Print Friendly

Den solidariska lönepolitiken

Av Redaktionen | 31 december 1970


1970


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

MATTI HÄGGSTRöM:
Den solidariska lönepolitiken
Den principiella debatten om LO:s lönepolitiska ideologi under hela organisationens historia har belysts i en avhandling,
»Den solidariska lönepolitiken i Sverige –
debatt och verklighet», av Uppsalaforskaren Jörgen Ullenhag. Undersökningen illustrerar de svårigheter LO stött
på i sina försök att åstadkomma en
löneutjämning. Detta problem har ofta
varit hopkopplat med centraliseringsoch samordningsfrågan . Senast har LO
framtvingat en samordning i avtalsrörelsen också med andra löntagarorganisationer och påverkat deras utfall. Men
det är långt ifrån säkert att denna politik
kan fortsätta under detta decennium,
skriver pressombudsman Matti Häggström. LO:s auktoritet har minskat till
följd av de vilda strejkerna, hur mycket
är än så länge omöjligt att säga. Men det
är troligen en följd av dessa – och en
svaghet hos organisationen som sådanatt LO i 1971 års lönerörelse förklarat
sig vilja satsa främst på organisationens
mellangrupper. Och vad beträffar tjänstemännen, tillägger författaren, är det
inte omöjligt att deras organisationer
gjort långt mer än LO för den solidariska
lönepolitiken.
Det råder ingen tvekan om att Landsor·
ganisationen, LO, idag är en imponeran·
de skapelse. Den har åtskilligt över 1,5
miljoner medlemmar, stora stridsfonder,
massiva personella resurser och ett avgö-
rande inflytande på samhällsutvecklingen.
LO har avgjort flera val till socialdemokratins förmån – ve därför detta parti om
det i sin politik alltför mycket avviker från
vad man tycker i borgen på Norra Bantorget, våra dagars riddarhus. Att orga·
nisationens pionjärer skulle vara helt nöjda, om de kunde se LO nu, är kanske inte
alldeles säkert. Men nog har man hunnit
tillryggalägga en lång väg, från sekelskiftets svaga centralorganisation med obetydliga befogenheter gentemot de egna förbunden och till dagens aggressiva och
maktmedvetna apparat.
LO står otvivelaktigt i centrum av den
sedan några år tillbaka pågående jämlik·
hetsdebatten här i landet, särskilt när denna rör sig kring anställningsförhållandena,
arbetsmiljön och inkomstutjämningen. Ända sedan 1930-talet har organisationen
utövat ett stort inflytande på lönediskussionerna. Detta har inspirerat Uppsalaforskaren Jörgen Ullenhag till en doktorsavhandling med den något polemiska titeln »Den solidariska lönepolitiken i Sverige – debatt och verklighet». Syftet med
den intresseväckande undersökningen, som
under hösten utkommer i bokform, är att
belysa den principiella debatten om LO:s
lönepolitiska ideologi under hela organisationens historia.
Rättvisa och socialism
Löneutjämningstanken dök upp redan på
LO:s tredje ordinarie kongress 1903, ehuru begreppet »solidarisk lönepolitik» började användas först mot 1930-talets slut.
Problemet berördes, även ganska långt
framåt i tiden, främst i samband med de
intensiva diskussionerna rörande centraliseringen och om förbunden skulle vara
uppbyggda som yrkes- eller industriförbund. Löneutjämningskravet motiverades
med rättviseskäl och hänvisning till socialismens ide. Det sistnämnda kan i efterklokhetens namn sägas vara ganska långsökt med tanke på de markanta lönedifferenser som idag existerar i Sovjetunionen
och en rad andra socialiststater. Klyftan
mellan socialismens vision och verklighet
skulle alltså även på detta område bli avgrundsdjup.
Vid 1926 års kongress dryftades om vissa grupper skulle avstå från löneökningar
till förmån för andra, lägre betalda. Man
uttalade sig också för en löneutjämning
mellan olika arbetargrupper – uppseendeväckande nog även inom förbunden, inte
bara mellan dem.
Fem år senare kom den för varje facklig organisation självklara och givetvis moraliskt fullt acceptabla egoismen mera till
heders igen – den måste »ges erforderligt
spelrum» även inom en organisation som
grundar sig på solidaritet, sades det. Talare befarade en splittring av LO om man
sökte avhålla välavlönade arbetare från
att ytterligare förbättra sina lönevillkor.
Diskussionerna utmärktes av den ringa tilltron till LO:s möjligheter att nämnvärt
kunna utjämna löneskillnaderna med fackliga medel. Den bristande solidariteten
307
mellan olika yrkesgrupper, liksom marknadskrafterna, ansågs utgöra oöverstigliga hinder.
1936 framfördes en intressant motion
från Metallarbetareförbundet. Fackföreningsrörelsen sades ha tre uppgifter: att
öka samhällskontrollen över näringslivet
och inflytandet för de anställda över företagens ledning och skötsel, att arbeta för
socialpolitiska reformer samt att föra en
»socialistisk (solidariskt betonad) lönepolitik», syftande till att i första hand bistå
de lägst avlönade arbetargrupperna. Denna motion fick till följd att kongressen tillsatte en kommitte som skulle utreda hela
problemkomplexet. Utredningsarbetet resulterade i det fem år senare antagna, viktiga betänkandet »Fackföreningsrörelsen
och näringslivet».
Ökad centralisering
Mellan åren 1936 och 1941 aktualiserades
löneutjämningsfrågan bl a i LO:s organ
Fackföreningsrörelsen av dess redaktör Albin Lind. Denne underströk dock att utjämningen inte behövde syfta till att utplåna löneskillnaderna och att det ingalunda var nödvändigt att sänka de högre
avlönades standard.
Liknande tankegångar återfanns i »Fackföreningsrörelsen och näringslivet», där det
hävdades att höglönetagarnas eventuella
återhållsamhet i löneförhandlingarna inte
a priori innebar bättre löner för arbetare
i mindre stabila industrier och branscher.
Man underströk vidare vikten av ökad
centralisering. Kongressen beslöt att LO
fr o m nu inte bara skulle lämna konflikt- 308
understöd vid lockouter utan också vid alla
strejker tillkomna i stadgeenlig ordning.
Därigenom hade LO förvandlats från en
försvarsorganisation till en försvars- och
anfallsorganisation.
Vid 1941 års kongress hade man uttalat den uppfattningen att den önskvärda
löneutjämningen knappast kunde åstadkommas på facklig väg. Under andra
världskriget gjorde man också mycket lite
härför. En väsentlig utjämning skedde
emellertid under större delen av 1940-talet. 1951 var man mera optimistisk. Då
framkom en klar tilltro till den egna löneutjämningsförmågan. Varefter, paradoxalt
nog, utjämningen inom LO i stort sett uteblev under bortåt ett och ett halvt decenmum.
Arbetsmarknadspolitikens betydelse
Än mer paradoxalt förefaller detta förhållande om man beaktar att de första efterkrigsåren, liksom hela 1950-talet, präglades av intensiva lönediskussioner, där
bland många andra Gösta Rehn, Erik
Lundberg, Rudolf Meidner och Bent Hansen medverkade. Den som kom att betyda
särskilt mycket för LO var Gösta Rehn.
Hans åsikter låg bakom det mesta i den
lönepolitiska ideologi, som 1951 manifesterades i »Fackföreningsrörelsen och den
fulla sysselsättningen» och som starkt på-
verkat LO:s handlande under 1950- och
1960-talen. Den solidariska lönepolitiken
och inte minst arbetsmarknadspolitikens
betydelse för denna löper som en röd tråd
genom skriften. Samhället skulle svara för
den ekonomiska balansen och skaffa sysselsättning åt dem som på grund av den
solidariska lönepolitiken blev arbetslösa.
Samrna slags arbetare skulle få samrna lön,
oavsett i vilken bransch de var verksamrna. Utjämningen skulle ske genom att
de högre avlönade accepterade en långsammare löneförhöjning än de lägre. En
inte alltför oväsentlig lönedifferentiering
ansågs dock påverka produktionsutvecklingen positivt, bl a stimulera till ökad yr·
kesutbildning. Inom olika företag kunde
löneskillnaderna rentav växa, men de borde minska mellan dem.
Mot detta restes invändningar. Den solidariska lönepolitiken sades vara produktionshämmande, arbetslöshetsfrämjande
och inflationsdrivande. En lysande debatt
fördes härom mellan Gösta Rehn och Erik
Lundberg. Deras huvudsakliga målsättning
var densamma, men socialdemokraten
Rehn såg minskade företagsvinster och
ökad statlig kapitalbildning som någonting
positivt, medan liberalen Lundberg menade att ökad statlig maktkoncentration
hämmade det ekonomiska framåtskridandet. Från debatten om statlig centralisering må följande – återgivet av Ullenhag
i en not – citeras:
Vägen till Vinland
Rehn: »När vissa vikingaflottor en gång
seglade till Amerika, torde en hel del av
båtarna på grund av dåliga råd av mer eller mindre kompetenta föregångare eller
felnavigering och ogunstiga vindar ömkligen ha förlist bland isbergen vid Grönland istället för att lyckligen hamna i det
hägrande Vinland. Måhända uppstod då
någon Lundbergur, som talade och
sade: Låt oss ta varning av detta och inte
slå in på en teknisk utveckling med ångmaskiner, radar och andra centralbyrå-
kratiska hjälpmedel, som riskerar att fresta oss till ett överambitiöst byggande av
stora atlantångare för flera tusen vikingar,
ty tänk om det skulle gå lika illa för en
sådan (styrd av dåliga politiker och experter) vilken katastrof det skulle bli!
-Men just själva det förhållandet att man
övergår från privata vikingaskepp som seglar med ledning av enskilda företagsledares mer eller mindre välgrundade tips och
sin egen goda tur, till stora ångare med
andra möjligheter att både skaffa in vä-
derleksrapporter och övervinna motigheter, innebär att man också skaffar sig ökad
förmåga att anpassa sig efter växlande
påfrestningar.»
Lundberg: »En L u n d b e r g u r motsatte sig förslaget från en småkonung i
Solna by, att för en planerad färd till Vinland sammanbinda samtliga skepp, så att
de utan risk för skingring och snedfärder
kunde hållas samlade efter Pelle Sköldkonungs långskepp som bestämde den rätta
färdriktningen. L lyckades övertala konungen om att det vore visare att låta
skepp och mindre flottor på egen hand
söka sin väg över haven. Så blev också
fallet. Härigenom förhindrades en stor katastrof.»
Åter till efterkrigstiden! LO poängterade näringslivets förmåga och möjligheter
att rationalisera och ville påskynda denna
process. Man fick mothugg från Svenska
arbetsgivareföreningen, som betonade
gränserna för rationaliseringsmöjligheterna i varje givet läge och att bärkraften
309
var den yttersta gränsen för löneförhöjningar som företag och branscher kunde
gå med på. En påtaglig tendens i LO:s argumentation var vidare att rättvisekravet
alltmer kom i förgrunden. De teoretiska
motiveringarna för löneutjämningen sköts
delvis åt sidan. Marknadskrafterna skulle
elimineras. (Enligt dåvarande LO-mannen Per Holmberg bestämdes dock inte lö-
nerna främst av marknadskrafterna utan
av statusideal, fördomar och traditioner.)
Det går knappast att få fram någon entydig förklaring till att LO misslyckades
med utjämningspolitiken åren 1950-65.
Förre ordföranden Axel Strand underströk
dock i ett anförande mot 1950-talets slut
att situationen inte var helt mörk. Man
borde nämligen beakta de sociala förmå-
nerna, vilka betydde mest för de lägst avlönade, samt skattepolitikens effekter för
samma grupper. Det är synpunkter som
snarast betraktas som hädiska idag!
Utvidgad samordning
1966 tog LO ytterligare ett betydelsefullt
steg. Tidigare hade centralisering och samordnade avtalsförhandlingar ansetts vara
en förutsättning för en löneutjämning. Nu
räckte det inte längre med samordning inom LO. Lystna blickar kastades på de övriga löntagarorganisationerna TCO,
SACO, SR. Också dessa måste vara med,
också löneskillnaderna mellan LO-grupperna och dessa grupper måste jämnas ut.
Att detta inte skett var åtminstone enligt
LO:s mera demagogiskt lagda företrädare
huvudorsaken till den solidariska lönepolitikens fiasko.
310
Sagt och gjort. 1969 genomdrev man
en s k samordning – vilken dock ett par
hundra tusen industritjänstemän slank ur
– där man i detalj och under konstant
konflikthot lade sig i vad de övriga löntagarorganisationerna skulle få ut. Därmed
hade man nått fram till den nuvarande
ambitionsnivån, som beklagligt nog tycks
vara att spela något av diktatorns roll på
den svenska lönemarknaden.
En viss löneutjämning kan ha ägt rum
de senaste åren. Men det är ingalunda sä-
kert. Löneglidningen är en realitet. Den
har t o m gått så långt att höglöneförbund
inom LO öppet erkänner att de kan hålla
igen lönekraven under avtalsförhandlingarna till förmån för låglönegrupperna, eftersom de i alla fall tar igen dem under
avtalsperiodens gång på löneglidningen.
Denna avslöjar sålunda obarmhärtigt hur
vanskligt det kan vara att sätta sig över
marknadskrafterna.
Definitionssvårigheter
Vilka är vidare hög- och vilka är låglö-
negrupper? Det är långt ifrån enkelt att
definiera. Den solidariska lönepolitikens
doktrin förutsätter att lönerna skall avvä-
gas med hänsyn till arbetets art och krav.
Detta gör att grupper med högt löneläge
kan förneka att de är en höglönegrupp.
Vår grupps arbete är, kan det sägas, så
hårt och påfrestande att dess relativa lön
i rättvisans namn borde höjas.
Det förefaller också som om man inom
LO ganska mycket förlitar sig på lönekaksteorin, d v s att det finns en lönekaka
som kan skäras upp efter behag i olika
tjocka skivor. Mycket tyder emellertid på
att detta är en felsyn. Det existerar knap·
past någon given lönekaka, det finns däremot ett standardutrymme, vars storlek
och tillväxttakt bl a beror på hur lönestrukturen ser ut.
Detta leder in på en annan fråga. Speciellt på senare år har man inom LO ödslat föga tid på att diskutera varför löneskillnader finns och bör finnas. Följden
har blivit denna delvis snedvridna jämlikhetsdebatt, präglad av slagord. Väsentliga fakta och argument har saknats eller
sopats under mattan, och inte minst detta
har lett fram till den politik som kan bli
LO :s även under detta decenniums fortsättning: att utjämningen skall åstadkommas genom att man avsiktligt försämrar
den privata levnadsstandarden för betydande tjänstemannagrupper, ja att denna
försämring i själva verket anses ha ett
egenvärde.
Minskad auktoritet
Men det är inte givet att det går så. Otvivelaktigt har LO:s auktoritet minskats genom händelserna vid gruvfälten. Hur mycket är än så länge omöjligt att säga. Men
det är en ödets ironi att man bl a från
gruvarbetarhåll genom förbundets ordförande 1960 påpekade att gruvarbetarna
realiter inte var någon höglönegrupp därför att livslönen för de flesta inte blev
högre än för industriarbetare i allmänhet
– ett argument som nu anses nära nog
straffbart när det framförs från exempelvis SACO. Det är troligen en följd av de
vilda strejkerna – och en svaghet hos organisationen som sådan – att LO i 1971
års lönerörelse förklarat sig vilja satsa
främst på organisationens mellangrupper.
Framtiden får utvisa hur leriga kolossens
fötter blivit i gruvorna.
Ullenhags undersökning innehåller åtskilligt av stort intresse. Samtidigt ropar
den efter kompletteringar. En angelägen
forskningsuppgift synes nu vara att granska lönediskussionerna och löneutvecklingen också inom tjänstemannaorganisatio- 311
nerna. Det borde kunna tillföra debatten
mycket värdefullt stoff. Och vem vet –
kanske får man då anledning att konstatera att just dessa organisationer, vilka
så ofta framställts som den solidariska lö-
nepolitikens svurna fiender, i själva verket varit betydligt framgångsrikare än LO
i att åstadkomma en löne- och standardutjämning mellan sina respektive medlemsgrupper.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner