Print Friendly

Det som förenar Kreml och Kairo

Av Bo Ture Larsson | 11 februari 2011

Kreml och Mubarak-regimen har något grundläggande gemensamt: Ingen kan tänka sig ett maktskifte. Mubarak har under sin tid ordnat val och folkomröstningar, men med förutsägbar utgång. I Ryssland är det likadant. Det skriver Bo Ture Larsson om det politiska läget i Egypten – och Ryssland.

Foto: www.kremlin.ru

1970-talet var expansivt för Sovjet. Oljeinkomsterna ökade och dess vänner vann makten, från Vietnam till Nicaragua. Men årtiondet inleddes faktiskt med en motgång. Det uppfattades vara så när Egyptens president Sadat sände hem tusentals rådgivare som varit med om att stärka den egyptiska krigsmakten.

Kreml har för länge sedan kommit över ”förlusten” av Egypten till den andra sidan. Det torde underlätta att Egypten, både under Sadat och dennes efterträdare Mubarak, visserligen varit en viktig allierad till USA, men samtidigt dyr att underhålla och alltmer politiskt besvärande.

De senaste veckorna tycks Rysslands största bekymmer med Egypten ha varit de 70 000 ryska turister som fanns där när oroligheterna bröt ut. Inledningsvis rapporterades att de inte ville avbryta semestern. Ryssar tål mer av sämre service och osäkerhet, hette det.

Men med sina ambitioner att spela en roll i regionen agerar Kreml även politiskt. President Medvedev ringde 3 februari upp sin kollega Mubarak och sade sig hoppas på en fredlig och lagenlig lösning på aktuella problem.

Nyckelordet är ”lagenlig”. Kremls syn på ovälkomna politiska förändringar, typ Georgien 2003 och Ukraina 2004, är ju att de var revolter mot den författningsenliga ordningen av olagliga krafter stödda av slemma utlänningar. Mubarakregimen har sagt samma sak om händelserna på Frihetstorget i Kairo.

Ordning och reda är inte fel, allra minst i den känsliga belägenhet Egypten och Mellanöstern befinner sig i. Men elaka röster kan hävda att Kreml i fråga om Egypten talar i egen sak. Kreml och Mubarak-regimen har ju något grundläggande gemensamt: Ingen kan tänka sig ett maktskifte. Mubarak har under sin tid ordnat val och folkomröstningar, men med förutsägbar utgång. I Ryssland är det likadant.

I Ryssland håller ett antal regioner val i mars, i december är det parlamentsval och i mars nästa år val av president. Ledningen vet att det finns missnöje och låter det komma fram, kontrollerat. Liksom i Egypten söker makthavarna lugna opinionen med dusörer och vackert tal. Kreml är angeläget om ytan och vill att presidentvalet 2012 ska uppfattas som ett riktigt val, med en rimligt trovärdig motkandidat. Men den som vinner lär bli den person eliten för fram, ungefär som Putin i december 2007 korade Medvedev till sin efterträdare. Men tänk om det händer något oväntat?

Kommersant, en seriös tidning i Moskva, kallar Egypten en lektion för Ryssland: se vad som kan hända, om …
Dock: medan Egypten har en åldrig och sjuk president i spetsen för en regim som i alla fall delvis verkar ha slutat att tro på sig själv så leds Ryssland av män i sina bästa år angelägna att säkra sin framtid.

Så om man med demokrati också menar att maktskifte ska vara möjligt så ser det nu ljusare ut i Egypten än i Ryssland. (SNB)

Bo Ture Larsson är utrikesredaktör i Svenska Nyhetsbyrån (SNB).

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner