Print Friendly

Englands försvar – huvudvärk för Labour

Av Redaktionen | 31 december 1965


1965


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

136
ENGLANDS FÖRSVAR-HUVUDVÄRK
FÖR LABOUR
De kraftigt stigande kostnaderna för försvaret är ett av
labourregeringens stora problem. Kostnadsfördyringarna
är dock avsevärt större än i
Sverige, något som kan vara
värt att hålla i minnet. Om de
engelska försvarsproblemen
informerar i denna artikel
kapten Hans Plogvall, som
nyligen haft tillfälle att på ort
och ställe ta del av de aktuella frågeställningarna.
1957 utkom en brittisk vitbok om
försvaret som väckte ett avsevärt
uppseende. Den bar dåvarande försvarsministern Duncan Sandys signatur och utlovade raska och omfattande, för att inte säga hårdhänta reformer. Värnplikten slopades i enlighet med brittisk tradition
och man övergick på några års sikt
till en yrkeskrigsmakt, relativt
liten men välövad och välutrustad.
Man övergav hoppet om ett fullständigt luftförsvar av de brittiska
öarna: luftförsvarets uppgift skulle
i stället inskränkas till att skydda
Au kapten HANS PLOGVALL
krigsmaktens baser, framförallt
den egna vedergällningsstyrkans.
Den senare fick huvuduppgiften i
försvaret. Invasionshot skulle mö-
tas på kontinenten och på havet,
av den brittiska Rhen-armen i
Tyskland och av Royal Navy.
Hur är nu läget åtta år senare,
när ungefär en »vapengeneration»
har förflutit?
Ett helhetsomdöme av följderna
av de beslut som fattades 1957
måste bli ganska negativt. På åtskilliga avgörande punkter bedömdes utvecklingen felaktigt, och det
har skapat svårigheter som är tydligt märkbara i den brittiska krigsmakten idag, något som också
framgår av den vitbok för 1965-66
som just publicerats. Det är ingen
nedvärdering av den brittiska krigsmaktens standard av idag om man
säger att den har kostat bra mycket
mer pengar än man fått ut effekt
för. Ibland har engelsmännen också
haft genuin otur.
Man erinrar sig hur det gick med
robotprojekten. Engelsmännen lade
ner en del nya strategiska robotprojekt och satsade i stället på att
tillsammans med USA tillverka den
flygburna strategiska roboten Skybolt. Men den fann amerikanarna
vara misslyckad och lade ner den
– den engelska V-bombstyrkan
stod plötsligt utan sin nästa generation av vapen. I stället tvangs
som bekant engelsmännen att placera framtidens vedergällningsvapen på flottan genom sex atomubåtar som skulle beväpnas med
Polaris. Fyra av dem är under konstruktion, och den första beräknas
vara i tjänst år 1968. Det finns
dock de som tvivlar på ett det blir
ens så många: planen har redan
reducerats med en atomubåt.
Bomber Command, som idag består av c:a 180 V-bombare, Vulcan
och Victor, blir visserligen efterhand utrustat med den brittiska
Blue Steel-roboten, men sedan är
det praktiskt taget slut på dess
historia. V-bombarnas arvtagare,
TSR-2, har av allt att döma en
mycket osäker framtid, om den
överhuvudtaget kommer till. Prototypen har visserligen flugit ett tiotal
gånger, men det visar sig att planet – beskrivet som ett helt integrerat vapensystem, som flygs
helautomatiskt, med dubbla ljudhastigheten, kärnvapenbärande,
med en aktionsradie på 160 svenska
mil och med speciellt goda lågflygningsegenskaper – blir ohyggligt
dyrt. Siffran 30 miljoner kronor
per styck har nämnts.
TSR-2-projektet hänger intimt
ihop med det engelsk-franska passagerarplanprojektet överljudsplanet Concorde. Det har också stor
137
betydelse för brittisk flygindustri,
och labourregeringen vågar nog därför inte lägga ner det, även om den
skulle vilja av ekonomiska skäl.
Antydningar i den riktningen resulterade i arbetardemonstrationer
i januari.
»Arbetet på TSR-2 fortsätter»,
heter det lakoniskt i vitboken.
”Metalltrötthet” för Valiant
RAF drabbades av en annan chock
när det plötsligt visade sig att alla
dess Valiant-plan var utsatta för
»metalltröttheh och måste tas ur
tjänst, vilket allvarligt drabbade
lufttankningsorganisationen och
fotospaningen. Vidare visade det
sig att de engelska plan man projekterat för att ersätta de åldriga
Hunter-planen, taktiska attackplan, samt ett transportplan för
kortare avstånd blev för dyra.
Dessa projekt fick läggas ner och
man köper i stället amerikanska
plan, Phantom och C130E, vilket
– säger vitboken – medför 300
miljoner punds besparingar under
tio år. Men pengarna går ur landet.
De delar av RAF som är up to
date idag är främst Fighter Command, utrustat med Drakens jämlike Lightning – men det är
ganska fåtaligt – och det för
engelsmännen så viktiga Transport
Command, som ständigt flyger
längs det pärlband av baser som
alltjämt återstår av det gamla imperiet, till Borneo, till Singapore,
till Cypern, till Hongkong, till Aden,
138
till Kenya, till Guayana eller till
någon annan plats där det för tillfället råkar vara oroligt och där det
behövs en eller två av de fåtaliga
bataljonerna i den strategiska reserven för att hindra alltför upprörande ting att hända.
I övrigt finner man i den engelska krigsmakten, som jag nyligen
hade tillfälle att besöka, samma
fenomen som man inte utan irritation kan konstatera i Sverige: nämligen att varje försvarsgren skaffar
sig ett eget flygvapen. Jag betvivlar
att det är ekonomiskt i Sverige;
engelsmän sade mig i varje fall att
det inte är ekonomiskt i England.
Jämför man det engelska flygvapnet av idag med vad Duncan
Sandys år 1957 ansåg att det borde
vara finner man att den självständiga vedergällningsstyrkan är närmast en fiktion. De engelska Vbombarna är, vad uppgifter beträffar, integrerade i USA :s kärnvapenstyrka. Bomber Command
finns kvar, men man kan redan
skymta den dag då dess saga är all.
Vad jaktskyddet av dess baser beträffar är det likaså en fiktion. Det
största hotet idag mot fasta baser
kommer inte från östsidans bombflyg, som Fighter Command nog
kan bekämpa, utan från de sovjetiska medeldistansrobotorna, mot
vilka jaktflyg är hjälplöst. Och
någon antirobot finns inte, i varje
fall inte ännu. Basbekämpning är
det enda medlet mot dessa robotar.
Detta är ett problem som inte är
enbart Storbritanniens, men det är
accentuerat på de tättbefolkade
brittiska öarna.
Flottans betydelse
Den försvarsgren som idag har
minst bekymmer för sin framtid är
den traditionsrika Royal Navy.
Problemet där liksom överallt annars är de enormt stigande kostnaderna. En fregatt idag är dyrare än
ett slagskepp var före andra världskriget, och man kommer inte ifrån
att det blir en efterhand alltmera
krympande flotta som England
sänder ut på världshaven. Flottans
uppgift är annars i mycket stor
utsträckning den traditionella sedan sekler: att hålla handelsvägarna öppna. Faktum är att den brittiska flottan i detta avseende gör en
större insats än vad man i vanliga
fall har klart för sig, något som är
till nytta inte bara för engelsmännen utan också för deras handelskonkurrenter i u-länderna.
Man kan givetvis inte definiera
värdet av denna brittiska insats i
siffror eller pengar, vi i Europa
märker bara att det går att handla
i Indien, i Malaysien, i Afrika, och
~ som sagt ~ detta beror på att
engelsmännen lägger ned pengar,
och ibland också engelska liv, på
att försöka skapa hjärtligt lugna
och ordnade förhållanden. De
engelska affärsmännen känner det
nog ibland en smula förargligt när
de blir utkonkurrerade i det brittiska samväldet av t. ex. västtyskar
eller svenskar: det är i alla fall
England som har skapat och vidmakthållit handelsmarknaden där.
Men länderna i Västeuropa lär inte
vilja bidra till de engelska försvarsutgifterna, även om de på detta sätt
har nytta av dem. Engelsmännen
får vara glada om de åtminstone
är villiga att stötta under det brittiska pundet, när valutan börjar bli
svag.
Den engelska armen är en ren
yrkesarme, som skall uppgå till
180000 man, av vilka 55000 enligt
utfästelser skall ingå i Rhen-armen.
Ingen av dessa siffror har någonsin uppnåtts. Av de totalt 393000
brittiska soldaterna i försvaret (det
finns 16000 kvinnor och 18000 pojkar i krigsmakten också) ingår
177200 i armen- vilket är ganska
exakt en tredjedel av den svenska
armens krigsorganisation. Denna
arme kostar 557,6 miljoner pund,
eller ungefär 8,3 miljarder svenska
kronor, ungefär sex gånger så mycket som svenska armen eller dubbelt så mycket som hela svenska
försvaret. Så dyr är en yrkesarme.
Detta beror naturligtvis delvis på
att en mycket stor del av den befinner sig utomlands. Där får alla
högre lön, större förmåner och
dessutom tillkommer kostnaderna
för familjerna – transporter och
bostäder.
Vad gäller utrustning kan man
inte påstå att denna yrkesarme ligger före t. ex. den beväpning som
de svenska fältförbanden har, snarare tvärtom. Utrustningen är dessutom ofta hårt sliten, som det
måste bli när den används tolv må-
139
nader varje år i stället för att som
i Sverige bara tas ut till repövningar. I gengäld är naturligtvis
dessa yrkessoldater betydligt bättre
övade.
Ett annat område där Sverige ligger långt efter är personalvården.
England tar hand om både befäl
och soldater på ett helt annat och
mycket generösare sätt än vad
myndigheterna gör i Sverige. Man
rekryterar befäl med sådana argument som hyggliga löner, rörlig
pensionsålder – så tidigt som 38
år – goda avgångspremier, bra
pensioner och underlättar övergång
till civilt arbete. soldaterna lockar
man med en spännande tillvaro
med mycket resande jorden runt,
teknisk utbildning och kanske inte
minst moderna kaserner (med t. ex.
badrum och bar i varje kompani)
samt den självkänsla som av tradition präglar den brittiske soldaten
– trots, eller möjligen tack vare,
mer än rikligt med formell exercis
med svenskt mått.
stora reformer
I fråga om utrustning kommer de
närmaste åren att medföra stora
reformer i brittiska armen, som står
inför en väldig skalömsning. Den
materiel som de närmare åren kommer ut i armen har man hållit på
ganska länge och grundligt med att
utforma, men så är den också både
strömlinjeformad i tillverkningsavseende och av hög klass i övrigt.
Engelsmännen anser sig bl. a. ha
en stridsvagn som är överman till
140
vår egen Sridsvagn S, Chieftein,
med en 12 cm kanon som har en
räckvidd och precision som är
oöverträffad. Vidare anskaffar
man en 10,5 cm bandkanon,
Abbott, nya pansarbandvagnar, en
serie pansarhjulvagnar – där en
finess är att de har sex hjul men
klarar sig på fyra, varför de överlever en stridsvagnsmina – en pansarvärnrobot, Vigilant, en pansarvärnkanon, W ombat, ett granatgevär, Carl Gustaf (i Sverige
benämnt grg m/48 och tillverkat
av Försvarets fabriksverk) och
mera liknande.
Engelsmännen har fördelen att
kunna prova ut all ny materiel i all
sorts terräng – även om det bara
är ett skelett kvar av imperiet finns
det i alla fall militära övningsområ-
den tillräckligt – och under krigsförhållanden. Något eller några
småkrig pågår alltid. Visserligen
kan det sägas vara »Överkvalitet»
att jaga bössbeväpnade stamkrigare
i bergstrakterna kring Aden med
helikoptrar, men det blir i alla fall
utmärkta försöksförhållanden –
den nya engelska materielen utmärks också av att den är robust
och fältmässig, samt har imponerande verkan i målet.
Med detta har jag också konunit
fram till det stora problemet för
Englands krigsmakt idag. Det är
den stora spännvidden på de krig
som Storbritannien måste vara berett att utkämpa: allt ifrån storkrig med kärnvapen i Europa ner
till små »postkoloniala» gruff med
stamkrigare i öknar och berg, kommunistisk subversiv infiltration på
Malaeka eller jakt på Sukarnos
djungelgerilla på Borneo. De vapensystem som behövs för det ena slaget krigföring passar inte alls för
det andra – och det är en klyfta
som ständigt vidgar sig samtidigt
som kostnaderna, i synnerhet för
vapensystem för storkrig, rakar i
höjden.
Omvärdering?
Det är ett problem som Sverige är
lyckligt befriat från, men som man
måste komma ihåg när man diskuterar splittringstendenserna inom
Nato. Hittills har tyngdpunkten i
Storbritanniens försvarsansträngningar legat på att möta hotet om
storkrig, med V-bombare, Rhenarme eller Home Fleet. I årets vitbok
antyds emellertid en omsvängning.
Något storkrig i Europa anser man
allt mindre och mindre troligt, och
huvuduppgifterna för krigsmakten
kan i framtiden komma att ligga
»Öster om Suez», heter det. Detta
kan i så fall så småningom leda
fram till en ny, bitter omvärdering
av de brittiska försvarsplanerna.
De stora kostnader som man de
närmaste åren planerar att lägga
ner på modernisering av framför
allt armen och flygvapnet, gör dem
nämligen inte mer användbara för
öken-, bergs- eller djungelkrig, snarare tvärtom. Den elektroniska
bombaren TSR-2 är inte något
lämpligt vapensystem för strider
på Cypern eller Guayana, och 50-
tonnaren Chieftain ingenting att ha
i Borneos djungler- knappast ens
mot kineser, om den saken skulle
bli aktuell.
Men denna omsvängning är än
så länge bara antydningar. Med
årets budget ger sig labourregeringen utan tvekan i kast med att
kraftigt stärka)Storbritanniens konventionella försvar, som bistert karakteriseras redan i vitbokens
andra rad som »allvarligt överansträngt och i vissa avseenden illa
utrustat». Budgeten lyder totalt på
OM Ku Klux Klan
141
2.120 miljoner pund, mer än 31 miljarder svenska kronor. Mer notabelt än totalbeloppet är kanske det
faktum att det innebär en ökning
med 8,7 procent brutto, med avdrag
för vissa automatiska fördyringar
m. m. ändå 5,5 procent netto — en
siffra som kan vara värd att hålla
i minnet, tillsammans med en på-
minnelse om Englands notoriskt
dåliga ekonomi, när vi här i Sverige möter det ständiga klagomålet
över att försvarskostnaderna stiger
med 2,5 procent om året.
Det gamla Amerika håller på att försvinna och med detta den
gamla enhetligheten i åskådning, baserad på opinionsbildningen
hos den infödda amerikanska medelklassen. Ku Klux Klan är ytterst
en protest från de hittills tongivande befolkningslagren mot de
krafter, som hålla på att i grund omdana det amerikanska samhället.
Det är detta som ger den i europeiska ögon så besynnerliga företeelsen dess främsta intresse.
Professor Gösta Bagge i Svensk Tidskrift 1925

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner