Print Friendly

Dagens frågor; Försvar av Norden

Av Redaktionen | 31 december 1980


1980


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

Dagens frågor
Försvar av Norden
l den svenska fårsvarsdebatten har ända sedan
andra världskrigets slut gjorts gällande, att
avenskt·försvar behövs för att uppehålla stabiliteten i Norden. Svensk säkerhetspolitik, baserad på alliansfrihet och ett gott eget försvar, är
också utformad som ett stöd för Finland: det
argumentet har framförts av politiker i skilda
sammanhang, inte minst när det varit aktuellt
att på ett trovärdigt sätt förklara varför Sverige
stannade utanför NATO. Under senare år, då
WP-styrkorna, ställda mot NATO-styrkorna i
Mellaneuropa, alltmera förstärkts, har det
sagts att det svenska försvaret verksamt bidragit till att dra bort intresset från den norra
Danken av stormaktsgränsen genom Europa. I
detta sammanhang har återigen Finland blivit
aktuellt. Skulle omvärldens tilltro till Sveriges
vilja att försvara sitt territorium försvagas, blir
ett hot mot Finland alltmer sannolikt.
Allt detta är förmodligen riktigt, och det vore
ansvarslöst att bara avfärda det som militaristiska teorier. Men inom vissa svenska avrustningskretsar fårnekar man behovet av ett starkt
svenskt försvar. Den glada leken med gränsvärn och civilmotstånd har fortgått under taktfast applåderande från kommunisthålL När det
ivåras blev bekant, att några av våra grannar
och några NATO-länders regeringar till UD
framfört sina farhågor får att svensk nedrustning håller på att gå farligt långt, tycks fru
Theorin och andra dock tillfälligt ha tegat. De
kommer säkert igen.
För den som önskar klarhet i debatten rekommenderas Einar Lyth, ” Militärt försvar i
Norden” (Folk och Försvar; Seelig i distrib) .
Författaren är officer, fd lärare i strategi vid
Militärhögskolan, och därtill skärpt skribent.
Ur hans 95 sidor stora bok kan både fakta och
argument hämtas.
Två regioner intresserar Sverige mest. Den
ena är Östersjöområdet. Lyth döljer inte att
Danmark är svårt eller omöjligt att försvara, i
vart fall mot ett överraskande anfall österifrån.
Landet inbjuder till luftlandsättningar, samtidigt som Köpenhamn är utomordentligt sårbart. Utfarten genom Stora Bält är inte heller
lätt att hålla öppen, ett problem som också
möter en eventuell erövrare. I ett modernt krig
kan Östersjön bli avskuren från världshaven,
och troligen är det därför som Sovjetunionen
förlagt större delen av sina moderna marina
enheter därifrån. Men vill man ha fårbindelser
mellan Östersjön och Skagerack, kommer Skå-
ne och Västsverige snabbt i blickpunkten. Därom talas det alldeles för litet i svensk försvarsdebatt.
Den andra regionen är Kolahalvön med alla
dess baser och förband . För Nordnorge, särskilt
Finnmark, är möjligheten av ett hot från öster
fullständigt klar för var och en som vill förstå
hur verkligheten är beskaffad. Men det finns
risker också längre söderut för den strategiskt
viktiga norska kusten. Sverige kommer åter in i
bilden. ”Om Sovjetunionen kan begagna vägar
exempelvis genom Norrland är ett norskt
gränsfårsvar av den smala kustremsan mellan
Trondheim och Narvik dömt att misslyckas”,
skriver Lyth. Det är inte bara en del av Nordkalotten, det då gäller, utan halva Sverige.
Generalklausulen
Under en lång fåljd av år har införandet av en
s k generalklausul i skatterätten diskuterats. Nu
fåreligger också ett förslag som till och med har
258
gått så långt som till lagrådsgranskning. Föga
hedrande får lagrådsinstitutet har denna
granskning inte resulterat i ett enstämmigt avstyrkande. Men intressantare är det faktum att
förslaget har väckts och omgivits av den myckna politiska retorik som har varit fallet.
Såväl socialdemokrater som folkpartister har
lyft fram generalklausulen i centrum i den skattepolitiska debatten. Samtidigt är själva fårslaget så urvattnat att det aldrig kan betyda något
får skattefusket eller skatteintäkterna.
Det enda som kvarstår är att det faktiskt är
fråga om en generalklausul – det vill säga att
man gör genombrott av viktiga rättssäkerhetsprinciper. Uppenbarligen är detta det viktiga.
Man illustrerar sin vilja till åtgärder mot skatteflykt genom ett slags ritualmord på rättssä-
kerheten och viktiga principer i rättssamhället.
Och detta ritualmord bär folkpartiets hallstämpel. Till råga på allt använder sedan Jan-Erik
Wikström moderaternas motstånd mot detta
ritualmord som belägg får att moderaterna inte
är liberala.
Framtidsvyer
Att ett kommande presidentval är det stora
diskussionsämnet i USA är lättförklarligt. Normalt innebär en seger för en kandidat samtidigt
framgång för vederbörandes parti i kongressen
och i guvernörsvaL Resultatet blir förändringar, nästan hur valet än utfallit. Enda undantaget kan vara då en sittande president blir omvald, vilket enligt lag är möjligt en gång. Det
skall ovanliga skäl till för att en president, som
ställer upp för en ny period, inte också får
tillfälle att påverka valet i för honom rätt riktning.
President Eisenhower omvaldes trots att hu
just varit allvarligt sjuk. President Johnsoa
trädde självmant undan, medan presideiii
Nixon fick en överväldigande majoritet i sitt
omval. Att han inte satt sin andra period ut
hade som bekant andra orsaker. President Ford
förlorade då han ställde upp, men man ar
betänka att han inte valts ens till vicepresidelll
utan handplockats av Nixon då den först ut·
sedde befunnits allfår invecklad i vissa affåf1.
transaktioner. President Carter vann dock Ji
ett märkligt sätt. Djup politisk natt låg överdd
amerikanska landet. Carter, söndagsskollärare
med ett brett leende, som under senare tid
skådats alltmera sällan, trädde till, inte för sil
politiska kunnighets skull, ty den hade prövall
under ett guvernörskap och befunnits lätt, utaa
som en ljusets man med löften att han skulle
rensa upp i det Sodom som heter Washington.
Särskilt inom State Department, alltså utJi.
kesdepartementet, skulle den nyskurna kvastca
sättas in. Av någon outgrundlig anledning nu
väljarna i USA att utrikestjänst är omoraliå
och att de som ägnar sig åt sådan lever sitt livt
skamlig lyx. Därför betalar den amerikanska
staten sina utrikestjänstemän sämre och kräver
av dem mera än man kan vänta. Inte minst de
som bestämmer deras löner, nämligen kongrosens medlemmar, vakar över deras fattigdom
och dygd genom talrika gratisresor.
Men State Department har verkligen med
utrikespolitik att göra, och landets presideiii
bär ytterst ansvaret för denna, hur litet han äa
vet om den vid sitt tillträde. President Cartcr
har personligen under sina fyra år lyckall
misssköta amerikansk utrikespolitik i nästal
alla sammanhang och detta uppenbarligm
därför att hans omdöme varit dåligt och hilll
rådgivare svaga. I SvD (28 juli) skrev en svensk
professor en artikel, där han på fem långa
spalter samlat alla dåliga insatser, som Carter
gjort på detta område, utan att ändå få med
allt. Han kunde exempelvis tillagt, att presidenten förkunnat sin earterdoktrin utan att
han då hade någon reell makt att ställa bakom
den. Han hade misslyckats med sitt Panamaavtal om han inte lagt fram det i början av sin
period, ty mot slutet skulle den aldrig gått igenom kongressen och knappast genom Panama.
Inte helt betydelselöst är dessutom att han fått
stämningen inom State Department ner till ett
bottenläge på grund av det sätt han behandlat
qänstemän, fårbigått ansvariga och tvingat utrikesminister Vance att avgå, fåljd av presidentieila gliringar. Emellertid avslöts denna märkliga tidningslitania genom en författarens egen
slutsats: ”Att han (Carter} är att föredraga
framför Ronald Reagan som ledare av den
amerikanska utrikespolitiken under de närmaste åren behöver inte diskuteras.”
Varför denna tvärsäkerhet om framtiden?
Professorn är inte framtidsforskare utan bunden av vissa vetenskapliga krav. Att Carter är
usel har han själv samlat bevis på, men finns
ett enda sådant på hur Reagan kommer att
göra? Först verkar det hela som ett utslag av
tesen att en ”demokrat” alltid är bäst, men en
historieprofessor känner innebörden av ameri- 259
kanska partibeteckningar. Utöver det vanliga,
nämligen att Reagan börjat som filmskådespelare, riktas nog kritik mot denne därfår att han
tycks vilja återgå till en fast politik gentemot
Sovjetunionen, medan Carter började sin presidenttid med att tala högstämt om mänskliga
rättigheter, medan världen i övrigt, ryssar och
Natomedlemmar lika, lämnats i ovisshet om i
vilken gunga presidenten för dagen avsåg att
svänga.
Man behöver inte vara ryssåtare får att se
vart en sådan politik leder. Kissinger begärde
får varje medgivande till ryssarna att de å sin
sida skulle medge någonting. Detta var något
som var och en begrep, och av mycket att döma
kommer Reagan att gå åt samma håll, hur än
de professionella gråterskorna kommer att variera sina klagosånger över den illvilliga amerikanismen. Några farligheter för mänskligheten
kommer detta inte att medföra. Farligt är däremot att vara eller verka svag då motståndaren
är stark. Motståndaren! ropar förmodligen den
vällärde professorn. Varför skall vi nödvändigtvis se en motståndare i den som bara har en
annan åsikt än vi? Låt oss i stället – fulla av
övertygelse om godhetens, om inte för ögonblicket så dock i kommande tider betryggande
välde på jorden – sluta denne ”motståndare”
från Moskva i vår famn. All right. Men om han
sluter oss i sin?

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner