Print Friendly

Danne Nordling; Vinstens verkliga väsen

Av Redaktionen | 31 december 1973


1973


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

DANNE NORDLING:
Vinstens verkliga väsen
Många anser att vinsten saklöst kan
avskaffas men detta tillbakavisas av pol
mag Danne N ordting som analyserat
vinstens betydelse för företagen. Vinsten
utgör ett starkt incitament till en
effektivare produktion i enlighet med
människornas uttryckta önskningar. Den
utgör dessutom en stabilisator i företagens
verksamhet genom att verka som buffert
vid perioder av ekonomiska påfrestningar.
Av företagens vinster går ca 40 %till
bolagsskatt och endast JO %går till
aktieutdelningar, vilket motsvarar 3/4%
av hela näringslivets lönekostnader. Halva
vinsten sparas i företagen och används till
nyinvesteringar. Flera representanter för
regeringen, bl a Olof Palme och Kjell-Olof
Feldt, har emellertid klart deklarerat att
företagen i fortsättningen får nöja sig med
lägre vinster än tidigare. Nordling varnar
för denna ”jämlikhetssträvan” då den
leder till ökad arbetslöshet och stagnation.
Vad är vinst? Denna fråga har intresserat
ekonomer och politiker i 200 år. Under
senare tid har emellertid frågan endast ägnats förstrött intresse och istället har uppmärksamheten riktats mot vinstens på-
stådda fördärvliga egenskaper. Den socialistiska kritiken utpekar t ex särskilt följande två icke önskvärda egenskaper hos vinsten: Vinsten påstås utgöra en oberättigad
arbetsfri inkomst, som berikar de redan
rika och utarmar de relativt sett fattiga
lönearbetarna. Vinsten påstås vidare utgö-
ra en asocial lockelse för företagarna som
drivna av egoistisk vinningslystnad kommer att producera för maximal vinst i
stället för att producera för människornas
behov.
Vinstens funktioner blir med detta synsätt oacceptabla för den breda allmänheten. Ingen, som inte själv tjänar på det,
kan väl acceptera en företeelse vars enda
syfte tycks vara att genom snedvridning
av produktionen berika ett fåtal redan rika ”kapitalister”?
Det socialistiska synsättet är emellertid
– som här skall visas – felaktigt. Icke
desto mindre är det många – även ickesocialister – som accepterar stora delar av
den socialistiska förklaringen av vinstens
funktioner. Den förklaringen bygger på
Marx’ teorier från 1800-talet, vilka inte
ens då accepterades av någon enda framstående ekonom. Marx kan dock i viss
mån ursäktas med att nationalekonomin
på hans tid befann sig i ett tidigt utvecklingsstadium då många underliga teorier
framfördes, vilka först långt senare kunnat
konstateras vara felaktiga. Marx’ teorier
betraktas däremot egendomligt nog idag
av många som helt moderna. -De grundläggande felen hos Marx’ teorier har
många gånger påvisats av olika ekonomer.
Vi förbigår dem därför här. I stället skall
intresset ägnas åt den moderna teorin om
vinstens verkliga väsen.
Vinsten som måttstock
I alla ekonomiska system av icke-auktoritär natur är näringslivets funktion eller
mål att så effektivt som möjligt producera
sådana varor och tjänster som konsumenterna önskar. I det marknadsekonomiska
systemet brukar det hävdas att vinsten är
det bästa medlet för att uppnå detta mål.
En förutsättning för detta anges vara att
företagens vinststrävan är reglerad med en
generell ramlagstiftning.
Vinst är företagsekonomiskt sett skillnaden mellan ett företags intäkter och kostnader. Extra vinst uppstår då ett företag
effektivare än andra kan tillgodose konsumenternas önskemål om varor och tjänster. Detta sker genom förbättrade produktionsmetoder och inte som många idag
tycks tro på bekostnad av vissa grupper i
samhället. Alla sitter i samma båt i kampen mot naturen för bättre levnadsförhållanden. Vinsten visar ofta i vad mån denna kamp är framgångsrik.
Vinsten har flera olika funktioner och
egenskaper. Till att börja med kan vinsten ses som en måttstock, som mäter företagens förmåga att hushålla med de knappa- prissatta- resurserna. Detta förutsätter att företagen får verka i ett ekonomiskt system, som fungerar enligt mark- 297
nadsekonomins principer. Konkurrensen
får inte vara begränsad och priserna måste avspegla konsumenternas värdering av
produkterna. När man i Sovjetunionen
och Östeuropa avskaffade vinsten av ideologiska skäl, upptäckte man snart, att en
byråkratisk reglering av produktionen inte
kunde ersätta vinsten. En rationell ekono•
misk kalkylering omöjliggjordes helt enkelt. Det uppstod svåra informations- och
samordningsproblem, som gjorde att man
nu successivt börjat återinföra vinsten i de
socialistiska planekonomierna.
Men det räcker inte med att se vinsten
enbart som ett mått, som ger information
om företagens inbördes produktionseffektivitet och deras förmåga att tillgodose
konsumenternas önskemål. För att denna
information skall användas på ett riktigt
sätt utan att producenterna skall behöva
kommenderas till det, måste de förmås att
bli intresserade av att åstadkomma vinst
och naturligtvis att undvika förlust. Ett
företag, som går med förlust, förbrukar
resurser för att åstadkomma produkter,
som konsumenterna inte vill ha till kostnadstäckande priser. Om förlusten är tillfällig och beror på de tydligen ofrånkomliga konjunktursvängningarna i ekonomin,
anses detta kunna accepteras. Men på
längre sikt måste förlustföretag antingen
öka sin effektivitet så att de blir lönsamma
igen eller också måste de tvingas att upphöra med sin oönskade verksamhet. Det
kan inte anses acceptabelt att någon i
längden får fortsätta att driva verksamhet
som ”kostar mer än den smakar” – att
göra så får betecknas som asocialt.
~————————————————~—–
298
Dess bättre medför kravet på lönsamhet
och intresset att gå med vinst ”automatiskt”, att slöseriet med resurser minimeras. Den som vill ägna sig åt en ”parasitär
produktion”, som förbrukar resurser istället för att nyskapa dem, får i en vinstekonomi helt enkelt inga pengar till sådant.
Detta är ingen självklarhet. I öststatsekonomierna är det inte så enkelt att bara
lägga ned produktion som är omöjlig att
någonsin få lönsam och effektiv. Inte heller i Sverige tycks detta vara fallet –
exempel härpå är vissa statliga företag och
en del så kallade allmännyttiga bostadsfö-
retag, som går med förlust och egentligen
borde gå i konkurs. Det skulle kunna hävdas att det i stället ofta är de vinstdrivna
företagen som är allmännyttiga och inte
de som vanligtvis har kostnader lika stora
som intäkterna.
Vinsten som styrmedel
Vinsten är således genom sin egenskap av
belöning åt dem som åstadkommit den ett
drivmedel, som dels styr produktionsverksamheten, så att sparsamhet med de knappa resurserna iakttages, och som dels också styr produktionsinriktningen, så att den
motsvarar människornas önskemål. På så
vis är vinsten också ett styrmedel. Vinstens
funktion som styrmedel kan sålunda sägas
vara i allra högsta grad samhällsnyttig så
länge företagsamheten får verka inom
adekvat konstruerade ramar. Men om ramarna konstrueras felaktigt eller om statsmakten genom centraldirigering försöker
detaljreglera företagens verksamhet, är
sannolikheten stor för att oacceptabla
snedvridningar och effektivitetsförluster
skall uppstå på olika områden. Ett exempel härpå är bostadsmarknaden i Sverige.
Först uppkom en konstlad bostadsbrist,
som ledde till ett alltför högt uppdrivet
och dyrbart byggande. Sedan blev den naturliga följden överproduktion och arbetslöshet. Liknande gäller för miljöområdet
och avfolkningen av glesbygden. Om
marknadsekonomins principer fått tillämpas, torde problemen ha varit avsevärt
mindre idag.
Tidigare var det bara en minoritet av
högljudda vänsterextremister som mera
deciderat ifrågasatte vinstens samhällsnyttiga karaktär. Denna uppfattning har
emellertid spritt sig långt in i det regerande partiet, där man nu förordar en rad
olika statliga regleringar för att sätta de,
som man säger, ”anonyma marknadskrafterna” ur spel. Detta kallas aktiv näringspolitik men skulle också kunna ses som
centraldirigering och personlig maktsträ-
van.
Kritiken av vinsten har emellertid som
nämnts en annan sida, som underligt nog
dykt upp då vinsterna relativt sett är
mindre än någonsin. Nu anser företrädare
för regeringen att företagens lönsamhet,
som under sextiotalet nästan halverats, inte skall få öka igen därför att det strider
mot de ”fördelningspolitiska målen” –
dvs jämlikheten. Denna åsikt har med
skärpa tillbakavisats av representanter för
näringslivet. Det kan med fog hävdas att
om företagen inte tillåts uppnå normal
lönsamhet, finns det ingen framtid för ett
”fritt näringsliv” och marknadshushållning i Sverige. Blandekonomin blir en socialistisk blindekonomi, där företagen blir
helt beroende av subventioner från det allmänna. Vi får en s k mygelekonomi där
det blir viktigare att ha goda kontakter
med myndigheterna än förmåga att producera effektivt.
Vinstens användning
Företagen måste gå ihop – täcka kostnaderna – för att kunna existera. Detta är ett ofrånkomligt faktum i alla ekonomiska system. Näringslivets folk i
Sverige vill också att företagen skall kun·
na fortleva av egen kraft utan subventioner. Detta är en förutsättning för en effektiv, samhällsnyttig verksamhet. Men
det räcker inte om företagen just nätt och
jämnt går ihop. De måste också gå med
rimlig vinst. Många tror att detta är nödvändigt endast därför att aktieägarna skall
få utdelning. De ser själva vinsten enbart
som en orättmätig, arbetsfri inkomst som
saklöst borde kunna avskaffas och ersättas
av någon form av självkostnadsprincip.
Detta är emellertid också fel.
Av företagens verkliga vinster går cirka
40 % till bolagsskatt. Omkring 10% används till aktieutdelning, vilket motsvarar
3/4 procent av hela näringslivets lönekostnader. Den största delen av vinsten –
50 %- sparas i företagen och används till
nyinvesteringar. Dessa nedplöjda vinstmedel är alldeles nödvändiga för att företagen skall kunna expandera och bereda fler
människor sysselsättning eller höja deras
löner. Nya investeringar är alltid mer eller
mindre riskfyllda. Ingen bank vill därför
299
låna pengar till ett företag, som inte satsar
något själv på nyinvesteringarna. Om investeringen inte är avsedd att gå med
vinst, är det lätt hänt att om något oförutsett inträffar företaget inte kan betala
räntor och amorteringar eller löner och
sedan måste gå i konkurs. Vinstens funktion ex ante är helt enkelt att utgöra en
säkerhetsmarginal, om satsningen skulle
slå fel. Vinstens funktion ex post är att
möjliggöra viss egen finansiering av nya,
riskfyllda projekt, så att en godtagbar sä-
kerhetsmarginal kan upprätthållas. Det
räcker emellertid inte i längden med bara
så stor vinst att bankerna för stunden vill
låna pengar till resten av investeringsutgifterna. Om vinsten inte är större än så,
kommer företagens skuldsättning att så
småningom öka så att bankerna i alla fall
blir restriktiva med nya lån. Andelen eget
kapital i relation till skulderna – den s k
soliditeten- får inte sjunka för lågt.
Genom den under 60-talet försämrade
lönsamheten har emellertid de svenska fö-
retagens vinster inte ökat tillräckligt mycket för att hålla skuldbelastningen nere.
soliditeten i genomsnitt är låg och kan
bara höjas på ett enda godtagbart sätt:
lönsamheten måste bli bättre så att företagen får pengar över till konsolidering.
Dessutom medför också en ökad lönsamhet
att det finns fler vinstgivande investeringar att satsa på med ökad tillväxt och lägre
arbetslöshet som följd.
Regeringen och företagen
Men ökad lönsamhet kan numera inte tilllåtas av vår socialdemokratiska regering.
300
Olof Palme, Kjell-Olof Feldt, Rune Johansson och Ingvar Svanberg har klart
deklarerat att företagen i fortsättningen
får nöja sig med lägre vinster än tidigare.
Kan det då vara rimligt att av fördelningspolitiska skäl acceptera en lönsamhetsdämpande politik, som ger upphov till arbetslöshet och stagnation? Ger inte en sådan
politik upphov till än mer oacceptabla
konsekvenser och då även för inkomstfördelningen – t ex mellan arbetande och
arbetslösa löntagare? Kan inte detta kallas
-med Dagens Nyheters ord- ”en mer
än lovligt perverterad rättvisesyn”?
Så illa beställt med lönsamhetens inverkan på inkomstfördelningen är det nu
inte. Vi har ju haft en socialdemokratisk
regering, som i många år bedrivit en socialistisk skattepolitik gentemot företagen.
Den anses för närvarande tvinga många
familjeföretag till försäljning eller likvidation. Men inte heller andra företagsägare får särskilt stor avkastning på sitt
kapital. Totalt uppgår hushållssektorns aktieutdelningar till omkring 600 miljoner
kronor per år. Det betyder en löneökning
med 11 öre i timmen för arbetarna om
utdelningarna slopades och gavs till löntagarna. Detta gäller alltså före skatt. Efter
skatt blir det praktiskt taget inte kvar nå-
gonting till aktieägarna. Inkomstskatten
tar minst 70 procent av utdelningarna och
resten torde åtgå till betalning av förmö-
genhetsskatt, realisationsvinstskatt, stämpelskatt och arvsskatt. I vissa fall kan aktieinnehav t o m gå med direkt förlust.
Det sägs emellertid att aktieägarna dock
ändå tjänar på aktiernas värdestegring, viiket anses oacceptabelt ur jämlikhetssynpunkt. Detta är en felsyn. Aktieägarna
som grupp kan inte leva bättre på värdestegringen. De kan köpa och sälja aktier
till varandra, men några extra pengar kan
de inte tjäna på det, eftersom det inte förs
över några sådana extra pengar (utöver
utdelningarna) från företagen till aktieägarna. Inte heller kan ju t ex gruppen av
frimärkssamlare anses tjäna på att frimärkena stiger i värde. Värdestegringen på
aktier och frimärken har ingen betydelse
för inkomstfördelningen mellan löntagare
och aktieägare eller mellan frimärkssamlare och andra. Att det ändå är attraktivt
att äga aktier sammanhänger med värdestegringens ojämna fördelning, som ger
upphov till förhoppningar om enstaka spekulationsvinster. Det är inte underligare
än att folk deltar i lotterier och andra
mer eller mindre hasardbetonade spel. Förutom hasardmomentet innebär aktier också en sparform, som i likhet med andra
sådana ger trygghet vid oförutsedda utgifter.
Ett spritt aktieägande
Om de styrande är verkligt intresserade av
att utjämna de låt vara något imaginära
fördelar, som aktiernas värdestegring kan
ge, måste den rätta metoden vara att sprida aktieägandet. Det är därför inte nödvändigt att bedriva en lönsamhetsdämpande politik av några som helst fördelningspolitiska skäl. Ett från många synpunkter
tilltalande system för aktiespridning har
presenterats av företrädare för Industriförbundet. Det går ut på att även löntagama får rätt till att plöja ner en del av
sin andel av förädlingsvärdet i företagen
-dvs en del av lönen- utan att beskattning inträffar. De skulle i stället erhålla
aktier, som sedan kunde säljas och beskattas enligt de vanliga realisationsvinstskattereglerna. Genom olika tekniska konstruktioner kan systemet öppnas för alla löntagare – dvs även för sådana som inte arbetar i aktiebolag. Systemet kan också
konstrueras så, att löntagarna inte nödvändigtvis måste skaffa aktier i det egna
företaget.
Realekonomiskt betyder systemet inte
att löntagarna totalt sett kan öka sin konsumtion – de får bara de fördelar, som
ett aktieinnehav kan ge. Dessa fördelar är
som nämnts trygghet vid oförutsedda utgifter och chansen till en extra, realiserbar värdestegring. Sådana fördelar kan in- 301
te de kollektiva systemen med branschfonder eller AP-fondsaktier ge.
Avslutningsvis kan det alltså konstateras
att vinsten i en marknadsekonomi med intelligent konstruerade ramar för företagens verksamhet är en från alla synpunkter
samhällsnyttig företeelse. Dess inkomstfördelande verkan är negligerbar samtidigt
som den ändå utgör ett starkt incitament
för företagen att åstadkomma en effektivare produktion i enlighet med människornas uttryckta önskningar. Vinsten utgör
dessutom en stabilisator i företagens verksamhet genom att verka som en buffert
vid perioder av ekonomiska påfrestningar.
Slutligen utgör vinsten också en katalysator, som underlättar ett sunt risktagande
vid nya, expansiva investeringar för ökad
sysselsättning och välfärd åt alla människor i samhället.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner