Print Friendly

Dagens öga

Av Sten Niklasson | 16 juni 2017

Det tillhör inte vanligheterna att en prostituerad kvinna står staty på torget i sin hemstad. Men i Leeuwarden i Nederländerna står hon, halvnaken med armarna uppåtsträckta och huvudet på sned med slutna ögon som i trance. Sten Niklasson tecknar Mata Haris historia.

Hon föddes 1876 som enda dotter till den framgångsrike ägaren till stadens hattaffär och dennes första hustru. Hennes namn var Margaretha Geertruida Zelle men inom familjen kallades hon rätt och slätt Grietje. Tjockt mörkt hår, bruna ögon och bronstonad hy skilde ut henne från omgivningen. Det viskades att hon kunde vara av judisk börd eller ha sitt ursprung i någon exotisk nederländsk koloni. Hur som helst älskades hon innerligt av sin far som kallade henne ”en orkidé bland smörblommor”.

När Margaretha var tretton år drabbades familjen av ekonomisk katastrof. Fadern gick i konkurs till följd av misslyckade aktieaffärer och tvangs sälja både hus och bohag. Ett par år senare dog modern, och fadern fick be släktingar ta hand om barnen. Margaretha hamnade hos sin gudfar som efterhand lät förstå att hon inte var önskad i hushållet. Hon skrevs in på ett lärarseminarium i Leyden, där det inte dröjde länge förrän rektorn utsatte den attraktiva sjuttonåringen för närmanden. Sorgligt nog riktades omgivningens ogillande mindre mot honom än mot den ensamma elev som var hans offer.

Margaretha flydde till en farbror i Haag, där hon en dag uppmärksammade en annons under rubriken ”Personligt” i tidningen. Den lydde: ”Officer på permission söker bekantskap med trevlig flicka i syfte att ingå äktenskap”. Officeren i fråga var kaptenen i de nederländska kolonialtrupperna Rudolf MacLeod. Han var själv helt ovetande om annonsen. Den hade satts in av en av hans vänner som tyckte att MacLeod behövde en kvinna.

MacLeod var trettioåtta år, inbiten ungkarl, korpulent och alkoholiserad. Men för den tjugo år yngre Margaretha erbjöd annonsen en möjlighet till ekonomisk och social trygghet. Hon svarade följaktligen, och efter några träffar med MacLeod tillkännagavs förlovningen. Bröllopet ägde rum 1895, och Margaretha nedkom något år senare med en son.

Inom kort flyttade paret med sin nyfödde son till Abawara på Java, dit Rudolf fått en kommendering, och där Margaretha fann sig väl tillrätta med den yppiga naturen och de behagfulla invånarna.

Men äktenskapet med Rudolf hade redan börjat knaka i fogarna. Hans frustration över den långsamma befordringsgången drabbade Margaretha på flera sätt. Han var öppet otrogen, våldsam och sjukligt svartsjuk. Hon misshandlades ofta, till och med när hon var havande med parets andra barn, och blev till slut fånge i sitt eget hem.

1898 födde Margaretha en dotter. Hennes förhoppning att denna tillökning av familjen skulle skänka nytt liv åt äktenskapet grusades snabbt. Rudolf dolde inte sin besvikelse över barnets kön.

Den olyckliga Margaretha började nu, trots makens uttryckliga förbud, att lära sig det malajiska språket. Hon studerade indonesisk kultur och blev medlem i en lokal danstrupp. Dessa lärdomar skulle bli av avgörande betydelse för hennes fortsatta liv.

Under familjens vistelse på Sumatra, där Rudolf äntligen befordrats och blivit befälhavare över en garnison, inträffade den 27 juni 1899 en katastrof, som skulle bli början till slutet på makarnas samliv. På kvällen hade Margaretha just gått och lagt sig, då hemska skrik hördes från barnens rum. Hon rusade dit och fann båda barnen vridande sig i plågor på golvet, badande i sina egna svartfärgade spyor. När den tillkallade doktorn anlände, var sonen redan död. Dottern klarade sig med ett nödrop efter behandling på det lokala sjukhuset. Det stod klart att barnen blivit avsiktligt förgiftade, sannolikt av någon av Rudolfs många fiender.

Efter att ha flyttat tillbaka till Nederländerna separerade Margaretha och Rudolf 1902. Det var Margaretha som ansökte om äktenskapsskillnad, vilket för en kvinna på den tiden ansågs direkt opassande och följaktligen var ytterst ovanligt. Till allmän förvåning godtog domstolen hennes begäran, tilldömde henne vårdnaden av dottern och tillerkände henne ett månatligt underhåll om 100 guilder. Rudolf var rasande och riktade uppmaningar till alla och envar att inte hjälpa den före detta hustrun. Han vägrade betala underhållet och tvingade till slut Margaretha att återlämna dottern i hans vård.

Många erfarenheter rikare slog sig Margaretha ner i Paris, där hon en tid försörjde sig som cirkusryttarinna under namnet Lady MacLeod. Hon blev älskarinna åt en miljonär som grundat ett etnologiskt museum i staden, och som erbjöd henne att uppträda på museets scen. Det var nu hon fick användning för sina kunskaper om indonesisk kultur. Hon bytte namn till Mata Hari (malajiska för ”dagens öga”) och debuterade 1905 som javanesisk prinsessa med en dansföreställning som blev en omedelbar och formidabel succé.

Mitt på scenen stod en staty av den hinduiske fruktbarhetsguden Shiva med en brinnande oljelampa vid fötterna. Mata Hari var, liksom de fyra biträdande danserskorna, iförd smycken från museets samlingar, bland annat ett juvelbesatt bälte som höll samman en genomskinlig indisk sarong. Hennes bröst täcktes av en slags kupor, vilka hon stoppat med bomull för att kompensera vad naturen inte gett henne. De sidenschalar hon från början bar kastades under föreställningens gång av, en efter en, och när ljuset dämpats, lät hon även sarongen falla till golvet. Med ryggen mot publiken slingrade hon sin så gott som nakna kropp i lustfyllt begär efter sin gudomlige älskare. Till slut sjönk hon i underkastelse ner framför Shivas fötter, varpå en av danserskorna svepte en guldlaméschal över henne, så att hon kunde vända sig om och ta emot publikens bifall. Strip-teasen var född.

Bilder från hennes uppträdanden visar att hon aldrig avbördade sig bröstkuporna, och att hon drog på sig en slags tunn, hudfärgad kroppsstrumpa som skylde hennes navel och könshår.
Mata Haris oblyga uppvisning av sina kroppsliga företräden gjorde henne i ett slag berömd, inte minst i förnäma kretsar, där hon ansågs genuint exotisk. Hon uppträdde på respektabla teatrar i ett flertal europeiska länder och inbjöds till de fina salongerna, där män såväl som kvinnor svärmade kring henne, fascinerade av hennes mystiska orientaliska bakgrund.

Efter tio års framgångsrikt turnerande började Mata Haris fyrtioåriga kropp visa spår av åldrande, samtidigt som yngre förmågor tagit upp konkurrensen. Hon hade länge varit promiskuös och inledde nu en framgångsrik och lukrativ karriär som kurtisan med kunder bland inflytelserika politiker och militärer. En av dem som bidrog till hennes luxuösa livsstil var kejsardömet Tysklands siste kronprins Frederick av Hohenzollern.

Mata Haris fortsatta liv rymmer en rad oklarheter som gäckat hennes levnadstecknare. Klart är att hon som medborgare i det neutrala Nederländerna kunde färdas tämligen obehindrat i Europa trots det i augusti 1914 inledda första världskriget, låt vara att hon tvingades ta långa omvägar för att nå sin bestämmelseort. Likaså står klart att hon uppträdde på en varietéteater i
Tyskland och hade en affär med den tyske polischefen Traugott von Jagow. Sedan skiljer sig meningarna åt.Vissa hävdar att von Jagow rekryterade henne för att spionera på Frankrike och att hon sändes till en tysk spionskola i Antwerpen. Mata Hari skulle enligt denna version ha tillbringat ett halvår på denna institution med att lära sig använda osynligt bläck, chiffer och andra nyttiga färdigheter. Det uppges vidare att hon där erhöll kodnamnet H-21.

Andra menar att Mata Hari aldrig satte sin fot på den famösa skolan. Hur som helst, hon återvände till Paris, där hon träffade två män som fick avgörande betydelse i hennes liv. Den ene var den tjugoettårige ryske officeren Vladimir Masloff, som blev hennes stora kärlek. Den andre var kaptenen Georges Ladoux, som hade i uppdrag att organisera det franska kontraspionaget, och som övertalade henne att spionera på Tyskland för fransk räkning.

Ladoux utarbetade en plan som gick ut på att Mata Hari under ett besök i Bryssel skulle förföra generalen Moritz Ferdinand von Bissing, som ledde den tyska ockupationen av Belgien, och förmå denne att under passionens inflytande avslöja militära hemligheter. Mata Hari behövde den utlovade ersättningen och åtog sig uppdraget. Kriget tvingade henne emellertid att välja en komplicerad resväg till Belgien via Spanien, England och Holland. När hennes fartyg från Spanien anlöpte Falmouth i England, anhölls hon av engelsk polis och fördes till London, där hon förhördes av chefen för det engelska kontraspionaget. Enligt denne medgav Mata Hari under förhören att hon arbetade åt den franska underrättelsetjänsten.

Efter ett antal komplicerade turer hamnade hon i Madrid. Besviken över att inte ha kunnat nå von Bissing i Bryssel och ivrig att åtminstone förse Ladoux med någon nyttig information om tyska förehavanden, inledde hon en affär med den tyske militärattachén i Spanien Arnold Kalle. Denne misstrodde den förföriska och frågvisa Mata Hari och försåg henne med falsk information för att försöka utröna om hon vidarebefordrade den till eventuella franska uppdragsgivare. Hon å sin sida delgav Kalle information om franska och engelska förhållanden, som hon uppgav vara konfidentiell.

Det råder ingen tvekan om att Mata Haris bristande erfarenhet av underrättelsetjänst och hennes naiva försök att till varje pris visa sig värdig den ersättning hon utlovats av Ladoux, gjorde henne misstänkt i både franska, engelska och tyska ögon. Efter sin återkomst till Paris fick hon besked om att Ladoux ansåg hennes informationer värdelösa och inte avsåg att ge henne ytterligare uppdrag.

I januari 1917 snappade franska agenter upp kodade radiomeddelanden från Kalle till Berlin som lovordade den värdefulla tyska spionen H-21. Eftersom fransmännen lyckats knäcka tyskarnas kod, kunde de snabbt slå fast att H-21 var identisk med Mata Hari. Det har senare framkommit att tyskarna visste att fransmännen knäckt den använda koden och ville att fransmännen skulle läsa meddelandena. Den sannolika anledningen var att tyskarna betraktade Mata Hari som en opålitlig dubbelagent och ville röja henne ur vägen. Genom att få fransmännen att tro att hon var dubbelagent i tysk sold, skulle, bedömde man i Berlin, det smutsiga arbetet att likvidera henne komma att utföras av fransk polis.

Detta visade sig vara en korrekt bedömning. Den 13 februari 1917 anhölls Mata Hari i sitt rum på Hotel Plaza Athénée i Paris. När hennes tillhörigheter genomsöktes, hittades osynligt bläck. Hon hävdade desperat att det ingick i hennes sminkutrustning.

I avvaktan på rättegång hölls hon fången i Saint Lazare-fängelset under eländiga förhållanden. Hon förhördes otaliga gånger och bedyrade konsekvent sin oskuld. Den ende som tilläts besöka henne var den 74-årige advokaten Edouard Clunet, som också han en gång varit hennes älskare.

Den första rättegångsdagen begärde åklagaren att förhandlingarna skulle ske bakom stängda dörrar. Den stora folkmassa som lockats till domstolsbyggnaden fick vända tillbaka utan att ha sett en skymt av den berömda Mata Hari.

Bland försvarets vittnen fanns en Henry de Marguérie, som innehade en framskjuten position i det franska utrikesministeriet och som känt Mata Hari i många år, också han som hennes älskare. Han förklarade att han nyligen varit tillsammans med den tilltalade, och att de inte med ett enda ord berört kriget. Åklagaren frågade om vittnet verkligen ville få rätten att tro att inget sagts om det krig som upptog allas tankar. De Marguérie svarade att hans vardag helt och hållet upptogs av kriget, och att det därför var en lättnad att få tillbringa några dygn under samtal enbart om filosofi, konst och kärlek. Han tillade att ingenting som åklagaren framfört kunde få honom att ändra sin positiva uppfattning om svaranden.

Rätten tog inget intryck av försvarets argument utan dömde Mata Hari till döden för spioneri.

Tidigt på morgonen den 15 oktober 1917 väcktes Mata Hari i sin cell av Clunet, en präst och två nunnor. Hon delgavs beskedet att Frankrikes president hade avslagit hennes nådeansökan, och att hon skulle föras bort för att avrättas. Allt hon sade sig önska var att få skriva två brev, vilket beviljades. Sin vana trogen klädde hon sig med omsorg. Över en silkeskimono svepte hon en lång sammetsmantel med pälsbräm. Hennes hår täcktes av en svart filthatt. Sist drog hon på sig ett par eleganta skinnhandskar och förklarade sig med lugn röst vara redo.

Bilen körde genom ett sovande Paris till kasernerna i Vincennes, där exekutionsplutonen, bestående av 12 soldater, stod uppställda på kaserngården.

Mata Hari ställdes framför en jordhög på kaserngården och erbjöds en vit ögonbindel av en officer. ”Måste jag bära den där?” frågade hon Clunet, som i sin tur ställde frågan till officeren. Denne svarade: ”Om Madame föredrar att låta bli, slipper hon”.

Enligt en närvarande journalist fäste Mata Hari blicken på exekutionsplutonen. När officeren sänkte sin sabel ljöd salvan. Utan att hennes ansiktsuttryck förändrades sjönk hon ner på knä och föll på rygg. Officeren drog sin revolver och sköt ett nådaskott genom hennes tinning. Mata Hari var död.

Historien kunde ha slutat här. Men den har en epilog, som illustrerar svårigheterna att fastställa sant och osant i underrättelsearbetets skuggvärld. Georges Ladoux, som rekryterat Mata Hari, blev senare själv anhållen som dubbelagent. Mycket talar för att han utnyttjat Mata Hari som syndabock för att dra uppmärksamhet från sina egna ljusskygga aktiviteter. Men det var länge omöjligt att få fram fakta, eftersom franska myndigheter beslutat att de officiella dokumenten i ärendet skulle hållas hemliga i 100 år. 1985 lyckades emellertid författaren Russel Warren Howe förmå fransmännen att i förtid lätta på hemligstämpeln. Både han, i boken Mata Hari: The True Story, (1986), och kollegan Pat Shipman i Femme Fatale: A Biography of Mata Hari, (2007), hävdar att dokumenten tydligt visar Mata Haris oskuld.

Men inte heller här tar historien slut.

Ingen familjemedlem gjorde anspråk på Mata Haris kvarlevor. Kroppen skickades därför rutinmässigt till Anatomiska museet på 45, Rue des Saint-Pères i Paris. I detta makabra museum, som bara kan besökas med särskilt tillstånd, finns över 5 000 kroppsdelar, som i 150 år använts som åskådningsmaterial i medicinsk undervisning. Där skildes Mata Haris huvud från resten av hennes kropp, balsamerades och fogades till muséets samling av ett hundratal huvuden som tillhört offer för giljotiner och exekutionsplutoner.

I anledning av ett hot från det franska utbildningsministeriet att stänga museet, publicerade nyligen Le Figaro en lista över de berömda brottslingar, vilkas skallar ingår i samlingarna. Uppmärksamheten föranledde en inventering, under vilken uppdagades att Mata Haris huvud saknades. Uppståndelsen blev stor, och rykten spreds om att huvudet stulits av en av danserskans sentida beundrare. Saken har aldrig klarats upp, och skallen har inte återfunnits.

Sten Niklasson är författare och tidigare generaldirektör

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner