Print Friendly

Den hotande skolkatastrofen

Av Redaktionen | 31 december 1965


1965


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

513
DEN HOTANDE SKOLKATASTROFEN
Den svåra krisen på skolans
område till följd av grundskolans genomförande analyseras
i denna artikel av fru Ulla
Engdahl, aktiv inom Högerpartiets Kvinnoförbund och
även kommunalt engagerad
som ledamot i Danderyds skolstyrelse. I stället för skolplikt
vill förf. införa begreppet utbildningsrätt. Genom en kraftigt breddad vuxenundervisning skulle det aldrig bli för
sent att reparera brister i utbildningen under ungdomsåren. Därigenom skulle den
första skolutbildningen inte
längre få samma livsavgörande betydelse som tidigare, vilket även skulle minska pressen på föräldrarna, då de har
att ta ställning till sina barns
skolgång och ämnesval. Fru
Engdahl visar också hur man
genom att tillämpa en uppdelningsprincip efter anlag- ej
urval – skulle kunna göra
högstadiet funktionsdugligt.
Grundskolan ett fiasko . . . Matematiken i grundskolan bryter samman . . . Bättre hjälpmedel måste
Av fil. kand. ULLA ENGDAHL
skaffas . . . Oundgängligt att fuska
med läroplan . . . Inför tidningsrubriker om grundskolan vill man
gärna utbrista: Vad är sanning?
För den som uppmärksamt och
välvilligt läser inledningen till Kursplan för grundskolan framstår
denna som något ganska enastående och vartill man har föga eller
intet att invända.
Så fort man emellertid det minsta konfronterats med grundskolans initialsvårigheter ser man det
vanskliga i att rasera ett fungerande skolsystem när man inte har
ens teoretiska möjligheter att effektivt bygga upp ett annat system
på grund av flera var för sig svårbemästrade orsaker.
1.) Lärarbristen, som delvis måste
ses som en del av den krisartade
arbetskraftsbristen, men där den
bristande kontinuiteten bland dem
som finns, också härrör från systemet med vidareutbildningen bland
lärarna, systemet med graviditetstjänstledigheter med lön, och sist
men inte minst avgången från yrket på grund av den olustiga och
osäkra ställning lärarna fått genom att Sö desavouerar de lärare
som påpekar eller vidgår svårigheter med de nya metoderna.
514
2.) Bristen på skolbyggnader, som
är en självklar följd av den svåra
situationen på byggmarknaden
överhuvudtaget.
3.) Den stora bristen på den nya
sorts undervisningsmaterial, varpå
hela den nya metodiken bygger.
4.) De just nu ökande kadrerna
av barn i skolåldrarna, vilket också
accentueras av lokaliseringssituationen som hopar folk i tätortsregionerna, samtidigt som skollokaler
slås igen i avfolkningsbygderna.
Om dessa problem vore ur världen, vore då allt välbeställt? Ingalunda. Tillämpningen av grundideerna är felaktig, vilket i det följande skall belysas.
Honnörsbegreppet i hela skolfrå-
gan är »individualiserad undervisning». Må här en parentes tillåtas.
Mot detta verkligen antisocialistiska hyllande av individen står det
moderna svenska samhällets tendens att ta allt mer ansvar från den
enskilda människan och lägga på
staten. Vi kan bara som exempel
ta pensionssystemet (med dess ekonomiska följdverkningar), densamhälleliga åldringsvården, den dagsaktuella marksocialiseringen och
– i de yttersta av dagar – den
kollektiva barnavården, som ska
avlasta föräldrarna från den sista
rest av ansvarstagande, som drö-
jer sig kvar i föräldrabalken, vilken säger att det är föräldrarna,
som har vårdnadsansvaret för sina
barn. Den nya synen på kvinnan
medför ju också, att hemmet som
»individernas rastplats» alltmer
kommer att spela ut sin roll och
att dess funktioner kommer att bli
alltmer osäkra. Vad alla dessa »individuella individer» skall ta sig till
i ett totalt reglerat samhälle är inte
gott att säga.
Nåväl, grundskolans kungstanke
är gudskelov att varje individ skall
få chansen att tillvarata det bästa
av sina förutsättningar och sin begåvning, och efter lekmannamässig
bedömning fungerar låg- och mellanstadiet bra. Barnen får nu en
mera individualiserad och stimulerande undervisning, även om den
etiska fostran väl utgör ett frågetecken och den ovan påtalade, bristande kontinuiteten hos lärarna är
ett allvarligt bekymmer.
Högstadiet är sjukt
De som från ansvarigt håll för
grundskolans talan, de är som den
sjuke som säger: Jag är frisk, jag
är frisk, jag är frisk – åtminstone
blir j ag det, om jag tar in de här
homeopatiska pillren – och de här
– och de här. Är sjukdomen psykiskt betingad kan kuren hjälpa,
men ibland behövs det radikala ingrepp. Så är fallet med grundskolans högstadium !
Två principer rider högstadiet
idag. Den ena är de sammanhållna
klasserna, den andra det fria tillvalet. Som väl de flesta vet, innebär
det fria tillvalet att föräldrarna ska
välja vissa ämnesgrupper för sina
barn inom ramen för den sammanhållna klassen. Elever som gör samma tillval bildar därigenom under
dessa lektioner nya klasskombinationer. Detta medför stora svårigheter för såväl schemaläggarna som
lärarna och barnen. Dessutom gör
det de sammanhållna klasserna till
en fiktion, där bara de negativa
faktorerna finns kvar.
Hur skall man kunna konstruera
om högstadiet, så att det tillgodoser moderna krav på god undervisning?
Man kan lösa problemen utifrån
två utgångspunkter.
l. Skolan skall under de tre sista
åren bli i första hand samhällsfostrande och allmänbildande.
2. Skolan skall också i viss utsträckning bli yrkesförberedande.
Vid det första alternativet kan
klasserna fortsätta att vara sammanhållna, och de flesta ungdomar
följa med genom alla de nio åren,
även om övergång till praktiskt arbete bör kunna tillåtas vid uttalad
skolleda eller störande beteende. I
denna »ungdomsfostran» finge då
ingå, förutom orienteringsämnen
och engelska, samhällskunskap,
hemkunskap, rättskunskap, samlevnadsskola, sexualkunskap, praktiska ämnen inklusive maskinskrivning o.s.v. Upp till sista klassen
skulle samma material ställas till
allas förfogande. Var och en finge
sedan ta åt sig så mycket eller litet
som den har förmåga att assimilera. Detta vore i viss mån demokrati. Men har vi råd med den?
Mänskligt? Samhälleligt? Är det
den enda vägen? Är det ens den
bästa vägen?
515
Vid det andra alternativet skulle
en differentiering ske efter sjätte
eller sjunde klass. Uppdelningsprincipen skulle inte, som i gångna tider ske efter hemmens ekonomiska
ställning utan efter elevens egna
anlag. Jag använder med avsikt inte
ordet »urvalsprincip» utan »uppdelningsprincip», eftersom redan
ordet »urval» är felaktigt men tyvärr typiskt för den inställning som
trots alla goda föresatser härskar
även bland grundskolans idepolitiker. Det är i själva verket på detta
blindskär, som grundskolans första
seglats lider sitt svåra skeppsbrott.
Allas rätt till utbildning knäsätter nämligen den uppfattningen att
de oriktigt utbildningsvägarna är
de enda saliggörande, och den
förlängda skolplikten blir ett ytterligare bevis för den saken. Om nu
naturen var mycket konsekvent och
variationsfattig, vore allt väl. Så är
inte fallet utan tvärtom! Varje
människa är en rik flora av kombinationer, möjligheter och begränsningar. Hur skall skolan kunna
fånga upp dem, leda dem och utveckla dem, om den första tesen är
att alla ska sitta i samma skolsal
för att vederfaras rättvisa. Detta är
i själva verket en enorm orättvisa
som leder till rena absurditeter.
Lösningen ligger inte i att hålla
samman klasserna utan i att ge en
verkligt meningsfylld undervisning
åt alla kategorier barn. Lärare klagar ofta över att undervisning i
»negativt gallrade» klasser är så
föga inspirerande. Anledningen
516
måste väl framför allt vara, att de
av kursplanen tvingas att använda
material och lärostoff som inte ger
någon resonans hos dessa barn.
Visst är det viktigt att det ges en
kvalificerad och inspirerande undervisning i de traditionellt studiebegåvades klasser, men det är faktiskt ännu viktigare att de övriga
får en undervisning som är meningsfylld för dem! Att som nu en
ändlös massa ungdomar praktiskt
taget »sitter an en massa lektioner
måste vara direkt katastrofalt för
den karaktärsfostran, som grundskolan säger sig vara så anlägen
om.
Inga barn ska behöva känna sig
stå i en särställning, vill kanske nå-
gon invända. J a, men individualiserad undervisning, vad är det annat än att låta alla och envar komma i särställning? Precis som alla
fysiskt handikappade får söka utbildningsvägar, som tar hänsyn till
deras handikapp, så skall varje
barn få rätt att vidgå sitt handikapp likaväl som sin förmåga.
Trumpsystemet, som skulle spara
lärare och material, tid och lokaler
skulle kunna användas vid mycken
undervisning och vara av godo för
ett stort elevmaterial. Sådana besparingar skulle göra det möjligt
att i verkligt små klasser tillgodose
den »icke traditionella» undervisningsform, som många annorlunda (men inte alltid sämre) utrustade barn behöver.
I ett läge, där man begär att båda
föråldraparterna i första hand ska
– – – – – – – – – – – – – – ———-
tillgodose arbetsmarknadens krav
och i alla händelser alla barn efter
skolålderns inträde skall omhändertas av samhället (skolfrukost,
tandvård, hälsovård, mentalhygienisk vård, simundervisning, musikundervisning, fritidsverksamhet
med mera av i och för sig absolut
invändningsfria arrangemang som i
ett modernt samhälle måste falla
under skolans domvärjo), begär
man att föräldrarna skall vara bäst
skickade att avgöra i vilken undervisningsgrupp just deras barn hör
hemma. I familjer med »barncentrerade» föräldrar är dessa naturligtvis många gånger kapabla att
bedöma sina barns möjligheter och
begåvningsinriktning, men alltför
ofta är det helt andra faktorer som
avgör detta s. k. fria tillval. Om
lärarna, i samråd med föräldrarna,
finge avgöra i vilken klass barnet
skulle finna sig bäst tillrätta vore
mycket vunnet.
utbildningsrätt i stället för skolplikt
Det finns emellertid en verkligt
allvarlig invändning mot den här
föreslagna differentieringen av klasserna, när barnet är i 12-årsåldern.
Det är den skiftande mognadsutvecklingen hos olika barn. Var
och en som vill tänka sig en annan
utformning av högstadiet stöter
förr eller senare på detta verkligt
starka argument för sammanhållna
klasser. Jag är emellertid helt
övertygad om att detta problem
skulle kunna gå att lösa på ett
verkligt meningsfyllt sätt, samtidigt som en sådan lösning skulle
utgöra ett starkt moraliskt stöd
för föräldrarna när de drömmer,
hoppas, funderar eller misströstar
inför sina barns framtid. Nyckeln
heter VUXENUNDERVISNINGEN!
Vi vet alla hur enbart samhällets
snabba föränderlighet tvingar
fram en fortlöpande utbildning och
omskolning av stora grupper av
människor. En avgörande breddning av möjligheterna till vuxenutbildning skulle kunna tillåta oss
att ändra det litet negativa begreppet :.skolplikt» till det verkligt positiva :.utbildningsrätb. Det skulle
med andra ord aldrig bli för sent
för någon människa att få den utbildning som hon avstått från genom att till en början välja en mera
lättframkomlig väg till försörjning.
Ingen utbildning som sker under
kompakt motvilja och under direkt
tvång kan vara av godo. Lika väl
vet vi att »ambitionsstudien ofta
leder till fina resultat, både inom
517
de praktiska och teoretiska områ-
dena.
Vad menar jag då med moraliskt
stöd för föräldrarna? Det är mycket enkelt. Föräldrarna skulle uppleva sina barns skolgång och
ämnesval mycket mindre krampaktigt om de visste att detta inte
är så livsavgörande som det varit
för tidigare generationer.
Var och en som upplevt att ha ett
barn som direkt lidit av att gå i en
klass där övermäktiga krav ställts
på det och sedan får uppleva frimodighet och målmedvetenhet i yrkesplanerna när överkraven fallit bort,
varje sådan förälder ser med stigande oro och bestörtning på en
skolutveckling som mångfaldigar
denna olyckliga situation. Låt vara
att avsikterna med den nya skolan
är aldrig så välvilliga och sammanfattas i det för närvarande nästan dubiösa begreppet »Sann demokrath.
Om Norrlands överbefolkning
iJvervinnas ej de hämmande faktorerna, blir säkerligen talet om
Norrlands överbefolkning sanning- och dd blir ansvaret tungt för
den politik, som i olika former men nästan alltid utan verklig insikt
i sammanhanget arbetat och alltjämt arbetar för att till det yttersta
exploatera industrialiseringstidens ekonomiska uppsving för den
självägande befolkningens ökning.
Svensk Tidskrift 1925

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner