskattbara hjälpen av en efterklokhet,
som ju är lättare att fårvärva än fårklokhet, kan
man konstatera, att konkurrensen sällan var
tillräckligt hård under 50-talet för att tvinga
industrien att överlag göra sitt bästa. Vid övergången till 60-talet kom man dock igång med
stora investeringar och särskilt mycket ny teknik byggdes in i nya fabriker och anläggningar.
Under 60-talets fårsta hälft steg därför produktiviteten ovanligt snabbt. Det var inte många
nyanläggningar, som kom att visa sig vara felinvesteringar. Både industriens och samhällsekonomiens expansion blev under fem års tid
imponerande.
Kring mitten av 60-talet blev det en scenförändring. Förutsättningarna förändrades avsevärt. Konkurrensen blev mycket hårdare och
kom delvis från nya håll samtidigt som lönepressen uppåt blev starkare. Intäkterna sviktade ofta samtidigt som kostnaderna får
kapitalanskaffningen steg. Det sistnämnda berodde både på spararnas ökade inflationsmedvetenhet och på den renässans får penningpolitiken som följde av att finanspolitiken allt tydligare visade bristande effektivitet som skapare
av balans i samhällsekonomien.
Inom industrien satsades nu överlag intensivt på att pressa ned kostnaderna. För åtskilliga företag gällde det att överleva och man hann
då inte med mycket annat, t ex i form av en
förnyelse på produkt- och marknadssidan, som
ju i regel skulle ha krävt mera tid. Investeringarna fick sin tyngdpunkt vid maskiner inom
befintliga anläggningar. Rationaliseringarna
gjordes såväl inom anläggningarna, bl a genom
maskinparkens modernisering och utsortering
av produkter, som medelst sammanslagningar
och nedläggningar. Mycket gick ut på att utnyttja stordriftsfördelar. Det blev i många faO
fortfarande betydande produktivitetsökningar
men i motsats till tidigare resulterade dessa
långt ifrån alltid i ökad räntabilitet utan bara i
någorlunda upprätthållen sådan, om ens det.
Inte så få investeringar visade sig snart resullrra i föga lönsam produktion. Vidare gick det
inte lika bra som tidigare för de förhållandevis
omoderna företagen och anläggningarna att
leva vidare. Mot mitten av 70-talet hade därfOr
de förut stora skillnaderna mellan olika företag
och anläggningar blivit mindre.
Det kan alltså konstateras, att den även efter
1965 väl upprätthållna takten i produktionsoch produktivitetsökningen i betydande grad
berodde på att man utnyttjade den reserv av
rationaliseringsmöjligheter man haft råd att
hålla sig med tidigare. Om produktionskurvan
hade pekat mera uppåt redan under 50-talet så
skulle 60-talets fårsta hälft inte ha framstått
som så exceptionell. Eftersom produktionen
under 50-talet hade en med tanke på de dåvarande yttre omständigheterna undernormal
stegringstakt medan stegringstakten under rätt
många år efter 1965 genom kosInadssänkande
åtgärder, som till stor del måste ha engångskaraktär, kan sägas ha varit övernormal, kom inte
ett trendbrott vid 60-talets mitt att framträda
för 70-talet analytiker. Betydande fårändringar
i de på litet längre sikt avgörande fårutsättningarna för den industriella utvecklingen kunde inte någorlunda klart diagnosticeras. l vart
fall kunde det inte ske med de vanligaste teoretiska och statistiska analysmetoderna. Detta
framgår ganska väl, om man går igenom några
tänkbara argument mot den diagnos jag nu i
efterhand gjort.
Ett sådant är, att utvecklingen av kostnaderna per producerad enhet ju inte tydde på att
industrien från 60-talets mitt försvagades i forhållande till andra länders industri. Statistiken
ifråga återspeglar emellertid inte hela den
intressanta verkligheten. Den säger t ex ingenting om betydelsen av de just från denna tid
många nya utländska konkurrentforetag som
hade mycket lägre kostnadsnivå. Deras tillkomst ökade hela tiden den absoluta skillnaden
i enhetskostnaderna även i de många fall då
dessas stegringstakt från utgångsläget för de
nya konkurrentländernas del var densamma
som i Sverige eller t o m snabbare. Även i de fall
då den absoluta kostnadsskillnaden inte ökade,
blev naturligtvis påfrestningarna med tiden
värre än just i böljan. En relativt måttlig stegringstakt i enhetskostnaderna och en framskjuten position i rent tekniska hänseenden inom
ett gammalt verksamhetsområde hjälpte ju för
övrigt inte, om man höll på att slås ut av nya
branscher eller nya produkter. Det var just vad
som började hända inom åtskilliga områden
under 60-talets lopp.
Ett annat motargument kan vara, att i genomsnitt förändrades inte importpriserna i forhållande till exportpriserna i ogynnsam riktning, dvs vad sqm brukar kallas ”terms of
trade” forsämrades inte. Nej, inte enligt gängse
beräkningar. Men gör man analytiskt viktiga
distinktioner, upptäcker man kanske ett och
annat av intresse. Importprisindex påverkades
måhända mer än tidigare av prisfall på varor,
som svensk industri själv producerade? Alltså
inte lika mycket som tidigare av formånliga
priser på nödvändigtvis importerade råvaror
223
och på olja? Eftersom möjligheterna till snabba
och tämligen smärtfria omställningar inom landet genom överföring av produktionsresurser
från de av forödande utländsk konkurrens träffade industrierna till industrier med alltjämt
god konkurrenskraft sedan 50-talets varit
ringa, var detta i så fall någonting oformånligt
for Sverige under de här årtiondena. Vi vet
ännu inte tillräckligt mycket om hur den betydelsefullare verkligheten bakom de grova terms
of trade-beräkningarna började se ut under 50-
talets lopp. Men om det, såsom sannolikt är
fallet, varit en utveckling i den ovan antydda
riktningen, så betydde det under de i övrigt
rådande fOrhållandena en fOrsvagningav industrien.
Men industrien tappade ju inte i avsevärd
utsträckning marknadsandelar och handelsbalansen klarade sig efter några incidenter bra
ända fram till 70-talets mitt. Riktigt, men detta
säger inte allt. Går man djupare i analysen
finner man, att det forutsatte, att åtskillig exportindustri och konkurrensutsatt hemmamarknadsindustri under många år accepterade
priser, som var för låga i forhållande till kostnaderna. Visserligen drogs därigenom valutor till
landet, men detta återspeglade alltså inte en
väl bibehållen industriell konkurrenskraft och
inte heller ett i längden solitt underlag för bibehållna marknadsandelar och for utrikeshandelns fortsatta utveckling.
Industriens lönsamhet
Men den vanligen redovisade bilden av industriens lönsamhet samt soliditet, dvs forhållandet mellan eget och lånat kapital, såg ju inte på
något sätt alarmerande ut forrän 1976. Nej,
224
men återigen: Gör man mera ingående och
meningsfullare analyser än sådana som bygger
på salderingar och summeringar till grova statistiska serier, vilka döljer mer än de avslöjar,
finner man en betydligt intressantare verklighet.
De företag som fick sin lönsamhet så fOrsärnrad att de slogs ut, fårsvann ju ur statistiken.
Denna blev alltså förskönad som indikator på
vad som faktiskt hände med fårutsättningarna
fcir industriell verksamhet. För det andra kan
konstateras, att det bland de återstående fåretagen i motsats till tidigare kom att finnas ganska många med dåliga resultatjämsides med de
mycket lönsamma. Vidare minskade antalet
nyetableringar. Båda sakerna betydde en fårändring av särskilt intresse eftersom, såsom
samtidigt blivit fallet, överströmningen av produktiva resurser från svaga till expansionskraftiga fciretag och branscher fcirsvårats. För det
tredje: Det plötsliga tillflödet av mycket pengar
till industrien under åren 1973-74 återspeglade inte på minsta vis en i fårhållande till den
tidigare långsiktiga utvecklingen fårbättrad situation eller framtidsutsikt. Det var en följd av
en internationell hausse av utpräglat tillfällig
art. Detta uppmärksammades långt ifrån tillräckligt vare sig inom industrien eller på andra
håll. Slutligen en viktig sak: Inte ens om lönsamhets- och soliditetsbilden på det hela taget
hade varit ofcirändrad skulle det ha tillåtit slutsatsen, att ingen försvagning av industrien
skett. Från 60-talets mitt ställdes nämligen
mycket större krav på motståndskraft och förnyelseförmåga än tidigare. Lönsamhets- och
soliditetsnedgången borde därfår även av detta
skäl ha diagnosticerats som en mera oroande
faktor än som vanligen var fallet.
Hur politiken borde ha påverkats
Jag har nu anfört ett antal exempel till stöd för
min inledande tes, att de diagnoser av utveck·
lingen under en lång fåljd av år och av läget vid
mitten av 70-talet på vilka många prognoser
och åtskillig ekonomisk politik, liksom också
fåretagspolitik, grundades inte var tillfredsstäl·
!ande. Det återstår att med ett par exempel
bland många specificera och konkretisera hur
prognoser och politik skulle, eller åtminstone
borde, ha påverkats av bättre diagnoser.
Med tanke på den sedan 60-talets mitt på·
gående fårändringen av industriens förutsätt·
ningar borde lönehöjningarna ha varit mindre,
i all synnerhet som den offentliga sektorn sam·
tidigt växte snabbare än tidigare. 1975 borde
de till stor del ha ersatts av en gratifikation.
Investeringarna borde inte ha varit så stora på
gamla områden som de nu blev, framfår allt
inte under 1973 och 1974 års penningtillflöde.
Med undantag fcir de fall efter 1965 då överlev·
nad krävde så snabba räddningsaktioner i form
av omedelbar kostnadsreduktion att nästan
alla resurser gick åt till dessa, borde mera ha
satsats på fcirnyelse och omorientering. Den
äventyrliga kombinationen av accelererande
inflation och en föreställning att inflationen kan
betala skulder skulle säkert ha varit mindre
vanlig, om en god diagnos avslöjat inte bara
det triviala fårhållandet att endast intäkter kan
betala skulder utan också att många intäkter
kan sjunka även vid ökad inflation. En riktigare
diagnos skulle nog ha gjort både de får den
ekonomiska politiken ansvariga och fåretagen
mindre benägna att med lagerproduktion och
en del andra, liknande åtgärder fårsöka över·
brygga den konjunkturnedgång som började
vintern 1975. Den hade rimligen också fåran·
lett en större försiktighet med stora subventioner för att möjliggöra ungefår oförändrad
verksamhet i industrier med små chanser att
överleva i längden.
I dag borde en diagnos, grundad på det slags
analys jag på några få punkter här refererat,
bl a kunna förebygga en tro, att aktuella
ökningstal i produktionen och produktiviteten
visar en på det hela taget återvunnen expansionskraft, alltså någonting mera än ett bättre
kapacitetsutnyttjande tack vare devalveringen
och den i stort sett ännu någorlunda goda internationella konjunkturen. Synen på frågorna
kring växelkurspolitiken skulle nog också må
väl av den nyansering som en tillfredsställande
diagnos av det tidigare förloppet och det aktuella läget påkallar. Något tvivel skulle vidare
inte vara möjligt beträffande innebörden av industriens aktuella resultatredovisningar. Kan- 225
ske skulle t o m den löne- och skattepolitiska
problematiken kunna saneras, något som onekligen är högeligen önskvärt, eftersom den till så
stor del handlar om matematik, inte om den
samhällsekonomiska verkligheten. Om jag för
ovanlighetens skull tillåter mig ett visst mått av
önsketänkande kanjag rent av tro, att krismedvetandet här i landet skune komma till synes i
någonting annat än ord.
Jag vill sluta med ett på lång erfarenhet
grundat konstaterande: De som framför allt är
intresserade av att inom ramen för ekonomisk
politik eller företagspolitik göra prognoser
löper större risk att göra dåliga sådana än de
som i första hand intresserar sig för att diagnosticera det förflutna och det aktuella läget och
som på den grunden skaffar sig effektiva informationssystem, handlingsberedskap och, framför allt, flexibilitet.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner