Print Friendly

Danne Nordling; Inflationsproblemet

Av Redaktionen | 31 december 1974


1974


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

DANNE NORDUNG:
Inflationsproblemet
Alla upplever vi inflationens verkningar,
men få människor förstår varför en ständig
inflation fortsätter. Inte ens skolade
ekonomer förefaller vara ense i den frågan.
Pol mag Danne Nordting gör i denna
artikel en översikt av olika teorier och gör
det på ett för en vanlig läsare begripligt
sätt. Han gör gällande, att den lönepolitik,
som de fackliga organisationerna tilllämpar, gör inflationen oundviklig.
Deras ledare vet om detta, menar författaren, men de försöker bagatellisera
faran av att staten genom högre skatter
och på annat sätt tar hand om de ökande
inkomsterna. M en statsmakterna har i
vissa fall ett eget intresse av att inflationen
fortsätter, och ytterst utgör denna ett hot
om ökad socialisering.
Det finns en statsvetenskaplig teori som
säger, att snabba prisstegringar utgör en
större fara för den sittande regeringen än
hög arbetslöshet. Missnöjet bland allmän·
heten blir mer utbrett då prisstegringarna
träffar långt fler människor än arbetslösheten. Av denna anledning skulle man
kunna vänta sig kraftfulla ingripanden
från regeringens sida för att komma till·
rätta med inflationsploblemet. Men saken
är mer komplicerad än så. Det som kan
tyckas självklart för vanliga människor
ställer regeringen i Sverige inför svårlösliga problem.
Sverige har hört till ett av de mera in·
fiatiansbenägna industriländerna under
efterkrigstiden. Samtidigt har också prisstegringstakten ökat. Sedan koreainflationen 1951-52, då priserna steg 16 respek·
tive 8 procent, har den årliga prissteg·
ringstakten under 50-talet varit knappt
procent, under 60-talet nästan 4 proce
men hittills under 70-talet ungefär 7 procent. Det senaste decenniet har Sverig
inflationstakt överstigit genomsnittet r
industriländerna utom under lågkonjunk
turen 1968-69 samt möjligen under 19i
För att inflationen skall kunna bekä
pas måste man veta något om dess orsake
Flera teorier har under årens lopp utfo1
mats för att förklara vad prisstegringar
beror på. En av de första modellerna
den s k penningmängdsteorin. Den gick
på att inflationen direkt berodde på h
mycket pengar eller betalningsmedel d
fanns i samhället. Om inga andra fakto
ändrades skulle en ökad penningmän
direkt förorsaka inflation, menade m
r
r
e
b
k
r:
u
v;
äJ
ki
o
ut
til
VI
pr
är
Denna tämligen mekaniska förklaring har
numera övergivits av ekonomerna.
Inflationen och teorierna
Den klassiska inflationsteorin liknar i vissa
stycken den gamla penningmängdsteorin.
Enkelt uttryckt går teorin ut på att om
folk kan och vill köpa mera än vad som är
möjligt att producera, uppstår prisstegringar. Det är alltså lagen om tillgång och
efterfrågan som bestämmer priserna. Den
totala efterfrågan på varor och tjänster
kan t ex på grund av en nedgång i sparandet eller en ökning av de offentliga
utgifterna överstiga utbudet, så att brist
på vissa nyttigheter uppstår. Köparnas inbördes konkurrens gör att de överbjuder
varandra, med resultat att endast de som
är villiga att betala det högsta priset får
köpa de efterfrågade produkterna.
Inflation kan också uppstå genom en
nedgång av produktiviteten i näringslivet.
Oförändrad efterfrågan men minskande
utbud leder på samma sätt som tidigare
till prisstegringar. – Vad som nu beskrivits är mekanismen bakom prisstegringsprocessen och inte själva orsaken. Detta
är en svaghet hos den klassiska teorin. Den
kan inte tillfredsställande förklara den år
efter år fortgående penningvärdeförsämringen. Ett försök till förklaring kan visserligen vara, att man i likhet med den gamla penningmängdsteorin ser tryekandet av
nya pengar som en begynnelseorsak till inflationsprocessen. Om för mycket pengar
en viss tidpunkt kommer i ornlopp, kan
konsumenterna köpa mer än vad som kan
tilh·erkas. Detta driver upp priserna var- 83
vid företagen får högre vinster. Då vill
företagen producera mer och efterfrågar
därför mera arbetskraft, vilket leder till
extra lönehöjningar. Inflationsspiralen är
nu igång. Genom de högre lönerna kan
konsumenterna ånyo efterfråga mer an
vad som kan framställas, vilket leder till
högre priser osv.
Botemedlet mot inflation av denna typ
består i att staten minskar den totala efterfrågan genom att antingen reducera sin
egen konsumtion ochfeller den privata konsumtionen genom en skattehöjning, som
drar in den extra köpkraften. I Sverige har
staten under efterkrigstiden inte varit villig att dämpa sin egen konsumtion, som ju
ofta motiverats med mera högtstående ”sociala” skäl. Privat konsumtionsökning har
däremot betraktats som mera umbärlig.
Finansministern har ibland kunnat höja
skatterna utan att motivera dem med att
staten behövt en ”inkomstförstärkning”. I
stället har motivet varit att en stabilisering
av penningvärdet fordrar en indragning
till staten av den alltför stora köpkraften
hos allmänheten.
I praktiken har emellertid finansministern använt de ökade skatteintäkterna till
nya statsutgifter. Den eventuella inflationsdämpande effekten har därigenom eliminerats. Kan man då av detta dra slutsatsen att det trots allt går att förklara de
fortgående prisstegringarna med hjälp av
den klassiska inflationsteorin? Det finns
flera faktorer som pekar på att denna
teori inte är tillfyllest. Dels borde inflationen under lågkonjunkturer som präglats
av för liten total efterfrågan ha försvun- 84
nit helt eller förbytts i sin motsats – deflation. Dels har företagens vinstsituation
varit otillfredsställande den senaste tiden,
varför det knappast finns skäl att anta
att de relativt stora löneökningarna varit
en följd av goda vinster och brist på arbetskraft.
En utveckling av den klassiska förklaringen till inflationen utgör beaktandet
även av prisstegringsimpulser från produktionssidan. Inflationen kan därvid indelas
i två kategorier: efterfrågeinflation och
kostnadsinflation. Den förstnämnda typen
ansluter till den klassiska teorin. Kostnadsinflation innebär däremot att det är företagens kostnadsutveckling som orsakar
prisstegringar. Om produktionskostnaderna stiger snabbare än vad produktionen
ökar, måste företagen höja priserna. På
kort sikt kan naturligtvis vissa företag underlåta att vidta större prishöjningar genom att sänka vinstmarginalerna. Detta
förutsätter givetvis att lönsamheten är
tillfredsställande i utgångsläget, om inte
omedelbara effekter på sysselsättningen
skall uppstå. Eftersom företagens vinster
i relation till omsättningen är förhållandevis små – i storleksordningen 5 procent
i genomsnitt – kan inte ens på kort sikt
några större dämpande effekter på prisutvecklingen uppnås, även om merparten av
vinsterna skulle tas i anspråk.
Detta förhållande belyser också orimligheten i de argument som framfördes i den
svenska matprisdebatten för några år sedan, vilka gick ut på att prisstegringarna
hade orsakats av att företagen höjt sina
vinster. I diskussionen om vinster och priser måste man komma ihåg tre saker: l
Vinsterna är mycket mindre än vad mau
mera allmänt föreställer sig. 2) Företagea
kan inte reducera sina vinster utan att det
påverkar möjligheterna till produktions
främjande investeringar som på längre s·
förbilligar produktionen. 3) Lägre vins
i genomsnitt betyder inga vinster alls r
de företag som kämpar för att överle
strax ovanför nollstrecket. Det är de min
re lönsamma företagen som först mås
antingen höja priserna eller inskränka d·
ten med arbetslöshet som följd.
Löner och inflation
Vilken är då orsaken till de prisupp
vande kostnadsökningarna? Nästan
kostnader kan sist och slutligen återfö
till de anställdas löner. Om löneöknin
na sålunda blir större än produktivite
höjningen, måste prisstegringar upps
Räcker då detta för att förklara även
fortgående inflationsprocessen? En så
teori skulle kunna innebära följande.
Löntagarnas organisationer genomdri
ett visst år löneökningar, som kraf ·
överstiger produktivitetsökningen i
ringslivet. Detta utlöser prisstegringar,
urholkar värdet av lönehöjningarna. N..
gång kräver organisationerna utöver
”normala” löneförbättringarna också k
pensatian för prisökningarna, vilket ‘
resulterar i ett för stort löneuttag som
ver upp priserna osv. Teorin verkar i
för sig plausibel, i synnerhet som det
piriskt ofta förhållit sig så att snab
löneökningar med viss eftersläpning r
av starkare prisstegringar. Men teorin
ändå alltför enkel. Kompensation för prisstegringar har t ex inte brukat vara det
avgörande argumentet för de kraftiga anspråken på högre löner. Dessutom är det
föga realistiskt att förutsätta att företagen
varje år skulle gå med på att höja lö-
nerna därför att priserna tidigare stigit.
Lönebildningen och dess konsekvenser
för prisstabiliteten är ett avsevärt mer
komplicerat problem än vad man tidigare
föreställt sig. Under slutet av 60-talet gjorde en expertgrupp under ledning av chefsekonomerna inom LO, SAF och TCO en
utredning betitlad ”Lönebildning och samhällsekonomi”. Där kommer man fram till
att kostnadsinflationen i hög grad är strukturellt betingad. Detta innebär att samhällsekonomins uppbyggnad på olika
branscher med olika produktivitetsutveckling och konkurrenssituation mer eller
mindre med nödvändighet medför prisstegringar. Något förenklat går denna teori
ut på att man kan dela in näringslivet i
två sektorer, av vilka den ena arbetar i
konkurrens med utlandet. Denna s k k-sektor består av exportföretagen och de företag, som på hemmamarknaden konkurrerar med importerade varor. Den andra
sektorn är skyddad från konkurrens med
utlandet dels genom direkta regleringartex tullar – och dels genom karaktären
på dess produkter. I den skyddade sektorn
(s·sektorn) återfinns t ex jordbruk, byggnadsindustri, handel och tjänsteverksamhet
Empiriskt har det kunnat konstateras,
att produktivitetsutvecklingen – dvs produktionsökningen per timme – skiljer sig
85
avsevärt mellan de två sektorerna. I ksektorn brukar ökningen vara ca 7-8 procent om året och i s-sektorn 3–4 procent
årligen. Skillnaden i produktivitetsökning
kan förklaras på två sätt. Kraftiga lönestegringar för k-sektorns företag innebär
att produktiviteten ovillkorligen måste förbättras i samma takt, eftersom några isolerade svenska prishöjningar inte kan vidtas om inte de utländska företagen också
höjer sina priser. De företag, som inte klarar detta, får sin lönsamhet försämrad och
tvingas snart lägga ned verksamheten.
Kvar i k-sektorn blir således endast sådana
företag, som klarar en hög löneökningstakt genom att ständigt rationalisera produktionen. För att s-sektorns företag skall
kunna konkurrera om arbetskraften i ett
samhälle med i det närmaste full sysselsättning, måste de också höja sina löner i
takt med k-sektorns företag. Men här har
kompenserande prishöjningar kunnat ske
utan att konkurrenssituationen påverkats i
negativ riktning. Incitamentet till kraftiga
rationaliseringar för att öka produktiviteten i s-sektorn har därför i viss mån saknats.
Olikheterna i produktivitetsökning kan
också förklaras med hänvisning till att de
tekniska möjligheterna att rationalisera
verksamheten skiljer sig, beroende på att
k-sektorn mest tillverkar varor och s-sektorn i hög grad sysslar med tjänsteproduktion.
De ständigt fortgående prisstegringarna
kan nu förklaras, om man förutsätter att
den med utlandet konkurrerande sektorn
är löneledande. Företagen i denna sektor
86
kan på grund av den snabbare produktivitetsökningen utan att höja priserna betala större löneökningar än företagen i den
skyddade sektorn. Men eftersom även dessa företag måste höja lönerna lika mycket,
trots att utrymmet på grund av den långsamme produktivitetsökningen där är
mycket mindre, måste med nödvändighet
prisstegringar uppstå genom kostnadsinflation. Denna inflationsprocess kan endast
på kort sikt och i begränsad utsträckning
påverkas av efterfrågeläget.
Den internationella inflationen
I detta sammanhang bör nämnas den internationella inflationens inverkan på prisutvecklingen i Sverige. Om de importerade varorna stiger i pris, kommer detta att
registreras i Sveriges konsumentprisindex.
Eftersom importprodukterna endast svarar
för en relativt liten del av alla varor och
tjänster i konsumentprisindex, blir detta
direkta prisgenomslag relativt uttunnat.
Men samtidigt sker ofta som en direkt
följdverkan prishöjningar på i Sverige
framställda produkter som konkurrerar
med importvarorna. Pressen på de svenska
företagen är hård, vilket helt naturligt
medför att de passar på att ta ut högre
priser när de utländska konkurrenterna gör
det. Omkring 40 procent av nyttigheterna
i konsumentprisindex kan anses påverkas
av den internationella prisutvecklingen.
Resterande 60 procent utgörs av den skyddade sektorns produkter.
Under 50- och 60-talen var de internationella prisstegringarna någon procent
årligen i genomsnitt. Deras direkta inver·
kan på de svenska konsumentpriserna
kunde alltså betraktas som i det närmaste
försumbar. Man skulle rentav i stället kun·
na hävda, att det tack vare importen blev
en lägre genomsnittlig inflation i Sverige
än om denna helt hade fått bestämmas av
de inhemska prisstegringarna.
Det finns emellertid en indirekt verkan
av de internationella prisstegringarna, som
ten<;Ierar att öka den svenska inflationen.
Om priserna stiger på k-sektorns produk·
ter, skapas samtidigt ett större utrymme
för löneökningar under oförändrad kon·
kurrenskraft. Något sådant utrymme finns
definitionsmässigt inte inom s-sektorn. Om
även detta utrymme i k-sektorn utnyttjas
för löneökningar, som också s-sektorns fö-
retag måste betala, uppstår ytterligare in·
hemska prisstegringar genom kostnadsin·
flation.
Den ständigt fortgående svenska infla·
tionen kan således relativt tillfredsställande förklaras med ovannämnda strukturella
kostnadsinflation i kombination med el·
fekterna av den internationella inflationeiL
Normalt har summan av dessa uppgått till
3 a 4 procent årligen. Att inflationen
vissa år uppnått en betydligt högre t
kan dels förklaras med efterfrågeläget och
dels med att lönerna något tidigare ell
samtidigt ökat extra mycket. En bidragande orsak till den under 70-talet stegra
löneökningstakten kan vara att en del a
”lönen” tagits ut genom höjningar av r
neskatten – den s k allmänna arbetsgivar·
avgiften – samt höjningar av andra SQo
ciala avgifter för företagen.
n
k
d
p
d
a
sa
l
••
Förväntningsinflationen
När inflationen blir starkare än låt oss
säga 3 a4 procent, kommer medborgarna
sannolikt att i viss mån ändra sitt beteende
för att gardera sig mot prisstegringarna.
Det uppstår en tillvänjningseffekt, som gör
att inflationen betraktas som ofrånkomlig,
varför det blir naturligt att t ex ta till lönekraven i överkant. Om även de internationella prisstegringarna förutses bli avsevärda, sjunker motståndskraften hos arbetsgivarna och inflationen ökar. Så små-
ningom förväntar sig alla ytterligare stegrad inflationstakt, vilken även med största
sannolikhet inträffar när alla är inställda
på detta. Vi får en psykologiskt betingad
kostnadsinflation, där även vissa inslag av
överefterfrågan till följd av t ex minskat
sparande gör sig gällande.
I Sverige har för första gången under
de senaste årtiondena tendenser till en
mera renodlad förväntningsinflation uppstått. Löntagarorganisationerna begär
kompensation redan för kommande prisstegringar eller försöker med hjälp av
indexklausuler undvika att binda sig för
löneökningar, som kan visa sig vara för
små om priserna stiger. Men resultatet kan
bara bli ännu starkare prishöjningar. För
1974 tillkommer dessutom alla verkningarna av en ökad internationell inflation, vilken tog sin början under 1973. Eftersom
denna kan bli av storleksordningen 8-10
procent, är det inte utan betydelse om
detta inräknas i utrymmet för löneökningarna eller inte.
Den lönepolitik, som de fackliga organisationerna tillämpar, går ut på att löne- 87
kraven skall bestämmas av summan av den
konkurrensutsatta sektorns pris- och produktivitetsutveckling. Om produktiviteten
förutses öka ca 7 procent 1974- en högst
osäker siffra mot bakgrund av energikrisen- blir totalutrymmet för löneökningen
15-17 procent. Detta är också ungefär
den nivå som löntagarorganisationernas
krav utmynnar i. Med ledning av de tidigare nämnda produktivitetsökningstalen
och storleken på sektorerna i näringslivet
kan inflationen beräknas. Det direkta genomslaget av en 10-procentig världsinflation blir 4 procents ökning av det svenska
konsumentprisindex. De indirekta verkningarna via lönebildningen i den skyddade sektorn blir i princip 6 procents extra
prisstegringar. Därtill kommer drygt 2 procent i form av ”normal” strukturell kostnadsinflation. Summan blir drygt 12 procents prisstegringar, varav mer än 8 procent åstadkommits p g a inhemska faktorer. En utveckling av detta slag borde
självfallet betraktas som oacceptabel.
Att inflation av detta slag inte kan bekämpas med efterfrågedämpande skatter
torde lätt inses av de flesta. Inte heller kan
ingripande med ett prisstopp vara till nå-
gon nytta sedan löneökningarna redan inträffat. Vad som återstår är att dämpa
företagens kostnadsökningar. Detta skulle
t ex kunna ske om man åtminstone avstod från att betrakta de internationella
prisstegringarna som en del av löneökningsutrymmet Den svenska inflationen
skulle i så fall med tidigare nämnda förutsättningar reduceras med ca 6 procent.
Men de fackliga organisationerna har
l
l
88
klart deklarerat att de inte av denna anledning önskar dämpa lönekraven. Både
LO-ordföranden Gunnar Nilsson och
TCO-chefen Lennart Bodström har hävdat, att även om skatter och prisstegringar
skulle ”äta upp” hela löneökningen skulle
de ändå försöka driva igenom höjningar
som tar i anspråk hela ”utrymmet”. Skälet
till detta är att det anses bättre att staten
får hand om inkomsterna från den internationella inflationen än att företagen ökar
sina vinster. Att inflationen ökar som en
konsekvens härav försöker man bagatellisera eller förklara som något under alla
omständigheter oundvikligt.
Om företagens kostnadsökningar kunde
dämpas, skulle naturligtvis den ”hemmagjorda” inflationen som kommer från den
skyddade sektorn kunna dämpas. Dessutom förbättras i så fall de svenska företagens konkurrenskraft, så att utrymme
skapas för en revalvering av kronan. Denna medför att de importerade varorna blir
billigare – dvs de utländska prisstegringarna hindras också från att direkt slå
igenom på den svenska prisnivån. I detta
läge med en mera normal prisstegringstakt kan man sedan i vanlig demokratisk
ordning besluta om skatterna skall höjas
så att medborgarna inte får kvar just nå-
gonting av löneökningarna. Men det kan
aldrig vara meningen att i ett demokra·
tiskt samhälle löntagarkorporationerna
skall besluta om skattehöjningar genom
inflation.
statsmakterna, som skall sörja både för
stabiliseringen av penningvärdet och de
demokratiska beslutsformerna, torde dock
i viss utsträckning ha ett egenintresse av
en fortgående inflation. Genom det progressiva skattesystemet och de fackliga or·
ganisationernas dogmatism garanterar in·
flationen ständigt stigande skatteinkomster
utan några av Riksdagen beslutade skatte·
höjningar. Dessutom kan skatterna sänkas
då och då, vilket kan förmodas öka rege·
ringens popularitet. För att eliminera det
värsta missnöjet med stigande priser kan
prisstopp på t ex de mer oumbärliga livsmedlen införas. För att inte arbetslöshet
skall uppstå är det enkelt att med en drl
av inflationsskattepengarna subventionera
producenterna. Resultatet blir en deformering av prissystemet, så att priserna inte
längre avspeglar produktionskostnaderna.
Risken för snedvridningar med nya regleringar som följd är uppenbar. Vägen till
socialism av gammalt beprövat slag ligger
öppen.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner