En nationalsjäl med dopp

Romaner är ibland ett mycket effektivare sätt att inte bara beskriva ett samhälles utveckling, utan förklara det. När Lena Andersson nu i romanen ”Sveas son” skildrar det svenska folkhemmet blir detta tydligt. Hon lyckas ge liv åt många aspekter, och saknas några får man väl skriva en egen roman om dem, skriver Peter J Olsson.

En bekant till mig har travesterat Göran Perssons något svulstiga ord om klassamhället sålunda: ”Berätta inte för mig om det svenska folkhemmet. Jag har sett det. Jag har växt upp i det. Jag hatar det.”

När man läser romanen får det bestämda intrycket att precis detta är Lena Anderssons inställning. Jo, det finns försonande drag, Sverige är rikt, välordnat och staten förhållandevis välvillig. Men det saknas något. I Lena Anderssons fall kan det kanske kallas kultur, för andra är det bejakande av mod, framåtanda, eller framgångar – de som inte sker på idrottsplanen förstås.

Hon kunde stämma in i GK Cehestertons ord:

“The Collectivist State
Is a Prig and a Bandit;
It may be my Fate,
But I’m damned if I’ll stand it.”

Romanen handlar om den arketypiske svensken, han heter Ragnar Johansson och är född 1932 som son till Svea (född Svensson) och småföretagaren Gunnar. Svea är uppväxt i ett lika arketypiskt Fattigsverige med en mor som dör tidigt och en far som hon förlorar kontakten med när han emigrerar till Amerika. Slit och möda skapade en trygghet, där dock faran av att ryckas tillbaka ner i armod ständigt lurade. En pilsner kan leda till dryckenskap och fattighuset.

Skötsamheten var istället kaffe och fikastunder, de delar in dagen i lämpliga avsnitt och kan varieras på olika sätt beroende på fikabrödet. Att fikandet kommer in som en stark svenskhetsmarkör är inget unikt för Lena Andersson – många har noterat detta: Vid en kopp kaffe kan så många olika sorters samtal föras.

Men Ragnar Johanssons liv som typisk svensk handlar om rationalitet, vanlighet och att inte sticka ut. Han har en dragning till konsthantverk i ungdomen, presterar ett tidstypiskt snickargesällprov med intarsia, leker med taken på konstnärlig verksamhet samt funderar på arkitektyrket – men bestämmer för den trygga tjänsten som slöjdlärare.

Detta förblir han trogen, propåer från föräldrarna om att ta över åkerifirman avvisas. Och när rektorn erbjuder den stabile Ragnar att bli studierektor avböjer han.

Istället blir det idrotten som han lägger ner sin som ledare efter en avbruten fotbollskarriär. Först är det fotboll som gäller men sedan är det främst dotterns längdskidåkning som blir föremålet. Och där finns kanske en bild av en dragning mot ett mer individualistiskt Sverige. Fotbollens lag och kamratskap skiftas till de långa ensamma träningspassen i skidspåret.

Så var det ju också i de individualistiska idrottsgrenarna som det kollektivistiska Sverige visade framfötterna på 70-talet: Längdskidor, tennis, slalom.

Den fyrkantige Ragnar ger en rationell och tråkig bild av det Sverige till exempel jag växte upp i. Han personifierar en del av de värsta sidorna rent av. Man kopplar nästan osökt till Gunnar Ekelöfs dikt ”Till de folkhemske”:

”Av hänsyn till de estetiska kraven
(som också är ändamålsenlighetens)
har arkitekterna gjort molnen fyrkantiga.
—
Och det blir natt och tyst. Bara sophelikoptern
svirrar i sakta mak från port till port
förd av en framtida utstött, en anarkist och poet
livdömd att bortskaffa allt fantasisnusk.”

Lena Andersson har skrivit en bok som mycket riktigt bidrar till förståelsen av varifrån vi kommer och hur det har blivit som det är. Att det inte enbart är historia kan man notera när man följer svenska fotbollslandslaget och hur det skildras. Det är lagmaskinen, kamratskapet och de sammanlagda prestationerna som hyllas. Det osvenska, personifierat av Zlatan Ibrahamovic har ingen plats i laget, hans dominans får de andra att bli sämre, heter det. Och kanske är det så.

Men Sverige är också Sveas land. Den fattiga bygd som födde entreprenörer och flitiga småföretagare som Ragnars föräldrar i romanen och hennes amerikanska halvsyskon som hon till slut får kontakt med. Svea förhäver sig inte, hon sköter sitt och dricker sitt kaffe istället för de fina damernas thé. Och även om ordningsidealet är samma hos henne är det alltså som försvar, inte som hos Ragnar målet för livet.

Hennes slutord när hon strax för år 2000 lämnar in är också en sammanfattning både av romanen och Sverigebygget: ”Vi fick det så bra till slut. Vi kunde inte ha fått det bättre.”

Frågan är dock om vi som nation inte kunde ha uppnått detta på ett inte fullt så fyrkantigt sätt. Och frågan är vilken väg Sverigehistorien tar framöver.

Peter J Olsson är borgerlig skribent och chefsstrateg (M) i Region Skåne