Print Friendly

Dagens frågor (6)

Av Redaktionen | 31 december 1972


1972


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

Dagens frågor
Herkules från Hästveda
Många har frågat sig varför statsrådet SvenEric Nilsson, vanligen kallad Hästveda efter
sin mer eller mindre natursköna hembygd ej
långt från Hässleholm, så kallsinnigt avvisade tanken på att bli Konungens sändebud i
Tunisien. Där skulle han befinna sig på ett så
att säga behagligt avstånd från hemlandet.
Har han in~e gjort sig förtjänt av en sinekur
efter sina åtta år som konsult i Kanslihuset?
Är han inte värd att sträcka ut sig som en
pascha – nej, som en bej! – i palmernas
skugga, fläktad av odalisker (om fru Nilsson
tillåter), lyssnande till fenikiska fontäners
plask, ögnande i en bok om Barbareskstaterna?
Enligt förljudande skulle förklaringen vara
hans brinnande ärelystnad. Han vägrar att dra
sig tillbaka från regeringskretsen förrän han
för alltid hugfäst sitt namn i Svea rikes hävder. Den fåkunnige trodde visserligen att han
redan gjort detta såsom den man, som för
alltid utrotat den gamla ökända kanslisvenskan. Är han kanske inte den filologiske banbrytare och nydanare som ersatt denna förkättrade språkform med den s k Hästvedaprosan,
en syntetisk version av allt det bästa i den
moderna byråkratins uttrycksmedel, en strängt
saklig, teknisk stil, lyckligt befriad från varje
tillstymmelse till must och lust och märg och
färg?
Men i sin äregirighet inte nöjd med denna
bragd – som i och för sig kunde vara nog att
fylla flertalet av hans landsmän med häpnad
och avund – har hr Nilsson beslutat gå vidare på sin bana. Hästvedaprosan har lika litet
kunnat släcka hans törst efter ryktbarhet som
hans husaffärer på Östermalm. Nej, hr Nilsson har ännu större krav på att – innan han
accepterar en reträttpost – skapa sig ett äreminne varaktigare än kopparn, ja varaktigare
än emaljen, den emalj som beklär malteserkorsen i våra ordenstecken.
Hr Nilsson nöjer sig icke med mindre än
att gå till histofien som den Herkules från
Hästveda, vilken gjort rent hus i det svenska
ordensväsendets augiasstall.
Våra första tre riddarordnar – serafimern,
svärdsorden och nordstjärnan – inrättades
som bekant av den gode kung Fredrik I: Potz
tausend Donnerwetter haben Wir das alles getan! Det var 1748 eller 1751 hur man nu vill
ta det. Ar 1772 »instiktade» Gustaf III i samband med sin kröning Vasen. Det rör sig alltså om en ärevördig, månghundraårig tradition, som berett ett stort antal människor en
oskyldig glädje och motiverats av att Sverige
inte heller när det gäller officiella hedersbevisningar velat skilja sig ut ur de civiliserade nationernas krets.
Ordensväsendet är helt enkelt en mycket
praktisk, mycket smidig och ganska billig form
för utdelande av, resp utväxlande av symboliska förtjänsttecken inom och mellan nationerna. Inte mindre än ett tiotal gånger har
ordnarnas avskaffande diskuterats i Sveriges
riksdag och hittills alltid med negativt slutresultat. Redan år 1913 satte dåvarande statsminister Karl Staaff, en allt annat än kungafjäskande eller ordenshungrig liberal, fingret
på den ömma punkten. Han framhöll, att medan det kunde vara en mycket tilltalande åtgärd att över hela världen avskaffa ordensvä-
sendet, var regeringen inte beredd att jakande besvara frågan huruvida det för ett litet
folk som vårt med stora alltjämt ökande internationella intressen skulle vara lämpligt att
avskaffa ordensväsendet medan det överväldigande flertalet andra länder behöll det.
Detta var sunda förnuftets röst, och inga
rationella synpunkter har sedan dess tillkommit som kunnat rubba Staaffs argumentering.
Men hr Nilsson är av en annan mening. Och
eftersom riksdagen visat sig opålitlig, när det
gällt ordensväsendets avskaffande, har han av
allt att döma tagit saken i egna händer. Den
månghundraåriga traditionen skall avskaffas
genom ett penndrag av Herkules från Hästveda. Han uppger sig ha överlagt med tjänstemannaorganisationerna och fått »flertalets»
godkännande. Från och med årsskiftet skall
276
därför, om hr Nilsson får hållas, det ·kungliga
svenska ordensväsendet upphöra (i kraft av
ett kungl brev?) och de spetsiga korsen ersättas av en rund regeringsmedalj, ryktesvis benämnd Hästvedamedaljen.
Fråga är dook om inte hr Nilsson gjor.t upp
räkningen utan värden. Något missförstånd
måste föreligga. Det är nämligen Hans Maj :t
Konungen som är Herre och Mästare över alla svenska riddarordnar, inte Hästveda. Hur
vore det att tänka om beträffande Tunisien i
alla fall?
Inför presidentvalet
När demokraterna i juli utsett senator McGovern till sin kandidat i det amerikanska presidentvalet i november, skrev den kände kolumnisten Stewart Alsop, att det bara finns en
enda man som skulle kunna hindra att president Nixon blir återvald. Denne man är Richard Nixon själv.
Nixon har aldrig varit en bra kandidat på
fältet i valstrider. Han kan uppträda för hetsigt och grovt, och han saknar ett vinnande
utseende. Hans stereotypa gester och uttryck,
inlärda i brist på bättre, är inte heller naturliga. Det bästa han kan göra vore alltså att
hålla sig borta från valkampanjen och att låta
andra slåss för sig. Härtill har han full rätt,
eftersom han är USA: s president, och teoretiskt bör denne ej blanda sig i valstrider. Men
risken finns, menade Alsop, att den gamle
stridshästen inte står att hejda. Det passar
honom inte att hålla sig utanför ett verkligt
slagsmål. Och demokraterna befinner sig i ett
sådant läge, att de kommer att taga till alla
medel för att angripa inte bara republikanerna i allmänhet utan president Nixon personligen.
I själva verket har denne inte varit en så
dålig president som radikala skribenter vill
göra gällande. Inrikespolitiskt har det gått
tämligen bra, och den ekonomiska konjunkturen håller på att vända. Som alla presidenter har han fått bakslag med reformförslag,
särskilt sociala, men han kan åberopa att
kongressens båda hus har demokratisk ma
ritet. Utrikes har han på ett
sätt angripit den svåra frågan om USA: s
hållande till Kina, och samtidigt har
kunnat förbättra förbindelserna till
Det är en märklig prestation. Mot sig har
naturligtvis kriget i Indokina. Men han
dock enligt löfte dragit bort nästan alla
kanska förband ur Sydvietnam. Om inte
vietnams ledare satsat på den som man nu
väsentligen misslyckade offensiven i maj,
inte heller de nya bombningarna börjat.
är ett sammanhang som man på vissa
gör allt för att släta över, men som ju finns.
Kriget i Nordvietnam innebär emellertid
svårighet för Nixon, bl a därför att det
tiga USA med alla sina resurser inte
föra det till ett slut. Men även för 1V~•:v,ovt:rnl
utgör kriget en svårighet. Denne har
med ett löfte att han inom tre månader
ha dragit bort alla amerikanska trupper från
Syrlöstasien och ha fått de amerikanska fångarna i Nordvietnam fria. I fråga om den
första delen av löftet har han redan tvingats
göra inskränkningar. Skulle han fullfölja det
utan hänsyn till gällande fördrag och försäkringar, kommer man dessutom snart att fråga
sig var han står i förhållande till NATO. Den
andra delen är alldeles huvudlös redan som
löfte. Nordvietnameserna kommer att bli förtjusta att få visa USA: s president att de inte
bryr sig om honom. Om och när några krigsfångar blir återlämnade vet man inte. Röda
Korset får som bekant inte ens konstatera att
de finns. I varje fall blir det inte vid den tid
som McGovern lovat.
Lägger man härtill att McGovern kornmit
med diverse radikala uttalanden i flera frågor
– om arvsskatten, abortproblernen, narkotika
– är det lätt att se att han inte sitter med
bara vinnande kort. Han får många ungdomar
med sig. Men han har redan genom sitt val
av delegater till konventet skaffat sig bittra
fiender bland de vanliga demokraterna, och
han har inte fackföreningsfolket odelat för sig.
De som nu hörs mest är inte tillräckligt
nånga för att välja honom. Han måste också
a röster från dem som är tysta. Då skall
an inte glömma, att medelåldern bland de
merikanska väljarna i dag ligger på omkring
6 år.
Den Gud ger ett ämbete • . .
Kostnaden för ett reningsverk i en kommun,
som projekterats till Il millioner kronor, har
stigit till 34 millioner och arbetet har just på-
börjats. Ett friluftsbad, som beräknats till 4
millioner kronor, när principbeslutet fattades
i kommunfullmäktige, kommer i bästa fall
att kosta tre gånger så mycket i färdigt skick.
Ett bostadsområde för 10 000 personer håller
på att bebyggas med skola och centrum, när
det befinns att hyresgäster saknas och att
kommunen i fråga redovisat minskat invånarantal de sista åren. Den parlamentariskt tillsatta styrelsen i en bostadsstiftelse, som utför
en del av bebyggelsen, har därvid bundit sig
så hårt med kontrakt, att det kostar lika
mycket att frånträda det onödiga projektet
som att fullfölja det. Exemplen från kommuner i Iandet kan mångfaldigas och bär
sorgliga bevis på de kommunala förtroendemännens oförmåga att hushålla med allmänna
medel. Man frågar sig hur sådant kan hända,
inte en utan upprepade gånger, och hur människor, som, får man anta, sköter sin privata
ekonomi, kan delta i beslut som uppenbarligen vilar på helt felaktiga ekonomiska beräkmngar.
Den psykologiska förklaringen, att människor känner mindre ansvar i ett större kollektiv och att det därför är lättare att slösa med
kommunens medel än med innehållet i elen
egna plånboken, kan inte vara hela svaret på
frågan. Förmodligen kornmer man sanningen
närmare om man skriver misshushållningen
på okunnighetens konto. Den kommunala
självstyrelsen gällde ju ursprungligen betydligt
blygsammare offeotliga uppgifter, och den
stora börda, som nu vilar på kommunen och
dess förtroendevalda, har helt enkelt blivit
277
för tung att bära. Uppgifterna är för komplicerade och fordrar ekonomisk insikt i en omfattning, som man rimligen inte kan förvänta
sig hos det stora flertalet politiskt engagerade.
Denna sista förklaring till det stora kommunala slöseriet bär samtidigt inom sig möjligheten till en konstruktiv förbättring, om den
goda viljan finns. Okunnighet och bristande
insikt kan dessbättre avhjälpas. En ekonomisk
utbildning som är avsedd för kommunens politiker och inriktad på just de speciella kommunala problemen borde vara självklar för
den, som innehar en kommunal förtroendepost. De stora bildningsorganisationerna skulle
här ha ett uppslag till kurser, som torde få
stor tillslutning av ansvarskännande kommunalmän.
Om man från början ger de frivilliga politiska insatserna en målmedveten ekonomisk
inriktning, måste detta leda till effektivisering
av det kommunala arbetet, minska nybörjarens valhänthet och kanske så småningom ge
kommunerna en mera företagsekonomiskt
medveten kår av politiker. Det är också ett
önskemål, som torde ligga varje skattebetalare
varmt om hjärtat.
U 68 och universiteten
1968 års universitetsutredning lade i somras
fram en slags principskiss på hur utredningen
tänker sig framtidens högskoleväsen. Mycket
av vad som sägs är klokt och framsynt. Vi
behöver en reform inriktad på att skapa en
mera överskådlig och enhetligt fungerande
administration av den hittills tämligen vildvuxna floran av institutioner för högre studier. Praktiskt väl fungerande åtgärder härför
är något annat än en likriktning i byråkratismens tecken. Här som eljest gäller det att sö-
ka den inte alldeles lättfunna leden mellan
Scylla och Charybdis.
Inför annat i förslagen ställer man sig mera
betänksam. Vad skall t ex vara behållningen
av att avskaffa fakulteterna? Därför att de
inte passar i vissa sammanhang, kan de vara
278
i hög grad funktionsdugliga, ja, nödvändiga
i andra. Numera verkar de väsentligen som
tvärvetenskapliga organ för allmän tillsyn av
undervisning och forskning samt för lärarrekrytering och kontakter utåt. De är det sista
verkligt fackkunniga organ, som högskolor
och universitet tillåtits behålla. Alla andra är
så uppblandade med lekmannainflytande, att
den högre utbildningens karaktär av expertsystem starkt försvagats. Ty när det gäller vetenskaplig forskning och högre undervisning
är dock universitetsadministratörer som studenter – för att inte tala om eventuellt tillkommande s k samhällsrepresentanter – lekmän. Skulle deras inflytande bli avgörande,
riskerar vi samma utveckling som i många
delstater i USA, där de ordinära universiteten knappast motsvarar nivån vid våra svenska folkhögskolor. I den internationella konkurrensen, där förmågan att utbilda och rätt
utnyttja det egna folkets intelligenskapital alltmer blir avgörande, kan ett land inte hävda
sig utan kvalitet i den högre utbildningen.
När man som hos oss tillåter sig vidlyftiga
experiment med grund- och gymnasieskolan,
blir kvalitetskraven på den högre utbildningen desto större.
Tyvärr finns det synpunkter och tonfall i
U 68: s skrift, som tyder på att av tidsandan
fångade krafter i utredningen leker med tanken på drastiska s k jämlikhetsreformer. Närmast skulle det betyda att forskarnas och lä-
rarnas, enkannerligen professorernas inflytande reducerades till en slags expertrolL De
skulle i realiteten komma att ställas under
förmyndarskap av administratörer, studenter
och avnämarrepresentanter. Om det blir reformer av det slaget som U 68 till sist för
fram, bör utredningen räkna med proteströ-
relser vid universiteten av en förbittring, som
hittills inte förekommit från de beskedliga
vetenskapsidkarnas sida. Likaså skulle vi få
en häftig partipolitisk uppgörelse kring universitetens reformprogram. Dess bättre är sista ordet ännu inte sagt från U 68. Utredningen hinner tänka mera- tänka om också!
Hr Sträng talar
I en artikel i Svenska Dagbladet den l jul
påminde ambassadör Bo Siegbahn om
händelse från i våras. Han ansåg med
att den inte borde få falla i glömska.
ringens egendomliga turer i EEC-frågan är
bekanta. Den öppna ansökan som ej
fullt medlemskap, hr PaJmes plötsliga
att avstå från ett sådant – ett beslut
under ännu ej klarlagda omständigheter
uppenbarligen efter stark påverkan från
got håll -, förutsägelser om särskilda
för Sverige vilka ej kommit till stånd,
detta och mycket annat har med skäl
bekymmer för svensk exportindustri. Vid
möte i januari med 175 industriledare
deras oro till uttryck.
Dessa industriledare gjorde landet en t
De talade om hur läget var. I
ett angrepp från statsministern i rernrs•so,emn”1
ten i vintras underströks detta i
‘skrift nr 3 i år. Hr Palmes kritik var em
tid formellt klanderfri. Hr Sträng har
mycket längre. I sitt l majtal tillät han sr
att påstå, att dessa industriledares »lojali
mot samhället» kunde ifrågasättas, vilket ha
alltså också gjorde. Var går gränsen mellan
illojalitet mot samhället och landsförräderi?
Hr Iveroth i Industriförbundet begärde
hr Sträng en förklaring. Denna kom. Den bör
ej glömmas. Hr Sträng meddelade, att hr Iveroth fick »torgföra kritik och egna uppfattningar» inom Industriförbundets intresseområ-
de, »och där ser jag inga begränsningar».
Lägg märke till detta: Svenska industrimän
får lov av finansministern att i viss utsträckning ha egna åsikter. Men, fortsatte hr
Sträng, de bör avstå från att framföra vad de
menar ifråga om utrikespolitiken »tvärt emot
riksdagsmajoritetens uppfattning».
Vi är vana vid åtskilligt från regeringens
sida, men detta går över det mesta. Hur
oskickligt regeringen fört Sveriges talan i
EEC-sammanhang är välbekant i politiska
kretsar utomlands och särskilt i Bryssel. När
svenskar, som förstår detta, yppar sin oro,
å åberopar hr Sträng en riksdagsmajoritet,
en till vilken kommunisterna förhjälper hoom. Ingen opposition bör få komma till utryck. Grundlagsenligt får man dock, vilket
iven hr Sträng bör veta, opponera i tryck.
·ttills har man här i landet också haft rätt
Hur kan en man som hr Sträng, uppvuxen i
n demokratisk tradition och skolad i Sveiges riksdag, uppträda med sådana åthävor?
•nda förklaringen förefaller vara, att han
örsöker påtaga sig den roll av landsfader,
om Per Albin Hansson axlade och som Tage
‘ riander så småningom lyckades fylla men
om nu står ledig; hr Palme har små utsikter
tt växa in i den. Hr Sträng känner sig bred
tillräckligt och tror sig imponera genom att
göra sig ännu bredare.
Men han har missförstått situationen. För
att komma med landsfaderliga förmaningar är
inte den yttre tyngden tillräcklig. Därtill fordras också en inre. Per Albin Hansson hade en
sådan, och han hade därtill sin, trots en yttre
strävhet, förståelse för människors villkor. Tage Erlander hade också en förmåga att förstå,
kanske tack vare sin känslighet och sin fantasi,
och han använde medvetet en till sist utvecklad yttre pondus för att därmed värva förtroende. Hr Sträng har sitt yttre för sig, knappast mer. Det är stor skillnad mellan självupptagen grötmyndighet och mänsklig tyngd.
Att plocka fjädrar
När unga socialdemokrater i ledande ställning
numera uttalar sig om det enskilda näringslivet
har deras tonfall skärpts till ytterlighet. Vid
sommarens kongress med socialdemokratiska
ungdomsförbundet utlovades bland mycket
annat att man nu inte längre skulle nöja sig
med att »vingklippa kapitalismen», det vore
nu dags att »plocka fjädrarna av den också».
Hr Palme betecknade – utan alla reserva- 279
tioner – kongressen som den mest praktiskt
inriktade och resultatrika som förekommit på
många år. Samtidigt har såväl han själv som
hrr Sträng och Feldt påtagligt vinnlagt sig i
andra sammanhang om att uppmuntra »kapitalisterna» till investeringar. Hr Sträng har
t o m nyligen lovordat banker och exportindustrier för deras insatser till folkhushållets
fromma. Hur kan denna ekvation gå ihop?
Vet socialdemokraterna inte längre vad de
gör? Man får ju ändå förutsätta en nära kontakt mellan de unga lejonen i SSU – nu för
tiden »juniorministrar» eller annat behagligt
i statsmaskineriets topp – och regeringens
politiskt ledande krafter.
Förklaringen på detta partipolitiska fenomen ligger mycket riktigt på det partipolitiska planet. Var och en som följt opinionsbildningen bland ungdomen vet att socialdemokraterna under de senaste åren gått starkt
tillbaka bland de unga väljarna. Den senaste
tidens inofficiella opinionsmätningar tyder på
att läget nu för deras del är dystert. Bland
förstagångsväljarna skulle de med bred marginal ha passerats både av centerpartiet och
KFML; särskilt väl tycks extremvänstern ha
lyckats att slå ut den partitrogna socialdemokratiska ungdomsrörelsen. Inför sådana fakta
blir det lättare att förstå hr PaJmes välsignelser till sina egna frifräsare. Här gäller det i
maktinnehavets intresse att slå tillbaka attackerna från vänster. I så fall får man inte vara
så noga med metoderna.
Vad i sin tur fenomenet med extremvänsterns starka ställning bland de unga väljarna
beträffar är det lättförklarligt nog. Alldeles
uppenbart är det en följd av deras starka inflytande i Sveriges Radio – där TV månad
efter månad överträffar sig själv i politisk ensidighet. Snart är det väl bara de enklaste
underhållningsprogrammen, som inte får inslag av vänstergängens alltmer raffinerade på-
verkan. Ensidighet i informationen, förljugen
s k samhällsdebatt med hatagitation mot det
enskilda näringslivet liksom hela programvalets inriktning, allt detta hjälper KFML att
280
plocka fjädrarna av hr Palme och hans ungdomsrörelse. Därav SSU: amas försök att visa
att de, minsann, är minst lika goda kålsupare
som kommunisterna när det gäller att m
tänkliggöra samhällets bärande ekonom·
krafter.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner