Print Friendly

Dags att syna antidemokraterna

Av Hugo Fiévet | 13 januari 2017

Slaskretorik i valtider är inget nytt, och ingen anledning att ifrågasätta valrörelserna som sådana. Visst är dagens politiska skeende skäl för debatt, skriver Hugo Fiévet, med debatt med väljarna – inte om dem.

Hösten 1928 gick Sverige till riksdagsval. Högern vann visserligen, men till priset av en valkampanj som utlovade kosackhorder och slavauktioner om Socialdemokraterna skulle vinna.

Under 1980-talet varnade Olof Palme för ”Kentucky Fried Children” om borgarna fick makten och ”en frihet för de starka, de välbesuttna, de hänsynslösa”.

Så brukar det låta. Retoriken känns igen. När innehållet i den politiska berättelsen ifrågasätts, som under 2016, reagerar de tongivande i debatten som om hela samhällsfundamentet är under attack. Problemet är bara att det inte stämmer. Istället för politisk hysteri från somliga svenska ledarsidor behövs ett sakligt samtal om vad väljarna vill ska dominera debatten.

Skalvet från Brexit över till valet av Donald Trump har lett till vilda reaktioner. Man kan tycka vad man vill om utfallen i sig – jag känner själv viss oro inför det senare – men det visar på en legitimitetskris för idéer som tidigare varit självklara. Istället för att bjuda in till öppen debatt och självrannsakan har reaktionerna från en lång rad liberala ledarsidor varit de motsatta. Istället för att bejaka och analysera fria val i Västvärlden har man hemfallit åt odemokratiska fantasier.

Först ut var DN som på ledarplats (29/6 2016) konstaterade ”att det är problematiskt att kombinera folkomröstningar med representativ demokrati”. Detta eftersom politikerna inte vet vad väljarna egentligen vill, påstods det. Vilket givetvis är fel. De brittiska väljarna röstade helt enkelt för EU-utträde. Resonemanget påminner om när Margot Wallström, under sin tid som EU-kommissionär, utfrågades om varför hon inte accepterade irländarnas nej till Lissabon-fördraget. Wallström trasslade in sig i ett snårigt resonemang om EU:s behov av att lyssna. Vällovligt men knappast relevant. Reportern frågade vad irländarna egentligen kunde göra för att säga nej så Bryssel förstod. Svaret uteblev.

Efter valet av Donald Trump har tongångarna blivit ännu hårdare. Den femte december fördömde UNT:s ledarsida folksuveränitetstanken. Man menade att demokrati i första hand finns till för att binda makten, inte för att utse den. Ett mycket märkligt resonemang. Politikerna ska givetvis respektera internationella konventioner, men de folkvalda har ingen legitimitet utan väljarnas förtroende.

Den här sortens resonemang visar också på ett vilt väljarförakt. Majoritetsbefolkningen i alla västländer är obändigt böjd mot diktatur och förtryck och måste tyglas, blir slutsatsen. Istället för att respektera väljare som känner oro och frustration väljer man att med allvarsam röst tala över deras huvuden.

Att odemokratiska attityder bland ungdomar ökat visar flera studier. Demokratisk konsolidering kan även försvagas, visar nyare forskning. Detta bör bemötas med kraft inom utbildningsväsendet och av det civila samhället. Vad som valmässigt ska utläsas ur detta är dock oklart. I Storbritannien var det framförallt dessa potentiella icke-demokrater som röstade för Bremain. Och ungdomars sakpolitiska preferenser är lika diversifierade som alltid. Det mesta tyder även på att ungdomars attityder förskjuts när de blir äldre.

Alla har ett intresse av att valresultaten bejakas och analyseras. Oberoende av utfall. Istället för att syna de vanliga väljarna är det demokratiföraktet på liberala ledarsidor som borde sättas under lupp. Så fort någon börjar prata om att ett val är illegitimt för att väljarna ”röstade fel” borde varningsklockor ringa.

Hugo Fiévet är historiker

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

SNB:s skribentskola

Beställ Felix Bekännelser

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner