Print Friendly

Erik Anners; Konsten att skriva

Av Redaktionen | 31 december 1984


1984


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

teoretisk pendang till Larsson-Kockbergs
mera journalistiska bok.
G Harry Stine: Rymt/företager. Timbro.
Bengt-Arne Yedin: Godmorgon ji-wntid. Atlantis.
Alf Aberg: De.fi”irsta ut\’Wldrarna . Natur och
kultur.
ERIK ANNERS:
Konsten att skriva
l ~in avslutamk essay: Konsten att minnas”
behandlar Thede Palm i sin senaste men förhoppningsvis inte sista krigshistoriska bok –
”De vita och de röda” – (Militiirhistoriska
Förlaget) något s?t subjektivt som konsten att
‘kriva memoarer. Inte många skulle vi\ga sig
pa det iimnet och ä n färre skulle lyc kas. l den
gamla lärdomsskolan skulle man tal<~t om ett
fritt iimne. Det kräver i högsta grad att författaren , till lärdom och kritisk förmi\ga. också
kan Wgga konsten att skriva. Och den konsten behiirskar Palm. Näst efter Frans G
Bengtsson torde han vara vår bäste historiske
e sayist – orsaken till att han inte intager en
mer känd ställning i vår litterlira värld (om
den svenska kulturella ankdammen nu tål en
~å anspri\ksfull beteckning) är helt enkelt att
han begriinsat sig till ett område för konnässörer. nämligen de krigshistoriskt intresserade. Vad som ger liv och intresse åt hans studi.:r över märkliga. ofta besynnerliga historiska gestalter. är hans mästerliga inplacering av
dem i den historiska bakgrundsmiljön. där
han låter både ideologiska och materiella rekl isita komma till sin fulla rätt.
Men framförallt skall hans litterära penselföring berömmas. Frans G Bengtsson skrev
509
Är konserl'(lfismen död’! Svenska Dagbladet.
Bertil Östergren: Vem är Olof Palme? Timbro.
Den första heltäckande studien i Olof
Palmes politiska liv; redan före utgivningen
en kontroversiell och mycket uppmärksammad bok.
för det mesta arkaiserande. i långa rullande
perioder. som gjorde sitt osvikliga intryck genom tyngden bakom alla belletristiska konststycken. Palm skriver en mer modern svenska: han behärskar formlära och syntax lika
viii och åstadkommer med de mildaste metoder starka effekter – den som vill se exempel
på det kan lämpligen läsa det sista stycket i
”konsten att minnas” .
Men innan Palm kommit så långt har han
hunnit med mycket – från boerkriget och
inbördeskriget i Ryssland mellan vita och
röda över Jalta och två generaler. amerikanen MaeArthur och fransmannen Massu. där
likväl skuggan av en annan general ligger
tung över porträttet. samt John Foster Dulles
och Suezkrisen.
Det är svårt att välja den vackraste blomman i en sådan bukett. Sådant är alltid en
smaksak. Själv har jag haft mest nöje av studien över MaeArthur – en gestalt. som aldrig
blev mer känd i Sverige och vars hi storiska
betydelse för Amerika och Japan och därmed
för det så snabbt expanderande stillahavsbältet knappast kan överskattas. Han hade under sin lå11ga tid på Filippinerna lärt sig förstå
Fjärran Ostern, och få av historiens stora
510
prokonsuler har varit lika väl rustade för sin
uppgift; inte många har också varit lika framgångsrika. Han är en av de få gestalter i modern tid som är en de stora Caesarernas like.
Det är med en rysning man föreställer sig vad
som kunde ha hänt om ockupationen av Japan efter 1945 letts av en enklare och om
Fjärran Östern mer okunnig amerikansk militär: sådana fanns det beklagligt gott om i de
högsta amerikanska befälshierarkierna under
kriget. Officersbanan drog under mellankrigstiden i USA i regel inte till sig annat än
hederliga medelmåttor.
I titelessayen: ”De vita och de röda” lyckas författaren med något som inte är alla
historiker givet, nämligen att ge överblick
och perspektiv åt det politiskt och militärt
kaotiska händelseförloppet under den ryska
revolutionen och det därpå följande inbördeskriget.
Att en revolution var oundviklig i Ryssland, om man led nederlag i kriget, det förstod alla någorlunda invigda redan år 1914.
Det berättas att Nikolaj II brast i gråt sedan
han skrivit under den mobiliseringsorder för
sex västtyska militärdistrikt, som blev en
sannolikt avgörande utlösande faktor. Han
hade anledning att fälla tårar. Nederlaget mot
Japan år 1905 hade lett till en då med yttersta
möda nedkämpad revolution; den hade bemästrats i icke ringa grad med konstitutionella eftergifter – som man sedan till stor del
tog tillbaka. Men förlorade Ryssland ett
storkrig var frågan blott om revolutionen
skulle bli vänsterborgerlig eller jakobinsk. I
likhet med den franska revolutionen inleddes
den ryska av moderata krafter, som snart
uppslukades av jakobinernas arvtagare, bolsjevikerna. De utgjorde den majoritetsfalang
inom det ryska socialdemokratiska partiet,
som under Lenins inflytande vunnits för ideerna om en de självkorade yrkesrevolutionä-
rernas diktatur genom en från ovan styrd
hierarki. Diktaturen skulle ingalunda legitimeras av någon folklig förankring – det var
minoritetsfalangens, mensjevikernas, ståndpunkt – utan endast och allenast av härskarnas insikt om marxismens absoluta sanning.
Härigenom ansåg de sig i högre mening företräda den sanna folkviljan , nämligen den vilja, som folket s.iälvt spontant skulle omfatta
bara det blev tillräckligt upplyst.
Som bekant är detta den ideologiska förklaringen till att kommunistiska partier har så
lätt för att utropa regeringar, även där deras
parti är i förkrossande minoritet.
Inbördeskriget fördes från båda sidor med
en grymhet, som knappt torde ha överträffats
ens av assyrier och nazister. Men ”majoritetsfalangen” vann, bl a tack vare splittringen
bland de vita och utlandets oförmåga att fatta
vad det hela egentligen skulle kunna leda till.
En i praktiken avgörande faktor var att bolsjevikerna hade bättre ledare, främst Lenin
och Trotskij, människor som i årtionden förberett sig just för sin revolutionära uppgift.
Därtill kom att bolsjevikerna hade övertagit
själva statsapparaten. Den använde de, med
utnyttjande av legala metoder, till att rekrytera 10000-tals officerare och inkalla miljoner
”värnpliktiga”, vilka betraktades och behandlades som desertörer, om de inte inställde sig.
Det av Palm i stram stil skildrade blodbadet var av en omfattning, som skulle utmattat
västeuropeiska folk för decennier framåt.
Men den ryska befolkningens förmåga att
överleva – den bestod fortfarande till mer än
95% av bönder – var enorm och dessa uthär·
dade alla prövningar, både då och senare under 1920-talets hungerkatastrofer. Såvitt jag
vet har vi inte förut på svenska språket en
likvärdig skildring av detta även för oss
svenskar så viktiga historiska skeende, och
Palms studie är redan därför en förtjänst.
Palm avslutar sina iderika och väl genomtänkta studier med en bedömning av Albert
Speers memoarer. Själv är jag av samma uppfattning som Palm; dessa minnen ”de profundis” är bland det märkligaste som skrivits i
den vägen. Som historisk källa är de ovärder·
liga därför att författaren inte har något av
försvara – sedan han förklarat sig ”skyldig”
till anklagelserna i Niirnberg-processen hade
han ju ingen moralisk plattform. Han försöker inte heller – mer än i form av lätta,
mänskligt begripliga retuscheringar – presentera tillrättalagda bilder. Hans minnen bidrar i icke ringa mån till att förklara hur den
stora katastrofen: Hitlers Machtiibernahme,
kunde komma sig. Ty än i dag frågar man sig
ovillkorligen inför bilden av Adolf Hitler:
Hur kunde denna alldagliga småborgarfigur
med sin blekfeta kroppshydda, ridikyla mustasch och osköna röst utöva ett så starkt inflytande över sin omgivning. Sedan han blivit
Fiihrer und Reichskanzler”, javäl, inför personer i höga ställningar grips människor lätt
av en spontan vördnad. Men innan han kom
dit? Speers memoarer säger något väsentliggt
om det. Hitler måtte kring sin sällsamma
ÅKE DAUN:
Den hjärtlösa välfärdsstaten
Det är både bra och dåligt att samhällsforskan: är aktiva politiker. Det är önskvärt att
politiker är extra kunniga i samhällsfrågor,
men partibundenheten är inte oproblematisk.
Det är vetenskapligt eftersträvansvärt att
samhällsforskare är så obundna som möjligt.
Andå skall vi vara medvetna om att det tinns
framst ående forskande politiker. en Bertil
Ohlin. en Gunnar Myrdal, en Gunnar
Heckscher.
Ytterligare en är professor Staffan Buren- ~tam Linder. som i sin nyutkomna bok ”Den
hjärtlösa välfärdsstaten” (Timbro samhällsdebatt) presenterar en samhällsanalys som
samtidigt är ett politiska debattinlägg.
Mycket av den kritik som under senare år
riktats mot välfärdsstaten i dess utvecklande
form bygger på studier av systemets ofömtsedda avigsidor. Statsvetaren och socialistiska debattören Bo Lindensjö har nyligen för
sin del hävdat. att den liberala och konservativa kritiken av välfärdsstaten i många stycken träffar rätt. ”Genuina problem och dilemman för välfärdsstaten blottläggs. som
välfärdsstatens försvarare medvetet måste
diskutera och ta ställning till” (Tiden 10/
1983).
511
blandning av fryntlighet och korpralskrik
kunnat utstråla en genialitet, som vann och
band människor. Att genialiteten var en den
onda viljans genius, det upptäckte många för
sent eller inte alls.
Så kan man reflektera kring Thede Palms
bok. Och det är inte det minsta värdet med
den att den just lockar till reflexioner i hans
egen genre.
Lindensjö menar att vad denna kritik dock
saknar är en strategi för att överskrida den.
Ej heller erbjuder den något seriöst alternativ
till välfärdsstaten. Emellertid synes det vara
med ett sådant mål för ögonen som Burenstam Linder delvis framställt sitt alternativ:
l”iilfiircls.wmhiillet – ej välfärdsstaten.
För Burenstam Linder förverkligas välfärdssamhället väsentligen genom en solidaritet, som har ”sitt ursprung i en önskan och en
möjlighet i vars och ens egen gärning att hjälpa, vara hänsynsfull, ordna väl för sina egna
och andra… Detta leder honom till att förespråka en politik. som befrämjar en starkare
familjesammanhållning. ”Denna känsla utvecklas naturligt inom familjen och kan där
växa sig så stark att den räcker även till generositet långt utanför dess gränser. Det går
inte att älska vilt främmande människor, om
inte själen först värmts av kärlek och ansvar
för anhöriga och vänner.”
l sin kritik av välfärdsstaten påpekar han
att solidariteten där ”går över skattsedeln”.
Välgörenhet betraktas å sin sida som något
fult , dvs människors medkänsla och vilja att
hjälpa förhånas. Jag är rädd att detta resonemang inte riktigt håller empiriskt. Visserligen
j

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner