Print Friendly

Det stora odjuret

Av Sten Niklasson | 29 september 2017



Den läsare som till äventyrs har sparat sitt exemplar av Beatles LP-skiva från 1967, Sgt Pepper´s Lonely Hearts Club Band, hittar i det kändistäta omslagets översta personrad en underlig figur mellan Sri Yukteswar Giri och Mae West. Han namn är Aleister Crowley, och han var en av förra seklets mest excentriska och kontroversiella personligheter. I populärpressen kallades han oftast ”Det Stora odjuret” eller ”Världens mest lastbara människa”, berättar Sten Niklasson.

Utanför England är han numera i stort sett bortglömd. Men i en enkät gjord av BBC för några år sedan rankades han som en av de hundra mest inflytelserika britterna någonsin. Konstnärer inom en rad områden, inte minst populärmusiken och filmen, har hämtat inspiration i Crowleys liv och verk. Till beundrarna räknades David Bowie, Ozzy Osbourne och Jimmy Page.

1887, när Crowley var elva år, dog hans far och efterlämnade en ansenlig förmögenhet, som möjliggjorde sonens utbildning vid en rad dyra privatskolor. Han lämnade flertalet efter kort tid, antingen tvingad därtill på grund av dåligt uppförande, eller frivilligt på grund av intensiv avsky för skolarbetet. Under en tvåårig vistelse vid Trinity College i Cambridge några år senare ägnade sig Crowley huvudsakligen åt sina favorithobbies schack, bergsklättring och sexuella orgier med prostituerade och tillfälliga bekanta av båda könen. I likhet med många andra studenter skrev han också poesi, men med ett erotiskt innehåll som tvingade honom att låta trycka alstren utomlands. Ett exempel är diktsamlingen White Stains (1898) som finns tillgänglig på nätet. I den finns för övrigt en dikt om Grand Hotel i Stockholm, där Crowley beskriver hur han uppnådde ett högre medvetandetillstånd efter att ha förfört en ung städerska.

Tjugo år gammal beslöt Crowley att viga sitt liv åt det övernaturliga. Med för honom ovanlig koncentration började han djupstudier av böcker om magi och alkemi. På rekommendation av likasinnade blev han initierad i det ockulta sällskapet The Golden Dawn. Detta sällskap var en av tidens många, mer eller mindre hemliga grupperingar, som ägnade sig åt andeseanser och alkemiska experiment. Bland dess ca 300 medlemmar fanns skådespelerskan Florence Farr, som var George Bernard Shaws älskarinna, och poeten William Yeats, som var ledare för den keltiska renässansen i sitt hemland Irland.

Medlemmarna i The Golden Dawn måste passera ett tiotal grader med stigande kunskapskrav. Efter den sjätte graden kunde den ambitiöse efter noggrann prövning beviljas inträde i en Andra Ordning. I töcknet bortom denna dolde sig den Tredje Ordningen med De Hemliga Ledarna, vilkas verksamhet antogs äga rum på ett övermänskligt plan. Crowleys magiska namn i sällskapet blev Perdurabo, vilket ungefär betyder ”Jag skall bestå i evighet”.

I augusti 1903 beslöt Crowley att gå under jorden tillsammans med en kvinna vid namn Rose Kelly. Syftet var att ”rädda” henne från ett av hennes familj sedan länge planerat giftermål med en annan man. En dag efter enleveringen gifte sig räddaren med den räddade. Tanken var från början att äktenskapet bara skulle vara ett formellt arrangemang, men Crowley och Rose blev faktiskt förälskade i varandra.

Något år efter bröllopet reste Crowley och den gravida Rose till Egypten under pseudonymen prinsessan och prinsen Chioa Kahn. Den furstliga titeln påstod sig Crowley ha rätt till efter beslut av någon obskyr potentat i Fjärran Östern. Den egyptiska miljön tycks ha inspirerat paret till märkliga magiska riter i syfte att kommunicera med gudarna Thot (vishetens gud, oftast avbildad med ibishuvud) och Horus (Isis son i falkgestalt).

En dag påstod sig Crowley ha hört en röst från ett andeväsen som kallade sig Aiwass, och som förklarat sig vara Horus budbärare. Budskapet, som Crowley noggrant nedtecknade, innebar att en ny tidsålder hade inletts för mänskligheten, och att Crowley skulle vara dess främste uttolkare och profet.

Eftersom han vid det här laget tyckte sig ha nått en tillräckligt hög andlig nivå, började Crowley fundera på att bilda sitt eget magiska sällskap, vars grund skulle vara hans utbyte av tankar med Aiwass. I oktober 1907 skrev han ner de texter som han förklarade hade dikterats för honom av Aiwass, och gav dem titeln Liber VII. Denna volym blev ett skriftligt fundament för det nya sällskapet Argenteum Astrum. Bland de visdomar som den i sällskapet initierade fick del av fanns utnyttjandet av den sexuella aktens olika faser, framför allt orgasmen, för att befria jaget.

Efter att ha skilt sig från Rose, lierade sig Crowley snabbt med en kvinna vid namn Leila Waddell, som delade hans intresse för magi och som han under en rad dramatiska seanser kom att kalla ”Scarlet Woman”. Han producerade en performanceföreställning, i vilken Leila Wadell blev besatt av mångudinnan och kommunicerade med detta väsen med hjälp av sin violin. Vid de första privata föreställningarna försattes publiken i den rätta stämningen med hjälp av en bål spetsad med droger. När föreställningen gavs på Caxton Hall i London, blev emellertid mottagandet betydligt kyligare, möjligen beroende på avsaknaden av stämningsskapande preparat.

Crowley lät sig inte nedslås. Han for istället till Paris för att hedra den avlidne Oscar Wilde. Den homosexuelle poetens grav på kyrkogården Père Lachaise hade prytts med en staty, som emellertid ansågs obscen och därför hade täckts med en presenning av stadens myndigheter. Crowley drog under en offentlig demonstration bort presenningen, vilket förstås ledde till publicitet. De ansvariga i Paris beslöt då att anlita en skulptör med uppdraget att förse den kritiska delen på statyn med en fjäril av brons. Crowley stal fjärilen och tog den med sig till London, där han gjorde skandalartad entré på en restaurang med bronsinsekten fastsatt i gylfen på sin smoking. Mer publicitet följde naturligtvis.

I London stötte Crowley ihop med en bekant som var på väg till en fest för danserskan Isadora Duncan och föreslog att de skulle göra sällskap dit. Crowley accepterade och drabbades under festen av sitt livs stora kärlek, Isadoras väninna Mary d´Este Sturgis, av allt att döma den enda kvinna han inte någonsin lyckades dominera. Rusiga av passion for paret till Neapel, där de hyrde en villa, och där Crowley inledde en feberaktig skrivarperiod.

Bland tidens många ockulta sällskap fanns också Ordo Templi Orientis (OTO), vars mål enligt egen utsago endast kan förstås av de högsta initierade. Denna orden, som är aktiv också i våra dagar och har avdelningar också i flera svenska städer, lär ut ”De Forntidas Visdom” och säger sig ha tillgång till lösningar på de flesta av livets problem. Dess innersta krets innehar ”De vises Sten”, ”Odödlighetens Elixir” och ”Den Universella Medicinen”, vilket onekligen låter frestande. Den intresserade läsaren hänvisas till ordenssällskapets hemsida som erbjuder fascinerande läsning.

1912 söktes Crowley upp av en av OTOs grundare, Theodor Reuss. Bekantskapen ledde efter många turer till att Crowley blev Rex Summus Sanctissimus och ledare för OTOs engelskspråkiga sektion som, givetvis på latin, kallades Mysteria Mystica Maxima.

Det låter som om Crowley bara var en publicitetshungrig, självupptagen cyniker, en man vars ständiga provokationer och irrationella känsloliv inte kände några gränser. Men skandalerna kring personen skymmer hans verk. Han var produktiv och skrev mängder av kreativa debattartiklar, poesi, dramatik och kvalitetsprosa. I ett samlingsverk om tio volymer, The Equinox, publicerade han merparten av tidens kunnande om västerländsk esoterik. Men några av hans äventyr, resor och underliga beteenden tycks också ha varit delar i en plan som utformats av den brittiska underrättelsetjänsten, i början av förra seklet kallad Secret Service.

En av prioriteringarna inom Secret Service under tidigt 1900-tal var etableringen av ett spionnätverk i Tyskland. En viktig roll i detta företag hade givits åt ordenssällskapet OTO, vars nätverk sträckte sig över stora delar av Europa. En av ordensmedlemmarna var pikant nog Rudolph Steiner, som grundat den antroposofiska rörelsen, och som var en slags andlig rådgivare åt Helmut von Moltke, stabschef i det tyska överkommandot.

Som en del i underrättelsetjänstens plan gavs Crowley uppdraget att kontakta ockulta kretsar i Ryssland. Detta land skulle kunna bli en del av den allians som vid denna tidpunkt höll på att formas som motvikt mot Tyskland. Men det ryska kejsardömet var instabilt och skakades av kriser. I september 1911 hade premiärministern Stolypin mördats på en teater i Kiev mitt framför ögonen på tsaren Nicholas II. Tsarens auktoritet var allvarligt ifrågasatt, inte minst eftersom kejsarfamiljen stod under inflytande av den sibiriske munken Rasputin som troddes ha övernaturliga krafter. En viktig del av Crowleys uppdrag var därför att bedöma hur tillförlitligt Ryssland skulle vara som allianspartner i ett eventuellt krig mot Tyskland.

I mars 1913 hade Crowley en plan klar. Han övertalade sin Scarlet Woman Leila Wadell att bilda en ragtimeensemble med det tankeväckande namnet ”Ragged Ragtime Girls”. Ensemblen bestod av Leila som spelade soloviolin samt ett halvdussin unga kvinnor iförda på lämpliga ställen sönderrivna dräkter. Föreställningen hade premiär på Old Tivoli i London och blev en succé. Men istället för att utnyttja framgången i England, flyttade Crowley föreställningen till Aquariumteatern i Moskva, en stad som vid denna tid knappast hungrade efter vaudevillespektakel. Skälet till flytten var att The Ragged Ragtime Girls skulle utnyttjas som kamouflage för Crowleys ljusskygga verksamhet i Ryssland.

Mordet på den österrikiske ärkehertigen Franz Ferdinand och dennes hustru i Sarajevo den 28 juni 1914 utlöste en serie politiska dårskaper, som med obönhörlig logik ledde till första världskriget. I oktober samma år reste Crowley med SS Lusitania till New York. Hans nya uppdrag från Secret Service var att spionera på de tyska underrättelseagenterna i USA. Den märkliga dragningskraft Crowley hade på det motsatta könet ledde förstås till en rad amorösa förbindelser också i USA. De involverade berömda modeller, journalister och sångerskor men också gymnasielärarinnan Leah Hirsig.

Efter fullbordat uppdrag i USA reste Crowley med Hirsig till Sicilien för att grunda ett ordenskloster i fiskebyn Cefalù, där paret hyrde ett hus i namnen Sir Alastor de Kerval och Contessa Lea Harcourt. Leah blev i klostret en viktig partner i Crowleys magiska experiment. Efter det att rykten om skandalösa förehavanden i klostret nått myndigheterna, tvingades paret emellertid skyndsamt lämna Italien.

1934 förlorade Crowley en rättegång, i vilken han stämt en författarkollega som förknippat honom med svartkonst. Domarens sammanfattning av målet har sitt intresse:
I fyrtio år har jag tjänat rättvisan i olika egenskaper. Jag trodde mig känna till alla tänkbara former av ondska… Jag har i detta fall upplevt att vi alltid kan lära oss något nytt om vi lever länge nog. Jag har aldrig hört något så fruktansvärt, fasansfullt, hädiskt och avskyvärt som det den man (Crowley), som kallar sig den störste nu levande poeten, har producerat.

Den dag domen föll, sökte otroligt nog en för Crowley tidigare helt okänd kvinna upp honom och erbjöd sig att föda honom ett barn, ett anbud som han omedelbart antog. Barnet döptes till Aleister Atatürk.

Crowley dog den 1 december 1947, sjuttiotvå år gammal. Han hade i flera år lidit av astma och bronkit. Det morfin han behandlats med hade gjort honom till missbrukare. Det är inte förvånande att myter skapats kring hans död. Enligt tidningarna hade hans läkare vägrat att skriva ut mera droger, varför Crowley utfärdat en förbannelse mot honom. Det ryktades att doktorn dog några timmar efter sin patient.

Vid Crowleys begravning i Brighton lästes bland annat hans dikt Hymn to Pan. Enligt förfasade reportage i lokaltidningarna var ceremonin likvärdig med en svart mässa.

Sten Niklasson är författare och tidigare generaldirektör

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner