Print Friendly

Dagens frågor (9)

Av Redaktionen | 31 december 1972


1972


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

Dagens frågor
President Nixons återval
De p(ofessionella USA- och Nixonhatarna i
Rapport i TV 2 hade en sorgens kväll onsdagen den 8 n~vember. De måste meddela, att
preside’nt Nixon vunnit en överväldigande seger i det amerikanska valet. En kommentar
syntes vara befogad. De löste uppgiften så att
de lät tre intervjuoffer från gatan i USA framträda, av vilka två var – för McGovern. Efter denna objektiva framställning av stämningen i USA gick de snabbt över till att gråta
med de stackars internerna i Kumlafängelset,
något som TV-monopolets handhavare tydligen ansåg långt mera borde intressera svenska
folket.
Valet i USA är intressant ur flera synpunkter. Det visade, att de amerikanska väljarna
varit klarsynta nog att föredra en duglig professionell politiker framför en politisk amatör
tilJ den viktiga presidentposten. De har ej valt
Richard Nixon på grund av hans personliga
charm, helt enkelt därför att någon sådan
äger han inte. De har valt honom därför att
han hittills skött sitt ämbete väl, i Kina- och
den ryska frågan t o m mycket väl. Han har
vidare praktiskt taget dragit bort alla stridande amerikanska trupper från Vietnam, och
att fred inte slutits på den dag som Hanoi begärde kan han uppenbarligen inte lastas för
av någon förnuftig människa. McGovern drog
typiskt nog på sig mest kritik därför att han
försökt lägga sig i förhandlingarna i Paris och
därför att han skickade en egen emissarie tilJ
Hanoi.
I denna tidskrift (1972: 7) citerades med
instämmande ett uttalande inför presidentvalet av Stewart Alsop. Denne hade sagt, att den
ende som kunde hindra Nixonsåterval var han
själv. Det är intressant att konstatera hur riktigt detta var bedömt. Presidenten höll sig
utanför kampanjen. Därav kom det sig att republikanerna inte på långt när kunde draga så
mycket nytta av honom som de gjorde den
gång, då den populäre och landsfaderlige Eisenhower for runt och stödde republikaner vid
sitt återval, vilket senare var avgjort på för·
hand trots att Adlai Stevenson var motståndaren. Nu valde man i Förenta staterna den man
till president, som man menade är bäst. Samtidigt valde man hans politiska motståndare
till kongressens båda hus och som guvernörer,
när man ansåg att dessa är de bästa. Det var i
ordets verkliga mening ett fritt val, ett skolexempel på ett sådant, värt att begrunda inte
minst för USA: s kritiker.
När detta skrives är det för tidigt att uttala
sig om vad framtiden under en ny president·
period Nixon kan komma att innebära. Men
eftersom det svenska intresset är så koncentre·
rat på Vietnam, bör det kanske framhållas,
att tack vare detta presidentval ligger freden
nu närmare än man kunnat tro. Ett val av
McGovern skulle ha inneburit, att Hanoi bör·
jat pressa denne till eftergifter. Nu har Hanoi
inte någon anledning att fortsätta med sitt
motstånd mot en rimlig uppgörelse. USA bör
rätt snart kunna genomdriva sitt krav på att
de nordvietnamesiska trupperna i Sydvietnam
– dessa trupper som enligt propagandan inte
existerar – dras tilJbaka. Först därefter kan
en fred möjligen tänkas bli en verklig fred för
de misshandlade folken i de båda Vietnam.
Vem äger AP -fonden?
I Svensk Tidskrift 1972/nr 8 kritiserade Mar·
garetha af Ugglas förslaget att begagna APfonden som medel att ytterligare omdana samhället i socialistisk riktning. Men det finns i
detta sammanhang ett problem, som hittills i
allmänhet dolts bakom en lättvindig demago·
gisk fraseologi. Vem är det egentligen som
äger AP-fonden?
När tiiiäggspensioneringen skulle införas,
hette det att »arbetsgivarna betalar» – inte
löntagarna. Låt vara, att detta var ämnat att
minska motståndet mot det socialdemokratiska
förslaget till lösning av en fråga, om vars angelägenhet alla var överens. Faktum är emellertid, att det just är arbetsgivarna som helt
stått och står för kostnaderna för tilläggspensioneringen, inklusive uppbyggnaden av APfonden. Lika fullt heter det nu, att denna är
»löntagarnas pengar».
Stöd härför finns inte i den av riksdagen
antagna lagen om allmän försäkring. Genom
denna har varje anställd på närmare angivna villkor tillförsäkrats tilläggspension, som i
det enskilda fallet beräknas av statlig myndighet på grund av vissa uppgifter i självdeklarationer under aktiv tid. Den anställde är garanterad denna pension, oavsett om arbetsgivaren
betalat ATP-avgifter eller ej. Men författningen säger icke, att AP-fonden är »löntagarnas
pengar».
ATP-avgifterna debiteras och indrivs inom
den privata sektorn som de direkta skatterna
och utgör i själva verket en statsinkomst. Därför är AP-fonden statens medel, vilket bestyrks
av att det är Kungl Maj: t med riksdagen som
i detalj beslutar, hur fondmedlen skall förvaltas och placeras. Staten utövar ägarfunktionen.
Man skall inte låta sig luras av att det härutinnan utfärdade särskilda reglementet anförtrott förvaltningen åt de tre fondstyrelserna.
För det första utgör i envar av dessa endast
halva antalet ledarnöter företrädare för vissa
arbetstagarorganisationer; resten består av representanter bl a för arbetsgivarna. Och vidare
kan detta reglemente ändras, utan att därmed
tilläggspensioneringen på något vis rubbas.
Egentligen är det rätt anmärkningsvärt, att
så betydande statliga inkomster och medel förpaktats till särskilda organ med dominerande
inflytande av privata gruppintressen – organ
som icke har något politiskt ansvar för sitt
fögderi. Hittills har man väl i allmänhet inte
tänkt närmare på denna sida av saken. Fondstyrelsernas handlingsfrihet är genom reglementet starkt beskuren. Men skulle, som nu
föreslås, dessa styrelser få rätt att begagna
fondmedlen för inköp av aktier i enskilda före- 435
tag, blir saken en annan. Successivt skulle därigenom socialisering av sådana företag kunna
ske – och detta därtill med medel som dessa
tvingats ställa till förfogande för helt annat
syfte, nämligen för tilläggspensionering. Därigenom skulle faktiskt staten bli ägare av inköpta aktieposter, hur än förvaltningen av fonden framdeles ordnas.
Oavsett vilken inställningen är till en så-
dan förändring av samhällets ekonomiska
struktur, är det ur demokratisk synpunkt otillständigt, om den skulle kunna genomföras i
smyg genom dispositioner av fondstyrelserna.
Förslag om statliga förvärv av enskild egendom, om socialisering, måste rimligtvis avgö-
ras från fall till fall av riksdagen efter utredning samt öppen information och debatt.
Talen om AP-fonden som »löntagarnas
pengar» är inget annat än suddig demagogi,
ägnad att vilseleda i fråga om sakläget och intentionerna. Löntagare är vi ju praktiskt taget
alla, vare sig vi jobbar i verkstaden, på åkern,
på kontoret eller i direktionen, och de växande grupperna pensionärer har, även de, legitima anspråk på medinflytande. AP-fonden
är »hela folkets pengar», dess förvaltning är
en hela folkets angelägenhet, som därför också
måste i allo handhavas i demokratisk ordning.
Lin Piaos död
Lin Piao var en av ledarna för kulturrevolutionen i Kina. Vidare var han försvarsminister
och sedan några år Mao Tse-tungs designerade
efterträdare. I september förra året dog han.
Rykten gick att han tillsammans med sin hustru Yeh Chun varit på flykt till Sovjetunionen,
men att hans plan kraschat någonstans i Mongoliet. Ryssarna skulle ha identifierat kropparna. Enligt andra uppgifter skulle Mao ha låtit
avrätta Lin, sedan det upptäckts att han förberedde en rnilitärrevolt. Vad som är sant är
svårt att veta.
436
Emellertid är han död. Detta bekräftas av
dokument, som denna höst smugglats över till
Hong Kong och som torde vara äkta. I en diktatur försvinner inte en ledare obemärkt. Ena
dagen nämns han i vördnadsfulla artiklar i
tidningarna. Serlan är det plötsligt tyst. Ingen
frågar högt efter honom, men rykten går. Partibossarna ute i landet blir oroliga: de måste
kunna förklara vad som hänt. Så skickar då
den centrala partibyrån ut direktiv. Ingen väntar att dessa innehåller sanningen, men den
version som skall spridas måste stå verkligheten så nära att den kan bli trodd. Sårlana direktiv går inte att hålla hemliga, vilket inte
heller är nödvändigt. Meningen är ju att deras
innehåll skall tjäna som underlag för nya rykten, som skall passa regimen.
Man vet att Lin Piao oförmodat uppträdde
på ett centralkommittemöte i augusti 1970 och
skarpt kritiserade femårsplanen och militärbudgeten. Han sekunderades lika skarpt av sin
hustru och av några generaler. Attacken var
med andra ord förberedd. Mao lyckades avvärja den, men klart stod att den varit riktad
mot honom personligen, mot Lins ovän sedan
länge Chou En-Jai och mot utrikespolitiken.
Bakom låg också missnöje inom armen, som
först utnyttjats för kulturrevolutionen och sedan som syndabock för dess misstag. Lins angrepp avslöjade en spricka mellan partiet och
armen.
Hur djup denna spricka var blev klart på
hösten 1971, då Lins dotter angav sina föräldrar för Chou En-lai och överlämnade en revolutionsplan som hennes egen bror författat.
Man bör observera de små dragen att dottern
angav sina närmaste, varmed hon visade sig
vara full av kommunistisk dygd, och att Chou
En-lai sattes under belysning som Maos betrodde vän. I planen erkändes Maos forna förtjänster, men nu hade han ställt armen uneler
kontroll av civilister. Han hade övergivit den
sanna marxism-leninismen och blivit revisionist, vilket torde innebära kritik mot underhandlingarna med USA. Slutligen sades att
Mao utvecklats till trotskist. Varje kommunist
i någon högre ställning vet vad en sådan dödlig förolämpning innebär. Det betyder just dö-
den, för den ene eller för den andre.
Det blev alltså Lin Piao. Hans I!)inne smutskastas nu i Kina. På traditionellt vis skrivs historien om. Bland annat påstår man att Mao
vann segern vid Chinehow 1948, medan Lin
biträdde med felaktiga planer. Detta kan nu
vara likgiltigt, framför allt för Lin, men faktiskt var denne befälhavare och Mao lär ha
varit sysselsatt på annat håll. Viktigare är nå-
got annat. Med Lin Piao ur bilden står frå-
gan om en efterträdare till den gamle och sjuke Mao öppen. Skulle denne gå bort innan
partitoppen stabiliserats, kan Kina vänta att
få genomgå allvarliga förvecklingar innan en
ny ledning, under Chou En-lai eller någon annan, gripit makten.
Ett försvagat försvar
I september 1972 meddelade överbefälhal’aren, att de medel som beviljats till försvaret
är otillräckliga, om den målsättning som angivits skall kunna uppnås. Målsättningen är
den, att hela vårt land skall kunna skyddas
mot ett invasionsförsök. I november lade han
fram fakta i målet. Infanteribrigader kan inte
sättas upp, u-båtar kan inte byggas, attackdivisioner måste dragas in. Ytterligare 3500
människor måste avskedas, alltså tillföras A~1S
i stället för försvaret.
I våras stod försvarsministern upp och förnekade som regeringens talesman i riksdagen
att den nya försvarsordningen skulle innebära
en nedrustning. Med de resurser, som han har
till sitt förfogande i sitt departement, måste
han naturligtvis ha vetat hur utvecklingen
skulle bli. Vad är hans ord nu värt?
Nedrustningen har börjat, och verkningarna av regeringens beslut, bekräftat i riksdagen
av socialdemokraterna i samverkan med kommunisterna, kommer att slå igenom både hårdare och tidigare än man befarat. Detta sker
vare sig överbefälhavarens framlagda förslag
om anpassning av försvarets styrka till beviljade medel genomförs eller om detta sker som
t ex armechefen synes föredraga, nämligen så
att materielanskaffningen får gå före utbildningen. Men trots allt är inte själva nedrustningen det värsta. Värre är otryggheten även
på försvarets område, osäkerheten om var regeringen egentligen står, försvarsministerns
ovilja att erkänna vad han själv bär ansvaret
för. Tror han eller någon annan att omvärlden inte begriper på vilken väg vårt land
slagit in?
Medan detta pågår, försvagas försvaret också inifrån. Den verksamhet, som bedrivs av
KFML(r) och andra, är längesedan avslöjad.
Det är möjligt, fastän det ej öppet meddelats,
att regeringen på något sätt stött försvarsledningen när denna gjort sin skyldighet och försökt stoppa vad som ytterst är landsförräderi.
Det är möjligt – men ryktet påstår att så inte skett utan att tvärtom säkerhetstjänstens
möjligheter att arbeta inom försvaret har försvagats. Ett klarläggande vore särdeles önskvärt. Säkert är, att försvarsministerns reaktion
inför de avslöjanden om sabotage, vilka framlagts av försvarsstaben, var beklämmande.
Gäspande – bilden kan ha varit en TV-produkt och skall alltså ej läggas hr Andersson
till last – förklarade han att han ej tagit sabotagen alltför allvarligt, sabotagen alltså, som
kunnat kosta människoliv. Det var allt.
I jämlikhetens namn
I en av våra större städer hade den lokala socialdemokratiska regimen förra budgetåret genomdrivit ett anslag på 26 000 kronor till studieläger för s k prestationssvaga skolelever.
Den vackra tanken var att de skulle få samhällets hjälp till att bättre hävda sig gentemot
437
kamrater som var mera lyckligt lottade ifråga
om fallenhet för studier.
Vid årets budgetbehandling hade anslaget
strukits. Den socialdemokratiske ordföranden
i kommunfullmäktige tog då till den extraordinära åtgärden att lämna ordförandeklubban och från golvet varmt försvara detta anslag, som så uppenbart tillkommit i jämlikhetens namn.
Det skulle han inte gjort. Stadens folkpartistiske kommunalråd reste sig beväpnad med
protokollen över anslagens disposition. Hans
upplysningar åhördes av de församlade med
stigande häpnad. Det hade visat sig svårt att
få till stånd de planerade lägren. Men pengarna fanns ju, och varför skulle de inte användas. Skolstyrelsen – naturligtvis med socialdemokratisk majoritet – fann, att kunde man
inte kämpa för jämlikheten på det avsedda
sättet fick man göra det på andra.
I stället för att använda anslaget till det ändamål, för vilket det beviljats, beslöt man tilldela ett antal hela klasser i 9: an bidrag för
studieresor till främmande land. Elever, som
läste franska, skickades på »studieresor» till
Paris på 14 dagar, andra adepter fick förkovra sig i engelska på studieresor till London under 9-10 dagar. Tillhopa rörde det sig om
ett hundratal elever, som på detta sätt fick en
nöjesresa utomlands. Med tanke på de universitetsundersökningar, vilkas resultat ifråga om
språkstudierna i skolan Svenska Dagbladet nyligen kunnat redovisa, får väl syftet med resorna dock betraktas som gott. Som bekant når
inte flertalet av dagens elever i grundskolan
högre än till en pidgin-engelska eller till att
betala en hotellnota i det ljuva Frankrike.
Men anslaget hade inte beviljats till sådana
ändamål. Den enda godtagbara motiveringen
för resebidragen skulle ju ha varit att dessa
klasser i sin helhet betraktades som »prestationssvaga». Den kommunala församlingen desauverade grundligt sin för jämlikheten så
varmt ömmande ordförande genom att bryskt
avslå anslaget. Mot protokollens vittnesbörd
hjälpte inte hans retorik.
438
Incidenten – ett av de många tecknen på
det lättsinniga sätt på vilket socialdemokratiska kommunalpåvar handskas med skattemedel
visar att politiskt civilmotstånd kan löna
sig. Ännu faller inte alla i farstun för makt·
missbruk.
Lämplig julklapp
Presentkort kan rekvireras genom att
prenumerationsavgiften, kr 35:-, insättes å
Svensk Tidskrifts postgirokonto nummer 7 27 44 – 6
Angiv på girokupongen namn och adress både på er själv
och mottagaren

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner