Print Friendly

Den nya synen på Kuba

Av Redaktionen | 31 december 1970


1970


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

JAN-OLOF SUNDELL :
Den nya synen på Kuba
Att Kuba varit och är nymarxismens
idealstat är väl bekant. Förhållandena
där har utmålats i ljusa färger. I ett fall
har ökningstakten i dess bruttonationalprodukt angivits så hög, att i verkligheten en sådan veterligen inte
kunnat påvisas i något annat land.
Fil kand Jan-Olof Sundell, som studerat
litteraturen om Kuba och som torde vara
den kanske bäste specialisten på detta
lands ekonomi i Sverige, återför i denna
artikel myten om Kuba till jorden. Den
bild, som vänsterdebattörerna målat, är
missvisande. »Den svenska vänstern är
alldeles för provinsiell för att den av egen
kraft skulle förmå se och analysera något
av verkligheten på Kuba», skriver han.
Utvecklingen där har kritiserats av en rad
skribenter på senare tid, och flera av dem
är själva marxister. Det märkliga är att
Fidel Castro offentligt acceptMat
kritiken.
Under nymarxismens renässans under mitten av 1960-talet dök på nytt upp det
gamla behovet för dessa grupper att hålla
sig med husgudar eller rättare sagt idealstater. Med de politiska konjunkturernas
växlingar har åsikter också varierat om
vilken stat som är bäst som socialistiskt
experiment. Castros Kuba låg under flera
år bra till i konkurrensen. Under politiska
debatter, där olika politiska systems föroch nackdelar behandlades, utmålades ofta Kuba från vänsterhåll som ett föredö-
me. Karakteristiskt är titeln på en bok
utgiven 1969 av en grupp vänstermän:
»Kuba revolutionärt exempel».
En mer liberal grupp uppfattade utvecklingen på Kuba som positiv, därför
att man här genomförde en stor social omvandling med ökad jämlikhet, en satsning
på landsbygdens utveckling i stället för
som i regel i u-länderna på städerna samt
att man gjorde stora insatser på hälso- och
utbildningsområdena. Samtidigt var man
dock medveten om att det också fanns
mörkare sidor, t ex ett stort antal politiska fångar.
Från socialistiskt håll gick man längre.
Förhållandena på Kuba utmålades i ljusa
färger. Nästan allting där var bra, de
skönhetsfläckar som fanns var obetydliga
och ointressanta i förhållande till totalbilden. Inte minst på det ekonomiska området talade man från socialistiskt håll ofta om stora framgångar (även om man
medgav vissa ekonomiska misslyckanden
under de första åren, men nu var allting
mycket bättre). Den amerikanske ekonomen Edward Boorstein hävdar i sin 1968
utkomna bok »The economic Transformation of Cuba» att före 1960-talets slut
skall de fulla fördelarna med socialismen
visa sig på Kuba. Ett anmärkningsvärt
exempel på detta sätt att resonera gav
Joachim Israel prov på i en artikel i Dagens Nyheter den 5 februari 1967, där han
hävdade att Kubas bruttonationalprodukt
per capita i genomsnitt ökade med 18,8
procent om året under perioden 1960-
1964. Detta var då och framstår än mer
i dag som en minst sagt märklig uppgift,
eftersom en siffra av denna storleksordning för ett lands ekonomiska ökningstakt verkligen aldrig uppnåtts. Japan, som
bevisligen haft en fantastisk ekonomisk
tillväxt sedan andra världskriget, har några år varit uppe i siffror på cirka 12- 13
procent och därmed faktiskt varit i närheten av den siffra som Israel på – man
undrar vilka – grunder anger för Kuba.
I dag vet vi att BNP per capita på Kuba
minskade mellan 1962 och 1966.
Den nya bilden
Den bild som här skisserats var i Sverige
tills helt nyligen den helt dominerande.
Den accepterades långt in på borgerligt
håll som riktig. Ändå fanns det redan under denna tid, för den som ansträngde sig
en smula, möjlighet att få fram uppgifter
som ej överensstämde med den etablerade
vänsterbilden av Kuba.
Huvudsakligen amerikanska skribenter,
bl a Theodore Draper, Boris Goldenberg
och Tad Zculc hade redan i början av
1960-talet givit ut väl dokumenterade arbeten om utvecklingen på Kuba. Av dessa arbeten framgick, att det inte var så väl
357
beställt på Kuba som man från vänsterhåll
på lösa grunder ville göra gällande. Denna
kritik var dock tämligen okänd i Sverige.
Ännu på våren 1969 kunde Sven Lindqvist skriva om den ekonomiska utvecklingen på Kuba och framställa Kubas utvecklingsplaner i mycket fördelaktig dager
järnfört med motsvarande planer för hela
Latinamerika.
Att utgå från planer vid bedömningen
av ett lands ekonomi är alltid riskabelt,
men i Kubas fall är det helt meningslöst.
Upprepade gånger har den kubanska ledningen lovat fantastiska resultat, löften
som inte kunnat infrias. Dåvarande industriminister Guevara trodde exempelvis på
hösten 1961 att man 1965 skulle kunna
skörda 8,5-9 miljoner ton socker. Det faktiska resultatet blev något mer än 6 miljoner ton. Castro ställde 1964 i utsikt att
man skulle skörda 10 miljoner ton socker
1970. Det faktiska skördeutfallet blev 8,5
miljoner ton.
Under det senaste året har synen på utvecklingen på Kuba börjat förändras. Man
skall emellertid inte tro att den på något
sätt initierats av svenska vänsterdebattö-
rer, långt därifrån. Den svenska vänstern
är alldeles för provinsiell för att den av
egen kraft skulle förmått se och analysera
något av verkligheten på Kuba. Däremot
har det både i Frankrike och Förenta Staterna framträtt vänsterkritiker med gammal erfarenhet av Kuba, vilka vittnat om
sin oro över utvecklingen och framfört
grava farhågor inför framtiden. Till de
mest kända arbetena hör de amerikanska
marxisterna Leo Hubermans och Paul M
Sweezy »Socialism in Cuba», som nyligen
358
utkommit på svenska, den amerikanske
professorn Maurice Zeitlins artikel om Kuba efter tio år i marsnumret 1970 av tidskriften Ramparts, Joseph Clarks artikel i
den likaledes radikala tidskriften Dissent
i januari-februari 1970 »Thus spake Fidel
Castro», K S Karols stora arbete »Les
Gw!rilleros au pouvoir>> och slutligen den
argaste kritikern av dem alla, den franske
jordbruksexperten professor Rene Duments bok »Cuba est-il socialiste?».
Därutöver har en vetenskapsman, som
tidigare arbetat på Kuba men numera är
verksam vid universitetet i Pittsburgh,
USA, professor Carmelo Mesa-Lago gjort
viktiga forskningsinsatser som bidragit till
att öka kunskapen om Kuba. Han har bl a
behandlat förhållandena inom arbetslivet
i en mycket grundlig studie, »The Labor
Sector and Socialist Distribution in Cuba» (1968) samt dessutom gjort en värdefull genomgång av kubansk statistik,
»Availability and Reliability of statistics
in Socialist Cuba», ursprungligen publicerad i specialtidskriften Latin America
Research Review 1969.
Fakta i målet
På Kuba har man starkt prioriterat investeringar framför konsumtion. År 1968 beräknades investeringarna ta en mycket hög
andel av BNP, över 30 procent. Följden
har blivit ett mycket snävt utrymme för
privat konsumtion och bekymmersamt nog
samtidigt en otillfredsställande ekonomisk
utveckling. Samtidigt ökar befolkningen
trots emigrationen med 2,5 procent om
året. Jordbruksproduktionen per capita
minskade mellan 1959 och 1968 med drygt
20 procent enligt FAO:s siffror, vars sanningsenlighet aldrig bestridits av de kubanska myndigheterna.
BNP totalt har stagnerat under 1960-
talet fram till och med 1968 och BNP per
capita har sjunkit enligt de siffror som nu
finns tillgängliga. Det är möjligt att det
blir en bättring 1970, men det är inte
säkert eftersom den stora sockerskörden
samtidigt har medfört störningar inom
andra delar av näringslivet under det
första halvåret.
Kritiken mot Castroregimen varierar
i fråga om tonläge men däremot knappast
i fråga om sakståndpunkter. Det är i stort
sett samma problem som kommer tillbaka
hos samtliga de nämnda skribenterna; man
konstaterar en bedrövlig ekonomisk utveckling, avsaknaden av yttrandefrihet och
omöjligheten av en fri opinionsbildning,
en militärisering av samhällslivet, den faktiska bristen på folklig kontroll av de styrande. Det märkliga är att Fidel Castro
i ett tal den 26 juli 1970 vidgått en stor
del av den kritik som riktats mot hans fögderi av utländska kritiker. Nu är det därför meningen att det skall bli annat av.
Ekonomin skall sättas fart på och det
folkliga inflytandet stärkas genom bildandet av särskilda råd på alla arbetsplatser_
Myten om Kuba
Misslyckandet med sockerskörden och
Castros tal 26 juli stack slutgiltigt hål på
den gamla myten om Kuba som ett föregångsland. Från vänsterhåll kommer man
nu att söka bygga upp en ny myt i den_
gamlas ställe. Den svenska Kuba-lobbyn,
representerad av bl a Svensk-Kubanska
föreningen, intar nu hållningen, att det
visserligen begåtts beklagliga misstag i det
förflutna men i framtiden skall allt bli
bättre, inte minst ekonomin och folkinflytandet Under 1970-talet skall till slut de
359
fulla fördelarna med det socialistiska samhället ändå visa sig på Kuba. När man begrundar denna argumentation kommet
osökt tanken att glida till några ord som
yttras i Ibsens pjäs Vildanden: »Fan tro’t,
sa Rellingen».

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner