Print Friendly

Dagens frågor; U-hjälpen

Av Redaktionen | 31 december 1981


1981


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

Dagens frågor
U-hjälpen
På ett möte i folkpartiets riksdagsgrupp lär
alla förslag om besparingar på u-hjälpens
område ha avvisats. Den internationella
solidariteten får inte offras när vi själva
har det besvärligt, heter det.
Och visst är det bra att folkpartiet slår
vakt om u-hjälpen. I dessa tider vädrar
den enkla u-landsnegativismen lätt morgonluft. Ännu bättre vore emellertid om
folkpartiet drog konsekvenser av sin inställning i u-hjälpsfrågan i sitt övriga inrikespolitiska agerande. U teblivna besparingar i fråga om u-hjälpen kräver ökade
besparingar på andra angelägna områden.
Även folkpartiet måste vara medvetet
om det stora underskottet i vår betalningsbalans. Så länge vi har detta stora underskott – dryga 20 miljarder kr – går det
utan vidare att hävda att vi inte avstår av
egna resurser till u-länderna utan att vi
lånar upp andra folks sparade medel och
sedan skänker dem till tredje världen. De
flesta torde ha uppfattningen att detta är
en djupt otillfredsställande ordning.
Fakta är att Sverige ger mest bistånd
per capita bland industriländerna och
dessutom på generösast villkor. Återflödet
till Sverige av biståndsmedel är rekordartat litet. Av de ca 6 miljarderna i u-hjälpsanslag används ca 4 miljarder till inköp i
andra länder. Detta kan inte få fortsätta.
Skall Sverige i nuvarande ekonomiska kris
ha råd att upprätthålla den reella volymen
på biståndet måste svenska varor och
tjänster komma till användning i biståndssamarbetet på ett helt annat sätt än tidigare.
Sida måste spela en aktiv roll i att fårmedla kontakter mellan näringslivet och
programländerna. De s k förmånliga ulandskrediterna som är knutna till svenska
leveranser måste få en ökad del av uhjälpsanslaget. En viss ökad bindning av
u-hjälpen får inte heller uteslutas.
U-hjälpen är motiverad av internationell solidaritet. Det motivet bör vi hålla
fast vid. Det är dock inte givet att u-ländernas utveckling främjas bättre av att
köpa japanska eller västtyska varor i stället för svenska.
6-timmarsdag
Kravet på 6-timmarsdag för alla har några
år varit förpassat till papperskorgen av en
bister verklighet. Nu har det plockats upp
igen av det socialdemokratiska kvinnofårbundet, vilket, i denna fråga liksom i andra, inte är särskilt intresserat av verkligheten utan föredrar att leva i sin rosa socialistiska drömvärld.
Dagens stora ekonomiska problem i
Sverige är oviljan att anpassa konsumtionen till produktionen (eller omvänt att
anpassa produktionen till konsumtionen).
För tillfället konsumerar vi ungefår l05%
av vad vi producerar. Mellanskillnaden lå-
nar vi till i utlandet. Dessutom lånar 1i
ihop till en u-hjälp som skall uppgå till
l % av bruttonationalinkomsten. I detta
läge föreslår de socialdemokratiska kvinnorna att produktionen skall minskas till
75%, dessutom med oförändrad reallöe.
0\jeschejkerna torde ha annat att satJa
sina pengar på än finansiering av vår överkonsumtion. Förslaget om 6-timmarsdag
är ekonomiskt oforsvarligt, även om det
inte genomfors omedelbart – eller 1985
som VpK vill – utan år 2000. Så har inte
vår ekonomiska situation hunnit forändrats till dess.
Förslaget om 6-timmarsdag är ekonomiskt tokigt, men det är än tokigare ur en
annan synvinkel: det innebär ett nytt och
utomordentligt allvarligt forbud. Det innebär ju att det blir forbjudet att forvärvsarbeta mer än 30 timmar i veckan. Detta
handlar om väsentligare saker än ekonomi, det handlar om vilken makt staten
skall ha över individen. Skall staten ha
makt att forbjuda individen att forvärvsarbeta mer än 30 timmar i veckan? I ett fritt
amhälle måste svaret vara nej . Självklart
har inte staten någon moralisk rätt att bestämma individens arbetstider. De skall
bestämmas genom fria avtal mellan anställd och anställare eller möjligen mellan
deras organisationer. Detta skall naturligtvis även gälla rätten att arbeta mindre än
normal arbetstid så länge individen själ
tar de ekonomiska konsekvenserna.
Det mest egendomliga forslaget har
kommit från en enskild medlem av det
soeialdemokrat!ska kvinnoforbundet. Förslaget, som betecknats som ”intressant”
av tidigare l~berala DN, går ut på att 6-
timmarsdagen kombineras med två timmars obligatorisk samhällstjänst. Detta är
ekonomiskt vansinne, då samhälls~änsten ·
kommer att bli lika ineffektiv som t ex
värnpliktstjänstgöring, feodaltidens dagserken, eller arbetet i våra fångelser. Det
361
är också, och framför allt, ett utomordentligt allvarligt angrepp på individens frihet.
Att tvinga medborgarna till ett visst slags
arbete två timmar per dag är i realiteten
detsamma som tvångsarbete eller slaveri
och något som inte ens forekommer i Sovjet.
Det är fel att forbjuda medborgarna att
arbeta (mot offentligt redovisad betalning)
mer än 30 timmar i veckan. Det är också
fel att tvinga dem att arbeta 40 timmar i
veckan om de är beredda att själva stå for
den minskade konsumtion som blir foljden
av en minskad arbetsinsats. Med dagens
skatteskalor arbetar man forsta tiden fcir
sig själv och den andra for stat och kommun. Det är inte överraskande att många
väljer att avstå från den andra delen. Det
skall dock inte, som många vill, motarbetas genom forbud mot deltid utan genom
en sänkning av marginalskatterna och
andra marginaleffekter så att det privatekonomiska och samhällsekonomiska
intresset överensstämmer.
Skogens framtid
Skogen är fortfarande Sveriges gröna guld.
Exportvärdet av skogsindustrins produkter uppgick år 1980 till inte mindre än
26 miljarder kr, dvs mer än 20% av den
totala varuexporten. 300 000 personer sysselsätts direkt eller indirekt i skogsnäringen. Dess roll for sysselsättningen är särskilt stor i regioner och på orter som har
ett i övrigt svagt utvecklat näringsliv.
Skogen är en fornybar råvara. armgens nettointäkter väger tyngre än någon
362
annan branschs på plussidan i den svenska bytesbalansen. En gynnsam utveckling
för skogsindustrin kan bidraga till att föra
vårt land ur krisen.
Mot denna bakgrund är det mycket
oroande att så många restriktioner kommit att åläggas skogsnäringen under senare år. Skatte- och kostnadsutvecklingen
har haft högst påtagliga negativa effekter
på skogsägarnas villighet att avverka. Restriktionerna beträffande användningen
av bekämpningsmedel håller på att leda
till en förödande förbuskning av nyplanteringarna. Skulle utvecklingen la fortsätta
som hitintills hotas på sikt 25 000 till
30 000 jobb inom skogsnäringen.
En av statsmakternas viktigaste uppgifter i dagens ekonomiska kris är att söka
skapa gynnsamma utvecklingsbetingelser
för näringslivet. I denna uppgift måste
även skogsnäringen inkluderas. En jordbruksminister, som tycks ha svårt att sta
emot miljögruppers tryck, tar inte äventyra skogsnäringens framtid. Sakliga överväganden måste prägla statsmakternas
politik i stället för taktisk undfallenhet för
påtryckningsgrupper.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner