Debatt

DEBATT
FRAGAN OM SAMLINGsREGERING
På en del håll inom borgerliga kretsar
framstår tydligen samlingsregeringen
såsom den bästa, kanske den enda utvägen ur en politisk situation som för
dessa kretsar ter sig både hopplös och
påfrestande. Socialdemokratiska partiet har sedan flera decennier tillbaka
en fast position såsom det största av
partierna i riksdagen. Genom 1960 års
val har den ytterligare befästs och
med kommunisternas stöd – med vilket socialdemokraterna förmodligen
kan räkna i alla viktiga frågor på de
finanspolitiska och socialpolitiska områdena – har regeringen en tryggad
majoritet under den förestående fyraårsperioden. För de borgerliga finns
då endast en möjlighet att få inflytande på regeringsplanet, nämligen
genom koalition med socialdemokraterna. Experimentet med den »rödgröna» fronten i början av 1950-talet
visade sig olyckligt för dåvarande
bondeförbundet. Inget av de borgerliga partierna torde därför just nu
vara benäget att ensamt samverka med
socialdemokratien. Det måste enligt nu
antydda uppfattningar bli en samlingsregering med representanter för alla
de demokratiska partierna.
Nu är emellertid situationen den
att det viktigaste av de tilltänkta regeringsparterna, socialdemokraterna,
vid upprepade tillfällen på principiella grunder avvisat tanken på samlingsregering. Efter valet är de för
övrigt, som förut antytts, starka nog
att svara för regeringsbestyren på
4-61164071 Svensk Tidskrift H. 11961
Av direktör UNO MURRAY
gängse parlamentarisk basis. Det kan
därför ifrågasättas, om debatten i
denna fråga har annat än ett rent akademiskt intresse. Någon praktisk betydelse torde problemet inte få, i varje
fall under de närmaste åren.
Professor Ohlin har säker1igen riktigt angivit frågans praktiska innebörd,
när han- såsom vid upprepade tillfällen skett – framhållit, att en samlingsregering omöj1igen kan komma
till stånd förrän socialdemokraterna
genom val bragts i minoritet, och de
borgerliga således i samband med ett
regeringsskifte kan taga initiativ. En
samlingsregering är ju enligt erfarenheten näppeligen något som kan åstadkommas av en minoritet i riksdagen.
Initiativet måste tagas av en regering
som önskar bredda sitt parlamentariska underlag eller i en regeringskris
av det största partiet, om det icke ensamt kan påräkna stöd av riksdagen.
I denna tidskrift har emellertid fil.
kand. Birger Hagård (häfte 9/1960)
gjort sig till ivrig förespråkare för tanken på permanent samlingsregering.
Artikeln innehöll många intressanta
synpunkter men argumenteringen är
icke övertygande.
Naturligtvis är en samlingsregering
– med till tiden och arten begränsade
uppgifter och tillkommen på frivillig
väg efter fritt samråd mellan vederbö-
rande partier – inte stridande mot
parlamentarismen. En sådan regering
bygger emellertid på förutsättningen,
att partierna är överens i alla väsent- 40
liga frågor och därmed om huvudriktningen för den politik som måste föras
i en given situation. Under krigsåren
befanns den av lätt insedda skäl vara
naturlig. Just nu kan icke påvisas
några omständigheter av sådan art, att
samregerande! får betraktas som
ofrånkomligt. Den av Hagård påpekade ekonomiska integrationen i
Europa kommer att ställa näringslivet
och den ekonomiska politiken inför
stora problem, men dessa kan icke
sägas vara av sådan beskaffenhet att
den växling vid makten som parlamentarismen räknar med icke skulle
kunna tolereras.
Vad Hagård åsyftar är emellertid att
samlingsregeringen skall vara permanent, dvs. ingå såsom ett fast led i vår
konstitution. Det kan ifrågasättas, om
detta står i överensstämmelse med
parlamentarismens principer, vilka
nu, enligt allmänt önskemål, skall
stadfästas i våra grundlagar. Parlamentarismen, som i grund och botten
anger vilket av två eller flera kämpande partier som skall anförtros
regeringsmakten, förlorar väsentligen
sin aktualitet, om regeringen förvandlas till ett riksdagsutskott, i vilket riksdagens partier på proportionella grunder placerar sina representanter.
Det regeringsmaktens beroende av
representationen, vilket anses vara
karakteristiskt för parlamentarismen,
innebär inte bara att regeringen skall
ha riksdagens »förtroende» i största
allmänhet. Det betyder, att regeringen
sitter kvar endast så länge riksdagen
bifaller de förslag, vilkas genomförande regeringen betraktar som nödvändigt, för att den skall kunna genomföra
sin politik. Dessa riksdagsbeslut fattas
i kamrarna enligt majoritetsprincipen.
Proportionellt omröstningsförfarande
kan därvid icke förekomma, helt enkelt på grund av beslutens karaktär. I riksdagen kan således det enskilda partiet inte göra sin mening
gällande i förhållande till sin proportionella andel i representationen med
mindre det har majoritet, ensamt eller
tillsammans med annat parti som är
av samma mening. »Förtroendet» för
regeringen beror således inte på de
enskilda partiernas proportionella
styrka utan på riksdagsmajoriteten.
När Hagård vill göra gällande, att
en regering, som enligt den proportionella metoden valts ur alla de demokratiska partierna, därmed också
har riksdagens »förtroende», gör han
sig skyldig till ett sofistiskt resonemang som icke träffar kärnfrågan.
Denna gäller: hur röstar varje enskilt
parti i de enskilda ärendena, och kan
ett parti, som vägrar biträda regeringens politik och förslag trots detta
deltaga i regeringen?
Man frågar sig också onekligen, vad
det skulle vara av för värde för ett
minoritetsparti att sitta i regeringen.
Hur skall det göra, om meningsbrytningarna inom denna blir så stora
och djupgående i en eller annan principiell fråga, att utjämning icke kan
ske? Skall varje departementschef för
sig bestämma kursen och fatta beslut
inom sitt område, eller skall regeringen som sådan ta ställning genom
omröstning, ev. med reservationsrätt
för de enskilda ledamöterna? Och
skall därefter ingenting annat ske än
att saken får gå till riksdagen ~ om
det är en riksdagsfråga ~ och där
definitivt avgöras genom majoritetsbeslut? Skulle det vara av så särskilt
stort värde, exempelvis för högerpartiet, att sitta i en regering som avvisar
varje initiativ till besparingar på statsutgifterna och som stödjer statsverksamhetens hastiga expansion med
ständigt stigande anspråk på skattebetalarnas medel? Är det verkligen realistiskt att räkna med att alla godtagbara kompromisser kan komma till
stånd, bara därför att parterna placeras kring samma bord i en konseljsal?
Denna, otvivelaktigt betydelsefulla
fråga i sammanhanget, viftas ofta behändigt bort med påståendet, att motsättningarna mellan partierna numera
är relativt begränsade, och att under
de senare åren en åsiktskonvergens
ägt rum, som fört grupperna mycket
nära varandra. De politiska debatterna
i en rad mycket viktiga frågor under
de senare åren talar emellertid ett
annat språk. Det är också svårt att
finna så särskilt påtagliga likheter
mellan de borgerligas och socialdemokraternas principprogram för handlandet på längre sikt. Vi har nog alltjämt ett stycke kvar, innan den viktigaste förutsättningen för samregering
föreligger, nämligen enighet om de
aktuella målsättningarna liksom om
medlen för deras realiserande. Även
för den som givit upp hoppet om så-
dan samverkan i nuvarande läge, men
räknar med möjligheterna av att fram- 41
deles situationen skall bli en annan, är
det skäl att beakta, att inte ens det nuvarande, till synes fastlåsta och stela
partisystemet kommer att med säkerhet bestå. Regeringen kommer alltid
att ha emot sig en opposition. Om man
blir enig i vissa ting kommer säkerligen motsättningar att uppstå i andra
frågor, som nu inte är aktuella. Vad
regeringsproblemet gäller – åtminstone från parlamentarismens utgångs~
punkter – är inte att bereda alla me~
ningsriktningar säte och stämma vid
Konungens rådsbord, utan de perso•
ner som företräder majoriteten, helst
också den aktuella folkopinionen.
Samlingsregeringen är inte en princip;
fråga utan ett praktiskt politiskt spörs~
mål. Den passar och är nödvändig i
vissa exceptionella lägen. Men det synes näppeligen vara anledning för
närvarande att så ivrigt diskutera
detta problem.