Print Friendly

En lucka som fyllts i 68-berättelsen

Av Peter J Olsson | 21 september 2018



Bengt Pohjanen har skrivit en fantastisk rövarhistoria, och det som gör den ännu mer fantastisk är att den är självbiografisk och byggd på verkliga händelser, skriver Peter J Olsson.

Märkliga, tragiska och allvarliga händelser skildras ändå med ett påfallande ironiskt och humoristiskt stilgrepp. Vilket blir extra träffande för de verkliga personer som uppträder under de namn vi känner dem – inte minst från den kyrkliga sfären.

Han upplever ett Uppsala där radikaliseringen ökar för varje dag, och en kyrka som rycks med av tidsananda. Värdskyrkokonferens i just Uppsala 1968 är där en svängtapp.

Själv är han troende och skeptisk till mycket, han röstar på Centern men blir ordförande i en kristdemokratisk studentförening. Medverkar också i antologi som KDS ger ut, vilket dock snarast blir ett nederlag:

”Skriften är tänkt som ett inlägg mot socialismen, men blir i själva verket ett uttryck för Zeitgeist, Tidsandan. Den vill inget annat än hävda att det är vi idealister som vet vad jämlikhet, frihet och broderskap är, praktiserad i frihet. Vi är överens om allt, tvisten gäller vem som gör det bäst. Och så vidare.”

Så här femtio år efter revolutionsåret 1968 blir det plötsligt väldigt tydligt hur mycket det betytt för vår egen tid. Hur mycket av det som är dåligt som beror på det som skedde så där 1964-74, och hur en del goda inslag i samtiden också härstammar därifrån.

Frågan är om det inte är vi som kom något efter det som blir mest förvånade. 1968 var något överståndet, visst fanns det kommunister på universitetet under 1980-talet, men tidsandan kändes som något annat, och decenniet som inleddes med Maragret Thatchers segerval 1979 och slutade med Berlinmurens fall 1989 hade väl utplånat all betydelse

Tyvärr är det inte riktigt så, och därför är det ytterst givande med den flora av litteratur om -68 som nu kommer, innehållande såväl gedigna vetenskapliga verk som Johan Sundéens 68-kyrkan som försök tilläreräddningar som Jan Guillous roman.

En av de bättre skildringarna, också den med en humoristisk ton, har precis återutgivits av Timbro: Den förra året bortgångne Mats Johanssons ”De svarta åren”, första gången utkommen 1998.

Men Bengt Pohjanens roman fyller ett tomrum i debatten, den kompletterar övriga verk på ett näst intill omistligt sätt. Efter att ha läst den ser man på 1968, inte minst Svenska kyrkans 68-vandring, på ett helt nytt sätt.

Peter J Olsson är borgerlig skribent och chefsstrateg (M) i Region Skåne

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

webshop_banner

Ladda ner E-boken om Liberalkonservatism