Print Friendly

Dagens frågor

Av Redaktionen | 31 december 1940


1940


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

DAGENS FRÅGOR
Den 4 sept. 1940.
Utrikespolitiska illusioner Hos folk, vilka såsom det svenska under
och konstruktioner. generationer icke haft någon djupt ingripande beröring med det världshistoriska skeendet, framträder så
småningom i mycket vida kretsar ett egendomligt sätt att bedöma
och taga ställning till de stora utrikespolitiska konflikterna. Man
betraktar skådespelet från parkett och avger därifrån sina oförgripliga meningar om de uppträdande. Och dessa omdömen få sällan sin
prägel av något försök att utröna, vilken inverkan den ena eller
andra partens seger eller nederlag kan öva på Sveriges omedelbara
eller avlägsnare framtid. Man tänker icke på vilka följder som ligga
inneslutna i en mer omfattande rubbning av den europeiska maktbalans, vilken under sekler varit den enda garantin för de nord- och
västeuropeiska småstaternas fria tillvaro, då deras egna försvarskrafter icke visat sig tillräckliga.
I stället formas omdömena i allmänhet efter endera av två metoder.
Den ena och väl vanligaste är de personliga sym- och antipatiernas
bekväma, oftast på mycket ringa verklighetsunderlag grundade väg
– »engelsmännen kunna sannerligen behöva litet stryk för en gångs
skull» eller »tyskarna äro ett bra otrevligt folk». Den andra, som
förekommer i politiskt något mer intresserade kretsar, är att efter
mer eller mindre rimliga grunder överflytta sina inrikespolitiska
måttstockar på utrikespolitiken. Exemplen ligga nära till hands –
de folkfrontbetonade kretsarnas reaktion mot Tyskland för ett par
år sedan och i motsvarande falanger på den yttersta högerkanten
sättet att tala och, utan statsrådet Westmans ingripande, skriva
om England ända in i dessa yttersta dagar. I intetdera fallet har
något mer påtagligt försök att söka avväga Sveriges reella intressen i konflikten kunnat spåras hos flertalet av dem, som yttrat sig.
Världshändelserna under det sista året ha alldeles otvivelaktigt
medfört en betydande tillnyktring i detta hänseende, åtminstone
– som redan antytts – bland de förut utpräglade tyskfienderna.
Hos vissa, exempelvis herr Vougt i utrikesnämnden, ha uttrycken
för denna bot och bättring tett sig ganska märkliga och snarast
synts mindre hedrande än det ursprungliga ståndpunktstagandet.
I stort sett torde emellertid de påtalade slagen av känslotänkande
för tillfället icke vara den egentliga faran. Vida större är just nu
vådan från ett annat håll, från de på historisk eller annan grund
fotade illusionerna och önskedrömmarna om stormakternas handlingssätt och syften. Sårlana ha alltid blommat i Sverige under de
skeden, då vi ej velat eller trott oss orka göra allt, som stått i mänsklig makt, för att med egen kraft trygga rikets säkerhet. Vi ha då i
stället väntat Sveriges räddning från någon makt, om vars resurser,
ädelmod eller verkliga intresse vi gjort oss överdrivna eller felaktiga
486
Dagens frågor
föreställningar. Så förbidade vi under 1700-talet hjälpen från Frankrike, vid 1800-talets mitt från de båda förbundna västmakterna och
vid 1900-talets början på många håll från det hohenzollernska Tysklnd. Under 1920-talet spelade Nationernas förbund samma roll i
svenskt drömliv, och under det senare 1930-talet stod väl i allmänhet
England som räddaren ur nöden.
Den sist nämnda förhoppningen hörde till de mer realistiska, ty
obestridligen är ett fritt Norden för England ett viktigt riksintresse,
som ej gärna offras. Därtill kommer, att de moraliska opinionerna i
England på grund av folklynne och författning påverka utrikespolitiken på ett helt annat sätt än hos någon annan europeisk stormakt. Och de talade otvivelaktigt Nordens sak. Att det ej var England, som på sommaren 1939 utlämnade nordiska småstater åt Ryssland, torde ha visat sig vid de segslitna alliansunderhandlingarna i
Moskva. Därmed är ej sagt, att Winston Churchill skulle anse sig ha
råd att visa samma dygd nu i imperiets nöd- om chansen återkomme.
Att Nordens förhoppningar på England under detta krig visat sig
illusoriska, beror sålunda mindre på felbedömning av Storbritanniens
politik än på vår överskattning av dess maktresurser efter femton
år av Stanley Baldwins, Ramsay Macdonalds och Neville Chamberlains styre.
I innevarande stund är det en annan politisk frälsningstanke, som
behärskar många sinnen i Sverige och Finland. Inför Rysslands
dagligen växande europeiska maktställning är det till Tysklands
beskydd, som man vill ställa sitt hopp. Tanken är naturlig. Den kan
mycket väl komma att visa sig riktig. Alldeles obestridligt äro ett
fritt Finland och ett fritt Sverige värdefulla tillgångar för Berlin,
om vänskapen med Moskva en gång skulle brista. Men läget är vida
mer komplicerat än så. Vi förbise gärna, att en stormakt alltid har
många, stundom motstridiga intressen att tillvarataga och därför
kan nödgas offra ett ur dess egen synpunkt mindre viktigt för att
tillgodose ett betydelsefullare. Vi tro gärna, att det, som för oss ter
sig som huvudsaken, även är det för andra. När t. ex. svenska tidningar påpeka, att det ej kan ligga i Englands intresse, att Ryssland
flyttar sina gränspålar i Östersjöländerna västerut, och därför förebrå Londonkabinettet, att det illa ryktar sitt värv, så länge som det
ej sluter fred med Tyskland, då förbiser man, att det kan finnas
sådant, som för England ter sig vida oundgängligare än vissa i och
för sig sympatiska nordeuropeiska staters frihet. På samma sätt
kan det – särskilt om kriget drager ut på längden – lätt tänkas
situationer, då Tyskland för att rädda viktigare ting nödgas att om
ock med blödande hjärta låta mycket annat gå samma väg som nyss
de kära gamla tyska kolonierna i Riga och Reval.
Ej heller bör det glömmas, att ledande kretsar i Tyskland, exempelvis den nuvarande utrikesministern och framskjutna militärer och
storindustriella, av allt att döma satt in mycket på den ryska vänskapen och av både personliga och sakliga skäl kunna tänkas vara
benägna att bevara den, även om det nuvarande tvångsläget skulle
487
_.
Dagens frågor
upphöra. Hitler har själv gång på gång uttalat sig i denna riktning,
och tröttheten efter ett stort krig skulle förmodligen också motverka
tendenser till att aktualisera motsättningar, som kunna inveckla
riket i nya vittutseende företag. Ur tysk synpunkt öppnar otvivelaktigt också en varaktig vänskap med Ryssland mycket lockande
perspektiv, särskilt på det ekonomiska fältet.
På håll, där man önskar, att Sverige skall underordna sig det
tyska blocket, försöker man ge sina förhoppningar ett historiskt
stöd för att kunna prångla ut dem med förhöjd valör. Man hävdar,
att Sverige-Finland och Tyskland av ålder ha en gemensam uppgift som Europas förkämpar i österled. Denna uppgift kan, säger
man, snart åter väntas bli aktuell. Till denna historiesyn är åtskilligt att anmärka. Det är riktigt, att Sveriges mest omfattande och
mest bestående insats ur världshistorisk synpunkt har varit vakten
i öster. Men detta innebär icke, att denna uppgift har fyllt hela
Sveriges egen historia. Vi ha icke alltid ostörda fått fullgöra vårt
värv i Västerlandets tjänst. Från andra håll ha hot riktats mot
vår urgamla frihet. Med tider, sådana som medeltidens början
och 1700-talet, då vakthållningen på andra sidan Östersjön fyllde den
svenska statens tillvaro, växla andra, då det var jämförelsevis lugnt
på Karelska näset och kampen för rikets tillvaro i stället gällde de
faror, som hotade från juten och mecklenburgarna, från lybeckarna
och kejsaren, från Napoleon och från den tyska 1800-talsnationalismen. I de dusterna ha vi av naturliga skäl fått vår hjälp – när vi
alls fått någon – ej från söder utan från vi:ister, från Holland, från
Frankrike och från England. Ur svensk synpunkt är den ena uppgiften ej förmer än den andra, och vår största insats i nyare tid är
genom Gustaf II Adolf gjord mot söder, ej i österled.
Men om förenklingen av don svenska historien till en oavbruten
front mot öster är begriplig, ehuru oriktig, är det så mycket svårförståeligare, då man vill ge oss Tyskland till kamrat vid den sekelgamla vakten. Tvärtom är det få drag i Preusscn-Tysklands historia,
alltsedan hohenzollrarna först framträdde som en världshistorisk
maktfaktor, som äro mer ihållande och karakteristiska än vänskapen
mellan Berlin och Moskva, ej sällan just på Sveriges bekostnad. Den
vänskapen var ett av de svåraste hinder, som mötte Carl XII i hans
storslagna kamp mot östern, och den blev on av huvudorsakerna till
det svenska stormaktsväldets fall. Efter ett kort avbrott vid 1700-
talets mitt kom förbundet mellan Fredrik den store och Katarina,
det farligaste hotet mot Sveriges frihet under seklets senare del. Och
under så gott som hela 1800-talet var den i Polens delningar och
befrielsekrigens gemensamma kamp beseglade alliansen mellan Rysslands tsarer och Preussens konungar en av de viktigaste och mest
konstanta faktorerna i Europas historia. Den vänskapen var Bismareks viktigaste redskap i hans enhetsverk, och den vårdades av
honom till hans fall. Den utgjorde i det längsta ett viktigt inslag i
\Vilhelm Il:s irrande statskonst, och den dök upp igen i Rapallo
ornedelbart efter världskriget. Den återknöts 1939 efter några få års
488
Dagens frågor
avbrott, under vilka den nitiskt vårdats i inflytelserika tyska kretsar.
Det finns få diplomatiska förbindelser, som äro äldre och historiskt
bättre grundade. I jämförelse därmed var västmaktskombinationen
England-Frankrike en sen och traditionsvidrig konstruktion.
Inga traditioner äro dock eviga, och intet historiskt förlopp upprepas oförändrat. Tiden kan nu omsider vara inne för nya konstellationer. Men det är skäl att varna mot att bygga sina förhoppningar
på feltolkade eller oriktiga fakta. ~
Om man konstaterar, att den tysk-ryska vänskapen är gammal och
naturlig, är därmed intet klander riktat mot någondera makten.
Tyskland och Ryssland ha egna intressen att vårda, och icke Sveriges.
Men det är skäl att minnas, att Sverige och Finland ytterst icke äga
något annat säkert stöd att lita till, än det de kunna skänka varandra,
om de utnyttja alla sina krafter. Alla andra förhoppningar och spekulationer kunna lätt föra vilse, men det är riksledningens plikt att
fördomsfritt söka draga gagn av de konjunkturer, som kunna
yppa sig.
De som Sedan partierna ordnat sina linjer före valslaget den
gå. 15 september, kan man få en överblick över de avgående
andrakammarledamöternas både kvantitet och kvalitet. Det kan
knappast hävdas, att parlamentsledan gripit parlamentarikerna, trots
att det på sistone varit riksdag nästan året runt. Vi ha nämligen ej
kunnat finna, att flere än 27 avsagt sig; det är dessutom ingalunda
säkert att samtliga dessa avsägelser varit ett uttryck för viljans frihet. Då i detta tal inräknats de fyra, som enligt uppgift skola gå
över till första kammaren, är det alltså blott var tionde andrakammarledamot, som ej återfinnes på de aktuella listorna. Givetvis åstadkommer valet vissa mandatförskjutningar, hur ekumenisk valstriden
än upplagts, och även i de fall då mandatsiffran blir oförändrad kan
partiet självt genom listkonkurrens eller genom omflyttning av namn
på listorna slå ut någon förutvarande. I genomsnitt brukar antalet nya
hålla sig omkring 50 a 60, och även med relativt små förskjutningar
kan denna siffra enligt de stora talens lag nu upprepa sig.
Av avsägelserna hänföra sig tio till högern, tolv till socialdemokraterna, två till bondeförbundet (hrr Eriksson i Toftered och JOhansson i Tväråselet; hr Gardell i Gans, som tidigare avsagt sig, har
åtrat sig och uppträder nu med egen lista), två till folkpartiet (dir.
Breekman i Stockholm och plåtslagarmästare Malmqvist i Tranås)
samt en (hr Herou) till socialisterna. I förhållande till gruppernas
storlek är avgången inom högern vida större än inom andra partier,
men det är en gammal erfarenhet att omsättningen eller förbrukningen av personer är störst inom detta parti. Bondeförbundets personstabilitet kan deduceras ur den mångåriga erfarenheten, att riksdagslantmän ogärna lämna mandat av andra skäl än mycket hög
ålder, mycket svår sjukdom eller mycket tvingande nyemission. I
någon mån gäller detsamma om förutvarande kroppsarbetare, så
489
Dagens frågor
framt de ej erhålla sådana kommunala eller andra uppdrag, vilka
icke gärna låta förena sig med riksdagsmannaskap. Vad folkpartiet
beträffar undergick det vid 1936 års val en större personlig föryngring än på länge, och detta förklarar väl att nästan alla äro villiga
att städslas för en ny period.
Bland högerns män övergår fil. d:r Ivar Anderson efter avflyttningen från Norrköping till första kammaren. Han har nog varit
andrakammarhögerns mångsidigaste man och en av riksdagens få
allroundpolitiker. Efter att under sina första år ha såsom »unghöger»
betraktats med obligatoriskt misstroende har han så småningom tack
vare sin saklighet vunnit en osedvanligt stor auktoritet i kammaren.
Fastän flyttning mellan kamrarna ofta varit riskabel för en framskjuten politikers ställning, torde dock Ivar Anderson näppeligen
behöva frukta ombytet. Efter 21 riksdagar och nyss fyllda 70 år avgår professorn, förre statsrådet Olres Lindskog. En så orädd man
som hr Lindskog har givetvis aldrig kunnat undgå många heta
duster i kammaren. Men hans oräddhet har varit hans styrka. Han
har varit en av kammarens få kulturpersonligheter, likaså en av
dess få verkligt eleganta och vassa klingor. Hans och hr Engbergs
uppgörelser voro en gång i tiden små debattevenemang; en ödets
skickelse gör att bägge kämparna samtidigt lämna stridsplatsen. Med
33 riksdagar på nacken drar även den med hr Lindskog jämnårige
direktör Edvard Lithander sina färde. Liksom sin fader, den trägne
senatorn, har Göteborgs »sir Edvard» representerat sin egen typ:
plikttrogen, oförskräckt, envis och karaktärsfast har han stritt för
sin gammaldags konservatism, där framför allt monopol varit lysta
i bann; denna strid har icke anlagts med finslipade intellektuella
vapen utan har förts med det sunda köpmannaförståndets rätt, och
den har präglats av ett soligt gemyt, som kammaren senterat. Nä-
ringslivet förlorar två andra erfarna representanter i bankoutskottets
förre vice ordförande, disponent Edvin Leffler i Kinna (20 riksdagar)
och flottningsdirektören Nils Sandström i Nyland (14 riksdagar).
Bort drar även den 74-årige Nilsson i Antnäs, högerns pionjär i
det förr helradikala Norrbotten, på gamla dar tillbakadragen och
fridsam men tidigare en kärv folktalare av bland lantmannapolitiker
osedvanligt snitt. Hans åskande temperament på talarestolen och
hans flammande hänsynslöshet i striderna med Norrbottenskommunisterna sökte sin like. I olikhet med många andra bondepolitiker
älskade han aldrig kompromisser, allra minst i försvarsfrågan. En
helgjutnare nationalist än Antnäs har knappast stigit fram ur bondeled under de sista årtiondena. Bland övriga högerlantmän avgå tre
äldre, nämligen hrr Oasenberg (29 riksdagar), Johansson i Krogstorp
(22 riksdagar) och Persson i Grytterud (14 riksdagar), alla tillhörande
den försynta typen; den kloke och godhjärtade Arthur Oasenberg
har nedlagt kanske sitt största arbete som dalslänningarnas kommissionär i Stockholm – en gammal ingalunda oviktig riksdagsuppgift-och det sades på sin tid, att hans telefonräkningar i riksdagen
voro högre än t. o. m. Kullagerchefen Prytz’.
490
Dagens frågor
På den socialdemokratiska sidan övergår landshövding Engberg
till första kammaren för sitt nya hemläns valkrets. Innan han 1932
blev statsråd var han ett av andra kammarens ständiga stormcentra;
därefter har han sträckt sin flykt till högre sfärer än kammarpolitikens. Sedan redaktör Z. Höglund bestämt sig för att viga den äterstående delen av sitt oroliga liv åt Stockholmskommunen, förlorar
andra kamrnaren i honom ett av sina mest emotionella element; hans
agitatoriska stämrna har sällan saknats vid de stora paraddagarna,
medan hans insatser i praktiskt politiskt arbete varit mera osynliga.
Den tredje demissionerande av partiets förstaplansmän är generaldirektör Leo (24 riksdagar), tidigare under sin verksamhet i första
lagutskottet beryktad som socialdemokratiens ))naturjurist» men efter sin utnämning till chef för byggnadsstyrelsen tydligen mera intresserad av byggnadskonst än av rikspolitik och det hopskrumpna
arv, han som socialiseringsnämndens sekreterare efterlämnat.
Mindre kända utåt men massiva kuggar i riksdagsmaskineriet ha
varit lantbrukare Johansson i Björnlunda (tidigare Uppmälby) och
snickaren J ansson i Falun, bägge med 34 riksdagar bakom sig. Den
förre har under ett dussin år varit ordförande i jordbruksutskottet
och den senare under ännu längre tid ordförande i statsutskottets
tredje eller socialavdelning. De ha icke tillhört svärmandarnas eller
bildstormarnas flock, och de ha kanske nätt sina positioner främst
därför att de voro bland socialdemokratiens pionjärer. Men de ha
lärt sig sina stycken och kunnat sina riksdagsfack. De ha i sin saklighet och plikttrohet varit goda skott på folkstyrelsens träd, och de
ha varit förnämliga representanter för svensk bonde- och arbetarekultur. Såsom betecknande för hr Janssons i Falun försiktighet har
det sagts att han icke satte sitt namn under ett betänkande med nå-
got utländskt lånord, om icke en opartisk person först klarlagt dess
innebörd. Andra socialdemokrater, som avgå, äro ålderspresidenten
Borg i Skutskär (37 riksdagar), lägenhetsägaren Uddenberg (34 riksdagar), samt den skånskt godmodige men också hetlevrade konduktören och riksdagskåsören Loven (28 riksdagar). Försvinner gör även
den till åren komna fru Agda östlund (21 riksdagar), den sista kvardröjande av den uppsättning kvinnor, som 1921 efter författningsuppgörelsen kunde inväljas i den folkvalda kammaren.
Givetvis kan ytterligare en eller annan bemärkt eller inflytelserik
medlem falla igenom, men i regel äro kammarens huvudfigurer
garderade genom att vara placerade på säker plats. Hr Flyg och
några kornrnunistkoryfeer sitta dock så osäkert som de böra. Till
de personförändringar, som på grund av avsägelser eller valutgången
inträffa, böra också läggas de förluster, som andra kammaren lidit
genom att tre av dess mest kända och skickliga debattörer – socialdemokraten Råstock, folkpartisten Jeppsson och högermannen Lundqvist i Rotebro – nyligen avgått, den förstnämnda med döden och
de bägge andra sedan de utnämnts till landshövding respektive byrå-
chef. Det är nog ingen överdrift att säga, att Anders Råstock i kammaren lämnat efter sig ett tornrum större än någon ledamot på många
491
Dagens frågor
år. Denna banvakt från Bergslagen var den frejdigaste och ursprungligaste av de män, som socialdemokraterna vid det demokratiska genombrottet skickade till folkrepresentationen. Han var den
arbetsamme, mångkunnige och begåvade praktikern, som visserligen
uppträdde synnerligen lojalt mot partiledningen men aldrig bekajades av någon vördnad för kammardoktriner. Ännu mer än politikern
minnes man den storsinta och generösa personligheten Råstock. Som
talare var han framför allt polemikern, som måste liksom ha en motståndare att hålla i kragen för att det skulle bli en fest för honom
att yttra sig; men trots sin impulsiva och hejdlösa stridsglädje hade
han endast vänner bland motståndarna. Det fanns mycket storsvenskt hos Råstock; och det forsade kanske aldrig fram så starkt
som en kväll i andra kammaren för några år sedan, då socialdemokraterna hävde anslagsblockaden mot skytterörelsen till den folkfrisinnade hr Dahlbäcks stora besvikelse; då höll den myndige statsutskottsordföranden ett ljungande strafftal till Jönköpingsborgmästaren, ty någon jolmig pacifism förlikade sig ej med Råstocks patriotism. Och i sin förkärlek för etatistisk näringspolitik – där Sveagruvan på Spetsbergen en gång i tiden var hans ögonsten – var han
nog i grund och botten mera en hatt och en merkantilist än en socialdemokrat och allra minst en marxist – fader Marx fördömde ju
allt som inte sträckte sig ända till socialisering.
Det är icke tu tal om att inte andra kammaren efter årets val
till följd av alla dessa personförändringar i hög grad förlorar sin
gamla fysionomi. Ledarna stanna visserligen kvar men många av
männen näst intill gå. Och deras avgång kan betyda en ny förskjutning av makten och allmänhetens intresse till första kammaren.
Titel- Den kampanj för Ni-reformen, som professor Erik
bekymmer. W ellander startade för några år sedan, synes ha runnit
ut i sanden. Erik Wellander har emellertid med sin agitation ställt
sig i raden av de kloka män, Lars Johan Hierta, Louis de Geer och
andra, som kämpat en god kamp för denna hopplösa sak. De initiativ
från ämbetsverk och skolor, som han förutsatte, ha tydligen uteblivit.
Vad skolorna beträffar, så inlade en övervägande majoritet av lärarkåren redan från början sitt veto mot att man skulle använda Ni
inom skolorna, och om någon enstaka lärare sökt för sin del införa
reformen, har försöket säkerligen saboterats – av lärjungarna. Så
stor är konvenansens makt bland det svenska folket. I själva verket
finns det emellertid ett par avgörande hinder för att det behjärtansvärda förslaget skall bli verklighet. Det första är de tidigaste barndomsintrycken. Måhända är det numera vanligare än förr, att barnen säga du till föräldrarna, men allmänt är i varje fall icke detta
bruk. Om barnen icke säga du, Ni eller – som i vissa trakter är brukligt – I till dem, de först träda i beröring med, blir det för dem naturligt att använda något annat ord i tilltal: pappa och mamma,
far och mor, farbror, tant, magistern, fröken, Karlsson, Erik o. s. v.
Och det sitter sedan i för livet. Men det finns ett kanske ännu större
492
Dagens frågor
hinder för Ni-reformen. I själva verket har ju majoriteten av det
svenska folket redan ett allmänt tilltalsord, nämligen »du». Det användes inom arbetarklassen och allmogen, bland ungdomen, av
sportsmän o. s. v. Att få alla dessa, för vilka »du» faller sig naturligt, att övergå till Ni, torde vara omöjligt. Samlingen kring Ni
skulle alltså endast gälla en mycket begränsad del av folket – och
just den, där var och en gärna har sin egen mening om saker och
ting. Då åter en allmän samling kring »du» åtminstone för närvarande är utesluten, få vi säkert ännu länge dragas med den
förbistring på området, som är ett tråkigt drag i svensk sammanlevnad.
Härav följer detta överdrivna intresse för titlarna, som finns hos
vårt folk. Titelsjukan får alltjämt ny näring. Även i en tid, som
borde ha allvarligare ting att syssla med, har denna besynnerliga
åkomma dykt upp. I en av våra större tidningar har under rötmånaden tagits upp en diskussion om notarietiteln, som någon ·beskäftig
reformator velat ha avlyst från våra ämbetsverk. Debatten väckte
till nytt liv den gamla frågan om en förbättring av adjunktstiteln.
Om allt detta vilja vi endast säga, att en titel, som användes, icke
bör i onödan avskaffas, och att en kår, som är missnöjd med sin
benämning, bör försöka hitta på en splitterny titel hellre än att göra
anspråk på en, som av gammalt är knuten till en annan ämbetsgrupp.
En titel har i regel det anseende, som innehavaren ger den – den
ena kan vara så god som den andra. Därför finna vi det i allmänhet ganska meningslöst, att staten som ett slags belöning tillägger
en person en titel, som icke motsvarar hans verksamhet. Förr var
det rätt vanligt, att en framstående affärsman upphöjdes till kommerseråd; detta bruk är visserligen avskaffat, men ännu är det nästan
regel, att en officer vid avskedet flyttas ett pinnhål högre än det
han stått på under sin aktiva verksamhet: kaptenen får majors
avsked, översten blir generalmajor o. s. v. Ett ganska allmänt fall
är också utnämningen till professor honoris causa. Vartill tjänar
egentligen detta bruk~ Professor betyder i vårt land innehavaren
av en lärostol vid universitet eller högskola eller en som har chefsplats vid vissa vetenskapliga institutioner. Om nu en bibliotekarie,
en läroverkslärare, en rabbin eller en präst upphöjes till professor,
så kan hans nya titel bli missvisande, och den kan rentav i viss mån
innebära en ringaktning mot den verksamhet han egentligen utövar.
Värre är, att dylika hedersbevisningar lätt få över sig en prägel av
godtycke och belöning för personligt välförhållande. Exempel saknas icke – särskilt från en kulturregim, som icke ligger alltför långt
borta. Och så uppstår det lätt en »chambre des refuses». Man kan
t. ex. undra, varför titeln undanhållits vår nu levande ypperste folklige historieskrivare, under det att så många mindre profeter hugnats
med densamma. Det enda fall, då en utdelning av professors namn,
heder och värdighet synes oss motiverad, är då en förtjänt akademisk lärare genom ogynnsamma konjunkturer icke kunnat nå en
professur, vartill hans akademiska verksamhet och vetenskapliga
493
Dagens frågor
kvalifikationer väl meriterat honom. Något olika ställer sig saken
enligt vår mening med hedersdoktoratet. »Doktor» är ju icke benämning på ett yrke utan en lärdomsgrad, och denna kan ofta vara väl
motiverad även för en person, som inte vunnit den på den vanliga
vägen. Det är blott synd, att doktorstiteln har en så mångskiftande
användning, att man icke utan vidare vet vad den betyder; de flesta
tro väl, att en som kallas doktor är läkare. En lösning av alla besvärliga titelfrågor vore väl, om var och en icke blott sin syssla sköter
utan även tituleras på ett sätt, som anger hans syssla. Allra bäst
vore det ändå, om folk inte tillmätte titlarna så stor betydelse som
vanligen sker. Men därmed äro vi tillbaka till frågan om ett gemensamt tilltalsord, och den frågan är väl lika olöslig som drickspenningssystemets avskaffande, gemensamma måltidstimmar eller försöket att hitta på något bekvämare sätt att hälsa än att dra av sig
mössan i trettio graders köld.
Johan Baner Stormaktstiden och stormaktsandan börjar i våra
och vår tid. dagar få förnyad aktualitet och framstå som en historisk tillgång av nyttighetsbetonat värde. Den generation, som i förtröstan till mänsklighetens utveckling trott den eviga fredens tid
vara i antågande och därför med likgiltighet eller ringaktning betraktade forna tiders krigare och statsmän, har fått ändra inställning.
Det är som om de bistra gamla herrarna kommit oss närmare. Vi
börja förstå deras insatser och betydelse på ett helt annat sätt än
förut, och vi önska att nutidens svenskar vore besjälade av deras
kraft och offervilja.
Och vi fråga oss efter anledningen till att det lilla och oansenliga
Sverige kunde vid 1600-talets mitt skapa ett stormaktsvälde vid
Östersjön. Man kan anföra många allmänna omständigheter, som
verkade pådrivande på utvecklingen. Men utom dessa fanns en
annan faktor, som dominerade händelseförloppet, nämligen personligheterna, ledarna, föregångsmännen. I detta hänseende intar stormaktstiden en särställning. Aldrig förr eller senare har vårt land
fostrat en sådan rad av framstående politiker och ypperliga krigare.
Ju större svårigheterna voro, desto större blev resningen på våra
ledare. Gustaf Adolf, Axel Oxenstierna, Johan Baner och Lennart
Torstensson bilda en kvartett, som vår tid har alla skäl att både ära
och taga exempel av. Vad dessa visade i fråga om hård utbildning, stark ansvarskänsla, tankens skärpa och okuvlig själsstyrka,
det står som toppunkten av svensk prestationsförmåga.
Dessa reflexioner äro närmast föranledda av krigsarkivarie Birger
Steckzens föregående höst utkomna monografi över Johan Baner.
Därigenom att författaren lyckats i sin strävan att fånga även det
mänskliga hos Baner, har han gjort det möjligt för oss att komma
denna fascinerande krigartyp inpå livet. Samtidigt har han med en
i vår historiska litteratur ganska sällsynt berättarkonst i djärva och
träffsäkra penseldrag målat upp den miljö, i vilken Baner lever och
verkar och därigenom på ett ovanligt verkningsfullt sätt tillrätta- 494
Dagens frågor
lagt möjligheterna för ett studium av personlighetens inflytande på
det historiska skeendet.
Baners liv var sannerligen ingen dans på rosor. Han fick starta
som barn med att på späda gosseaxlar bära tyngden av sin faders
nesliga avrättning. Hans militära utbildning gick i en utomordentligt hård skola, som från början gjorde honom förtrogen med krigets
natur – ansträngningar, fara och död. Hans mannaår voro en enda
våldsam kamp med alla fältlivets friktioner och svårigheter, och
hans tidiga död skedde under ackompanjemang av för rikets öde
avgörande hektiska rådslag och påfrestande strider.
I en serie av ovanligt expressiva satser har författaren fångat
innebörden av begreppet fältherregeni, som han icke tvekar att i
fullaste utsträckning tillämpa på Baner. Han hade det sjätte sinne,
som lät honom ana svagheten i motståndarens ställning och upptäcka brister, osynliga för ett vanligt öga. Samtidigt ägde han djärvhet och mod att gripa chansen och taga på sig ansvaret för väldiga
avgöranden. Endast en man med stor själsstyrka kan våga detta
och sedan hålla ut även då riskerna växa och nederlaget synes hota.
Det är framför allt i skildringen av Wittstocksslaget, som dessa drag
bli så påtagliga och övertygande.
En sida av Baners karaktär, som kan förefalla överraskande, är
hans religiositet. Den hade grundlagts i barndomen av hans fromma
moder och den följde honom livet igenom. Ur ett torrt och sakligt
affärsbrev, skrivet kort före slaget vid Breitenfeld, får man veta, att
Baner till sin själs hugsvalelse lät anskaffa en evangelisk bibel i så
litet format, att han kunde bära den i fickan.
Samtidigt som författaren låter oss stifta bekantskap med fältherrens många stora och positiva sidor, låter han sig angeläget vara
att icke fördölja hans svagheter – maktlystnad, våldsamhet, ofördragsamhet och brist på sinnets balans. Därigenom blir bilden starkt
levande och allmängiltig och dess aktualitet påtaglig ända in i våra
dagar.
Då Steckzen gör gällande att de väldiga politiska resultaten för
Sveriges vidkommande främst vunnits genom militära maktmedel
och att krigaren därför bör tillerkännas sin givna plats i det sammanhanget, kan han nog räkna på instämmande i vår tid, då vårt
folk så starkt känner, att vi när som helst åter kunna bli nödgade
att med vapenmakt försvara vad vi äga. Icke minst känna vi behovet av starka ledare.
Baners själasörjare gav sin herre följande karakteristik: »Was er
redete, das hatte Hände und Fiisse. Was er kommandierte, das hatte
einen gewaltigen Nachdruck.» Bättre kan ej i få ord uttryckas, huru
de män skola vara beskaffade, till vilka ett folk vill lita sig i hårda
tider.
Bland de många utsökt väl valda illustrationer, som pryda arbetet,
finnas avbildningen av två kompanifanor, tillhörande Johan Baners
livregemente. Den ena bär inskriften: »Vincere aut mori» (segra
eller dö), den andra· »Pro religione, lege et grege» (för religionen,
495
-~ …., ‘”-
Dagens frågor
lagen och folket). Orden ha ingen falsk klang. De utgöra den ideella
bakgrunden till vårt folks insatser fordomdags och de kunna tjäna
som devis även för våra dagars svenskar.
Gustaf Petri.
Lettlands väg Då den »Ömsesidiga biståndspakten» mellan Sovjet
till Sovjet. och Lettland ingicks den 5 oktober i fjol gjorde sig
statspresidenten Ulmanis och utrikesministern Munters all möda att
framhäva den klausul i fördragshandlingen, där Sovjet lovat avhålla
sig från all inblandning i letternas inrikespolitiska angelägenheter.
Gång på gång underströks sedermera samma sak från officiellt håll i
tal och press i den lovvärda strävan att framställa det ingångna fördraget som vilande på en grund av verklig jämställdhet parterna
emellan. Från Ulmanis’ sida var det möjligen också ett försök att
låta Moskva förstå, att letterna kunde komma att i desperation sätta
sig till motvärn, om de dreves för långt. Tydligen fick han emellertid
inte regeringen och armeledningen med sig. Alltnog, det är betecknande för den ryska politiska regikonsten, att man i juni detta år,
då tiden ansågs mogen för nästa aktion mot de baltiska staterna, lät
anklagelsen mot den lettiska regeringen gälla endast en utrikespolitisk fråga. Ryssarna gjorde som bekant gällande, att den lettiskestniska militäralliansen av år 1923 och 1934 stod i strid mot biståndspaktens anda och alltså bort annulleras. Detta hade icke skett, utan
de estniska och lettiska regeringarna hade fastmer »Ökat hotet» mot
SSSR genom att indra Litauen i alliansen och söka locka Finland
över i den. Alltså riktades anklagelsen i form mot den lettiska regeringen i sin helhet – icke mot statspresidenten ensam, vilken ju dock
hade den reella makten, och vilken endast med yttersta motvilja torde
ha böjt sig för den hårda nödvändigheten att ingå 1939 års biståndspakt. Den lettiska regeringen måste avgå. Och sedan följde av sig
självt, att den nya ministären skulle bestå av ryss-sympatisörer.
Därmed voro slussportarna öppnade på vid gavel för det ryska inflytandet på alla områden. En genomgripande omgestaltning kom
snabbt i gång. Regeringen dikterade det ena beslutet efter det andra,
och statspresidenten hade endast att kungöra dem.
De förändringar, som redan före den officiella anslutningen till
Sovjet genomfördes eller ställdes i utsikt på det ekonomiska, sociala
och förvaltningstekniska området, voro i själva verket av så genomgripande art, att föga kom att återstå av det totalitära Lettland, vars
uppbyggnad i rask takt pågått sedan Ulmanis’ statskupp i maj 1934.
De nya regeringsmedlemmarna anslogo genast från början en hätsk
ton gentemot det gamla systemet och hade föga förståelse till övers
för sina föregångare. Sålunda yttrade exempelvis ministern för samhälleliga ärenden, P. Blaus, då han som den förste av de nytillträ-
dande ministrarna uppträdde med ett utförligare offentligt tal, att man
i den gamla regeringens verksamhet »förgäves söker efter något,
som vittnar om att den skulle räknat med den stora massans intressen eller respekterat den sociala rättens principer». För den som
496
Dagens frågor
känner lettiska förhållanden är överdriften i ett dylikt omdöme utan
vidare uppenbar.
I den nya ministärens spets ställdes en dittills tämligen okänd professor A. Kirchensteins, och i densamma ingingo för övrigt ett på-
fallande stort antal journalister och litteratörer. Det var därför
ganska naturligt, när Blaus på sin lista över nödvändiga reformer i
första rummet satte återinförandet av det talade och tryckta ordets
frihet samt »oinskränkt» (jfr nedan!) föreningsrätt. Därvid uteslöt
han tydligen a priori den möjligheten, att det skulle kunna komma
att existera en mot den nya regimen kritisk tidningspress. Han
poängterade uttryckligen i sin kommentar, att pressens två huvuduppgifter måste bli att hjälpa och stödja regeringen samt att bidra
till utvecklingen av ett intimare vänskapsförhållande till den mäktiga grannen i öster, utan vars bistånd Lettland enligt den i hast införda nya terminologien vore dömt att gå under. Som en följd av
den nya pressfrihetens proklamerande började omedelbart flera nya
tidningar – alla rent kommunistiska – utkomma i Riga; de mest
betydande voro Cina (Tsinja =kamp), den radikalaste av alla, samt
Komunists. I detta sammanhang kan också nämnas, att åtgärder
genast vidtogos för att underlätta införandet av sådan rysk litteratur, som tidigare varit förbjuden, samt att frigiva inhemska arbeten,
vilka av en eller annan anledning varit uppförda på svarta listan.
Tämligen snart visade det sig, att vad som tillerkänts pressen ingalunda var rätten att tänka fritt: man skulle tänka rätt, d. v. s. kommunistiskt. Flera publikationer, däribland kultusministeriets Latvijas
skola, fingo inom kort stifta bekantskap med indragningsmakten,
då de visade sig icke alls ha förstått, vad som kräves av ett kommunistiskt organ. Ett sådant skall, enligt vad som tillkännagavs
från högsta ort, »endast till formen vara nationellt, men till andemeningen internationellt».
Efter likvideringen av det lettiska parlamentet- saeiman- i samband med statskuppen 1934 inrättades efterhand ett antal kamrar –
lantbrukskammaren, arbetskammaren, konst- och litteraturkammaren etc. – vilka skulle utgöra ett slags ersättning för folkrepresentationen men som fingo föga reell makt; de voro snarast församlingar
med rådgivande makt och organisationstekniska uppgifter. Dessa
kamrar, av vilka den sista först helt nyligen trädde i funktion, skola
nu efterhand upplösas. Men man har betonat vikten av att deras
arbete fortsättes i annan form. (Detta kan ju tas som ett halvt erkännande av deras berättigande.) Framför allt var man ivrig att snarast
möjligt upplösa arbetskammaren, vilken var ämnad att ersätta bl. a.
de fackliga arbetarorganisationerna. Arbetarna skulle få tillbaka sin
rätt att organiHera sig. På varje arbetsplats har inrättats ett särskilt s. k. »arbetarråd». Karakteristiskt nog tillåtas emellertid icke
sådana råd bland de statliga institutionernas tjänstemän. I arbetarråden ingå 3-13 representanter, beroende på de anställdas antal.
Rådens uppgift är att vaka över arbetsdisciplinen, belöna goda arbetsprestationer (stachanovsystemet!), bedriva information angående
497
Dagens frågor
regeringens avsikter och beslut samt att vaka över att »inget skadligt
ryktessmideri bedrives på arbetsplatserna». En annan uppgift för
dessa råd är att verka som förlikningskommissioner, då konflikt
hotar att uppstå mellan företagets ledning och de anställda. De representera även i övrigt arbetarna inför arbetsgivaren och de statliga
myndigheterna, avsluta kollektivavtal, vaka över iakttagandet av
arbetarskyddslagen etc. Denna senare har utarbetats under den föregående regimen, delvis med den svenska arbetarskyddslagstiftningen
som förebild.
Alla dessa nyheter infördes omedelbart efter regeringen Kirchensteins’ tillträde. Emellertid ansåg man det inte vara tillfyllest att
ge dessa så att säga ideella koncessioner åt arbetarna. Man måste
komma med något mer reellt för att visa, att man verkligen ville
deras bästa. Till den ändan förordnades omedelbart om vissa löneförhöjningar för de sämst betalda, och en minimilön fastställdes,
gällande för hela landet. Denna löneförhöjning torde närmast avse
att kompensera den genom de onormala förhållandena ute i Europa
inträdda varuprisstegringen. Den nya lagen gäller arbetare inom
hantverket, handeln och industrin, transport- och byggnadsväsendet
och innebär, att varje löntagare, som hittills arbetat för 25 santim
(cirka 20 öre) i timmen eller ännu mindre, erhåller 20 % löneförhöjning och garanteras en minimilön av 30 santim i timmen för kvinnor, 40 santim för män. Samma procentsats tillämpas för löner på
26-75 santim i timmen. Arbetare med en timpenning på 76 santiml lats få 15% tillägg; för högre timpenning än l lats beräknas ingen
höjning.
Regeringen Kirchensteins lade från början särskilt an på att vinna
industriarbetarna och med dem jämställda. Något annat var ju för
övrigt icke att vänta. Bönderna ansågos ha orättvist gynnats under
den föregående regimen, vilken hade sitt säkraste stöd just bland
befolkningen på landsbygden (Ulmanis var själv utbildad agronom).
Därifrån rekvirerades elittrupperna i hemvärnet, vilket framvuxit
under Ulmanis’ ledning och ansetts mer pålitligt nationalistiskt än
armen. (Liksom de motsvarande organisationerna i Estland och
Litauen upplöstes det lettiska hemvärnet, aizsargi, så fort sovjetstyret skaffat sig en tillräckligt stark position.) Som bevis för den
orättvisa skillnad, som tidigare skulle ha gjorts mellan lant- och
stadsbefolkningen, anförde man bl. a., att endast den senare pålagts
den nyaste extra krisskatten, medan landsbygden sluppit helt undan.
Denna skatt avskaffades nu helt och hållet. Vidare utlovade man till
arbetarnas bästa det strängaste övervakande av att åttatimmarsdagen noggrant skulle komma att iakttas, även då det gällde säsongarbeten etc.
Efter Lettlands formella anslutning till Sovjetunionen, om vilken
skall talas mer i det följande, grepo sig myndigheterna an med att
utplåna de ännu bestående resterna av »storbondesystemet». Några
storgods funnos visserligen ej, då nämligen jorden redan år 1920 vid
en genomgripande agrarreform uppdelades i smålotter, varvid ingen
498
Dagens frågor
enskild tilläts inneha större gårdar än på 50 hektar. De flesta voro
för övrigt långt mindre. Enligt kommunistisk uppfattning är emellertid också 50 hektar för mycket, och stödjande sig på en regeringsdeklaration av den 22 juli i år, enligt vilken all jord betraktas som
, folkets egendom, lade regeringen upp en särskild jordfond, i vilken
skulle ingå: l) all jord, lämplig för lantbruk, vilken staten icke har
absolut behov utav för andra ändamål; 2) all kyrko-, församlingsoch klosterjord, oberoende av dess areal; 3) den del av enskilda ägares
jord, som överstiger 30 hektar. »Statens fiender» och »jordspekulanter» skola fråntagas all jord överhuvud taget. De på så sätt disponibla
områdena komma att utnyttjas dels till att bilda helt nya jordbruk,
dels till att utvidga sådana, vars areal understiger 10 hektar. Om
några kollektivjordbruk (kolhoser) säges i lagen ingenting, och enligt
order från Moskva skola sådana ej organiseras, förrän befolkningen
övertygats om deras förträfflighet och själv tar initiativet därtill.
En dylik politik är säkert den enda förnuftiga, när det gäller Lettland. Den lettiska bonden är och har sedan hedenhös i själ och hjärta
varit en lika fullt utpräglad individualist som den svenske, har alltid
hållit styvt på sin äganderätt och har i allmänhet icke varit benägen
att bilda byalag. Att gå alltför brådstörtat tillväga med kollektiviseringen skulle sålunda med all säkerhet stött på segt motstånd, kanske
rent av gett upphov till sabotage och oroligheter.
Jämsides med jordens nationalisering har man genomfört statens
övertagande av banker, bolag och större industriföretag, till antalet
cirka 800, däribland också några svenska. I tur stå nu fastigheter i
städerna samt mindre affärsföretag.
Efter statskuppen 1934 tillätos inga politiska partier att existera i
Lettland, och föreningsrätten överhuvud var betydligt kringskuren.
Att exempelvis kommunisterna dock hade sina hemliga organisationer och bedrevo ett tidvis rätt intensivt propagandistiskt arbete,
var allom uppenbart. Med tämligen jämna mellanrum kom polisen
sådana organisationer på spåren, och medlemmarna – mest ungdomar i åldern 18-25 år – ådömdes längre eller kortare straff. För
dem utfärdades genast efter ryssarnas inmarsch amnesti, och de avhämtades av stora demonstrationståg ur fängelserna. Och det dekreterades, att föreningsrätten åter skulle gälla. Detta innebar dock i
praktiken endast, att rollerna blevo ombytta. Deltagarna i statskuppen 1934 och deras anhängare förbjödos att organisera sig. Om någon
demokratisk likställdhet kunde man alltså icke heller nu tala. Den
närmaste följden av den nya förordningen blev, att det lettiska kommunistpartiet och kommunistiska ungdomsförbundet åter legaliserades. Dessa organisationer fingo som sin första uppgift att förbereda den lettiska folkgruppens sociala och kulturella inlemmande
i sovjetriket.
Kommunistpartiet ej blott legaliserades, utan det blev i praktiken
redan före anslutningen det enda och allenahärskande. Vid statskuppen i maj 1934 hade, såsom redan nämnts, det lettiska parlamentet
upplösts, och någon verklig folkrepresentation hade sedan dess icke
499
35- 40Gö~. Svensk Tidskrift 1940.
Dagens frågor
existerat. Efter systemskiftet skyndade man sig att vidtaga anstalter
för att åter låta saeiman träda i funktion. Men den som trott, att
det skulle bli fråga om ett fritt demokratiskt val, hade misstagit sig.
Den »centrala valkommissionen» med ministerpresidenten som ordförande såg till, att ingen annan lista godkändes än det s. k. arbetarblockets, det vill i realiteten säga just det kommunistiska partiets.
Om man sålunda med fog kan påstå, att den gamla saeiman hade
för många partier (upp till 27 på 100 deputerade), kunde man om den
nya i stället göra gällande, att den hade för få. Några dagar före
valen till saeiman förklarade en av de ledande inom det lettiska
kommunistpartiet, att detta under inga omständigheter hade för avsikt att verka för Lettlands inlemmande i SSSR. Allt tal i denna
riktning vore endast illvilligt ryktessmideri, avsett att åstadkomma
oro och förvirring bland väljarna. Och ändock blev en av saeimans
första åtgärder ett beslut att begära landets upptagande i raden av
de socialistiska sovjetrepublikerna. En deputation med ministerpresidenten i spetsen utsågs att resa till Moskva för att vid högsta
rådets sammanträde framställa denna begäran. Hiirigenom ville man
ge aktionen skenet av att vara ett spontant utslag av det lettiska
folkets fria vilja. Man hade från början tänkt, att de baltiska staternas sak skulle behandlas redan första dagen efter rådets sammanträde, men först den 5 augusti kom det lettiska lirendet på dagordningen. Den stora folkfest, som var planerad i Riga till den 2 för
att högtidlighålla anslutningen, måste man sålunda skjuta på i flera
dagar. Den upparbetade klang- och jubelstämningen hölls emellertid
sedan vid makt, ända tills delegationen återvände från Moskva, då
massan fick en ny stimulerande injektion genom alla de skönmålningar av ryska förhållanden, delegaterna plikskyldigast gåvo. Och
ändå hade de av Ryssland egentligen inte fått se något annat än de
vanliga turistattraktionerna: metron, Volgakanalen, hotell Moskva
etc. Något av det mest beklämmande i hela det tragiska skådespel,
som utspelats i Baltikum, är den otroliga godtrogenhet, de små staternas hemmabolsjeviker ge prov på. De göra sig skyldiga till samma
omotiverade optimism som på sin tid de från Baltikum hemvändande
tyskarna och inbilla sig, att de äro utsedda till speciella skötebarn,
som ha att vänta en alldeles särskilt öm omvårdnad från stateris
sida, medan de i själva verket utgöra endast en droppe i det stora
folkhavet och sedan festdagarna gått förbi inte komma att bestås
några favörer.
Efter den officiellt proklamerade anslutningen till Sovjet den 5
augusti fortsatte den redan dessförinnan påbörjade utrensningen av
den gamla regimens anhängare i allt snabbare tempo. I detta nu
torde de allra flesta poster av betydenhet inom ministerierna liksom
även inom andra statliga och kommunala verk ha besatts med nya
män. Flera av de förutvarande ministrarna ha förts till det inre
av Ryssland, och man svävar i okunnighet om deras uppehållsort.
statspresidentens öde känner ingen med säkerhet. Han var emellertid redan tidigare försatt ur spelet, och hans uppgifter hade över- 500
Dagens frågor
tagits av ministerpresidenten Kirchensteins. Under den senaste tiden
har utrensningen antagit alltmer omfattande och skrämmande proportioner. Den griper djupt in i medelklassens liv. Det är icke blott
de direkta anhängarna av Ulmanis-regimen, som avlägsnas från sina
‘ platser och ersättas med rättrogna. Åven de »ljumma», som ej tagit
ställning vare sig till det tidigare autoritära systemet eller till bolsjevikstyret, sitta ytterst osäkert, och många tragedier utspelas i det
tysta. Som en ytterligare olycka kommer för åtskilliga tvånget att
plötsligt lämna sina bostäder för att bereda plats åt de ryska ockupationstrupperna. Särskilt i Riga är situationen fatal, och myndigheterna ha måst tillgripa den från Ryssland välkända utvägen att
inhysa flera familjer i samma våning. Snabbheten i händelseutvecklingen har nödgat dem till absolut hänsynslöshet gentemot den
enskilde. Det har sålunda hänt, att hyresgästerna i en fastighet fått
order att inom sex timmar utrymma sina våningar och ställa dem
till militärmyndigheternas förfogande.
Den ryska penetrationen på den andliga kulturens område började
så smått redan efter det första fördraget med Sovjet, i oktober förra
året. Nu har den intensifierats i sådan utsträckning, att andra länders inflytande kan komma att helt äventyras. Ånnu äga visserligen
exempelvis både det franska lyceet och det engelska institutet i Riga
bestånd; men de ha övertagits av staden och vilket deras öde blir,
är svårt att förutsäga.
Den ryska propagandan arbetade redan från början i Lettland
under gynnsamma förhållanden såtillvida, som en stor del av landets
befolkning behärskar ryska språket. Detta gäller framför allt den
äldre generationen, medan däremot de yngre i många fall inte haft
tillfälle att lära sig ryska eller, såsom studenterna, av överdrivet
nationalistiskt nit vägrat intressera sig därför. I skolorna har
engelskan en smula omotiverat varit det grundläggande främmande språket och ingått redan i folkskolornas lärokurs. Att detta
förhållande inte längre kommer att äga bestånd, säger sig självt och
är väl egentligen inte att beklaga. Engelskan skall ersättas av ryskan.
Erforderliga anstalter härför ha redan vidtagits. Under sommaren
ha särskilda kurser i ryska anordnats; det gäller här icke kurser för
nybörjare utan för sådana, som redan behärska språket praktiskt
men behöva friska upp sina teoretiska kunskaper. Inom landet finnas nämligen redan enligt gjorda beräkningar 3,900 lärare, som äro
i stånd att leda undervisningen i ryska. Och endast 89 skolor sakna
helt och hållet för detta ändamål lämplig lärarkraft. Denna siffra är
försvinnande liten, om man betänker, att det är fråga icke blott om
de högre läroanstalterna utan även om folkskolan. Undervisningen
i ryska kommer att börja i dennas fjärde klass. Genom en del omflyttningar torde man lätt kunna täcka hela lärarbehovet. Universitetsundervisningen kommer givetvis att likriktas i överensstämmelse med förhållandena i det övriga Ryssland. Den juridiska och
teologiska fakulteten har redan upplösts, medan däremot en lärostol
i marxism och leninism nyupprättats.
501
–~—··
Dagens frågor
I realiteten inlemmades, såsom redan nämnts, Lettland i SSSR
redan den 5 augusti. Först den 26 antog emellertid det lettiska parlamentet den nya sovjetkonstitutionen och förklarade sig självt som
provisoriskt högsta sovjet. Kirchensteins utsågs till president i
högsta sovjets presidium. Därmed var den sista etappen på Lettlands
väg till Sovjet tillryggalagd. Historien skall visa, om det jämväl var
den sista etappen på letternas väg som ett självständigt folk, eller
om den nationella frihetsanda ännu lever, vilken fått sina stolta äreminnen i Brödrakyrkogården och Frihetsmonumentet i Riga.
William Freij.
502

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner