Print Friendly

Dagens frågor

Av Redaktionen | 31 december 1989


1989


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

l
\
DAGENS FRÄGOR
Belönad teokrat
Å
rets fredspris till Tibets andlige
och politiske ledare Dalai Lama
tycks ha mötts övervägande välvilligt, med väntat undantag för den kinesiska regimen. Allmänt ses priset också
som en gest åt offren för försommarens
tragedi i Peking.
Därmed stöds moraliskt den självständighetskamp med fredliga medel som Dalai Lama sedan 1959 driver från Indien.
Ändå står Dalai Lama kanske inte riktigt
för den okomplicerade eller rent världsliga icke-våldslinje han numera gärna tillskrives.
Man kan gärna minnas att Dalai Lama
är högsta auktoritet för en andlig, buddhistisk tradition med årtusendedjupa rötter. Sedan 1600-talet är i Tibet andlig och
världslig makt förenade. Vad Kommunistkina under några decennier krossat är
således inte bara ett folks politiska och
nationella identitet, utan ett andligt arv inneslutet i oräkneliga sedvänjor och utövat
inte minst i de tusentals kloster som förstördes av kineserna. Dalai Lama är något
så ovanligt som den siste teokraten. Hur
Kina än agerar; någon återgång till denna
ordning är knappast möjlig.
Detta minskar inte vidden av Tibets
tragedi, eller värdet av det pris som nu
välförtjänt tillfallit dess ledare. Man vill
för övrigt bara hoppas, att Dalai Lama
med stöd av priset kan få det officiella
mottagande han förtjänar, också här i Sverige där regeringen vid hans besök häromåret av försiktighet mot Kina vägrade
träffa honom.
Fredspolitik för 90-talet
S
verige anfaller icke något annat
land. Vi behöver inte attackflyg och
stridshelikoptrar. Modern krigföring är en sak för en utbildad elit. Den
allmänna värnplikten kan till hälften ersättas med samhällstjänst Vapen ska vi
sälja endast till nordiska grannar och neutrala i Europa. Utrikesdepartementet ska
ha större inflytande än militären. Krig avvärjer vi genom att bygga för freden.
Ungefär så kan man sammanfatta
”Fredspolitik för 90-talet”, en rapport
från Svenska Ekumeniska Nämnden och
avsedd som underlag för studiearbete i
kyrka och frikyrka- alltså inte ett udda
inslag i debatten. Det kan inte vara fel att
en studiehandbok provocerar till debatt
men denna rapport tycks som självklar
förutsätta en kraftig nedrustning och debatten börjar först kring huvudtesen att
bygga för freden genom ”fördjupning och
nyorientering”, som går ut på internationellt samarbete, kraftigt utökat freds- och
miljöinriktat bistånd samt ökade resurser
för fredsforskning.
Förutsättningarna härför ses som såväl
mörka som ljusa. Miljökrisen, tredje världens skuldbörda, det internationella kapitalet kastar sina mörka skuggor. Till de
ljusa förhoppningarna hör Gorbatjovs
fredsinitiativ – redan kan konstateras eli.
nedtrappning på nordkalotten. Arbetet
bör stödjas i FN, där Sverige är ”något av
en liten stormakt” även om, heter det,
mordet på Olof Palme ”berövade oss sin
utrikespolitiskt mest betydande aktör”.
Rapporten ger en rad nog så beaktansvärda fakta och upplysningar men däribland också några alldeles särskilt intressanta. Vi har sålunda ingen anledning
skydda den svenska textilindustrin mot
import från u-länderna eftersom ett modernt krig kommer att bli mycket kortvarigt. Förstår man resonemanget rätt skulle
det räcka med ett par soldatbyxor. Vidare
får vi veta att den andliga vården inom
försvaret bör ske på samfundens villkor
och icke av fältpräster från försvaret. Inte
visste man att de var sådana krigshetsare.
Ett nedbantat försvar – särskilt av de
offensiva inslagen – kan frigöra resurser
för fredsbygget, väl värda kostnaderna. På
tal om pengar hade det kanske kunnat ge
kommitterade en tankeställare om de besinnat en tidigare armechefs ord att ”fred
är billigt”. Alla utgifter för ett värn mot en
eventuell angripare är om också kännbara
en obetydlighet mot vad det skulle kosta
att bli överfallna.
Bakom rapporten står en sexmannakommitte och bland dem som främsta
namn tidigare biskopen i Stockholm Lars
Carlzon samt Svenska Missionsförbundets Karl-Axel Elmquist. Däremot inte
Maj Wechselmann – egendomligt nog.
Har vänstern övertaget i SAP?
D
ebatten i ”rörelsen” är ofta avslöjande. Inte minst när den förs i
de egna organisationstidningarna Därfår man tydligen vara öppnare och
fränare än i massmedia i övrigt. Kanske
beror detta på att de egna organen uppfattas som interna?
I somras sade Klas Eklund ifrån i
SSU:s organ Frihet. Han menade att de
socialdemokratiska ungdomarna är kon- 415
servativa, motarbetar förnyelsen av den
offentliga sektorn etc.
Anna Lindh ha~: nu reagerat, också i
Frihet. Det skall vara mer demokrati, och
ekonomin skall inte styraförnyelsearbetet
i den offentliga sektorn, menar hon. Klas
Eklund är antingen okunnig eller ohederlig när han anklagar SSU på detta sätt,
säger Anna Lindh.
Men hon lämnar en möjlighet öppen
för Klas Eklund. Han kan få göra ”avbön”. Eller som Anna Lindh skriver:
”Det är möjligt att Klas inser att hans
framtida politiska karriär kräver en
annan ansats – men då borde han göra
det uppriktigt och seriöst.”
Detta är väl ett tecken på att vänstern fått
övertaget i SAP, eller kan man komma
närmare det Röda Kina, som liksom Sverige också sätter klackarna i backen. Fast
metoderna är annorlunda.
Överheten talar genom
Tidningarnas Telegrambyrå
A
tt vi lever i en förmyndarstat
märks många gånger när man
hör på nyheter i radio eller ser på
TY. Då skall det vara kort och slagfärdigt.
Huvudpoängen skall fram.
Så var det lördagen den 9 september. I
Tis sändningar i radion meddelades att
många protesterat mot beslutet att sänka
110 hastigheten på vissa vägar till 90 km i
timmen. Många medborgare hade överklagat detta.
Men så här säger TT: Nu drabbas Tra- 416
fiksäkerhetsverket av extra kostnader på
grund av alla överklaganden som kommit
in angående hastighetsbegränsningen.
Dels får tjänstemännen arbeta övertid,
och därtill skall alla klagande ha svar. Detta kostar mycket pengar. TT beskriver
verkligen problemet för den stackars
myndigheten på ett målande sätt.
TT borde istället ha sagt: 14 000 har
överklagat och protesterat mot hastighetssänkningen. Detta visar vilken stark
opinion som finns emot den sänkta hastighetsgränsen.
Men, så låter det inte när överheten talar genom Tidningarnas Telegrambyrå,
TT.
Ett brev på posten
”1oöre det är inte mycket”, säger
Postverket i anslutning till sin
senaste portohöjning. Nej,
det är så sant. Det är ”bara” 4,3 procent,
men tidskriftsportot höjdes samtidigt
med 20 %. Med två portohöjningar per år
blir det genast åtskilligt mer.
Vårt prismedvetna verk, Pris- och konkurrensverket, som det numera heter,
skulle om det vore ett privat företag som
uppvisade samma prispolitik kalla det
samhällsekonomiskt oansvarigt och dessutom peka på de inflationsdrivande effekterna.
De synpunkterna har Postverket mött
tidigare. För att möta Olle i grind säger
man i ett brev till sina kunder: ”regeringens åtstramningspaket ingick inte i våra
planer och inflationen är högre än beräknat.”
Simsalabim, och så har hönan och ägget bytt plats. Och kunderna har blivit åtskiJiigt klokare: Det är regeringen som
skapar inflationen.
Det är av de egna man skall få höra sanningen.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Som om Gud fanns: Det sekulära samhällets religiösa rötter

fplus

Läs mer här

webshop_banner

Ladda ner E-boken om Liberalkonservatism