Print Friendly

Debatt och reflexer

Av Redaktionen | 31 december 1967


1967


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

459
DEBATT OCH REFLEXER
FÖRSVARSDEBATT OCH OFFICERARE
Thede Palm har i juninumret av
Svensk Tidskrift under rubriken
här ovan tagit upp ett misstolkat
och illa stympat uttalande av mig
i ett diskussionsinlägg i vintras.
Vad jag enligt Aktuellt om civilförsvar nr 2 den 15 februari i år faktiskt sa var, att även försvarsministern ”kan antas veta för litet om
de säkerhetspolitiska faktorerna,
om de integrerade försvarsfunktionerna, om föränderligheten i en
krympande värld, för att inte han
också skall vara beroende av de
analyser och studier, som nu väntas komma igång. – – – Vad man
möjligen kan anklaga regeringen
för är väl här närmast att den inte
har utnyttjat den nu snart avslutade fyraårsperioden för att skaffa sig de erforderliga kunskaperna.
Nytänkandet kunde ju ha införts i
bilden långt tidigare än som nu är
fallet. Det är en svaghet att som
försvarsministern vid estradintervjun i Stockholms Folkets Hus den
14 januari nödgas slå fast följande: Vårt nuvarande försvars inriktning och styrka utgår från analyser och överväganden, som kan härledas till mitten av 50-talet. Den
centrala frågan i dag för vår försvarsdebatt bör nu vara, om det under 50- och 60-talet inträffat några förändringar inom utrikes- och
militärpolitiken, som påverkar vårt
försvars inriktning och omfattning
eller om vi kan fortsätta enligt riktlinjerna i 1958 års försvarsbeslut.”
Av generaldirektör ÅKE SUNDELIN
Min kommentar var ordagrant
som följer:
”Bortsett ifrån hur man nu har
kommit fram till uppfattningen att
sådana förändringar har inträffat
som man kanske måste ta hänsyn
till, innan man på nytt bestämmer
sig för en långsiktig inriktning av
försvarspolitiken, förefaller tio hela
år vara fullt tillräckliga för att skapa förutsättningar för en kvalificerad uppföljning och analys av skeendet i omvärlden. Och självfallet
en uppföljning inte bara av den
vapentekniska utvecklingen. Med
all respekt för mina militära kolleger tror jag inte att de är skickade att klara det här analysarbetet. De har en vana att tänka i vapensystem, som jag är rädd kan
vara ägnad att göra synkretsen lite
för trång.”
Vad jag talade om var alltså de
gångna tio årens försummelser.
Tror någon på allvar att vi –
om de tio åren hade utnyttjats på
rätt sätt – inte skulle ha varit i
stånd att skapa de nödvändiga förutsättningarna?
Det är en konst både att läsa och
citera.
Vad beträffar officerarna som bedömare av skeendet i anslutning till
mitt många gånger framförda krav
på vidgade kunskaper – ”krav på
att statsmakterna, politikerna, bör
inse att avvägningen måste grundas på ett från traditioner och rutin
och slentrian frigjort förutsätt- -~-~- -~–
460
ningslöst nytänkande” – har det
att göra med varken Palms civilingenjörer, som bygger dammar och
samtidigt sysslar med naturvårdsfrågor, eller med mina egna byrå-
chefer. Specialister på vapensystem
skall syssla med vapenteknik, strateger med strategi och civilförsvarare med civilförsvar, men det är
ett rimligt krav när det gäller de
grundläggande försvars- och säkerhetspolitiska frågorna, att statsmakterna skapar möjligheter till
en allsidig expertkvalificerad fortlöpande analys – i samarbete med
bland andra officerare och civilförsvarare. Den verksamheten skulle
ha satts igång för länge sen, så hade
vi nu haft ett bättre grepp om målOM statsförmynderskap
sättningen och de olika tänkbara
alternativen inom totalförsvarsramen.
Svar:
Min kolumn i juninumret kommenterade bl. a. behandlingen av
officerare som en snävt avskild
grupp: jag har ingen anledning att
ändra på vad jag skrev. Mitt citat
var riktigt. Emellertid gläder det
mig, att hr Sundelin fått anledning
att uttala sig också om frågor, om
vilka jag ej har skrivit och vilka
utan tvivel kan ställas under diskussion.
Thede Palm
Om vi få ett statsförmynderskap, komma alla att se upp till stalen
som hjälparen i all nöd, som försörjaren och husbonden. Den enskildes intresse och ansvar för att försörja sig och sin familj och
med egna krafter arbeta sig upp till en allt bättre och samhällsnyttigare position utbytas emot krav på att staten skall ge bröd. På
staten kommer hela ansvaret att kastas. För ett frihetsälskande folk
borde en slik ställning vara olidlig.
Fil. dr Karl Hildebrand i Svensk Tidskrift 1937

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner