Print Friendly

Danne Nordling; Hur motiveras friheten

Av Redaktionen | 31 december 1986


1986


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

DANNE NORDLING:
Hur motiveras friheten?
Många böcker har skrivits om
statsmaktens legitimitet. En
delvis ny lösning på problemet
att kunna legitimera friheten
trots förekomsten av statligt
tvång framfördes av den
amerikanske filosofen Robert
Nozick i hans bok ”Anarki, stat
och utopi”. Boken – som
betecknats som ett av 1900-
talets mest betydelsefulla
filosofiska verk – har nu
utkommit på svenska.
Pol mag Danne Nordling är
ekonom på Näringslivets
Ekonomifakta. Han är känd
löntagarfondsdebattör och har
bla utgivit boken ”Vinsten och
vinstbegäret”.
M
ed vilka argument eller principer legitimeras förekomsten
av en statsmakt? Detta är en
fråga som den politiska filosofin diskuterat under många århundraden. Historiskt
har staten i de flesta fall uppstått genom
de starkastes vapenmakt. Men de som
inte har accepterat att ”makt är rätt” har
försökt hitta intellektuella motiveringar
för att statsapparatens påbud bör åtlydas.
Thomas Hobbes (1588-1679) menade
att statens härskare hade oinskränkt
makt över undersåtarna därför att det
ursprungliga tillståndet där ”den ena
människan är en varg mot den andra” är
fullkomligt olidligt och utan trygghet.
Hobbes kan ses som en fantasifull företrädare för ofrihetens motivering. John
Locke (1632-1704) antog däremot att
undersåtarna hade kvar sina ursprungliga rättigheter trots att de regerades av en
monark. Härskaren stod inte över utan
under lagen och undersåtarna hade rätt
att göra uppror om deras rättigheter
kränktes. Locke kan ses som en företrä-
dare för en mycket begränsad statsmakt
med stor personlig frihet för individerna.
statsapparaten har ensamrätt att utöva våld och hot om våld (dvs tvång)
gentemot människorna som bor inom
dess område. Om denna rätt inte kan
upprätthållas existerar ingen statsbildning. Men för vilket ändamål skall ytterst våldsmakten användas?
Både Hobbes och Locke ville med staten skydda medborgarna från ” privat”
våldsutövning. Hobbes ansåg dock att
detta fordrade betydande statlig våldsutövning i stället (Leviatan). Andra tänkare som Rousseau såg människans fullkomnande som statens uppgift. De ur- 170
sprungliga rättigheterna överlämnas till
staten som ställs under den ”allmänna
viljans” högsta ledning. Många tänkare
har trott att när statens våldsmakt väl
har accepterats får den användas för att
åstadkomma mycket långtgående resultat. Bentham och J S Mill samt framförallt deras många efterföljare tänkte sig
t o m att staten kunde användas för att
maximera ”lyckan” i samhället.
Utopistiskt våld
Historiskt sett innebär utopisternas strä-
van att åstadkomma en idealstat ett
misslyckande. Detta var i varje fall min
slutsats närjag studerade praktisk filosofi vid Stockholms universitet under slutet av 60-talet. Det mest omfattande politiska våldet har alltid utövats i den utopistiska världsförbättringens namn. Eftersom det inte förefaller finnas någon
enighet om vad som är det bästa för människorna och då sådana diskussioner oftast slutar med konflikter blev min slutsats att det enda alla borde kunna bli
eniga om är att staten skall undvika våld
och tvång så mycket som möjligt.
Men för att staten skall kunna existera
och hindra ” privat” våldsutövning måste ett minimum av tvång finnas. Frågan
är bara hur detta tvång skall kunna definieras så att det kan hållas inom rimliga
gränser. Det förefaller ju inte finnas nå-
gon principiell skillnad mellan litet tvång
och mycket tvång. Om staten har rätt att
uttaxera resurser till försvar och rättsvä-
sende är det väl lika rätt att om så behövs med våld driva in resurser till den
senaste slalombacken i kommunen?
Mitt svar blev tidigare att våld eller
hot om våld är ett väl definierat ont medan det förment goda i slalombackar,
golfbanor eller i förlängningen rentav
gratis segelbåtar för dem som har strandtomt etc är svårare att definiera på ett för
alla acceptabelt sätt. Därför bör man
sträva efter att statens verksamhet anpassas så att endast ett minimum av
tvång behöver användas mot varje medborgare. Frihet från tvång är ett värde
(det enda) som alla borde kunna ena sig
om att maximera.
Den minimala staten och naturrät·
ten
En delvis ny lösning på problemet att
kunna legitimera friheten trots förekomsten av statligt tvång framförs av
den amerikanske filosofen Robert Nozick i hans bok ”Anarki, stat och utopi”
(Ratio, ca pris 220 kr). Boken, som när
En s k välfärdsstat som bygger på
tvångsmässiga överföringar av
resurser från vissa grupper till
andra är därmed moraliskt orättfärdig.
den kom ut 1974 belönades med USA:s
förnämsta litterära utmärkelse, National
Book Award, har betecknats som ett av
1900-talets mest betydelsefulla filosofiska verk. Den har nu översatts till
svenska. Nozick visar i sin bok med
hjälp av omfattande logiska beviskedjor
att den ”minimala staten” är rättfårdig
medan varje utvidgning (som inte enhälligt godtas) innebär kränkningar av statsmedborgarnas grundläggande rättigheter. En s k välfärdsstat som bygger på
tvångsmässiga överföringar av resurser
från vissa grupper till andra är därmed
moraliskt orättfärdig.
Nozick bygger sin lära på den s k naturrätten som är en rättsfilosofisk ideströmning i opposition mot främst den
sk teokratismen. Rötterna till naturrätten uppstod redan under antiken och medeltiden men ideerna fick större utbredning först under renässansen. I stället för
uppfattningen att härskaren fått sin makt
och rätt från Gud framfördes föreställningen att samhället hade tillkommit genom ett fördrag mellan fria individer i ett
naturtillstånd. Denna radikala ide kan
spåras i de franska och amerikanska revolutionernas rättighetsförklaringar. Nozick ansluter sig närmast till John
Lockes uttolkning av naturrätten, enligt
vilken valje människa med förnuftets
hjälp kan inse vilka dessa naturliga rättigheter är. Ingen får skada någon annans liv, hälsa, frihet eller egendom, menade Locke.
Staten får inte kränka någras
mänskliga rättigheter därför att
det ökar ”lyckan” hos.några andra.
Från ett naturtillstånd under anarki
skulle, visar Nozick, en stat uppstå
(även om ingen medvetet försökte åstadkomma detta) utan att detta behöver
kränka någons rättigheter. Först uppstår
olika skyddssammanslutningar som skall
skydda medlemmarna mot våld och
tvång. Så småningom kommer en sammanslutning att dominera ett territorium,
171
vilket medför att ”privat” rättsskipning
förbjuds. Vi får en ”ultraminimial stat”
med monopol på våldsutövningen men
endast till för de betalande medlemmarna.
Eftersom den dominerande skyddssammanslutningen inkräktar på ickemedlemmarnas rättigheter att skydda sig
måste dessa gottgöras. Detta kan i praktiken ske i form av skydd m m även för
dem som inte kan betala för att få dessa
tjänster från skyddssammanslutningen.
Övriga medlemmar måste därför avstå
resurser för denna gottgörelse. Det är
därför inte fråga om en omfördelning,
framhåller Nozick, och således inte en
kränkning av de betalande medlemmarnas rättigheter när de avstår resurser för
skyddstjänster åt dem som inte har råd
att ansluta sig till skyddssammanslutningen.
Härledningen av den ”minimala statens” uppgifter att skydda medborgarna
från överfall, stöld och plundring samt
hävda medborgarnas övriga grundläggande rättigheter upptar ca 120 av bokens 380 sidor. Även om många utvikningar förekommer är det fråga om en
mycket grundläggande och omständlig
bevisföring, ofta på ett abstrakt och teoretiskt plan med komplicerade logiska
modellresonemang.
Huvuddelen av boken ägnar Nozick åt
att visa att det inte finns några moraliskt
rättfärdiga argument för en mer omfattande stat än den minimala (dvs med avseende på omfattningen av tvångsutövningen). Detta kan ses som en kraftfull
plädering för den individuella friheten
utan taktiska hänsyn och utan praktiska
anvisningar om hur en rad konkreta problem på den offentliga sektorns område
172
skall lösas. Dessa problem får i stället
lösas inom ramen för det ”Utopia” som
Nozick skissar i den avslutande tredje
delen av boken. Och detta idealsamhälle
består av rätten att bilda ”utopiska”
samfälligheter som existerar sida vid
sida utan att kunna tvinga någon att delta.
Utilitarismen
Frihet är sålunda rätten att göra vad man
själv vill så länge man inte kränker någon
annans rättigheter. Ingen annan och inte
heller staten får använda en enskild individ (utan dennes samtycke) som ett medel för att uppnå föregivet ”goda” mål.
Detta är ett absolut krav. Staten får inte
kränka någras mänskliga rättigheter därför att det ökar ”lyckan” hos några andra eller har andra ”nyttiga” konsekvenser. Nozick avvisar utilitarismen utan att
spilla många ord på denna historiskt sett
ändå mycket inflytelserika tankeströmning.
Detta är en genomgående brist i Nozicks framställning. Att inte konkret visa
varför ett antal traditionella invändningar mot rättighetsteorin är ohållbara minskar bokens övertygelseförmåga hos den
bredare publiken – dvs utanför fackfilosofernas krets.
Utilitarismen ligger dock till grund för
åtminstone den europeiska liberalismen
(inklusive den gråare varianten av socialdemokratin). Bentham och J S Mill har
influerat både socialliberaler och nyliberaler som t ex F A Hayek. Enligt dessa
är frihet bra därför att den ger upphov till
ekonomiskt framåtskridande, hög tillväxt och de fattiga skiktens materiella
förkovran. Men om det empiriskt råkar
förhålla sig så att t ex socialistisk planhushållning är effektivare i uppnåendet
av dessa goda konsekvenser kommer så-
dana liberaler i stället att förespråka socialistiska reformer. Liberalerna blir socialliberaler eller socialister.
Sydafrika och slaveriet
Det absurda i den utilitaristiska tankegången framkommer tydligare om man i
stället gör en analogi med exempelvis
dagens Sydafrika. Det är inte uteslutet
att en utilitarist skulle kunna bevisa att
apartheid-systemet ger ”största möjliga
nytta åt största möjliga antal”. KränkanÄven slaveriet i Nordamerika
skulle ha kunnat motiveras med
utilitarismen.
det av de svartas mänskliga rättigheter
ger till att börja med ett stort välstånd åt
den vita befolkningen som kan uppväga
misären hos de svarta i den totala nyttokalkylen. Dessutom kan det kanske gö-
ras gällande att även de svarta tjänar på
de vitas överhöghet. Utan denna skulle
välståndet för de svarta rimligtvis sjunka
till samma låga nivå som i övriga afrikanska stater. Vi som är emot apartheidsystemet och för de svartas rättigheter
skulle då få höra från utilitaristerna att vi
måste inse ”det moraliskt berättigade i
andra värden än frihet”, att den sociala
nyttan för miljoner människor måste
väga moraliskt tyngre än några abstrakta
rättsprinciper formulerade av John
Locke på 1600-talet eller att vi måste
tolerera apartheid för att de sämst ställda
grupperna skall få det materiellt bättre
(Rawls princip).
Även slaveriet i Nordamerika skulle
ha kunnat motiveras med utilitarismen.
Nyare forskning har visat att de svarta
materiellt sett sannolikt gynnades av
slavsystemet. Ägarna var helt enkelt
måna om sin egendom. Detta ändrades
när de svarta blev lönearbetare. Skall vi
tolerera ett slavsystem därför att det materiellt sett gynnar vissa grupper? Har en
abstrakt nyttosumma verkligen någon
relevans för den vars rättigheter kränks?
Nozick ägnar 50 sidor av boken åt att
tillbakavisa John Rawls s k differensprincip framlagd i dennes bok A Theory of
Justice. Grovt förenklat skulle Rawls
kunna klassificeras som ”fattigdomsutilitarist” – dvs det samhälle är bäst som
ger högst materiell standard åt de fattigaste. Stor ojämlikhet och kränkningar
av de mänskliga rättigheterna kan accepteras om det lindrar nöden för de sämst
ställda. Nozicks bevisföring mot denna
teori är mycket sofistikerad. Jag tycker
dock att det räcker med att konstatera
att Rawls teori faller på ”slaveri-argumentet”. Även om slaveri skulle vara till
fördel för de fattigaste är detta moraliskt
oacceptabelt därför att tvångsarbete
kränker människans rätt till frihet och
frukterna av sitt arbete.
slutresultat
Nozick borde i stället ha ägnat mycket
större utrymme åt att övertyga läsarna
om hållbarheten och relevansen i de historiska rättsprinciper som är den grundläggande metoden i hans lära och som
han anför mot den enligt min mening
strategiskt mest vägande invändningen:
173
nämligen ”slutresultatsprinciperna’ ‘ där
enbart rättvisan i dagens fördelning bedöms (t ex graden av materiell jämlikhet). I praktiken betraktar Nozick de
grundläggande rättigheterna som axiomatiska. Men en genomgång av det plausibla i att erkänna dessa värderingar
hade varit på plats innan härledningen av
vad dessa principer leder till tar sin början.
Förvärv och överföring
Den metod Nozick använder sig av för
att härleda vad som är moraliskt rättfärdigt bygger på en analogi med den vetenskapliga logiken. Från ett antal empiriskt
belagda premisser kan man logiskt härIeda ett sant påstående som strider mot
den gängse uppfattningen om verkligheten men som kan kontrolleras: exempelvis attjorden rör sig i en bana runt solen.
Likaså kan man finna att aktieägare Silversked och inte de anställda har rätt till
vinsten i företaget Solidar AB därför att
Silversked äger samtliga aktier som han i
sin tur har ärvt efter sin far som i sin tur
köpt aktierna av de då anställda (tillika
grundarna) i företaget Solidar AB. Trots
att de anställda åberopar att företaget
grundats av de anställda och att de anställda egentligen arbetar ihop vinsten
och behöver pengarna mycket mer än
herr Silversked gäller inte de anställdas
rättsanspråk på vinsten.
En historisk analys visar nämligen att
Nozicks principer rättvisa i förvärv och
rättvisa i överföring gäller för varje led.
Därför är också Silverskeds innehav
rättvist. Hans rätt har däremot ingenting
att göra med att han därmed stimuleras
att investera i företaget så att tillväxten
174
ökar och fattigdomen minskar. De flesta
är väl beredda att instämma i denna
rättsuppfattning och att demokratin gör
halt vid lagarna. (l annat fall skulle lagarna bli överflödiga.)
Men antag i stället att de anställda i
Solidar AB tillsammans med familjen
Silversked håller en demokratisk omröstning i frågan om hur vinsten skall
fördelas ”rättvist”. Lika fördelning
Gämlikhet) segrar vilket medför att de
anställda tar 99 procent av vinsten och
Silversked får l procent. Är detta rättfärdigt? Nej, skulle Nozick svara. sluttillståndets utseende säger ingenting om
rättvisan i den historiska process som
ligger bakom. Det föreligger en moralisk
skillnad mellan situationen där några blir
rika genom hårt arbete och situationen
då de rika blir rika genom brottslig verksamhet trots att fördelningen i båda fallen kanske ser likadan ut.
Detta Nozicks resonemang illustrerar
emellertid återigen att hans principer behöver utvecklas och konkretiseras för att
de skall ha någon avgörande övertygande förmåga. Att den rättvisa fördelningen inte kan fastställas som resultatet
av en omröstning inses lätt med hjälp av
ett modifierat Sydafrika-exempel. Antag
att man där höll en omröstning om apartheid och att de vita tillsammans med den
svarta medelklassen fick majoritet för
behåliandet av apartheid. Skulle vi då
inte längre ha ”rätt” att kritisera apartheid? Skulle kränkandet av de svartas
rättigheter plötsligt bli rättfärdigt efter en
sådan omröstning? (En variant av detta
exempel fås genom antagandet att Sydafrika delades i två delar där den ena
hade en knapp vit majoritet.)
Rättvis fördelning
Rättvis fördelning är helt enkelt inte vad
någon bedömare känner är rättvist. Rättvisa kan inte avgöras med känslor. Att
sätta sig i den upplyste despotens situation och ställa allt ”till rätta” i enlighet
med vad som känns rätt är ingenting annat än att hävda att makt är rätt. Men
enligt naturrättsfilosofin har rättvisan en
högre dignitet än påbud från en envåldshärskare, en gud, en upplyst despot eller
en majoritet av en folkförsamling.
Förvisso är Nozicks historiskt baserade rättighetsteori fruktbar. Alla som vägrar att acceptera att ”makt är rätt” måste tillämpa ett mer eller mindre naturrättsbetonat resonemang. Men det finns
svårigheter att definiera eller härleda de
grundläggande mänskliga rättigheterna.
Det är svårt att se att några ”rättigheter”
alls skulle existera i ett naturtillstånd.
Det finns svårigheter att definiera
eller härleda de grundläggande
mänskliga rättigheterna.
Det som kallas rättigheter är i stället ett
begrepp som uppstår vid de enskilda individernas försök att börja samarbeta.
Om alla individer eller grupper av individer är jämnstarka kommer det att visa
sig praktiskt att utveckla vissa konventioner för samvaron så att det obehagliga
bruket av våld och hot om våld minskar.
Eftersom det ursprungligen inte fanns
någon institution som kunde ingripa mot
den som bröt mot konventionerna är det
plausibelt att tänka sig att människorna
försökte motivera konventionerna med
metafysiska argument – högre makter
skulle ingripa mot den som t o m bara
tänkte på att kränka de heliga principerna. Psykologiskt är det ju så att moraliska föreställningar kan vara väl så hämmande som hot om fysiskt våld.
Att ta detta mäktiga verbala instrument i besittning måste ha varit en lockelse för alla verkliga maktsträvare. På
detta sätt kan den ”positiva rätten” ha
utvecklats i de statsbildningar som uppstod genom att de starkaste slog under
sig allt större grupper. Dessa självhärskare utövade en hel del våld mot alla
som var motspänstiga. Eller mer metafysiskt uttryckt: de kränkte människans
naturliga rättigheter.
Våra dagars maktutövare har
skaffat sig makt även över språkbruket.
solidaritet eller tvång
Om denna diskussion kan förefalla teoretisk kan jag peka på att det finns en modern parallell till naturtillståndet och
maktsträvarna som vill slå under sig de
svagare med våld: dagens relationer mellan självständiga stater. Om vår stora
granne i öster skulle hävda att den sociala rättvisan och solidaritetens moral
kräver att Sverige avstår hälften av sin
bruttonationalprodukt så att levnadsstandarden i de båda länderna blir mer
jämlik skulle vi motsätta oss detta.
175 .,
Många skulle med Nozick hävda att om
ett sådant krav skulle genomdrivas med
hot om våld, så skulle vår ”rätt” till
självständighet (frihet) kränkas och partiellt slavarbete införas.
Ett fördrag mellan stater bör inte genomföras med våld utan genom frivilliga
överenskommelser som ingås därför att
alla parter tjänar på dem. Om detta är
alla överens och kallar strävan att upprätthålla dessa värderingar för fredsarbete. Men samvaroprinciperna för individerna inom ett mer begränsat territorium upprätthålls däremot med hot om
våld och det knystas inte ett ord om frivilliga överenskommelser som parterna
skall kunna acceptera. Den kränkning av
människans moraliska rättigheter, som
10-11 dagars tvångsarbete per månad
innebär enligt Nozick (dvs skatter som
motsvarar 50 procent av arbetstiden),
kallas inte ”partiellt slaveri” utan ”solidaritet”. Våra dagars maktutövare har
nämligen skaffat sig makt även över
språkbruket.
Nozicks bok innehåller många intressanta synpunkter och man behöver inte
skriva under på allting för att stimuleras
till en vidareutveckling och konkretisering av de radikala tankegångar som en
rättighetsteori innebär. En oerfaren läsare bör kunna hoppa över del ett i boken.
Det viktiga är att debattera rättighetsteorins hållbarhet och att omsätta dess
följder i konkreta exempel som sedan
kritiskt kan granskas.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner