Print Friendly

Den svenska Brigaden och Tammerfors

Av Redaktionen | 31 december 1938


1938


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

DEN SVENSKA BRIGADEN
OCH TAMMERFORs
Av professor AXEL BOli’THIUS, Göteborg
FöR 20 år sedan – – Den l mars 1938 talade jag bland Abo
svenska studenter. Ur minnesskriften »Svenska Brigaden» läste
någon de ord, som där söka tolka, vad som gav denna frivilliga
rikssvenska skara i Finlands arme 1918 stil och mod. »I känsla
av att som svenska soldater ha en plikt att fylla i Finlands strid,
ett ansvar att bestå, voro de rätta brigadisterna sturska i faran,
myndiga under mellandagarna, lyftade högt över det vanliga, så
·länge de hade den vita bindeln med blågult band kring armen.
Det tedde sig som en självklar sak, att vi svenskar och alla finländare, som arbeta och strida för sitt lands oberoende, just genom
våra fosterländska uppgifter stå sida vid sida, att det var enkel plikt
att träda fram till forna stridskamraters bistånd i farans stund.»
Hilding Bakke faller in: »Drivfjädrarna voro inte alltid desamma.
Där funnos folk- och de voro nog de flesta- som gått åstad av
rena övertygelsen, andra åter för vilka äventyrslustan varit den
starkaste sporren, till sist en del, om vilken man kan säga ‘kejsarn,
turken eller satan, bara han betalar bra’.» »Några av demvoroför
övrigt bra soldater! Men alla, som voro med när det gällde, veta,
att truppen som helhet fick sin prägel av mod och handlingslust
hos dugande karlar och präktiga, modiga kamrater, som sågo
svenska soldaters givna plats i den arme, som – underlägsen och
illa rustad – tog upp kampen mot ryssen och de röda.»
Orden lockade fram hela verkligheten i minnet. De oförglömliga, tappra leden i deras mycket skiftande utrustning, de föga
träffsäkra ryska gevären ur Tysklands vapenbyte, som först efter
hand kunde ersättas med svenska; det goda, trogna kamratskapet;
gruffet om maten m. m. i vardagslag – och hur allt det där var
som bortblåst, hur i detta gammaldags krig med så mycken plats
för personlig vågsamhet och handling till och med själva stridens
hemskhet överröstades, »när den käcka finska hären sina högtids- 326
Den Svenska Brigaden och Tammerfors
stunder höll». Stridsdar, sorgedar och mellandar med allt det skä-
rande, det vilseförda och ansvarslösa i denna revolt mot Finlands
lagliga regering och riksdag – hur trädde det ej fram i minnet
denna för mig oförglömliga minneskväll bland vänner och studenter vid Aura. – J ag mindes tåget ned emot fronten den 26 mars
1918! Inne i vagnen en glödhet järnkamin. Lille S. sitter och
spelar munspel tyst, försjunken för sig. Olof Palme ordar bra och
begeistrad. Nu börjar sång i en vrå. Det mörknar. Britsar läggas
ut och under mycket stoj och någon träta somnar man vid en lyktas fladdrande sken. Eller tjugo dagar senare efter striderna vid
Tammerfors! Larmkvarter i Lembois, i folkets hus med ljusets
kentaurer i kamp målade på väggarna och en målning av en röd
fana i en dunge. Man sjöng vid brasskenet, man åt upp det bästa
man hade kvar, för att det ej skulle falla i orätta händer. Lille
S:s munspel kom fram. Rolfs »Barndomshemmet» hörde till repertoaren. – Och när man kom in på, vad som fört denna skara
ut i denna strid, de berättigande, ja befallande tankar, som bjudit
oss, om ock i menig ställning, att gripa efter »händelsernas roden – tolkades orden då ärligt och rätt av de ord, jag nu efter
20 år åter hördes uppläsas~ Kamraterna passerade revy – och
jag svarar lugnt ja, fast minnet samtidigt genljuder av olika tonfall och mer genomtänkta eller mer enkelt sagda och tänkta ord.
Och dessa 37, som stupade, om de voro här i kväll! Vad skulle
ej Olof Palme ha haft att ge av kraft och mod just åt den unga
skara, som jag nu tjugo år efteråt såg omkring mig i Åbo. Med
all hans livslust, hans djupa ansvarskänsla och eldiga strävan att
Yerka och vinna – hur stor var ej den uppoffring, han ansåg sig
skyldig att vedervåga, då han drog i fält. Bennich Björkman, vår
tappra kapten, som låg där i björkdungen rak och lugn i sin
svenska kappa! J. R. Siewers från Uppsala, som lång och ljus
sprang genom vinande kulspruteeld för att skaffa de sina hjälp
den 3 april! Och bland de andra tappra, som stupade kring honom
på den plats i Tammerfors, där nu minnesvården över Svenska
Brigaden står – vad skulle Stedingk ha blivit, om han fått leva
över sitt sjuttonde år~ Gunnar Jägerskiöld, bland de stupade på
finsk trupp Nils Fehr, och Bakke, som sedan dog så ung – vad
skulle de alla ha haft att säga just till dessa studenter av år 1938~
I sanning – väl hade man behövt deras mod och tanke vid de
farliga steg i villsamma spår, som dessa dagars ungdom och ej
minst svensk ungdom i Finland har att våga och taga. J ag vet,
327
Axel Boethius
att de med mig djupt skulle känna, att steget då trots allt var
enkelt! Det var för att tala uppriktigt och med Gripenberg när
man väl stod i ledet efter all viljans och hjärtats oro för Finlands sak
»liksom att kasta av
allt tungt som själen tryckt
och dränka i ett vredgat hav
allt gammalt, fult och styggt.
Det kändes som att lägga bort
sin gamla, slitna själ
och tänka enkelt, klart och kort
och vara sund och heL
Det var att vilja endast ett,
blott det som plikten bjöd.
Det var så enkelt, skönt och lätt,
när krigstrumpeten ljöd.»
En och annan tyckte väl också då, att det låg något av en allmängiltig lösning och levnadsvisdom i detta, som vrakade allt
gammalt krångel. Så kunde det kännas inför den klart fattade
uppgiften, som förestod, och i det lägets spänning. Den förenklingen är kanske knappt begriplig mer inför den krävande mängd
av möjligheter, hänsyn och svårigheter, som hör freden i allmänhet
och särskilt dessa års ansvarstyngda och komplicerade avgöranden till. Där fordras det alldeles andra insatser av mångsidigare
besinning och tålamod. Just därför – det må sägas med eftertryck och ansvar inför minnet – just därför känns tomrummet
efter dem jag nämnde nyss och många fler med dem så stort, så
svårt att fylla för oss, som kände dem och såg dem, deras mod,
deras vilja och deras offer i Finlands sönderskjutna byar och
snöiga backar 1918. Vi andra, som blevo kvar i mornarnes styrkebesked efter stridsdagarne, vi måste ju ofta säga oss: ståtligt
skulle dessa kamrater ha gått sin bana framåt och fortsatt, vad
de fattade som fosterländsk landstormsplikt, i fredens tjänst, i
vård av den lag, de nyss visste sig ha velat försvara med redbaraste mod, i historisk forskning och- kanske också- i rastlös
marsch framåt i politiken, i militär tjänst av skilda grader och i
andra yrken.
J ag kan ej följa dessa led dag för dag. Blott några data från
deras omkring två månader i fält skall jag här erinra om för att
giva de ord, som nu sagts, något av deras bakgrund i handling.
328
Den Svenska Brigaden och Tammerfors
Proportionerna förryckas lätt – därom är jag medveten – då
man som jag hä’r talar om en avdelning i arme. Men vill man sätta
in Brigadens 340 man i kretsen av de omkring 10,000 man, som
stormade Tammerfors, finner man numer lätt den allmänna översikt, man behöver, genom den utmärkta, nyutgivna utredningen
»Den svenska insatsen i Finlands frihetskrig» eller- för att peka
på speciella arbeten i dess värdefulla bibliografi – i generalmajor
Douglas’ olika framställningar och general Ernst Linders »Efter
sexton år». Där och i den nyss nämnda minnesskriften »Svenska
Brigadem (1920) finner man också alla uppgifter om Brigadens
numerär – slutligen 675 man – och befäl samt om de a v g ö-
r a n d e i n s a t s e r, andra svenska frivilliga gjorde. Här följa
vi den b~taljon, Brigaden var vid Tammerfors. Den sammansvetsades i Uleåborg, sin första förläggningsort, genom exercis,
kamratskap, och »en verkligt uppriktig önskan att inlåta sig
i strid med flendem (för att citera Douglas Haigs okonstlade
krav på en soldat). Framåtandan i truppen kan bäst illustreras
av följande kontrakt, som den20mars uppsattes av tre brigadister,
numera välbeställda fackmän i skogsvård och arkitektur: »Undertecknade förbinda sig att, därest icke uppbrottsorder för Svenska
Brigaden kommer före den 24 mars ordertid, omedelbart med
första lägenhet begiva sig till fronten.»
Den 28 voro de där. Dagen förut hade »Generalen», d. v. s. fältmarskalk Mannerheim mottagit Brigaden i Kangasala; man hade
sett en skymt av stabståget, en skymt också av de svenska officerare vilkas insats i generalens stab fyllde oss alla med stolthet,
Douglas, Petersen, Peyron, Törngren och andra; transporterna av
sårade och stupade hade mött. Det dova, fjärran genljudet från
slaget hade efter hand blivit fullt tydlig duell mellan kulsprutor
och artilleri på ömse sidor. Morgonen den 28 mars stannade
trupptåget vid Vehmainen station. Från en höjd i närheten såg
man bortom fält och skogsdungar med smältande snö Tammerfors,
där det låg på näset mellan Näsijärvis och Pyhäjärvis isar med
eldsvådor { morgondiset och under ännu morgontrög eldgivning.
Varje man ibland oss visste, hur det låg till. På den långa fronten
från kusten till Karelen hade just detta avsnitt utsetts till offensivområde. Trots alla brister i utbildning och utrustning hos den
vita hären vågade Mannerheim bygga på dess överlägsenhet i
enad, besjälad fosterländsk vilja, lydnad, disciplin och förtroende.
Vecka efter vecka hade de hastigt hopkomna regementena förts
329
Axel Boethius
fram mellan skog, sjöar och åsar i Tavastland norr om Tammerfors- den svenska diktens, Runebergs och Topelius’ klassiska urfinska bygd. Finska och svenska bondeled, ofta två, någon gång
tre generationer sida vid sida, officerare ur Finlands gamla härsmakt, »jägarne» d. v. s. de unga finländare, som vågat sitt tärningskast, fått utbildning och elddop i Tyskland och nu som räddare återvänt med sin tyska träning och sitt tyska skick, samt
rikssvenska officerare och specialutbildade – det var för vår syn
»den svartnade i trasor klädda hären», som frös och svalt men
segrade tillika. Det var än mer, det var ett verklighetens uppbåd
av lagvärnande ande, ett fast beslut hos låg och hög. »Vi tåla ej,
att landet dras in i främmande faror!» Man kan med utgångspunkt från vår lugna fred och vår frihet från påfrestningar av
svåraste art lätt missförstå och vantolka detta. Man kan- delvis
naturligtvis med rätta – påvisa skiftande bevekelsegrunder, som
vävdes in i det hela. Men obegriplig och obegripen blir denna här,
dess sega vågsamhet och uthållighet, för den som ej ser det runebergska, det fosterländska i hela rörelsen. Här var ett folk, som
sedan 110 år prövat på, vad Ryssland betydde av för oss främmande förtryck. Med liv och blod ville det värna sig mot den
nyaste formen av ofrihet och oreda. Ingen, som var med, kan
glömma allt som ingick i vita hären av stadsbons v~irn mot terror,
av studenternas och skolungdomens enstämmiga, offerberedda och
besjälade vilja och bondens hårdhänta försvar för egen bygd och
frihetens tradition i den.
Historiskt och mänskligt var detta för den, som såg det i
februari och mars 1918, något av Engelbrekt och Gustaf Vasas dalkarlar. Hur jag än rannsakar mitt minne, står den karakteristiken för mig som den enda, vilken kommer verkligheten n~ira.
Jag finner den på sida efter sida i gamla anteckningar från dessa
dagar i mars 1918 – och hur har den ej besannats av Finlands
återuppbyggnad under de 20 fredsår, som sedan följt, trots alla
språkstridens svårigheter och de ej mindre bistra våndor, som
följt försoningsverket mellan segrare och besegrade åt. Både i den
enskilda soldatens ord och framför andra hos den stolte ledaren
för denna improviserade här, hos Mannerheim, i hans dagorder
och tal stötte man lätt på denna granitgrund av »Landshövdingens» och det gamla Sveriges lag, av nordisk frihetskänsla –
det är sanningen om denna här som helhet sedd; dess lugna väg
gick vidare till Finlands riksdag av i dag; för »den lagliga ord- 330
Den Svenska Brigaden och Tammerfors
ningen och rättens och fredens värden» hade den – och vi
svenskar – mobiliserats. Allt detta måste envar, som känner till
Finland lätt inse,– trots att striden för denna Finlands frihet
stod mot Sovjet. Det är lätt att se i anteckningar från dessa dagar,
hur allt detta trängde sig på de svenska frivilliga- allra starkast
kanske just i dessa dagar, då de sattes in i ringen kring Tammerfors.
Också stridsläget blev oss hastigt förtroget i sina grova drag.
Allt tillgängligt manskap kastades nu i elden, hette det. Nu visade
var blick omkring oss, att det verkligen var sant, som man sagt:
här behöves varje man. Vi kommo in på stridsteatern från öster,
längs norra stambanan. J1’rån höjden vid Vehmainen utpekades
med lätthet allt. General Wetzers trupper skulle gå till anfall
från öster och Wilkman med sina kringrännande styrkor från
söder. Från Björneborg kom Linder. Eldgivningen bortom Pyynikkeåscn mitt emot oss på andra sidan staden var Hjalmarsons
strid. Vi hörde på vår sida, öster om staden nämnas jägarmajor
G. von Bonsdorff med hårt medtagna, blott i tjugo dagar vapenövade bataljoner ur andra jägarregementet och major, numera
general Malmberg. Brigaden fick sina order i Messukylä kyrkby,
där Mannerheim och hans stab följde striden. v. Bonsdorff skulle
upptaga striden på Kalevankangas – en tallbevuxen höjdsträckning, som från ö. gick mot Tammerfors sydöstra hörn med stadens
begravningsplats och -år 1918- ännu med ryska kaserner. Till
höger, d. v. s. norr om v. Bonsdorff, mellan hans ås och stora landsvägen till Tammerfors skulle vi sättas in. Vår högra flygel skulle
söka kontakt med Malmberg i skogspartierna norr om landsvägen.
Det hela skulle forma sig till en enhetlig framstöt mot stadens
östra sida och bryta eldställningar vid gatumynningarnas barrikader och spanska ryttare och i utkantens stenhus. stridsterrängen bestod av den nyssnämnda åsen, norr om den en dal med
lador och ett tegelbruk i dalbotten i öster, och så åter stigande
terräng med tegelbruk och Tammerfors travbana, hippodromen,
längs landsvägen. Norr om landsvägen och öster om hippodromen
ligga skogsdungar.
Det torde vara mycket lätt att, även när fullt utbildade stridskrafter gått i elden, finna stridsförlopp, som kommo i gång genom
missförstånd i detaljer, men vilka likväl genom de insatta styrkornas faktiska kraft och allmänna inställning framåt togo en
gynnsam vändning. Detta gäller i varje fall helt »Skärtorsdags- 331
– ————~==”””””””‘1!~~!!1!!!!!!!!!!!!!!~
Axel Boethius
slfiget» den 28 mars 1918 – »frihetskrigets på en gång förlustrikaste och ärofullaste strid» som det kallats. För att förstå denna
dag måste man söka för sin syn framkalla bilden av de sega men
glesnade bataljoner, som höllo ställningarna kring staden. Man
måste vidare göra klart för sig, att den dugliga röda befälhavaren
Hugo Salmela under natten den 27-28 mars ryckt fram både på
den nyss nämnda åsen Kalevankangas, och i skogspartierna norr
om stora landsvägen till Tammerfors. De röda hade intagit förträffliga skjutställningar och positioner långt framom den linje,
dit de vita staberna trodde, att de drivits tillbaka den 27. Brigaden, Malmberg och v. Bonsdorff gingo därför emot dagens händelser med helt oriktig orientering. Därtill tyckes v. Bonsdorff ha
trott, att »Brigaden» var större än den var. Han beslöt att sluta
upp vid dess anfall. Ä ven Malmberg stod något längre tillbaka,
än orienteringen gav vid handen. Sådan var ställningen mellan
kl. 8 och 9 på morgonen. Anfallet förbereddes därtill ej fullt effektivt av artillerielden.
Vid Brigaden ägnade gemene man självfallet ej en farhåga åt
allt detta. – »Finnpojkarne», hette det, »ha legat ute i snön och
skjutit tio dar. De äro trötta trots sin alltjämt muntra ur1psyn
och glada hälsningar.» Nu, sade vårt beHil, major Hj. Friseli och
bataljonschefen F. Bennich Björkman, är det vår tur. Nu gäller det
att fylla ut luckan mellan v. Bonsdorff och Malmberg och göra en
visserligen försiktig, men målmedveten framryckning mot staden.
Därmed var saken klar- och dagens lösen given: »Framåt, in i
staden» -medan i själva verket det, som väntade, var en intensiv
och hård, slutligen helt segerrik kamp om Tammerfors’ förterräng med fienden på Kalevankangas och begravningsplatsen
invid sjukhuset i stadens utkant samt i skogen norr om landsvägen. F’ramåt! Av nyss antydda skäl ernåddes varken kontakt
med v. Bonsdorff på åsen till vänster (i söder) eller med Malmberg
i skogen till höger om oss, d. v. s. norr om landsvägen. Kulornas
jamande och gnyende musik och smällar i björk och gran började
också förr än man väntat i förterrängens dungar och skogsuddar.
Framåt gick det emellertid, trots att roven på sjukvårdare angåva, att vi voro närmre fienden, än vi trodde. Nu gällde det
alltså. Det var nog icke många i leden, som ej vid detta lag förstodo, att orienteringen var felaktig, eller trodde, att vi i själva
verket mötte ett utbrytningsförsök från staden. Ögonblicken voro
dramatiska, men truppens omorientering efter det ändrade läget
332
Den Svenska Brigaden och Tammerfors
skedde med en offensivkraft, en spänstighet utan all tvekan och
ett lugn hos den enskilde mitt i anfallets stormvind, som bröto
väg med oemotståndlig styrka. Vi äro stormtrupp! Fram emot
staden! Den uteblivna kontakten med v. Bonsdorff och Malmberg
kom sålunda ej att hejda Brigadens framryckning – såsom den
måhända egentligen borde ha gjort. Resultatet av den medryckande svenska framstöten torde emellertid ur stridens synpunkt ha varit mycket gynnsam. I en handvändning rensades
hela skogen fram till hippodromen och tegelbruken. Bajonetterna
på! En gård stormades strax öster om hippodromen. Försvararna
fly. – Bennich Björkman och högra kompanit (Wickström) stå
vid hippodromen; det vänstra under kapten L. V. Runeberg fattar
posto i tegelbruket vid foten av Kalevankangas och når förbindelse med v. Bonsdorff. En pluton av högra flygeln stormade ut
på hippodromen och möttes av rasande eld från de röda på
åsen i söder, på Kalavankangas – tvärtemot uppgifterna i vår
orientering.
Allt var tillfälligt i denna här – utom modet. Det hör till dess
karakteristik. Brigadens egen sjukvård var improviserad, tills vi
efter Tammerfors fingo utmärkta, uppburna läkare från Sverige.
Det märktes i denna stund – trots verkligt dödsföraktande plikttrohet hos några av våra sjukvårdare. Men värre var, att – till
exempel – Brigaden icke fått sitt kulsprutematerial i ordning,
när den sattes in i striden. Hade vår präktiga kulsprutetrupp haft
detta, kunde denna framstöt ha fått den allra största verkan genom flankerande eld från hippodromen mot fienden på åsen. Nu
fingo vi hålla oss till gevären och den moraliska verkan, denna
oväntade, raska framryckning i flanken kan ha haft. »Löjtnant
Bennich Björkman gick helt lugnt och promenerade på fältet»,
heter det i en dagbok, »men här, där stupar en kamrat, en faller,
tre sår: dåligt tyg i rocken». I själva verket kunde anfallet ej
komma mycket längre, om ock en käck tropp gjorde ännu en tapper framstöt och ytterligare irriterade fienden på åsen genom eld
från ett tegelbruk vid mitten av hippodromen, »tegelbruk Branzell» som det kallades efter troppchefen. »Karlberg» – d. v. s.
plutonen ute på hippodromen – »kom nog lite väl långt fram»
konstaterade Bennich Björkman, »men det kan ju ej hjälpas. Jag
går nu för att se, om vi ha förbindelse med finntrupperna till
höger och kommer strax tillbaka.» Dock- Malmberg var ej där
ännu. Bennich Björkman mötte röda krigare i skogsdungarne
333
Axel Boi#hius
norr om vägen och stupade, när han rusade fram för att bemäktiga sig en kulspruta. Kapten N. Wickström tog befälet.
Vad vanns genom denna framryckning~ Man har sagt, att den
gav fart åt dagens slag. Tro~s att Brigaden ej hade kulsprutor,
torde väl verkan av framryckningen på hippodromen rätt betydligt ha oroat de röda på Kalevankangas och så förberett v. Bonsdorffs anfall. Motståndet norr om stora landsvägen upplöstes
vidare liksom av sig själv vid denna framryckning. När Malmberg något senare ryckte fram, torde han väl knappast ha mött
något allvarligare motstånd förrän framme vid Tammerfors. Men
som en påminnelse om morgonens strid låg Bennich Björkman i
hans väg i snön. Några män ur den trygge, tappre Malmbergs
lod buro honom senare i allvarligt och tyst tåg över till oss. Kvar
står vidare, a,tt Brigaden visserligen ej ledde anfallet, som v.
Bonsdorff på morgonen hoppats, men »kompanit Runeberg» kom
raskt fram i en ställning, varifrån man omedelbart kunde sluta
upp, när en ung fänrik vid Brigaden vid middagstiden hördes
ropa: »Nu storma finnarne. Grabbar, vill ni följa med.» Det är
bittert, att v. Bonsdorff ej hade rätt i sin uppfattning om vår
styrka, att vi ej voro fler och kunde ersätta de uttröttade finska
led, som hjältemodigt, steg för steg kämpade sig fram på begravningsplatsen och hejdades där denna afton. Hade Brigaden haft
ett par kompanier till den kvällen, skulle måhända anfallet på en
gång kunnat nå långt in i staden, där modlöshet och panik åtföljt
nederlaget i förterrängen.
Kort sagt, resultatet av striden blev en seger och en betydlig
framryckning, fast mannen i ledet trott, att man skulle nått Tammm·fors; han visste väl, att man slagits, men ej att man segrat.
Brigadisterna ville vidare mot staden. De orderkarlar, som i
kvällningen skulle hämta framskjutna posteringar vid »tegelbruk.
Branzell» och annorstädes tillbaka till en prosaisk reservställning,
fingo intet entusiastiskt mottagande. Gå tillbaka! Man ville fortsätta anfallet! Orienteringens felaktighet spökade i alla den
brandbelysta, skottgenomsusade kvällens samtal, vare sig dagens
insats varit snabba, medryckande och förvirrande framstötar eller
de verkligen beundransvärda framryckningarna på Kalevankangas,
som voro dagens allra största men också förlustrikaste handling
på den vita sidan.
Lägger man tillsammans alla de truppstyrkor, som voro i elden
kring Tammerfors den 28 mars, så torde väl slaget höra till de
334
Den Svenska Brigaden och Tammerfors
största, som utkämpats i Norden, vad numerären angår. Brigaden
förlorade däri 18 man och hade åtskilliga sårade. Det var glest
vid avlämningen i Uusikylä by morgonen efter – men från de
finländska granntrupperna rapporterades förluster, som uppgingo
till omkring hälften av styrkan; – 2-300 man voro kvar av bataljoner på omkring 500 man; »samtliga. kompanichefer sårade».
Siffrorna tala sitt tydliga språk om kraften och envisheten i dessa
oövade truppers och »jägarnes» anstormning mot stadens väl besatta försvarspositioner. Kvällen den 28 mars stod man emellertid överallt i stadens utkanter. Begravningsplatsen i sydost var
»till hälften vit». Malmberg hade trängt fram till staden i nordöst. Några dagar av återsamling och omorganisation vidtogo.
Från dem vore från Brigaden att berätta om enskilda uppdrag
och om kamratskap utan like i Uusikylä – medan man följde
eldgivningens växlingar och väntade på nästa dag. En medryckande, livfull tysk officer, överste Ausfeld, fick befälet på vårt
avsnitt. Till vänster om oss hadevi-det hörde man- dåvarande
överste Grafström och till höger, norr om vägen kvarstod Malmberg, »Munter van att maka bdinder», i ledande befälsställning.
Själva voro brigadisterna helt till freds med att ha fått kapten
Runeberg till chef efter den av alla saknade Bennich Björkman.
Det hela tog så åter form – och den 2 april kom från Ausfelds
stimmande stabskvarter i en stuga vid j~irnviigen söder om Kalevankangas orderna för stormningen. Tyst uppställning på kvällen! Inga cigarretter! Grankvistar i alla mössor till igenkänningstecken i det virrvarr, som väntade oss! Det finns ej gran
inne i staden! Stormtrupper skola bryta in i Tammerfors efter en
halvtimmes intensivt bombardemang klockan 3 precis i natt! Vi
skola stå i reserv hos Ausfeld i en sandgrop bakom begravningsplatsen- det var de bud, som nådde oss, och vilkas riktighet numer en var kan kontrollera i publicerat ordermaterial och i de
stora skildringarna av hela händelseförloppet.
I dem finner man ock morgonens alla bedrifter. Truppernas
tysta uppmarsch i sina ställningar! Så kanonaden! Hela natten
blev ljus av eldsvådornas återsken i snön. Klockan 3 gick en raket
upp och gav tecknet till anfall. Kompani Melin i Ausfelds stormkolonn lyckades bryta sig fram till stadens centrum och, vad
nästan ännu mera var, hålla sig därinne och bryta sig ut igen,
fastän stormkolonnens senare del splittrades och drevs tillbaka i
upplöst flykt över begravningsplatsen. Infallet var ett miss- 335
Axel Boethius
lyckande men rymde dock måhända krigets djärvaste bragd. Anfallet från sydöst kom ej heller långt i första framstöten, medan
däremot Malmberg i nordöst hade full framgång och raskt trängde
fram genom Tammerfors’ östra delar mot järnvägsstationen.
Läget måste i alla fall ha tett sig rätt betänkligt för Ausfelds
stab vid morgongryningen i sandgropen. Då sattes Brigaden in
med order att deltaga i ett anfall mot järnvägsstationen längs
järnvägslinjen från en punkt sydväst om sjukhuset, dit Runeberg
också riktigt kom fram. När Brigaden i rask, flygande takt passerade luckan mellan Tammerfors begravningsplats och sjukhuset, uppstod emellertid vid åsynen av de upplösta, tillbakagå-
ende vita styrkorna ur Ausfelds stormkolonn den missuppfattningen, att man stod inför ett utbrytningsförsök, som hotade vår
flank och Ausfeld i sandgropen bakom oss. Allt var ett ögonblicks
verk. Rasande eld spelade från stenhusen i staden. Finnpojkar
hukade sig ned bakom gravstenarne. I ett nu svängde Brigadens
senare del upp och bröstade av i tro, att dess uppgift var att gå
emot fienden mellan begravningsplatsen och sjukhuset. Ett ögonblicks förvirring var det också, innan egna styrkor igenkänt
varandra – men så gick framryckningen rakt emot elden från
staden fram till den punkt, där numera minnesvården över Svenska Brigaden står. Där stupade 12 kamrater – många bland de
oförglömligaste voro bland dem – och Brigaden fick även åtskilliga sårade. Anfallet var ett misstag. Om dess möjliga verkan i
järnringen som från alla håll klämdes till kring staden skall här
ej ordas- ett är visst, för mannen i ledet, så som han uppfattat
den hotande ställningen och sin egen insättning, hade varje steg
tillbaka varit flykt – och man flydde ej. Hur mycket av uppoffrande kamratskap och nästan drastiskt lugn vore ej att skildra
från denna morgon, där man ålade sig fram under kulsprutekärvarna från de ursinnigt eldspyende stenhusen – tills man fann
skydd eller kom i en nedslagslinje. Rapporter gingo till staben;
de klarlade sakläget men utgingo från den oriktiga föreställningen, att ett anfall avstannat och skulle förnyas mellan begravningsplatsen och sjukhuset. Vi begärde förstärkning för detta.
Nå, undsättningen kom, men den blev helt enkelt artilleriet, som
med väldiga nedslag tystade den inrapporterade elden från de
närmsta stenhusen. En sista salva från brigadisterna gick mot
de flyende från dem, och så blev det tyst kring begravningsplatsen.
Brigaden samlades hos Runeberg sydväst om sjukhuset efter detta
336
Den Svenska Brigaden och Tammerfors
morgonens äventyr -litet i kretsen av det hela, överbetonat i förhållande till andra genom Brigadens ställning, men stort, omätligt
för oss själva genom de tappra och trogna som lågo kvar, hejdade
i sin eldiga stormgång för att »in i döden detta land försvara».
Dagen gick rastlöst och planmässigt vidare.. Endast med stor
svårighet och insatser av både djärvhet och skjutskicklighet
tystades fientliga kulsprutor på sandkullarna kring järnvägsområdet. Runeberg återsamlade Brigaden och ledde så vid middagstiden ett stort svepande anfall med svenska och finländska trupper mot järnvägsstationen. När det nådde fram, var bangården
redan tom. Mal~bergs trupper tryckte på från nordost. Grafström från sydost – och med ens släppte motståndarna taget och
flydde över vattendraget mellan sjöarne, som skiljer stadens
centrum från bebyggelsen kring järnvägen.
Kort efteråt kom Mannerheim och hans stab till järnvägsstationen. Det var ett ögonblicks paus, ett uppehåll med segerstämning mitt i eländet och trots all ovisshet om många kamraters öde.
Först kvällen bragte den vissheten.- Här är ej möjligt att skildra
Brigadens öden under de dagar, som nu följde, tills de röda kringränts på Pyynikkeåsen och kapitulerade vid midnattstimmarue
mellan den 5 och 6 april. Allt upplöste sig under dessa dagar i
strider hus för hus och gata för gata. Brigadister voro med lite
varstans, än som orderkarlar från Ausfelds stab vid förläggningen
i och bredvid järnvägsstationen, än i olika stridssammanhang.
Mycket förtäljdes sedan därom; om en röd handgranat, som innan
den hann explodera, returnerades till avsändarue i Rådhuset med
ögonblicklig effekt; om hur en av de våra, som fått befäl på finsk
trupp, envist och ogenerat stått på en av spångarna mitt i kulregnet för att visa vägen över – tills han föll; om stupade kamrater och annat från dessa dagar bland brända och brinnande hus,
barrikader, spanska ryttare, lik av människor och hästar – –
Så kom då slutet på tragedien på morgonen den 6 april; långa,
dystra kolonner av tusentals fångar med vita flaggor kastade
sina vapen, ·och å den andra sidan svärmade de befriade, efter
veckor i källare och skrubbar, ut i vårsolen.
Brigaden ställdes under general Hjalmarsons befäl. Bland andra
befälhavare, som blevo oss alla väl förtrogna, vore nog främst att
nämna kapten A. G. Sandberg, major A. Winge och kapten Erik
Hallström. På ett alldeles särskilt sätt kommo den tappre varme
general’n, Hallström och Winge att för truppen stå som brigad- 337
Axel Boethius
tankens representanter, trots att Hjalmarson fick ledningen först
i Tammerfors, att Hallström snart blev sårad, och att Winge ledde
Brigaden blott under dess sista tid i fält. I Tammerfors stod man
inför stridens sista kapitel. Kanonerna dånade från Lembois
några mil söder om staden. Snart var Brigaden där och deltog i
en fronttjänst, vars mest spännande moment voro egna spaningar
och de rödas pansarvagn, dess rörelser under nätternas vakttimmar. Dit kom budet, att tyskarue befriat Helsingfors. Mången,
som då tyckte »det är gott att ha varit med vid Tammerfors, det
största slaget», har nu känt sig som »i frontmännens gråa led»
inför Mannerheims ord i Tammerfors den 3 april 1938:
»Oss krigare höves ej att yvas över våra bragder. Må en eftervärld döma om den insats oss förunnats göra och mäta måttet av
dess värde. Här må dock sägas, att den segslitna segern vid Tammerfors betecknat en avgörande vändning i frihetskrigets gång.
För första gången inom räckhåll skymtade här målet för finska
folkets långa väg mot friheten.»
Nu stodo vi inför uppbrottet. Ett planerat, första anfall mot
söder strandade på mansspilian bland officerarue vid en alltför
djärv rekognoscering med Hjalmarson. Kort därpå bröt röda
fronten samman.- Brigaden och alla andra truppförband sattes
den 22 april i rastlös, farofylld marsch söderut bland återtågande
röda hopar. Kapten Nils Wickström har utmärkt skildrat denna
del av kriget, dess äventyr och mötet med tyskarue i »Som
officer med Svenska Brigaden i Finland» (1919) och i »Svenska
Brigaden». I detta sammanhang skulle det tyvärr föra för långt
att söka sammanfatta detta krävande stridsförlopps alla enskildheter.
Medan Brigaden strävade söderut mot Tavastehus, föll Viborg
den 29 april. De första dagarue i maj fingo brigadisterua bud om
de stora kapitulationerna vid Lahtis. Kriget var slut. Nu kommo
efter stridens spänning och större tider den inre politiska uppgörelsen och upprorets slutlikvid med straffdomar, med elementär
hämnd för mördade anförvanter och skövlade hem och med fånglägrens elände. Att Finland så hastigt kom ur denna vågdal och
kris, har för mig alltid tett sig som en det osjälviska, flärdlösa,
fredliga arbetets och den redbara, fosterländska viljans triumf. Vid
sidan av allt detta stod den vita härens intåg i Helsingfors den
16 maj med dess minnen av farans och uppoffringens dar i snöiga
tavastländska, österbottniska och karelska bygder. För Brigaden
338
Den Svenska Brigaden och Tammerfors
följde så hemkomsten med dess paraddag på stadion och -bittra
öden för många förföljda brigadister.
* *
*
Brigaden stred på en utsatt post. Dess lilla skara i denna stora
här kämpade som exponent för svensk frivillighet, som i allt
mönstrade 1,091 man. Mannerheim sade i Tammerfors den 3 april
i år: »Idog skaparvilja har sedan dess förmått jämna krigets spår.
slagfälten från då stå i dag blomstrande och lova nya skördar.
År hava växlat med år under pliktuppfyllelse och vardagsbekymmer. I,~jortonåringen från stridens dagar står nu som mogen
man i ledet. För honom, för dem, som redan då voro män, ja, för
alla, som genomlevde vår hemsökelses timmar, kan det vara gott
att kasta en blick tillbaka och med tvenne årtiondens perspektiv
och en mognad erfarenhet se orsak och verkan och även söka bedöma återverkningarna av 1918 års stora kraftmätning.» Ingen,
som på allvar följer denna maning, torde kunna förneka, att 1918
var folkfrihetens seger i Finland- räddningen av dess framtidsmöjligheter. Från kviHlar i Brigadens förläggning i Lembois
·dttna ~in solkiga blad om talet om »arma retoriska, verklighetsfrämmande frasriken och barbariskt röda morgongryningar» men
likafullt om frihetsvindar, vilkas »ton ej får och ej skall dö ut».
Den som en enda dag varit i denna här, vet att dess sak var frihetens och sjiilvstyrelsens. :B1 ör Brigadens män var också den
saken så att säga självklar och enkel – vare sig den uttrycktes
omständligt, rakt på sak eller inte alls. En konservativ hetsporre
behövde ej tala mycket med männen i ledet för att få mothugg
och förstå att, vare sig det fägnade honom eller ej, stod han hiir
inför en folkresning mot främmande förtryck, i ordets egentliga
mening. Den som tänker på den ställning, dess förtroendemän
Mannerheim och Svinhufvud intagit till :B1 inlands författning och
utveckling 1918-38, kan ej förneka, att den uppfattningen av år
1918 besannats. Det är upprörande – ingen har väl sagt detta
intrycksfullare än Torgny Segerstedt – att den insikten ej fått
ge sitt försvar och sin rättvisa upprättelse åt de svenska krigare
för Finlands frihet, som efter hemkomsten 1918 utsatts för förföljelse i Sverige.
Som sagt, Svenska Brigaden stred i en särställning. Den gjorde
det också därför, att dess insatser så lätt överbetonades, och att
339
Axel Boethius
dess misstag, dess andel i krigets vardagligheter utsattes för oproportionerligt stor uppmärksamhet och diskussion. Mannen i ledet
reagerade mot allt detta redan i fält. Känslan av kamratskap och
gemenskap strävade ärligt emot, både då den övriga svenska
hjälpen ställdes i skuggan, och när Brigadens insats överdrevs i
förhållande till de omgivande styrkornas. Både bland dem, som
stupade, och dem, som voro med om marschdagarue efter Lembois,
fanns det en önskan att självklart och enkelt säga ut, att vi i varje
fall visste oss ha varit en bataljon, som ej skonade sig, ej vek,
som blödde, gjorde sina misstag, men gick fram som en bråkdel
av en tapper här. Det ordet är Brigadens försvar mot oproportionerligt beröm och tadel, dess försvar och dess ära. Det för tillbaka till de största stunderna, då faran, då vågspelet gav sin adel
åt dagars och nätters strid, för tillbaks till den första frihetsvåren, de långa soldattågens sång i Torneå, i Uleåborg, i Vasa och
till de mörka kolonnerna, som stampades fram på vinterliga vägar
– då allt var oavgjort och ovisst, utom härens mod och gemensamma segerförvissning och tro på sin goda sak. »Ringa var allt
annat sen.»
340

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner