Print Friendly

Den finländska kulturdebatten

Av Redaktionen | 31 december 1966


1966


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

158
DEN FINLÄNDSKA KULTURDEBATTEN
Den finländska kulturdebatten genomgår för närvarande en häftig radikalisering, skriver redaktör lllax
Rand, själv aktiv på den kulturradikala sidan. De av våra
finländska läsare, som har
en annan mening, är välkomna att föra den finländska
kulturdebatten också i Sv. T.
När detta skrives är det en vecka
kvar till de finska riksdagsvalen,
där tre unga författare och tillika
aktiva kulturpolitiker ställer upp
som kandidater – Pentti Saarikoski för DFFF (Demokratiska
förbundet för Finlands folk), Arvo
Salo för Soc.dem. partiet och
Markku Lahtela för det agrara centerpartiet. Alla tre representerar
en linje som bygger på en viss
vänsterliberalism; Ccenterpartiets
högerfraktion har senare vägrat att
godkänna Lahtelas valprogram)
tidigare har de borgerliga partierna med framgång låtit årets idrottsstjärnor kandidera. Att Saarikoski,
Salo och Lahtela ställer upp som
riksdagskandidater, är symptomatiskt: politiken, samhällsforskningen, kulturlivet håller på att
Av redaktör MAX RAND
närma sig varandra. Allt flera i
Finland inser att kulturen och
samhället bör utvecklas parallellt,
inte isolerade från varandra. Detta
innebär en demokratisering och
kollektivisering av kulturlivet; del
är mot denna bakgrund som den
finska kulturdebattens nyaste skede bör betraktas.
Kulturdebatten i Finland har inte på lång sikt när samma traditioner som i Sverige – den har integrerats i den öppna samhällsdebatten först mot slutet av femtiotalet. Å andra sidan är den finländska kulturdebatten konkretare
än den svenska – den konfronteras dagligen med problem som i
viss mån länge varit övervunna i
det övriga Skandinavien. Den är
starkt koncentrerad till vissa kulturtidskrifter och några få dagstidningar – de flesta med Helsingfors som redaktionsort. En rad i
Pentti Saarikoskis diktsamling
»Maailmasta» (»Om världen»,
1961) lanserades som slagord för
denna kulturpolitiska brist på balans: »Toijalan takana ei ole paljon mitääH» (»Det finns just ingenting bortom Toijala») .1) Att dra
en gräns vid Toijala är förvisso
l) Toijala är en järvägstation på
linjen Helsingfors-Tammerfors.

godtyckligt – städer som Tammerfors, Vasa, Kupio och Uleåborg gör
en aktiv insats i kulturdebatten.
Ett faktum är dock, att de av riksdagen fastställda gränserna för s. k.
utvecklingsområden även är av
kulturpolitisk betydelse – kulturellt sett bör ungefär 2/3 av Finland betraktas som underutvecklat
område. Gränsen löper utefter den
svensk-finska östgräns, som fastslogs i Nöteborg 1323.
Växelverkan saknas
I de finländska tabuföreställningarnas djungel finns ett stort
röjningsarbete att uträtta. En kulturdebatt blir dock fruktbar först
genom alla parternas växelverkan
– och det saknas i Finland i dag.
Den äldre generation, som själv
var med i trettiotalets kulturdebatt, har för det mesta isolerat sig
kring sina egna tidskrifter, och en
debatt som bygger på generationsmotsättningar kommer sällan till
stånd. Debatten om tryckfriheten,
som aktualiserades hösten 1964 av
fallet Hannu Salama – och ännu
är avgjord – har inte hittills lett
till några konkreta åtgärder lika
litet som de på en bred front gjorda försöken att avskaffa lagparagrafen om hädelse. Det är ett krig
i skyttegravar; förutom konsekvens
fordras tålamod av de unga debattörerna. Och de är faktiskt unga
– i knappast något annat europeiskt land har 20-30-åringar så
fort bemannat ett flertal nyckelpositioner inom informationsverk- 159
samheten (dagspressen, radio, TV)
som under de senaste fem åren i
Finland. Deras tankevärld känner
inte till de autoritära grundattityder som gav 30-talet dess särprä-
gel. De behöver inte kämpa för ett
forum – radion och i någon mån
även den statliga televisionen har
på några år blivit något av en högborg för liberala attityder; de
stora dagstidningarna, som länge
varit debattfientliga – med Hufvudstadsbladet och Vasabladet som
undantag – har så småningom
öppnat sina spalter för en friare
diskussion av dagsaktuella frågor.
Mycket återstår dock ännu att göra
innan den finländska kulturdebatten kan nå samma omfång som i
Sverige; dagens debatt gäller till en
stor del fundamentala problem.
”Censur vid behov”
Man bör komma ihåg, att fallet
Salama ingalunda är en enastående
företeelse – i dag finns det t. ex.
färdiga finska översättningar av
James Baldwins »Another Country»
och John Clelands »Fanny Hills
memoarer», som de finska förlagen inte vågar ge ut; Lahtelas
nyaste roman – som bl. a. behandlar hädelse, sexuella avvikelser osv.
– har de finska förlagen hittills
inte vågat sig på. Och Christer
Kihlmans »Den blå modern» fick
vänta på sin finska översättning
över ett år – åtalshotet dikterar
den finska förlagspolitiken i dag
på ett oroväckande sätt. Existensen
av en »censur vid behon är ägnad
160
att provocera fram en viss godtycklighet i den juridiska apparaten, och
oro hos allmänheten. Ett likadant
moment av godtycklighet i lagstiftningen har gett upphov till andra
debatter under den senaste tiden. I
könsrollsdebatten- som pågår som
bäst – har löneproblemen spelat
en stor roll: de kvinnliga arbetstagarna är i Finland i allmänhet 20-
30 % sämre avlönade än männen.
I sex-debatten har de homosexuellas problem tagits upp på flera
håll: homosexualiteten kriminaliseras alltjämt av de finska lagstiftarna och kan bestraffas med upp
till två års tukthus. Debatten om
filmcensuren- som nu har pågått
oavbrutet i över tio år – har hittills inte lett ens så långt att filmklubbarnas och -arkivernas medlemsföreställningar principiellt befrias från förhandscensur (vilket
är fallet i de flesta europeiska länder, inklusive Sovjetunionen och
östtyskland). En hel del av de problem, som den finländska kulturdebatten dagligen konfronteras
med, står mycket nära det, som i
de övriga skandinaviska länderna
anses höra till medborgarnas
grundrättigheter. Lika viktig är
dock debatten om människornas
grundbehov; ett bra exempel är
den aktuella diskussionen om populärkulturens och elitkulturens
förhållande sinsemellan och till
den stora allmänheten. Den har
nyligen utlöst en häftig debatt i
dagstidningarna. Elitkulturens förfäktare, själva politiskt aktiva konservativa, har uppenbarligen inte
haft någon nämnvärd framgång –
debatten pågår fortfarande och den
får näring dagligen av ungdomens
önskeskivor i radion: protestsånger och Kaj Chydenius’ brechtianska politiska chansons.
Finskt och f~dssvenskt
Ända in på femtiotalet utvecklades den finska och finlandssvenska
kulturdebatten strängt separat. Under 30-talet och 40-talet var den
finlandssvenska kulturdebatten
kvalitativt överlägsen den finska
– den kunde absorbera mycket av
det som skedde i Skandinavien och
det övriga Europa, medan de ledande finska kulturpolitikerna orienterade sig mot Tyskland. Klyftan har nu överbryggats- i dagens
kulturdebatt frågas det inte efter
deltagarnas modersmål. Sedan slutet av 40-talet existerar även en
omfattande organisation för den liberala kulturdebatten – Eino Leino-sällskapet, som med sin inofficiella prägel torde vara rätt unik
i Europa. Närmast kunde den kanske jämföras med tyska Grupp 4i;
tyvärr har den emellertid inte förmått uppträda lika effektivt och
enhetligt i vissa konfliktsituationer. Femtiotalets debattörer hyste
inget större intresse för sociala
problem – i det fallet har sextiotalets kulturdebatt visat sig innebära en demokratisk, liberalistisk
ideell islossning. En reform av alkoholpolitiken, högskolepolitikens
problem och frågan om införandet
av enhetsskolan har blivit centrala
debattämnen. I synnerhet norr och
öster om u-gränsen konfronteras
den fria kulturdebatten dock alltjämt med en fördomsfull och trög
konservatism över partigränserna.
Där betraktas den ännu i dag som
någonting närbesläktat med landsförräderi – de kulturdebattörer
som trotsat de starka lokala kyrkliga, politiska och ekonomiska på-
tryckningsgrupperna har oftast fått
dra sig tillbaka till Helsingfors
med en martyrgloria. Att i Uleå-
borg föranstalta en diskussion om
kärnvapen, bör betraktas som
pionjärgärning – samtidigt som
statsrådet i Helsingfors har tillsatt
en kommitte att utforska möjligheterna av ett fredsforskningsinstitut (på initiativ av De Hundras
Kommitte).
Radikalism – rationalism
En central position i den finländska kulturdebattens vårvinter
intar FBT-gruppen, nu ett år gammal. Den är grundad av författaren, psykiatrikern och kulturpolitikern Claes Andersson från Ekenäs. I FET-tidningens första nummer karakteriserade han gruppens
syften sålunda: :.Radikalism i dag
är någonting helt annat än radikalism i början av 50-talet eller i slutet av 30-talet. För att begreppet
överhuvudtaget skall bli meningsfullt måste det berövas sin innebörd av ‘allmän’ marginalföreteelse eller som ett uttryck bara för
onyanserad opportunism. Begrep- 161
pet bör belysas skilt för sig inom
alla de fält där det används … den
radikalism vi är villiga att omfatta
har ganska litet med opportunism
att göra, och ännu mindre med en
allmän ‘radikal’ frälsningslära enligt en Hagar Olssons mönster. Eller kanske är det helt oriktigt att
stämpla tryckfrihetsförsvararna,
de u-landsömmande, sex-liberalerna, apartheid-motståndarna, antikärnvapenidealisterna, som ‘radikala’. Kanske vore det egentligen
riktigare att tala om en ny rationalism.» Citaten är väsentliga – ur
Claes Anderssons ord kan man spå-
ra den finländska kulturdebattens
trender och målsättningar.
Matti Kuusi, profes·sor i folkdiktning vid Helsingfors universitet,
själv en av 30-talets aktiva kulturpolitiker, har introducerat det kulturpolitiska begreppet »Reserverna
i norr» – därmed avses befolkningen norr om u-gränsen. Kuusis
prognos verkar synnerligen realistisk: när en kulturdebatt, som hittills behandlat dessa områden endast som objekt, också kommer att
uppstå där, kommer den obalanserade kulturpolitiska 1situationen
med en osunt stark koncentration
i Helsingfors, radikalt att ändras.
Att skapa förutsättningar för en
kulturpolitisk jämvikt är en av
kulturdebattens främsta målsättningar. För att vara effektiv bör
liberaliseringen på olika områden
gå hand i hand med utplånandet
av u-gränsen. Detta förutsätter
emellertid en omfattande aktive- 162
ring av de unga reserverna, en intensifiering av debatten i studentoch skoltidningarna, ett hänsynslöst utnyttjande av radions och televisionens möjligheter. Ty först
när ungdomen norr om u-gränsen
aktiveras för en liberalisering, kan
man vänta djupgående förändringOm Åland
ar i de lokala informationsinstitutionerna och -organen. Först då har
dagens kulturdebatt nått fram till
en fullbordan av sin främsta uppgift: att skapa garantier för en demokratisk samhällsutveckling, oberoende av dess borgerliga eller socialistiska karaktär.
Ålandsöarna – denna ‘länk au porslin i den kedja au stål och
granit, som på land och vatten måste sträckas från landfäste till
landfäste över Bottniska vikens mynning’ – utgör en annan lika
oeftergivlig faktor i en västeuropeisk stormaktskonflikt. För att
ögruppen ej skall kunna utnyttjas antingen i ett krig mellan stormakter mot varandra eller till att någon stormakt, uäl i besittning au
densamma, skall kunna pressa Sverige och Finland, måste den
till varje pris försvaras.
Svensk Tidskrift 1936

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

Läs mer

webshop_banner