Print Friendly

En studie i politisk taktik

Av Redaktionen | 31 december 1971


1971


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

TOM SöDERBERG:
En studie 1 politisk taktik
Fru Ulla Lindströms två böcker m ed
minnen från hennes statsrådstid i den
erlanderska regeringen har tidigare recenserats i Svensk Tidskrift. Fil dr
Tom Söderberg påpekar, att dessa
volymer kommer att leva länge som statsvetenskapligt käll- och arbetsmaterial.
Han utnyttjar dem här för en studie i
regeringstaktik, och han fäster därvid
särskilt uppmärksamheten på slutkapitlet
i senare delen av fru Lindströms
minnen. Han delar hennes bekymmer
inför det sätt på vilket överheten numera
möter medborgarna. Partiledarnas dominans och tendensen tillledarkult är
naturligtvis en fara. Det är partiledarnas
taktiska handlande som satt sina spår
i svensk politik under de senaste årtiondena. Av naturliga skäl skriver fru Lindström mest om hrr Erlander och H edlund, båda erkända taktiska begåvningar.
Väl vore, menar dr Söderberg, om även
oppositionen finge sin hävdatecknerska
som gav insyn i hur politisk taktik
utformas, och helst borde också hon
ha statsråds rang.
Ulla Lindströms två volymer om sina över
tolv år i konseljen har med skäl blivit
slagkraftig information och kommentar
och kommer väl att leva länge som statsvetenskapligt käll- och arbetsmaterial. I
förstone stannade man inför mängden av
»avslöjanden» eller minnesbilder av regeringskretsens motiv, överväganden och inre slitningar. Det är värt att stanna också
inför fru Lindströms slutord, hennes essä-
istiska totalsyn på den svenska politikens
väsen. I konkurrens med krönikestoffet
har såvitt jag märkt sista kapitlet i »Och
regeringen satt kvar!» hittills inte diskuterats.
I vårt parlamentariska flerpartisystem
är taktiken en klimatfaktor på högsta plan.
Detsamma gäller inom statskonst under alla regimtyper, men i t ex en diktatur utan
fri debatt ställer sig taktiken högst annorlunda. UL (som hon skriver sig) blir bekymrad, när hon tänker på hur överheten
möter medborgarna förr och nu. skillnaden kan sägas gälla främst taktiken, fast
UL inte här brukar den termen. Främst
talar hon om TV-ålderns kampanjmetoder, och hon »blir nog aldrig fri från hemlängtan till 40- och 50-talen». Den som är
ännu mer till åren förstår och tyckte kanske ännu bättre om politikernas hårdare
tävlingsregler under mellankrigstiden.
Vad har då gått förlorat? Jo, som man
vet, det mesta av folkets direkta kontakt
med den ordinära riksdagsledamoten. Mö-
tesintresset, »aptiten på vad talaren hade
att säga, även när han tillhörde andra,
tredje eller fjärde klassens politiska aktörer, rallarsvingarna i Folkets Hus-de- 274
batterna . . .» Vidare den ymmga lokalpressen, som även avsatte muntlig efterdebatt ute på fältet. UL har funnit »tecken på att väljarna vill ha tillbaka det
personliga tilltalet, vill kunna röra vid sina ombud, vill höra eftertanken i deras
röster när de besinnar svaret på en svår
fråga». Att på nytt skapa andra former
än TV och färdiga åsiktspaket kallas rent
av »ett livsvillkor för demokratin».
Vad radion har grundlagt och TV är på
väg att fullkomna är partiledarnas offentliga dominans, inte långt från ledarkult.
Och vad anses tittarna kräva av en ledare? Mycket, även sådant som väljarna inte borde kräva. Att i uppsyn och röstläge
inte nå premiäraktörs nivå har blivit ett
svårt handikapp och lär väl ha bidragit
till ett par partiledares fall. Ledaren behöver därför inte vara estradcharmör av
typen Olof Palme eller på sin tid Bertil
Ohlin. »En och annan kan växa ut till en
politisk fadersgestalt», skriver UL, och
tanken går till 1970 års valsegrare nummer ett. Gunnar Hedlund är ett märkligt
fall av begränsade gåvors styrka; något
torftig finner nog mången inte bara ordalagens stil och innehåll utan även den faderliga uppsynen. Hans bebådade avgång
beklagas inte, men det hade varit intressant att få se vilket härnäst skulle gå bäst
hem, charmören eller fadersgestalten.
Hedlunds koalitionstaktik
Av ideologi tyngs inte centern, därom vittnar både gärningar och egna ord, och ledarens »klipskhet» (UL) belyses av interiörer som låter oss ana hans (hemliga)
motto: taktiken framför allt.
1955, ett år av stark löneinflation, föreslog finansminister Sköld och stoppade regeringens centergrupp det s k tvångslånet
om 10 % utöver skatt. Olusten, som fanns
på flera håll, markerade centern klart
först vid den avgörande beredningen i
ärendet. Vi får nog inte riksdagsgruppen
med oss, menade då Hedlund. Därpå följde konfrontation »med ett halvdussin bondeförbundspampar, som Hedlund skrapat
ihop» och som undanbad sig ansvar för
LO :s löneökningar. Eftersom LO var emot
alternativet punktskatter blev höjd bolagsskatt »den enda lilla matnyttiga bit
som lämnats kvar», och Erlander och LO
var ense om att det var ataktiskt att spräcka koalitionen på skattehöjning. Det taktiska i centerns agerande var att först sent
ställa saken på sin spets, som koalitionsfråga, och därmed ta äran av det uteblivna tvångslånet.
UL:s skildring av hur koalitionen valde att fortleva efter valnederlaget 1956
är också talande och kan summeras i citatet om Gunnar Hedlund: »själv tycker
han att det skulle vara taktiskt fel att ta
valutslaget som anledning till uppbrott.
Då ska det vara meningsskiljaktigheter
kring en konkret politisk fråga, säger han.»
Han genomdrev uppskovet emot nära
hälften av sin riksdagsgrupp. Och inom ett
år hade ATP-politiken kommit i det lä-
get, att det fanns en stor konkret fråga
att uppsäga samregerandet på. Taktikens
stora roll i centerns hållning framstår
skarpare i Björn Molins ATP-avhandling
(1965) än hos UL. Partiets jordbrukare
(småföretagare) var ej betjänta av obligatoriet, och partiet undvek i det längsta
att binda sig. När så skedde och linje 2
kom fram, var dilemmat enligt Molin »att
en uppgörelse med socialdemokraterna
omöjliggjordes av intressefaktorn och en
uppgörelse med högerns och folkpartiets
företrädare omöjliggjordes av den parlamentariska faktorn». Taktiskt var inte
minst att trots överkomligt avstånd mellan
linje 2 och 3 avvisa en borgerlig samlingslinje, som kunde peka framåt emot ett regeringsalternativ. Att hr Hedlunds taktiska vittring bestått genom 60-talet exemplifieras mer sparsamt hos UL men är ju
notoriskt.
Om budgivningen inför val som taktisk
huvudsak talar UL rätt tydligt. Det gäller »att rätt tolka valmännens behov och
förhoppningar. Med prognoser och planering försöker regering och opposition att
förutsäga vilka morgongåvor väljarna
skulle välkomna mest.» Det erinras för
egna sidans del om även vederbörliga
»kärva påminnelser om vad välfärden
skulle kosta» -vilket även motsidorna trots
sämre utredningsresurser strävar att både
beräkna och göra kunnigt. Bakom ligger
ju en intern översyn av lagret och av nyheterna inför partiinstanserna, för majoritetspartiets del LO inbegripet. Om detta
spelar stor roll inom socialdemokratin, har
å andra sidan det snart 40-åriga re.O”eringsansvaret medverkat till att det auktoritära
och organisatoriska trycket uppifrån ökat.
Ju mindre organisationstätheten är – dvs
ju större de ovissa marginalsympatisörer- 275
nas roll – desto svårare blir den taktiska
bedömningen av ett partis utbud. Såtillvida är hos oss folkpartiet sämst ställt, och
i den mån man sökt jämka ihop det socialliberala med det för dagen kuranta har
det ju förekommit upprepade missräkningar. Men den förberedande valprogrammeringen ser offentligheten, väljarna, inte mycket av. Vi upplever allt mindre en dialogisk sakgranskning före skyltningen, allt mer ett ensidigt utropande
från toppen av lockvarorna.
Ingen u-hjälpsopinion
Vilken roll taktiska popularitetshänsyn kan
spela, därom vittnar UL:s eget politiska
öde. Hon avgick ju på den oantagligt
blygsamma höjningen av u-hjälpsanslagen.
Bakgrunden till hennes avgång är i hennes goda ögon ett typfall av den negativa
opinionens makt. Ur en slutrond i Kanslihuset (december 1966) refereras hr
Sträng: – U-hjälpen har för övrigt ingen
opinion bakom sig. UL:s kommentar: Den
vanliga invändningen. Och när det redan
var för sent uppvaktades statsministern av
talesmän för partiets sidoorganisationer,
och UL återger enligt ett par indignerade
deltagare:
… Nu hade alla börjat säga emot honom. Ake Zetterberg, broderskaparnas ordförande, och Ingvar Carlsson, SSU-ordföranden, hade förklarat att de inte kunde svika sina respektive organisationer utan att
riskera sig själva moraliskt . . . Kvinnoförbundets Nancy Eriksson tog i på skarpen:
– Man skall inte springa ut och lova år efter
år, tända hopp och sedan svika. Erlander
hade försvarat sig med att bara få i partiet
bryr sig om u-hjälpen och att de borgerliga
276
1967 kommer att vara hur likgiltiga som
helst för u-hjälp . ..
UL:s version har godtagits av motparten hr Sträng. Frånsett kanske förkortade
repliker verkar den historisk och talar för
sig själv. Och u-hjälpen är inte den enda
kostsamma och internt svårskötta upprustningen. Att lotsa igenom den nya kulturpolitiken, den successivt ökade konstnärliga och litterära satsningen, har varit ett
konststycke som jag haft tillfälle att följa
på närhålL Vid en organisationsöverläggning därom sade departementschefen
Edenman om riksdagens menige, partivänner och andra: De tror att kultur är nå-
got slags jippo. Men han lyckades något
bättre än UL hos finansen och därmed i
riksdagen.
Spänningarna inom regeringspartiet
upplevdes som en sensation redan i den
första DL-volymens presseko. Särskilt då
LO :s effektiva nej till oms på vårriksdagen 1959; sekretessen kring den matchen
tillät LO att ·medverka till oms på hösten, då den och regeringen räddades medelst kommunisternas blankröstning. Under
avtalsår måste LO vara emot skattebomber på vårriksdagen, då de kan fattas som
arbetsgivarna behagliga åtstramningssignaler. Ett talande exempel hos UL är investeringsavgiften . på bilar 1955. Iden
mottogs av LO-ordföranden Strand »med
en hetta som vi aldrig tidigare sett prov
på … (han) gav uttryck åt arbetarnas
bitterhet över att inflationshotet alltid aktualiseras just när de ska inleda sina löneförhandlingar». Hotet användes »nu som
ett slagträ mot arbetstagarparten, ja, framförs som ett budskap från Sköld av arbetsgivareföreningens Kugelberg». Med
nöd uppnåddes någon mildring i hr
Strands – Första kammarens gruppledare – bebådade brandtal i den just förestående remissdebatten. Den taktiska knuten är att fackföreningsfolket sköts bäst
i optimismens tecken om våren, då tvärtom det politiska maskineriet helst sätter in
sina bromsar för regeringens del; särskilt
udda år hittills, framdeles vart tredje år.
Författningsutflykter
Om regeringens taktiska självförsvar – fö-
re 1957 delvis frånsett centerstatsråden –
är UL begripligtvis inte opartisk och tar
inte med allt. Hon behandlar inte folk~
omröstningen om högertrafik, som numera
belyses av den avgångne hr Erlanders utsago, att förseningen av trafikreformen är
något han efteråt ångrar. Den taktiska
kärnpunkten förefaller ju vara, att man
i sin starkt betygade ovilja mot folkomröstningar i konkurrens med parlamentarisk partimakt ville statuera ett exempel
på folkmeningens konservatism. Däremot
får vi besked om regeringens stora obehag
inför kravet på ATP-omröstning:
Vem inom höger- folkparti som ‘först tände tanken på en folkomröstning är glömt
(enligt Molin var det folkpartiets Aastrup,
min anm). – — I det längsta har vi socialdemokrater försökt undvika det. Att presentera de tre alternativen … så att vanligt
folk begriper dem har förefallit svårt.—
Med benäget bistånd av 8 bönder i FK skulle oppositionen kunna uppnå den tredjedel
av ledamotsantalet i kamrarna, som pressar
fram en folkomröstning enligt det vilande
grundlagsförslaget – plus rätten att själv formulera frågan eller frågorna, att underställas omröstning.
Denna förstärkning av folkomröstningsinstitutet, som regeringen och partierna i
första omgången enats om, blev som man
minns inte av. Regeringen valde att inte
framlägga det vilande grundlagsförslaget
utan kom i stället med en proposition om
omröstning på areformerat sätt. Den förbehöll sig avgörandet om alla tre linjefrågornas formulering, efter förhandlingar med oppositionen, vilka på förhand var
dömda att stranda. Oppositionen rasade,
maktövergrepp var dagens slagord. Enligt
UL hade regeringen i sista stund insett att
reformen var ett svårt misstag:
K~aven på att få formulem sin egen frå-
ga hade gjort regeringen allt betänksammare … Skall verkligen 1/3 av en riksdag kunna tvinga ut till folkomröstning vilken som
helst ömtålig fråga, presenterad i förledande frågeställningar, och sen använda de
missvisande resultaten mot den parlamentariska demokratins avgöranden i vanlig ordning? Är inte detta »maktövergrepp» så
gott som något – mot majoriteten? Upptäckten att ett folkomröstningsinstitut skulle
kunna användas som sabotage mot parlamentarismen av finansiellt starka minoriteter har öppnat våra ögon. För pengar till
objektiv upplysningsverksamhet har höger
och folkparti inte något intresse för närvarande, i förvissning om att försäkringsbolagen kommer att betala »upplysningen».
Åtskilligt kunde sägas om denna partiska och ändå självavslöjande återblick (ej
dagbokstext). »Förledande frågeställningar» och »sabotage>> är starka ord. Kvar
står regeringens öppet redovisade omkastning i grundlagsfrågan. Att sätta spärr för
ett vilande förslag var utan aktuell prece- 277
dens, ett maktövergrepp i bemärkelsen avsteg från riksdagens högsta makt i lagfrå-
gor enligt oskriven författningsregeL
Klart taktiskt betingade var också två
avsteg från stadgad riksdagspraxis. Det
var de år, då det vägde jämnt mellan enpartiregering och opposition och.då i laddade ärenden lotten avgjorde i utskotten.
En socialdemokratisk tillgång var majoriteten i Första kammaren, och· det viktigaste taktiska beteendet dessa år var lftng•
halningen av enkarnrnarreformen till efter
det kommunala valnederlaget ·19&6, som
tycktes utvisa att den eftersläpande senatsmajoriteten skulle gå förlorad. ·Orn den .innebörden i författningsförhandlingarna ti..:
ger UL. Huvudexemplet på ·taktiskt ·bruk
av FK korn i efterspelet till WenJ;lerströrnaffären. Utskottslotten drabbade ex-excel:.
lensen Unden med anmärkning, medan
försvarsministern gick fri. Majoriteten ge•
nomdrev emot stadgad praxis omröstning
i dechargefråga i FK, och den blev ju friande. Talmannen (fp) hade »böjt sig för
vetskapen att sossarna har majoritet och
kan återförvisa ärendet till utskottet, om
han vägrar». Och genom något missförstånd gick den planerade borgerliga protesten inte efter ritningarna, och UL rubricerar skadeglatt: »Västgötaklimax». Ett
annat taktiskt avsteg från praxis berör hon
inte alls: rösträtt för talmannen, alltså en
socialdemokratisk röst mer i AK där den
väl behövdes och en borgerlig mer i FK,
till ingens nytta.
Till riksdagspraxis hör också ett tänkvärt uttalande av statsministern vid en
lunchberedning i början av 1965. Skulle
278
kommunisterna, som i AK ökat från fem
till åtta, nu släppas in i utskotten? Inte
orimligt, men nej, »sa Erlander eftersinnande». Ett ja kunde uppfattas som en eftergift av svaghet. »Det hade varit något
enklare kanske», om antalet förblivit fem.
(Dagboksreferat.) Alltså, fler kommunister ett skäl emot partiets anspråk på representation – taktiskt tänkande i kvadrat.
Värt att ·minnas nu, då kommunistframgången gett utskottsplacering.
»Borgerliga motionsförslag nackades
som regel men kunde återuppstå efter omsmältning i någon kommitte och därefter
i underlaget för regeringspropositioner.»
För UL är detta alls inte taktik utan fruktbärande växelverkan. »Fler gemensamma
värderingar än man tror medverkar till
denna spridning av opinioner över partigränserna.» Må vara, men en taktisk
grundlinje på hög nivå är det nog också.
(Att klämmen i en reformmotion brukar
vara just begäran om utredning förtigs.)
Smått och stort har här blandats, men
totalintrycket torde bli: för mycket finter och delvis rena missbruk i taktikens
tecken. Självfallet anser UL – och inte
utan fog – att i så måtto oppositionen sitter i glashus. Som grov taktik ser hon
Gunnar Heckschers valparoll 1964 att
»slakta» ATP-fonderna till förmån för de
redan gamla (alternativet minskade inbetalningar till fonderna förtigs). »Marcus
(Wallenbergs) evangelium» är den hånfulla rubriken över detta onekligen förolyckade utspel. Men i brist på insyn fördjupar hon sig ju inte i motpartiernas
spelstil. En from önskan vore att oppositionen tids nog finge sin Ulla Lindström,
gärna med statsråds rang. Man kunde då
få underlag för en mer objektiv studie av
svensk politisk taktik på gott och ont.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

webshop_banner