Print Friendly

Danne Nordling; Spelteorin förnyar etik och politik

Av Redaktionen | 31 december 1991


1991


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.


DANNE NORDLING:
Spelteorin förnyar etik och politik
F
ömuftiga etiska principersomgrund
för det politiska systemet kommer i
framtiden att ersätta de nuvarande
ganska godtyckligt tillyxade ramarna för
den politiska maktutövningen. Denna tes
har jag fört fram iolika artiklar ibl a SvT de
senasteåren. Detpågåren omfattandeinternationell vetenskaplig forskning på den rationalistiska teorins område som betytt
mycket för utvecklingen av den normativa
teorin. En central del i denna teoribildning
utgör utvecklingen av spelteorin på politikens och etikens område.
Jörgen Hermansson: Spelteorins nytta.
Om rationalitet i vetenskap och politik.
Acta Universitatis Upsaliensis. Skrifter utgivna av statsvetenskapliga föreningen i
Uppsala, nr 109, 1990
Hur omfattande den rationalistiska forskningen faktiskt är framgår utmärkt väl av
Jörgen Hermanssons ambitiösa översiktsarbete Spelteorins nytta- Om rationalitet
i vetenskap och politik, 380 sidor, där enbart bibliografin omfattar ca 230 titlar.
Förtattaren ärforskare och lärarevid statsvetenskapliga institutionen i Uppsala och
disputerade 1984 på en avhandlingom det
svenska kommunistpartiets ideologiska
utveckling. Dessutom är han medlem i
tidskriften Tidens redaktion.
Särskilt den ekonomiska vetenskapen
har brukat utgå från att människor i civiliserade länder handlar rationellt. Ofta har
detta ifrågasatts som varande torftigt och
orealistiskt. Men kritikerna har själva resonerat vagt och emotionellt samt med
föga stringens. Den rationalistiska ansatsen har emellertid vunnit terräng och
har nu fått ett betydande genomslag inom
statsvetenskapen.
En typisk moralistisk kritik häremotgår
ut på att rationellt handlande är egoistiskt.
Hermansson påpekar att detta bygger på
en sammanblandningav de två begreppen.
Rationalitet innebär bara att man handlar
med överblick på grundval av de egna preferenserna. Härav följer inte att preferenserna enbart berör det egna välbefinnandet på bekostnad av andras. Man kan faktiskt vara egoistisk på rent känslomässiga
grunder och man kan med rationella utgångspunkter bedriva filantropisk verksamhet på ett sätt som syftar till att maximalt öka välfärden för andra.
Spelteorin studerar vad som händer
vid samspel mellan rationella aktörer.
Dessa förutsätts agera för att åstadkomma en för egen del så gynnsam situation
som möjligt med beaktande av att de
andra leds av samma strävan för egen del.
Pionjärarbetet på området publicerades 1944 av John von Neumann och
Oskar Morgenstern: The Theory of
Games and Economic Behavior. Denna
bok hade en stimulerande inverkan på
den rationalistiska teoribildningen men
impulser har också kommit från den teoribildning om kollektiva beslut – Social
Choice Theory – som blev följden av
nobelpristagaren Kenneth Arrows arbete
Social Choice and lndividual Values från
1951. Ytterligare ett pionjärarbete inom
det rationalistiska området är An Economic Theory of Democracy från 1957 författat av Anthony Downs – en av public
choice-skolans förgrundsgestalter.
Jörgen Hermansson skriver att syftet
med hans bok är att ge en elementär framställning av spelteorin. Detta är dock en
alltför blygsam beskrivning. Hans bok är
en mycket bred översikt över den rationalistiska teoribildningen på framförallt den
538
normativa politiska teorins område där
också grundläggande moraliska frågor för
ett samhälles organisation berörs. Ramarna för det politiska handlandet kommer i
fortsättningen att kunna diskuteras på ett
betydligt mer stringent sätt än dagens lösa
tyckande.
Spelteorins mest kända exempel är det
tvåmansspel som kallas ”fångarnas dilemma”. Den av A W Tucker påhittade historien om två fångar som har att ta ställning
till om de skall ”tjalla” på varandra eller
hålla tyst är dock inte särskilt typisk för
användbarheten hos detta spel. Det illustrerar en situation som mer adekvat skulle kunna kallas ett samarbetsdilemma.
Spelarna kan välja två strategier. När
valet gjorts kan spelet utfalla på två olika
sätt i båda fallen, beroende på den andres
val av stategi som man inte vet om i förväg. Antag att den ena strategin ger en utdelning på 3 eller l nyttaenheter medan
den andra ger 4 eller 2. Det rationella
förefaller vara att välja den andra strategin – den ger ju större utdelning hur den
andre än väljer (4 är bättre än 3 och 2 är
bättre än l).
Men situationen är densamma för motspelaren. Om han också väljer sin andra
strategi kommer båda spelarna att ständigt få 2 enheter var i utdelning. Låt oss
säga att detta utfall representerar existensminimum. Spelarnas närsynta egenintresse förhindrar sålunda dem båda att
uppnå det bättre utfallet på 3 vardera som
de skulle få om båda samtidigt bytte till
den första ”sämre” strategin. (Med en teknisk term säger man att det råder ”Nashjämvikt” i spelet – ingen av deltagarna
kan få det bättre genom att ensidigt byta
strategi.)
Antag att spelama försöker komma
överens om att byta strategi. Om den ene
byter kan den andre tjäna ännu mer på att
bryta överenskommelsen. Denna extra
förbättring sker då på den andres bekostnad och skulle kunna betecknas som egoistisk.
Ett exempel är ett leveransavtal. Om
säljaren måste få betalning i förskott för
att kunna leverera blir frestelsen stor att
behålla pengarna och sälja varorna till
någon annan. Den samarbetsvillige får
alltså ett sämre utfall än om han inte alls
hade försökt samarbeta.
Ett mera kollektivt exempel är finansieringen av försvaret. Om det sker genom frivilliga bidrag finns alltid möjligheten att låta bli att betala och hoppas att de
flesta andra skall betala. Då får man både
förmånen av ett försvar och nyttan av
pengarna som man sparar. Detta kallas att
åka snålskjuts eller ”free riding”.
Det finns flera andra modeller för hur
samarbetet kan utfalla om man handlar
på olika sätt. Man kan modifiera fångarnas dilemma så att allt samarbete lönar sig
bättre än inget samarbete. Detta spel kallas vanligen chieken vilket kommer från
ett namn på ett ”spel” där två bilar kör
mot varandra. Detta spel är dock helt
uppkonstruerat. Den som i verklighetens
värld först hoppar av från det inledda
samarbetet får en större del av ”vinsten”
än om båda samarbetar. Ett sådant avtalsbrott sker sålunda inte på den andres bekostnad eftersom han fortfarande gör en
vinst (som dock blir mindre genom den
förstes trolöshet). Vanligtvis brukar
följden av att båda väljer icke-samarbete
beskrivas som en ”katastrof’ (kollision
mellan bilarna) vilket ofta kanske är något
orealistiskt.
En tredje variant är det s k försäkringsspelet. Denna term är olyckligt vald eftersom det inte handlar om försäkringsverksamhet ”Tillitsspelet” är en bättre benämning. Detta spel är en modifikation av
fångarnas dilemma där samarbetsutfallet
är stabilt – det finns ingen frestelse att
hoppa av från samarbetsstrategin när
samarbetet väl är uppnått. Svårigheten
ligger i själva etablerandet av samarbete.
Om vi återknyter till exemplet med leveransavtalet kan vi tänka oss en situation
där en delbetalning skett och att parterna
var för sig funderar på vilken tillit de kan
sätta till den andres försäkringar att fullfölja avtalet. Om tvivel uppstår hos leverantören kan han behålla handpenningen
och avstå från den större vinst som en delleverans och ytterligare betalning skulle
ge. Och om köparen börjar tvivla kan han
nöja sig med en delleverans och vägra an
betala något ytterligare.
Problemet kan schematiskt beskrivas i
en spelmatris där utfallet för båda spelarna anges i de fyra rutorna – den första
siffran anger utfallet för radspelaren X
och den andra utfallet för kolumnspelaren Y. Rad 1 och kolumn 1 representerar
samarbete och rad 2 och kolumn 2 ”avhopp” från samarbetet.
Försäkringsspelet
y y
samarbetar hoppar av
X samarbetar 4,4 1,3
X hoppar av 3,1 2,2
Vi ser att detta spel har två Nashjämviktspunkter där den ena (4,4) dessut- 539
om är Pareto-optimal (dvs ingen kan få
det bättre utan att någon annan får det
sämre). Här föreligger alltså en skillnad
mot fångarnas dilemma där det Paretooptimala utfallet inte är Nash-stabilt. Av
de 78 2×2 spel som kan konstrueras är
fångarnas dilemma unikt: utfallet som
uppnås med individuell rationalitet (2,2)
är Pareto-dominerat av samarbetsutfallet
(3,3) som kollektivt upplevs som bäst.
Den spelteoretiska begreppsapparaten
torde upplevas som relativt krävande av
normalt ideologiskt intresserade personer även om de rent matematiska aspekterna kan lämnas åsido. Jörgen Hermansson har i sin bok tagit fasta på detta men
boken är ändå något svåröverskådlig. De
konkretiseringar som jag relaterat ovan
finns t ex inte med, men boken innehåller
dock en rad tänkvärda konkreta exempel.
Dessa kretsar både kring de tre spelteoretiska huvudmodellerna och ytterligare ett
antal modeller.
En spännande ansats är diskussionen
om hur man teoretiskt skall kunna förklara förekomsten av samarbete. Den diskussionen initierades under 60-talet av
Mancur Olson som menade att samarbete
i situationer liknande fångarnas dilemma
måste inbegripa faktorer av ”icke-rationell” karaktär. Han exemplifierar med olika typer av ”side-payments” (den s k biproduktsteorin).
De försök till rationella förklaringar
som också presenterats har stora likheter
med diskussionen om olika etiska system.
Två olika dimensioner kan urskiljas:
1) graden av egenintresse – allmänintresse, 2) graden av konsekvensorientering –
processorientering.
Rationella konsekvensorienterade personer med egenintresse kan samarbeta
540
genom att de beaktar vad som händer i
framtiden om de skulle hoppa av. Robert
Axelrad har på ett vältaligt sätt redogjort
för möjligheterna att etablera samarbete
vid upprepade spel i sin bok Från konflikt
till samverkan. Avhopp riskerar att leda
till avhopp även från motpartens sida, vilket tenderar att minska avhoppsbenägenheten.
Traditionellt har man föreställt sig att
samarbete förutsätter någon typ av altruistisk eller åtminstone solidarisk moral. l
det konsekvensorienterade fallet finns
t ex den utilitaristiska läran och i det processorienterade fallet olika ömsesidighetsregler-t ex ”den gyllene regeln” och
Kants kategoriska imperativ.
Det förefaller som att det borde gå att
utveckla en moraluppfattning enbart från
antagandet om rationella egenintresserade aktörer som gör en överenskommelse
om vilka regler som skall gälla. Ett mycket
ambitiöst och tekniskt sofistikerat försök
har gjorts av David Gauthier i boken
Morals by Agreement ( 1986). Han utvecklar där varför det är rationellt att
ålägga sig restriktioner för sitt handlande
och att alltid hålla fast vid dem. Ansatsen
har vissa likheter med Sokrates’ tes att
”ärlighet varar längst” som ju tyvärr förvanskades av Platon och hans efterföljare.
Hermanssons bok innehåller en rad ytterligare problemställningar som många
gånger kan framstå som ganska invecklade. Men det är mycket tänkvärda problem
som behandlas av Hermansson, vilka är
högaktuella i den brytningstid som vi just
nu upplever.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner