Print Friendly

Demokratiernas Bornholmssjuka och Danmarksvalet

Av Redaktionen | 31 december 1960


1960


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

DEMOKRATIERNAs »BORNHOLMSSJUKA»
OCH DANMARKSVALET
GENTEMOT DEN demokratiska parlamentarismens princip att makten
obetingat skall tillfalla även det
knappaste flertal har det alltid
gjorts gällande, att styrelsen borde
baseras på en majoritet som avsevärt bättre avspeglar folkviljan.
Diskussionen härom blev aktuell i
Skandinavien under 1920-talet, då
ett val på Bornholm till Landstinget Danmarks dåvarande
första kammare – och till Folketinget – då andra kammaren –
utföll med majoriteter ungefär på
fifty-fifty. Det kallades »demokratiens Bornholmssjuka» och befanns
otrevligt även inom radikalare partiläger. Fenomenet försvann under
1930-talet och därmed bekymren.
Under det följande decenniet fick
demokratien allvarligare problem
på liv och död, men under 1950-
talet har företeelsen ånyo dykt upp
även utanför nordiska landamären,
på vad grund den bortglömda
benämningen »Bornholmssjukan»
nominellt icke längre är adekvat.
I den fria världens största demokrati, Förenta Staterna, ha vi så-
lunda på sistone bevittnat, hurusom
distansen mellan antalet röster för
Kennedy och Nixon nästan varje
Av fil. dr OTTO JÄRTE
dag sedan den 8 november krympte
och tycks stanna vid en procentsiffra till Kennedys förmån med
på sin höjd en tiondels procent
eller ett par hundra tusen röster
av ca 69 miljoner avgivna. Medräknas de röster, som avgåvos i
fyra stater i »the Deep South» för
elektorer, som med hänsyn till de
bägge ovannämnda presidentkandidaternas inställning till negerfrå-
gan ännu icke bestämt sig för vilkendera de skola föredra vid det
stundande elektorskonsiliet den 19
december, anses det utom allt tvivel,
att Kennedy icke kommer upp till
50 procent av hela antalet avgivna
röster. Hans presidentur är likafullt
säkrad, enär hans flertal bland
elektorerna med många dussin överstiger Nixons. Å andra sidan kan
även i de folkrikaste delstaterna en
knapp majoritet bland väljarna ge
det segrande partiet hela antalet
elektorer; om någon proportionalism är det icke fråga.
Här skall blott i förbigående
beröras i vilken mån denna »Bornholmssjuka» ifråga om antalet primärväljare kommer att dämpandt!
inverka på Kennedys framtida politik. En traditionell broms på alltför
raska tag förefinns dessutom i den
bekanta omständigheten, att kongressens majoritet utgöres av mera
konservativt lagda republikaner i
broderlig sämja med de hårdkokta
konservativa demokraterna från
sydstaterna. Ledningen av denna
interfraktionella majoritetsfalang i
kongressens båda hus handhas sedan länge av de skickliga taktikerna senator Lyndon Johnson och
talmannen Sam Rayburn i representanthuset, bägge från Texas. Nu
blir Lyndon Johnson som vice president talman i senaten, men det
torde icke försvåra hans samförstånd med den politiske meningsfränden och kollegan.
I det aktuella amerikanska fallet
får »Bornholmssjukan» bland primärväljarna inga sviter beträffande
partiernas faktiska styrka, men
den kommer att försvåra Kennedys
möjligheter att åberopa sig på nå-
gon överväldigande »folkmening».
Detta har hastigt dämpat åtskilliga
svenska kommentatorers första
naiva hurra- och hejarop efter klarsignalen för Kennedy till Vita Huset. Sålunda yrade docenten Kurt
Samuelsson i stockholms-Tidningen under rubriken »Radikalism
på nytb, att »luften redan bör kännas friskare och mera vårlig att
andas för radikalare grupper i både
Västtyskland och Frankrike». Adenauers politik stämplades utan
vidare som »aggressiv och reaktionär», men nu kan enligt Samuelsson »den ideologiska axeln BonnWashington betraktas som bruten»
547
och »möjligheterna för Brandts
Tyskland ha ökat väsentligt». Sedan röstsiffrorna från USA börjat
dugga, har Samuelsson föredragit
att tiga. Axeln Bonn-Washington
är tyvärr i riskzonen men icke av
några som helst ideologiska skäl
utan därför att Bonn vägrat att
utan vidare förhandlingar prompt
bifalla ett önskemål av Eisenhowers utsända emissarier att betala 680 miljoner mark för de
amerikanska truppernas uppehälle
i Västtyskland. Vad beträffar
Brandts Tyskland är det ju välbekant, att västtyska socialdemokratien nyss på sin partidag i Hannover kastat hela den marxistiska
programbråten över bord. Man har
anslutit sig till Erhardts fria marknadshushållning samt godkänt
Adenauers utrikes- och militärpolitik i förhoppning att vid den valstrid, som stundar nästa år, icke bli
motparten alltför ideologiskt underlägsen. Nu återstår att se, om
det lyckas för socialdemokratiens
valstrateg, Herbert W ehner att
framgångsrikt praktisera en omkastning av Moltke d. ä: s berömda
tes till: Vereint marschieren, getrennt schlagen!
I Storbritannien har efter 1945
års dundrande nederlag för högern
dess och Labours röstsiffror vid
valen på 1950-talet varit tämligen
både stabila och snarlika samt varierat mellan 45 och 50 procent av
hela antalet. Men genom enmansvalsystemet med enkel majoritet
har mandatfördelningen i underhu- ~~—-~–~———————————-
548
set understundom givit så irrationella utslag, att rösternas minoritetsparti erhållit ett avgjort överskott av mandat. Den beträngda
gruppen av liberaler har förgäves
yrkat på proportionellt valsätt, vilket hittills avvisats av de två stora
partierna; de betrakta valmetoden
som införlivad med »the british
way of life», där vallyckan ibland
gynnar den ene med utsikt för den
andre att ta skadan igen med lika
oförskylld utdelning av mandat i
förhållande till röstsiffrorna. Därest
Labour skulle bli ännu mera maktlöst genom den inre tvedräktens
tvinsot, är det tänkbart, att liberalerna från detta håll få stöd för sin
fordran på proportionellt valsätt
gentemot en, under nämnda förutsättningar, övermäktig höger. S<‘tdana eventuella trekantsval kunna
måhända bli ett botemedel mot
»Bornholmssjukans» brittiska variant.
Sverige har härvidlag under senare år råkat än värre ut. De borgerliga och socialistiska rösterna ha
vid septembervalet 1960 till andra
kammaren pendlat ännu närmare
50-procentstrecket än i Storbritannien, vilket hos oss genom det proportionalistiska valsättet automatiskt fått uttryck i antalet mandat.
Mest drastiskt kom detta till uttryck vid avgörandet av förslaget
om tilläggspension ATP vid 1959
års vårriksdag, då icke blott ATP: s
utan även Erlanderska regeringens
öde hängde på en röst, men en
Königsons, i folkpartiet. Han underlät att votera och därmed var
allt avgjort. Det är orimligt, att
partiskillnaden skall drivas till en
sådan spets vid beslut av så riksviktig natur med verkningar långt
in i en oviss framtid. Den blygsamma början till en folkpension,
som kom till stånd vid 1913 års
riksdag dvs. före den allmänna
rösträttens restlösa genomförande,
vann alla partiers gillande och motsvarades förvisso av en allmän folkopinion, i den mån denna förstod
eller brydde sig om vad som försiggick -allt i bjärt kontrast till episoden Königson. Den bedrövliga
utgången hade också ett illavarslande förspel genom folkomröstningen 1957, som trasslade till frå-
gan och primärt förfuskade facit
i riksdagen. En folkomröstning bör
ju utmynna i ett otvetydigt ja eller
nej, men så uppdök som bekant dr
Gunnar Hedlund med ett tredje
alternativ, som förvillade de röstande. Man kan icke begripa, varför högern och folkpartiet försummade att ta fasta på den Hedlundska uppläggningen, som dock
förordade en lösning på frivillighetens grund. I ty fall hade sä-
kerligen frågans fortsatta behandling fått en helt annan gestaltning.
Häråt är nu ingenting att göra.
ATP är en realitet, men i likhet
med all annan lagstiftning icke fredad för den kritik, som erfarenheten framdeles kan ge vid handen
och därav föranledda reformer.
Vårt senaste andrakammarval
har icke gjort den parlamentariska
maktbalansen mindre oberäknelig.
Regeringspartiets majoritet i andra
kammaren är i knappaste laget,
även om en grundlagsändring skulle
tillåta de hittills passiva talmännen
att vara med i voteringarna. Socialdemokraternas röster räcka icke
till för seger i gemensamma voteringar. Här kunna Hilding Hagberg
och hans handfull kommunister
manövrera på en mark, som givit
dem en alldeles oförtjänt värdestegring. De borgerligas och arbetarpartiernas andel av folkviljan oscillerar
sinsemellan alltjämt endast med
några procent omkring de femtio.
Icke minst med hänsyn härtill förorda de borgerliga gång på gång en
samlingsregering, men hr Erlander
vägrar lika enständigt. Den eventualiteten vill han, efter mönster från
samlingsregeringen under andra
världskriget, reservera för en liknande situation. Man kan dock
misstänka, att en hypotetisk katastrof icke behöver bli av krigisk
natur; den kan med bibehållet
fredstillstånd i världen drabba oss
ekonomiskt och vid en sådan på-
frestning önska socialdemokraterna
gärna en koalition, så att de borgerliga kunna medverka till att krafsa
de vidbrända kastanjerna ur elden
och tjäna som täckmantel för arbetarledarnas tillstyrkan av beska
krisrecept för välfärdsstatens hittills mest gynnade samfundsskikt.
I våra grannländer yppade sig
:.Bornholmssjukan» särdeles flagrant, när vid presidentvalet i Finland 1956 Kekkonen vann loppet
549
med allenast en rösts försprång
före Karl August Fagerholm. Rekkonen strävar nu också lika skickligt som energiskt att förebygga nå-
got slags upprepning vid valet 1962.
I Finlands riksdag äro ju också de
större partierna så pass jämnstarka,
att endast en blockbildning av rött
och grönt, dvs. socialdemokrater
och agrarer, med mindre tillskott
från svenska och finska folkpartierna, som Fagerholm med obestridlig framgång prövade fram till
december 1958, hade behövlig
stadga bl. a. mot kommunisterna.
När han nödgades avgå genom
Kremls obstruktion av handelsförbindelserna med Sovjetunionen har
agrarchefen Sukselainen fortsatt
genom tolerans från de övriga partierna som äro för svaga för att ensamma kunna hävda sig.
I Norge har socialdemokraterna
oavbrutet regerat sedan 1945, men
deras majoritet i stortinget med ca
ett dussin röster är icke större än
att en mindre förskjutning vid
nästa val 1961 åt borgerligt håll
kan medföra samma komplicerade
balansproblem som i Sverige. Vid
kommunalvalen i september 1959
fick arbetarpartiet ca 730 000 röster
och de borgerliga partierna sammanlagt ca 760 000; med sina ca
65 000 röster utgjorde kommunisterna tungan på vågen. I Oslos
stadsfullmäktige väger det tämligen
jämnt, men socialdemokraterna
togo ordförandeskapet med hjälp
av en borgerlig vänsterman som
överlöpare.
550
Och i Danmark, nämnda åkommas moderland? Där förrättades
sistlidne 15 november val till den
nuvarande enkammaren, Folketinget, med resultat att den s. k.
triangelregeringen från maj 1957
försvann och ersattes av en ministär, bestående av socialdemokrater
och borgerliga radikaler. Fatalt nog
har denna icke majoritet i Folketinget utan förmådde endast genom
ett trick komma upp till 89 mandat
gentemot oppositionen till höger
och vänster med lika många. Tre
socialdemokrater från Grönland
och Färöarna inräknades nämligen
i regeringens stödtrupper, fastän
eljest representanterna för såväl
Grönland och Färöarna som den i
Sönderjylland på separatlista valde
tyske pastorn Hans Schmidt icke
bruka delta i beslut om dansk inrikespolitik och därför alltid ställts
utanför partiernas stridslinjer. I
Folketinget finns 179 mandat och
ovannämnde tyske pastor har härigenom blivit tungan på vågen, dvs.
han är nu Danmarks Königson!
I realiteten lär dock oppositionen
till vänster, »det socialistiska folkpartiet» under Axel Larsen komma
att, liksom kommunisterna i Sveriges riksdag, hjälpa regeringen i
inrikespolitiska spörsmål men som
urbota pacifistiskt opponera ifråga
om försvar och utrikespolitik, där
återigen Venstre och Konservativa
Folkepartiet icke komma att svika.
Vägledda av den beräkningen vå-
gade regeringspartierna ta risken
med en ny koalitionsministär.
Vid senare valtillfällen har ön
Bornholm tillfrisknat, men den
egendomliga sjukans virus har, som
synes, i stället infekterat Danmarks
hela parlamentariska liv. ställningen har försämrats sedan närmast föregående val den 14 maj
1957, mot vars bakgrund novembervalet bör belysas.
Majvalet med ett valdeltagande
av 84 procent fick ett normalt förlopp som i det närmaste motsvarade
förutsägelserna. Under följande regeringskris uppstodo emellertid virvelvindar, som på ett sådant fantastiskt sätt omplacerade partiernas
traditionella placering, att det
bragte i åtanke H. C. Andersens
saga om stormens omflyttning av
skyltar i »Kongens Köbenhavn».
Den socialdemokratiska minoritetsregeringen H. C. Hansen avgick,
därför att partiet förlorade både
röster och dessutom fyra mandat,
medan det främsta oppositionspartiet Venstre gick framåt såväl i röster som mandat – lika många
som socialdemokraterna miste.
Konservativa Folkpartiet och de
borgerliga radikalerna höllo sina
positioner med respektive 13 och 14
mandat. Venstre med 578 000 och
Konservativa Folkpartiet med
383 000 röster hade då tillsammans
flera röster än socialdemokraternas
910 000. De förstnämnda partierna
skulle ha stått sig bättre, därest
icke förutvarande Venstreledaren
Knud Kristensen, statsminister och
chef för en minoritetsregering 1946
-1947, som egensinnig jyllänning
framhärdat i sin föresats att skapa
en egen valrörelse under partibeteckningen »De oavhängiga». Men
deras 53 000 röster gingo tillspillo,
då de icke överstego de 60 000, som
äro minimum för partientre i Folketinget.
Valets största överraskning var
dock den opåräknade medvinden
för det s. k. Retsforbundet, ett märkvärdigt parti utan motstycke i nå-
got annat europeiskt land. Dess
ideologi är ärkeliberalt Manchestermässig med främsta programpunkt: beskattning av oförtjänt
värdestegring av jord i enlighet
med Henry Georges teorier, tillkomna under intryck av den starka
jordvärdestegringen i hans hemstat Kalifornien. Hans uppfattning,
att singel-taxsystemet gjorde alla
andra skatter överflödiga, har veterligen vunnit anhängare endast i
några canadensiska prärieprovinser. I Danmark framträdde en populär läkare, dr Starcke, som dess
profet och ställde efter krigets slut
sitt parti upp till val. Det gick långsamt framåt, men 1957 växte mandaten från 6 till n och röstetalet
från 75 000 till 123 000. Gruppen
ansågs eljest lika opålitlig som irrationell i riksdagsarbetet med dominerande fix ide att reagera mot all
övertro på staten. Men dr Starcke
har en eminent begåvning som sympatisk radiotalare, vilket ansågs
förklara hans oväntade vinst vid
vallotteriet. Regeringsfrågan ville
H. C. Hansen lösa på berömvärt vis.
I motsats till Tage Erlander anbe- 551
falide han hos kung Fredrik en
samlingsregering av de fyra större
demokratiska partierna för att dymedelst bättre kunna bemästra det
ekonomiska trångmål, vari Danmark då befann sig. Venstreledaren
Erik Eriksen och konservativa
folkepartiets främste man, borgmästare Axel Mpller i Fredriksberg, kunde vara med om en samlingsregering med de borgerliga radikalerna, varigenom en borgerlig
majoritet i riksdagen bleve tryggad.
De sistnämnda åter ville ej alls ha
att göra med de konservativa och
hade heller ingen lust att gå ihop
med Venstre men sade sig kunna
»tolerera» en ren Venstreregering
under Eriksen. Det stod sålunda
denne fritt att träda till. Men han
avböjde för att icke bryta det förtroendefulla kompanjonskap med
de Konservativa, som grundlagts
under ministären Eriksen-Ole
Bjprn Kraft 1950-1953 och som
befästs under gemensam opposition
mot den socialdemokratiske ministären under först Hedtoft-Hansen
och sedermera efter dennes frånfälle utrikesministern H. C. Hansen.
Vid Retsforbundets åsikt fästes
intet avseende. Alla voro även eniga
om att behandla kommunisterna
som luft.
Det såg faktiskt ut som om kung
Fredrik skulle anmoda Eriksen att
bilda regering och att denne i så fall
liksom 1950 ämnade komponera en
ministerlista från Venstre och Konservativa Folkpartiet. Men H. C.
Hansen hade varit verksam i det
552
tysta och under intensiva konferenser övertalat de borgerliga radikalerna och – Retsforbundet att
medverka i en gemensam regering. Under de sista majdagarna
1957 kunde han därför anmäla
hos kungen, att han hade en regering färdig av socialdemokrater,
borgerliga radikaler och av Retsforbundet, vilka tillsammans förfogade över 93 mandat dvs. säker
majoritet i Folketinget. Kungen
måste naturligtvis acceptera anbudet, och regeringen utnämndes med
H. C. Hansen som stats- och utrikesminister samt med de flesta av de
tidigare socialdemokratiska ministrarna. Radikalerna och Retsforbundet erhöllo vardera tre ministerposter, varvid de radikala sjuttioåriga
veteranerna, B. Dahlgaard och J.
Jörgensen, återtogo sina forna befattningar i socialdemokraten Thorvald Staunings och radikalen dr
Peter Munchs blockregering 1929
till dagarna efter den 9 april 1940.
Dr Starcke blev minister utan portfölj.
Den nya regeringen väckte sensation i Danmark med oförställd
häpnad över en sådan kombination
som socialdemokraterna och dr
Starcke. Köpenhamnshumorn omdöpte genast Retsforbundet till »Taburetsforbundet», och Dahlgaard
fick ofta äta upp att han strax före
valet bekänt sig hellre döden dö än
vara regeringskollega med dr
Starcke. Förvirringen bland Retsforbundet var omisskännlig och vid
nästa möte med väljarna var det
ingen konst att förutspå ett bal<-
slag. Jämväl inom radikala partiet
gingo meningarna isär, och det på-
stås, att av Folketingsgruppens 14
medlemmar hälften var för och hälften mot ett regeringsengagemang;
det sades vidare, att antingen lotten
eller Dahlgaard och Jörgensen med
sin prestige avgjorde utgången. Här
har ånyo den knappa majoriteten
spelat sin roll, denna gång inom ett
parti. Man besinnar därvid sällan,
som Elis Håstad en gång framhållit,
att om ett regeringsparti i ett utomordentligt betydelsefullt spörsmål
är delat, varvid minoriteten omfattar oppositionens åsikt men majoritetens blir partiets, det innebär en
förfalskning av folkviljan, i det att
oppositionen, jämte minoriteten
hos regeringspartiet, representerar
det faktiska flertalet, varigenom
parlamentsbeslutet blir en parodi
på folkvilja.
Den nya »triangel»-regeringen
H. C. Hansens seglats blev lyckosam, framförallt gynnad av danska
näringslivets så rikliga vinst av den
rådande internationella högkonjunkturen, att danska folket aldrig
upplevt mera lysande tider med
full sysselsättning, kännbar brist
på arbetskraft, stigande löner,
ökad valutareserv, flödande statsinkomster och förty ett ansenligt
budgetöverskott. En allmän opinion, isynnerhet bland organiserade
arbetare, var därför sinnad att behjärta regeringens paroll till årets
novemberval: Gör goda tider bättre.
Om socialdemokraterna i regeringsL \
ställning profitera av en hausse,
skulle de även ha fördel av en
baisse, enär då medborgare i ekonomiskt trångmål ty sig till socialdemokraterna som alla statliga gå-
vors goda givare. Är då detta parti
försett med segerhuva i alla väder?
Det ser onekligen så ut, åtminstone
i Skandinavien. Söder om Östersjön
och väster om Nordsjön ävensom
hos våra antipoder, Australien och
Nya Zeeland, är läget annorlunda.
Är Nordens samhälleliga klimat så
beskaffat, att det konserverar socialdemokratien vid makten? I så
fall beror det primärt på styrkan
och storleken av lönearbetarnas
fackliga organisation. Eller kan det
vara så, att då Värner Ryden efter
ryska marsrevolutionens utbrott
1917 betecknade Sveriges stadium i
den moderna »utvecklingen» som
»den sista svanskotan», förhållandet numera är det motsatta?
Ministären H. C. Hansen drabbades icke heller av några svårare
politiska missöden. Den led dock en
mycket kännbar förlust, då dess
skicklige och ganska allmänt uppburne ledare H. C. Hansen avled i
fjol. Till efterträdare fick han en
partivän, finansministern Viggo
Kampmann, som i arbetarnas ögon
brast däri, att han, i olikhet med
sina företrädare, Stauning, Hedtoft Hansen och H. C. Hansen,
icke utgått ur deras led utan var
akademiker med nationalekonomi
och statistik som lärofack samt
med en statstjänstemannabana som
karriär.
553
Regeringen förmådde också efter
många och långa kompromissförhandlingar i vederbörande utskott
få till stånd ett beslut om en ny
försvarsordning, som understöddes
av alla partier utom kommunisterna och den bemälde Axel Larsen,
vilken efter det ungerska sorgespelet 1956 uppsade Moskva tro och
lydnad samt på egen hand etablerade sig som »folksocialisb a la
Tito. Till skillnad från NATO-fränden Norge skulle i Danmark behov
av förband i permanent beredskap
icke åvägabringas genom förlängd
värnplikt utan medelst värvning.
På denna punkt inlade högermannen Raft en reservation; militärledningens åsikt blev veterligen aldrig
ordentligt utrönt. Den bittraste kalken fick dock tömmas av den radikala vänstern, som uppgav sin envetna protest mot Danmarks deltagande i Atlantpakten och dess konsekvenser ifråga om militärbudgeten, varmed partiet definitivt vinkade farväl åt Peter Munchs nedrustningsprogram från tiden före
den 9 april 1940.
Kamproann efterträddes som finansminister av den förre handelsministern, radikalen professor
Kjeld Philip, som behållit denna
post i den nya ministären. Det anses att man bör räkna de borgerliga
radikalerna tillgodo, att socialdemokraterna icke kunnat förverkliga sin åtrå att lägga om den direkta inkomstskatten i Danmark
på så sätt, att den för svenska
begrepp ovanligt vittgående av- 554
dragsrätten skulle beskäras till
största nackdel för alla borgerliga
inkomsttagare. Hur det nu är i
Danmark, klargöres bäst genom ett
exempel. Om en direktör för ett
stort företag har 300 000 kronor i
årslön, uppgår skatten till ungefär
225 000 kronor, dvs. inemot 80 procent, varmed maximalt motsvarande inkomst i Sverige belastas.
Året därpå betalar direktören endast skatt på 75 000 kronor, dvs.
det belopp han efter skattens erläggande fick behålla av sin inkomst,
för att året därpå ånyo punga ut med
225 000 kronor med samma reducering följande år. Detta system är
icke blott rättvist utan skonar de
större inkomsterna till gagn för
sparsamhet och kapitalbildning.
Detta system är en styggelse för de
danska socialdemokraterna, för
vilka en högskattepolitik i Ernst
Wigforss’ anda med konfiskatoriska verkningar är det lockande
idealet och hägrande målet. De
eftersträva tillika införandet av
källskatt, väl vetande, att en löntagare på helt annat sätt får känna
på skatten om han erhåller en ograverad tusenlapp i lönekuvertet för
att vid nästa skattetermin punga ut
med några hundralappar, i stället
för att vid källskatt kvittera ett
nettobelopp i lönekuvertet, varigenom skattebördan aldrig konkretiseras. De borgerliga radikalerna i
Danmark ha hittills ställt sig så
skeptiska mot källskatten, att regeringen avstod från positiva åtgärder.
Om de borgerliga radikalerna så-
lunda kunna redovisa något bm·gerligt kreditsaldo av sin samverkan
med socialdemokraterna, har Retsforbundet blivit tämligen lottlöst.
Det enda deras ministrar ha kunnat utverka är en proposition om
skatt på oförtjänt värdestegring vid
fastighetsförsäljning, som dock blivit så oklart formulerad och slarvigt
utarbetad, att den blivit liggande på
riksdagens bord. Till råga på oturen blev dr stareke i höstas så medtagen av sjukdom, att han nödgades
avstå från förnyad kandidatur vid
novembervalet och icke kunde uppträda under valrörelsen för att per
radio och television utöva sin legendariska tjuskraft på publiken.
Oppositionen från borgerlig sida,
dvs. Vensh·e och Det Konservativa
Folkpartiet har icke förslappats i
sin energiska vaksamhet. Deras inbördes solidaritet har förstärkts
och i fjol höstas framlades ett konstruktivt skatteprogram i syfte att
använda det uppkomna budgetöverskottet i första hand till skattesänkningar. De bägge partierna, där de
konservativas talan i Folketinget
efter Axel Mf)llers död talangfullt
övertagits av hans yngre broder, redaktör Paul Mf)ller, ha på ett mönstergillt och för deras svenska motsvarigheter exemplariskt sätt hållit
ihop om en gemensam linje. Men det
faller dem därför icke in att tänka
sig någon sammanslagning av partierna. En sådan operation är i våra
dagar lättare sagd än gjord, eftersom på folkdjupet i regel visserligen ingen nämnvärd skillnad kan
upptäckas mellan de röstande, men
högre upp klyva sig dessa i en ofta
mindre talrik, men desto fastare
sammanhållen kader. Med partikanslier och deras avlönade och
pensionsberättigade tjänstemän utgör denna en korporation bland
många andra i samhället, som bejakar sin självhävdelse mot varje
försök till fusion med närbesläktade
organisationer.
Oppositionens skatteprogram
fann icke nåd för Venstres förutvarande finansminister i båda regeringarna Knud Kristensen och Eriksen-Ole Bj~rn Kraft den ansedde
nationalekonomen, professor Thorkil Kristensen. Han befarade att en
alltför stor nedskärning av skatterna
genom ofrånkomlig konsumtionsökning skulle bli inflationsfrämjande.
Konflikten med partiets ledare Erik
Eriksen blev så skarp, att Thorkil
Kristensen utträdde ur partiet. Motståndarna gladde sig högeligen över
tvisten. Enär Thorkil Kristensen
hade åtskilliga anhängare inom
partiet låg faran för dess sprängning inom räckhåll, varigenom den
tidigare rebellen, Knud Kristensen,
skulle ha fått en efterföljare, ehuru
från vänster. Därhän gick det icke
på den grund att Thorkil Kristensen som internationellt uppskattad
vetenskapsman, i somras kallades
som chef för den i Paris omorganiserade kommitten för västligt
ekonomiskt samarbete, OEEC.
Hans anhängare samlade sig dock
kring ett organ i tidskriften »Libe- 555
ral Debal», vars kritik inte förbättrade Venstres valutsikter.
Det visade sig också, att Venstre
den 15 november minskade med
67 000 röster, dvs. från 578 000 den
14 maj 1957 till nu 511 000 och förlorade 7 mandat. Såväl »De Oavhängiga», vilka denna gång med
81 000 röster överskredo ovannämnda ominösa 60 000-streck med
6 nya mandat- som Liberal Debat
hade naggat Venstre på var sin
kant, ehuru »Liberal Debat» icke
framträtt med egna listor. De konservativa stodo sig bättre med en
röstvinst på 52 000 med respektive
383 000 och 436 000 samt 2 mandat
som vinst. Socialdemokraterna
stodo sig dock bäst med en röstvinst på 113 000, respektive 910 000
och l 024 000 samt 6 mandatvinster. Radikala vänstern förlorade
39 000 röster respektive 140 000
med minus på 3 mandat. Såsom
förebådat försvann Retsforbundet
ur Folketinget med 52 000 röster,
respektive 122 000 och 70 000; därmed utplånades dess 9 mandat. För
samma öde utsattes kommunisterna
med en röstförlust av 44 000, respektive 72 000 och 22 000, varmed
dess saga vid Folketinget med 6
mandat 1957 torde vara all. Valets
relativt största överraskning var
framryckningen för Axel Larsens
»socialistiska folkparti», som icke
var med 1957 men som nu inkasserade 149 000 röster med 11 nya
mandat i Folketinget. Det är störst
av småpartierna och har lika
många mandat som den radikala
556
vänstern. Sammanlagda delen av
väljarkåren som för arbetarpartierna sedan 1945 hållit sig vid ca
45 procent, gick 1957 ned till 42
procent. I år däremot har samma
partier icke inhöstat fullt hälften
av rösterna men 49,7 procent jämfört med de borgerliga – alltså
»Bornholmssjukan» igen!
Viggo Kampmanu kan sålunda i
någon mån, liksom hans kollega i
Sverige, betraktas som valets segerherre. Han var besluten att hellre
fortsätta med koalition än pröva på
en socialdemokratisk minoritetsregering, som 1950 misslyckades för
Hedtoft Hansen efter en borgerlig
anstormning. Hetsforbundet var ur
leken och enbart de borgerliga radikalerna kunde komma i åtanke.
Inom deras partistyrelse voro, som
sagt, åsikterna delade och i avvaktan på besked inlämnade Kampmann regeringens avskedsansökan
hos kung Fredrik. Redan den 18
november läto Dahlgaard och Jörgensen honom veta, att han vid ett
förnyat experiment kunde räkna på
dem och deras parti. Regeringen
gick av stapeln med i huvudsak
samma socialdemokratiska besättning av taburetterna som tidigare
men med fem radikaler i stället för
fyra i den gamla regeringen. Dahlgaard och Jörgensen stannade kvar
som ministrar änskönt de av åldersskäl icke velat bli omvalda till
Folketinget – en originell synpunkt på ancienniteten! Av talrika
insändare till partiets språkrör,
»Politiken» i Köpenhamn att döma,
tycks avsevärt missnöje råda bland
medlemmarna. Pessimistiskt förmodas, att vid nästa val partiet endast får 5 röster, dvs. ministrarnas
och som säkerhetsåtgärd förordas,
att dessa ministrar genast söka att
få 60 000-röststrecket nedsatt. Lika
litet veta dessa vederbörande som
alla andra oinvigda vad »kohandeln» mellan partiledningarna
inneburit. Skall Kamproann få sin
vilja fram ifråga om skatteavdragsrättens reducering och källskattens
införande? Man ängslas också för
att de radikala ministrarna uppgivit sitt partis gamla programpunkt om obligatorisk skiljedom
vid samhällsfarliga eller större arbetskonflikter, vilket krav nu med
kraft framförs av den borgerliga
oppositionen. Å andra sidan torde
väl också socialdemokraterna ha
nödgats pruta på sitt program, men
ingen vet ännu med visshet hurnvida och i vilken mån.
Axel Larsens oväntade triumf
över Kreml anses i och för sig välkommen. Ingen kan dock genomskåda, om det ändå icke existerar
några underjordiska kanaler mellan honom och Moskva, där han i
ungdomen åtnjöt en grundlig utbildning. Måhända har man i Kreml
funnit lämpligt att dirigera några
pålitliga emissarier till den nya
fraktionen, vilkas verkliga mantalsskrivning icke kan avslöjas. Skall i
så fall Axel Larsen bilda skola för
Norges och Sveriges kommunister?
Sin valagitation skötte han mycket
raffinerat från en vilstol, där han
var bunden till följd av benbrott,
och det var i samklang med danskt
sentimentalt gemyt, som han efter
sin viktoria i första hand med sitt
tack vände sig till sin mor. Proportionalistiskt och numerärt äger
Axel Larsens parti rätt till säte och
stämma i Folketingets utskott för
försvar och utrikesärenden, varigenom han eller en medlem kan
beredas insyn i många och även
NATO:s hemligheter. Det måste
irritera åtskilliga huvudstäder, och
det undras, hur regeringen och de
övriga partierna i Danmark skola
förfara härvidlag.
Tills vidare har den nya regeringen icke att motse några andra
stötestenar än den till våren stundande uppgörelsen om nya kollektivavtal mellan danska arbetsgivarföreningen och till danska LO anslutna fackförbund. Den senaste
uppgörelsen avsåg tre år från och
med våren 1958, men den har un- 557
derminerats och genomsållats av en
mängd olovliga strejker, som bestraffats av arbetsdomstolen, men
som ändå medfört löneförhöjningar
överavtalsramen på grund av många
arbetsgivares oförmåga att motstå
trycket. Konjunkturen har varit för
frestande. Ehuru icke någon prisstegring förekommit, fordra arbetarna förutom kompenserad kraftig
nedsättning av arbetstiden större
löner av företagens växande vinster. Denna tendens har blivit
märkbar i fackförbundens särdeles
saltade förslag till nya kollektivavtal inom respektive fack, till vilka
arbetsgivaren redan preliminärt
före de centrala förhandlingarnas
början ställt sig bestämt avvisande.
Det är det enda men mycket mörka
molnet över dagens Danmark, där
den politiska barometern eljest alltjämt lovar varaktigt lugnt och
vackert väder.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

webshop_banner

Ladda ner E-boken om Liberalkonservatism