Print Friendly

Den amerikanska politiken

Av Redaktionen | 31 december 1965


1965


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

438
DEN AMERIKANSKA POLITIKEN
När de amerikanska bombningarna i Vietnam började, förekom
ett anfall som först verkade alldeles oförklarligt. Det tunga strategiska flyget sattes in mot ett område, som efter bombningen visade
sig ha varit tomt på guerilla. Vad
som såg ut som en dyrbar övningsflygning hade till på köpet varit resultatlös. Så småningom blev det
klart, att avståndet från det bombade området till flygplanens bas
var ungefär lika med avståndet
från denna till den kinesiska atomvapenindustrin. Om kineserna själva inte genast förstått innebörden
av demonstrationen, har de förmodligen blivit upplysta därom, när de
hotade Indien under den senaste
konflikten mellan Indien och Pakistan. Till mötesplats för kinesiska
och amerikanska diplomater, som
annars inte har mycken beröring
med varandra, har valts Warszawa,
och under den aktuella tiden lär
ambassadörerna ha träffats ofta.
Det kan naturligtvis sägas, att
tillvägagångssättet att utfärda en
-:arning till Kina genom en bombning i Vietnam var brutalt, även
om denna gång inga människoliv
gick förlorade. Men krig är alltid
brutalt, och USA har medvetet valt
krig i Vietnam. USA :s politik gick
länge ut på att hjälpa det kommunisthotade Sydvietnam genom instruktörer och olika understöd, men
den politiken misslyckades, Resultatet är, att nu står 150.000 man
välutbildad trupp i Sydvietnam,
väldiga hamnar anläggs för tillförsel av ny materiel, jättelika flygbaser röjs i djungeln. Uppbyggnaden sker snabbt och hänsynslöst,
utan hänsyn till kostnaderna. För
ett halvår sedan sade experterna,
att USA inte skulle kunna vinna
ett krig i Vietnam. Fransmännen
misslyckades på sin tid, trots att de
visste allt om kolonialkrig. Men man
hade underskattat den amerikanska viljan att göra en kraftinsats.
striden blir svår, men misslyckandet anses nu inte lika givet.
Hänsynslöshet och kraft kan väl
sägas vara ett allmänt drag i amerikansk utrikespolitik. Vietnamkonflikten ger tillräckliga exempel. Men
den kommer också att visa något
annat. Om det militära kriget mot
guerillan vinnes, måste USA för att
trygga landets position stanna kvar
i Vietnam. Där måste organiseras
försvar och polis, byggas skolor,
sjukhus och utbildningsanstalter,
anläggas vägar och fabriker. USA
kommer att göra alltdetta. Detkommer att föra över miljarder dollar
till Vietnam i fredens tjänst liksom
nu i krigets. Ingen ekonomisk vinst
kommer nu eller i generationer
framåt att kunna hämtas tillbaka
ur den investeringen. Vad som ges
får skänkas bort av ren generositet. Samma attityd tycks känneteckna USA :s handlingar också i
andra länder. Utiandshjälpen varje
år uppgår till ofantliga belopp. FN
lever till stor del på USA, och i
Europa har vi all anledning att
minnas Marshallhjälpen. Givandet
är en del av den amerikanska helhetsbilden. Många gånger har. naturligtvis inte gåvorna fördelats
med takt och omdöme, men mycket har förbättrats i det förhållandet. Fredskåren är det bästa exemplet. Från motståndarhåll sägs naturligtvis, att givandet alltid är förenat med politiska villkor och ekonomiska förväntningar. I vissa bestämda fall har det säkerligen varit
och är så. Men alldeles bortsett från
det ganska rimliga i den saken, så
kommer man inte ifrån att gåvorna
också är ett uttryck för en generös
inställning till omvärlden.
Bakom denna inställning ligger
en tro och ett begrepp om skyldighet, som är en del av det amerikanska kulturarvet. Människan har
rätt till liv och frihet, och hennes
plikt är att kämpa mot despotismen. Det ·står i inledningen till
Declaration of Rights. Må vara att
avståndet mellan ideal och verklighet är stort. Det amerikanska
439
samhället har förvisso svåra skönhetsfläckar, och den amerikanska
utrikespolitiken blir ofta föremål
för kritik även från USA:s vänner.
Men man frågar sig, var vi skulle
hamnat om inte den amerikanska
idealismens krafter, så som de är
förankrade i den vanliga amerikanske medborgaren, mobiliserats, först
mot Hitler och sedan mot Stalin.
Var skulle vi stå om inte den politiska ledningen i USA efter det andra världskriget till sist insett vart
Sovjetunionen höll på att leda världen. Den högt bildade presidenten
av god familj, Franklin Roosevelt,
trodde in i det sista på nyttan av
en eftergiftspolitik gentemot Stalin.
Mannen från Mellanvästern, presidenten Harry Truman, sade efter
Potsdam sitt bestämda nej till vidare rysk expansion och godkände
Trumandoktrinen ochMarshallhjålpen. USA tog på sig sitt ansvar.
Det amerikanska uppträdandet i
Vietnam kan inte förstås om man
inte är klar på att detta ansvar
fortfarande känns som en verklighet. Det skulle inte gå att fortsätta
Vietnamkriget om inte en majoritet
av det amerikanska folket accepterat den nuvarande politiken som en
tragisk nödvändighet. Att det finns
en opposition mot kriget inom USA
och särskilt inom vissa intellektuella och radikala kretsar är emellertid också ett faktum. Sådant följ er med ett fritt system. Oppositionen riktar sig kanske främst
mot stridsmetoderna men, naturligt
nog, också mot att unga amerikaner
440
skall skickas att dö i ett djungelkrig i Sydöstasien, då USA självt
inte är hotat. Majoriteten ser det
inte så. Den anser att det föreligger
en moralisk skyldighet att även
med betydande blodsoffer hjälpa
Sydvietnam att få vara fritt. Man
kan under sådana omständigheter
lätt tänka sig den amerikanska reaktionen efter vår t. f. utrikesministers klumpighet i somras.
President Johnson är andlig arvtagare inte till sin företrädare utan
till president Truman. Att det hos
honom finns både hårdhet och generositet har han visat. Särskilt sofistikerad är han inte heller i sitt
handskaode med sina maktmedel.
Man väntar nu på hur han skall
handla när han konfronteras med
de franska krav, som general de
Gaulle förebådat.
År 1969 går det nuvarande NATO-fördraget ut. Förhandlingar om
fortsättningen kommer att börja
långt innan dess. Diskussionen är
redan i gång. Det svåraste problemet blir hur Frankrike i fortsättningen kommer att ställa sig. Frankrike kommer säkerligen att kräva
en revision av hela NATO :s konstruktion, och denna revision kan
bli utomordentligt prövande för
amerikansk självkänsla. USA har
till stor del byggt upp, till stor del
också betalat Västeuropas nuvarande försvar. Men detta ensamt är inte tillräckligt, och USA garanterar i
själva verket Västeuropas frihet
gentemot Sovjetunionen. Det ryktas
nu att Frankrike skall kräva både
att NATO :s högkvarter flyttas –
en flyttning som medför enorma
kostnader – och att amerikanskt
flyg skall bort från franska baser.
Kraven kan vara tilltagna med
prutmån. Men från amerikansksida
skulle man väl kunna föra det resonemanget, att om större europeiska stater verkligen inte vill samarbeta med USA för Västeuropas
fortsatta försvar, då har USA :s
skyldigheter också nått sin gräns.
I Europa har man anledning att
hålla detta i minne. En amerikansk
omvärdering skulle kunna komma
snabbt och medföra hastiga förändringar. Framför allt skulle den på
nytt kunna avlägsna USA från Europa. En ny isolationism i USA
vore en olycka för oss alla. Den
kritik, som man i en mängd fall
givetvis kan rikta mot amerikansk
politik, och som omvänt USA i en
mängd fall kan rikta mot oss här i
Europa, kan aldrig undanskymma
allt vad vi har gemensamt.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner