Print Friendly

Elisabet Holm; Äldreomsorg på 80-talet

Av Redaktionen | 31 december 1980


1980


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.


ELISABET HOLM:
Äldreomsorg på 80-talet
Det behövs inte några storslagna,
monumentala ting inom äldreomsorg och
långtidsvård på 80-talet, skriver
hälsovårdsminister Elisabet Holm. Vad vi
behöver är en ändring i attityderna. Försök
aktivera pensionärerna i ställetför att
överbeskydda dem, vilket skapar passivitet
och vantrivsel. Öka den intellektuella
stimulansen. Byt ut sandpappersfilandel av
halvfabrikat mot schack, bridge och målning.
Bygg mindre och mänskligare enheter inom
långvården och öka personaltätheten. Dåfår
vi en bättre äldreomsrog med verklig
sjukvård och patientkontakt.
Gamla människor, långtidssjuka människor
har det i många avseenden bra här i Sverige.
Bra i materiellt hänseende. Vi satsar ganska
stora summor på bra bostäder, hyggliga pensioner. Men i andra avseenden är det sämre
ställt. Ensamheten känns för många pressande, känslan av att inte längre betyda något
gör ofta livet svårt för många gamla.
Den allmänna debatten om den framtida
åldersfördelningen bland befolkningen kan
inte heller kännas särskilt stimulerande. Jag
tycker själv att det ibland känns deprimerande att jag om några år räknas in i en
kategori som utgör en belastning för det
svenska samhället.
Sanningen är dock följande. 1985 kommer vi här i landet att ha l 900 000 personer
över 50 år dvs nästan 23 % av befolkningen.
De närmaste årtiondena sjunker andelen nå-
got för att år 2025 vara 2 193 milj. och
27,8 % av befolkningen.
Nu är det väl ingen som på allvar menar
att 50-åringen är i speciellt hög grad i behov
av samhällets omsorger. Det är klart att det
finns enstaka undantag. Men rent allmänt
sett är 50-åringarna helt kapabla att sköta sig
själva. Jag vill påstå att de flesta 70-åringar
också är det.
Det måste vara ett klart fel att i överdriven
nit och omsorg ge mer hjälp än vad som
egentligen behövs. Alla mår bättre genom
att ha något att göra. Det gäller alla åldersgrupper.
Ny syn på äldreomsorgen
l Göteborg har man under professor Allan
Svanberg gjort en för hela riket betydelsefull
studie över 70-åringar och deras hälsotillstånd. Den studien har i väsentlig grad ändrat synen på omvårdnaden och runt om i
landet börjar man nu lägga om äldreomsorgen mot en aktivering av pensionärerna i
stället för ett passiviserande vårdande. Men
det här är svårt. Man fastnar så lätt i invanda
hjulspår.
Jag vill gärna berätta en episod från min
egen hemkommun, när vi för ett par år sedan skulle utbilda vår personal till ett modernare sätt att arbeta inom åldringsvården.
Även några pensionärer på vårt vårdhem
deltog i kursdagen. Under samtal vid grupparbeten framkom att en av pensionärerna
varje dag tog en rejäl långpromenad för att
hålla sig i form. När vi sedan kom till redovisningen av grupparbetet frågade kursledaren den här mannen: Brukar du bädda
din säng? Nej, det gjorde han ju inte, det
gjorde flickorna. Dammsuger du Ditt rum?
Nej, det gjorde flickorna.
Orkar Du gå långa promenader varje dag
så orkar Du väl också bädda och köra dammsugaren var kursledarens replik. Som omedelbart fick ett av vårdbiträdena att reagera:
”Det är vårtjobb det här”. Men kursledaren
blev inte svaret skyldig: ”Nog är väl Du så
klok och förståndig att Du kan ändra Dig.
Du kan göra något annat i stället. Ta någon
med ut på en promenad eller sitt ner en
stund och prata med någon ensam människa.”
Det är nog ofta så att vården i all välmening är slentrianmässig. Vanliga naturliga
sysselsättningar, som alla människor ägnar
sig åt, är bättre än konstlad sysselsättningsterapi, som ofta ter sig meningslös. Hjälp –
75
men inte för mycket hjälp – när det behövs
skall vara en självklarhet, men överbeskyddande omsorg skapar passivitet och vantrivsel och leder till ett allt mer ökat behov av
hjälp.
Jag vet, det finns något som heter släktingar – barn – som man naturligtvis inte kan
bortse från och som ofta tycker att föräldrarna skall ha hjälp till många praktiska sysslor.
Det kan bli en konfliktsituation som dock
inte behöver vara omöjlig att ta sig ur.
Ålderdomshem eller servicehus?
Gamla människor vill bo kvar i sitt hem så
länge det är möjligt, och det vanligaste är väl
att det är anhöriga som oroar sig för att
något skall hända och därför söker plats på
ålderdomshem eller servicehus för pensionärerna. Även med viss nedsättning av hälsa
och krafter kan och vill de flesta äldre bo
kvar i den egna bostaden om bara trygghets-,
kontakt- och omvårdnadsbehoven blir tillgodosedda.
Det förs en ganska livlig debatt här i landet om man skall ha ålderdomshem i fortsättningen eller enbart servicehus. Jag ser
personligen många fördelar med servicehus
under vissa villkor.
I serviceboendet får man bo i sin egen
lägenhet och får hjälp med det man behö-
ver. Jag är också övertygad om att man på
servicehuset kan ge mycket service och även
bra hemsjukvård om det skulle erfordras.
Det beror ju helt och hållet på graden av
service som kommunen är villig att sätta in.
Jag skulle också vilja påstå att man inte bör
vara alltför gammal och skröplig när man
76
flyttar in på ett servicehus. Man måste hinna
leva in i denna sin egen bostad innan krafterna börjar avta. Det är nog här många
misstag har skett. Servicehustanken är ju relativt ny och man har i kommunerna haft ett
hårt tryck på sig att ta hand om många mycket gamla. I många fall har man också flyttat
människor från ålderdomshem till servicehus och jag tror att det är fel väg.
Det finns en viss grad av gemenskap på
ålderdomshemmet, som man inte så spontant finner i servicehuset. Det fordras litet
mer initiativ för att få kontakter där. Serviceboendet är ett bra alternativ om man får de
rätta hyresgästerna som är någorlunda
pigga när de kommer dit. Då kan de säkert
också stanna kvar i sitt hem – dvs servicelä-
genheten – när det behövs mer vård.
Man har från kommunalt håll haft en
överdriven förhoppning om att kunna dra
ner servicekostnaderna på servicehuset och
detta tillsammans med att alltför dåliga patienter hamnat där har ibland gett ett mycket
otillfredsställande resultat. Det har tyvärr varit vanligt att sjuka gamlingar skickats fram
och tillbaka i någon sorts skytteltrafik till
sjukhusens akutmottagningar. Det bör finnas ett bra samarbete mellan socialvård och
sjukvård, så att man kan undvika sådant.
Men samarbetet mellan kommuner och
landsting måste fungera. Det är helt otillständigt när människor blir brickor i spelet
mellan två huvudmän.
Vi måste få en väl fungerande hemsjukvård, just därför att så många långtidssjuka
längtar efter att få vara hemma. Men att
enbart lita till anhöriga vårdare tror jag är
orealistiskt av flera skäl. Dels därför att vi
vant oss vid att de flesta människor har
yrkesarbete. En återgång till självuppoffrande hemmadöttrar vill vi inte ha. Dels är
det tungt att ständigt vara bunden vid en
vårduppgift. Det måste finnas åtminstone
avbytare. Helst vill jag se en hemsjukvård
som bärs upp av vårdlag som utför
sjukvårdsuppgifterna. Men även i de fallen
blir man beroende av anhöriga åtminstone
på natten.
En ny människosyn
Jag ser med tillförsikt fram mot den omvårdnadsforskning som sakta växer fram i och
med att sjuksköterskor har fått möjlighet att
avlägga doktorsexamen. Jag är övertygad
om att detta kommer att leda till en bättre
långtidsvård; en annan människosyn inom
sjukvården. Vi skulle behöva få in moment
härav i all vårdutbildning. Det är troligen
endast på det sättet vi kan få en bättre långtidssjukvård och en bättre psykiatrisk vård.
Man glömmer så lätt att även gamla människor behöver akutsjukvård. Det är klart att
åldern inte skall vara något hinder för akutsjukvård. Kanske kan rent av effektiv akut·
sjukvård många gånger förhindra långtids·
vården eller skjuta den framåt i tiden.
Jag får många brev, mycket ofta från män·
niskor som inte får den vård de behöver. Det
är djupt tragiska brev från sjuka eller anhö-
riga till sjuka. Det handlar om gamla människor som blir snästa, om gamla som fryser i
sina sängar, om dåliga patienter som blir aUt
sämre, därför att de inte orkar äta den mat
som serveras. Och ingen bryr sig om att hjälpa dem.
Allt det här vittnar om att det fortfarande
finns en kall och hänsynslös inställning till
gamla, ofta förvirrade människor. Jag har
~älv hört unga sjukvårdsbiträden ryta och
svära mot ”tjatiga” patienter. Men jag har
också sett många exempel på omtanke och
omsorg, som verkligen glatt.
Bygg mindre enheter
Vi behöver ett nytt sätt att bygga sjukhem
och långvårdsavdelningar på, så att de stora
monumenten över landstingspolitikers ambitioner ersättes med mindre men trivamma sjukhem. Man måste bygga så au
patienterna både kan uppleva personlig integritet och känna att gemenskap och kontakt
finns nära. Långa korridorer kan inte vara
till glädje vare sig för personal ellerpatienter.
SPRI har nyligen genomfört en arkitekttävling, vars resultat kanske kan ge ny inriktning åt sjukhemsbyggandeL
Patientrum skall naturligtvis få vara personliga med några egna tillhörigheter. Men
– och det är en svår balansgång – de får
inte bli så hemlika, att hoppet att få komma
hem helt försvinner.
Det lilla sjukhuset har en annan fördel
också, nämligen att maten skulle kunna
präglas av omtanke. Bara en sådan sak som
hur smörgåsarna till kvällskaffet ser ut vittnar ofta om att kökspersonalen aldrig ägnat
en tanke åt hur en stackars darrig människa,
som kanske är helt förlamad i ena sidan,
skall kunna få i sig smörgåsen utan att hälften ramlar på kläderna. En sladdrig smaklös
formbrödsskiva med pålägg plus en klick remuladsås är en vanlig syn i sammanhanget.
77
Jag kan inte förstå att man serverar så dåligt
bröd på långvårdsavdelningarna, när patienterna så väl skulle behöva kraftigare fiberrikt bröd.
är man serverar en oskalad apelsin till
en förlamad människa vittnar det också om
tanklöshet, likaså när päronen är som rovor.
Patienten kan helt enkelt inte klara av så-
dana saker. Eller när man serverar kött och
potatis att ätas med sked när patienten kan
äta med gaffel. det är visserligen köket och
inte vårdpersonalen som oftast dukat
brickan, men det är sårande för patienten
att bli behandlad på ett nedlåtande sätt. Det
här är småsaker, som dock betyder så mycket för en sjuk människa. Det kostar inget att
göra vården bättre i det här avseendet. Det
är heller ingenting, som ger stora imponerande rubriker i pressen, men det är ett signum på god omvårdnad.
Intellektuell stimulans
De flesta av patienterna inom långvården är
mycket skröpliga och saknar kanske helt
möjlighet att sysselsätta sig med någon verksamhet. Men även om många är dåliga, så
finns det alltid någon som skulle kunna stimuleras med en annan inriktning av den s k
arbetsterapin. Det som är verklig arbetsterapi är någonting mycket bra, men det är
inte så ofta den tillämpas inom långvården.
Det hör mer till rehabiliteringsavdelningarna.
Man glömmer alltför lätt bort att det behövs en intellektuell stimulans också även
om armar och ben förlorat sin funktionsförmåga. Mycket av sandpappersfilandel av

78
halvfabrikat skulle kunna ersättas med sysselsättning såsom schackspel eller bridge.
Varför använder man sig inte av konstnärer
att lära ut hur man hanterar staffli, fårg och
pensel? Det fmns många, många patienter
på långvårdsavdelningarna som drabbats av
hjärnblödning eller blodpropp i hjärnan och
är förlamade i ena sidan. Med en hand kan
man hantera en pensel, även om man sitter i
rullstol, och livet på ett sjukhus kan ge motiv, i varje fall kan utsikten genom fönstret
ge fin inspiration .
Så några ord om tredje parten, nämligen
de anhöriga. Det är svårt att vara anhörig till
en långtidssjuk. Kanske är det därför det
blir allt längre mellan besöken i många fall.
Om de anhöriga får hjälpa till med några
arbetsuppgifter vid besöken blir dessa meningsfullare. Det borde vara personalens
skyldighet att resonera igenom detta med de
anhöriga . Det finns mycket som kan göras,
självklart helt beroende på patientens tillstånd. Man kan ta patienten med ut på en
promenad, man kan hjälpa till med hårtvätt
och nagelvård, man kan mata om det behövs.
ändring i attityderna. Det är djupt beklämmande att ta del av rapporter om våld mot
patienter inom mentalvården och långtidsvården. Det är företeelser som aldrig kan
accepteras.
Jag ser fram mot en mänskligare insikt på
den s k terminala vården. Att vi skall dö ärju
faktiskt det enda vi med säkerhet vet. Då
måste vi acceptera döden som en del av livet.
Det måste finnas mänsklighet och värdighet
över våra sista dagar.
Jag tror på gruppsjukvård, men den måste förbättras och utvecklas. Det finns ibland
litet för mycket av ”det är inte mitt bord”,
när man fått sig tilldelad ett visst antal patienter.
Det är bra om den något äldre personalen
som kommer outbildad in i vården får chansen att vidareutbilda sig till sjukvårdsbiträ-
den och undersköterskor. Det är ju så, att ju
äldre vi blir, dess mindre självsäkra blir vi
och det är minst av allt ”stöddighet” som
behövs i förhållandet till långtidssjuka. Dessa patienter befinner sig i en mycket utsatt
situation och är alltid i underläge gentemot
personalen.
Jag skulle önska att läkare och sjuksköterskor skulle inse att långtidsvården verkligen
Ändra attityderna är sjukvård och patientkontakt. Det behövs
Det är inte några storslagna, monumentala många fler i vården. Personalbristen är det
ting vi behöver inom äldreomsorg och lång- största hindret för en bra äldreomsorg.
tidsvård under 80-talet. Vad vi behöver är en

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner