Print Friendly

Dagens frågor

Av Redaktionen | 31 december 1991


1991


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

Ett fascistiskt sam- Det går hett till i Italien under fascistregimen.
hällsexperiment. Den gamla makliga arbetstakten är försvunnen,
reformfloden fräser och skummar. En utanför stående kylig iakttagare måste fr·åga sig, hur det skall gå att fortsätta med denna febrila
verksamhet, och han hör med en viss skepsis Mussolinis målmedvetna ord till en sydamerikansk intervjuare: >För närvarande leva vi
46
DAGENS FRÅGOR
med 40 graders feber, och jag försäkrar er, att vi skola komma upp
till 41>. År det för att riktigt motsvara d’Annunzios förväntningar i
hans senaste nyårshälsning till il Duce om en •annus mirabilis•, som
temperaturen skall stegras? Eljest tycker man, att det tilländalupn:l
s. k. napoleonska året, fascismens fjärde regeringsår, inom Italien visat
tillräckligt lysande prov på såväl initiativ som entusiasm. Man kan
härvidlag hänvisa på de omfattande åtgärder, som vidtagits föt· landets ekonomiska höjande. En agitation för veteproduktionens stegring
med det djärva målet att ra den inhemska produktionen att täcka
konsumtionens behov har nått anmärkningsvärda resultat, och i allmänhet har man resolut slagit in på en nationalekonomisk kampanj
med slagordet : producera mera och konsumera mindre!
Av mera uppseendeväckande natur är emellertid den påbörjade
stora omorganisationen av den italienska staten till en, såsom termen
lyder, korporativ siat. Denna reformplan har till underlag den fascistiska parollen, att statens intressen gå i främsta rummet, klasser
och individer måste inordna sina egna önskningar därefter. Detta
subordinationsförhållande söker man nu reglera på så sätt, att individerna uppgå i s. k. korporationer och dessa, som äro av olika grader, i sin tur i staten. Lagen av den 3 april 1926 uppdrog riktlinjerna för denna nya organisation, vars förverkligande står på dagordningen. Ett par ord om dess innebörd skola måhända visa, att det
verkligen finnes användning för den arbetscnergi, som nu utvecklas.
Den korporativa staten skall delas i två stora nationella federationer, arbetsgivarnas och arbetstagarnas. \’ardera av dessa indelas i
sex federationer : för industri, handel, jordbruk, bankväsen, sjö- och
lufttrafik samt landtrafik Vid sidan av dessa federationer stå tvenne
något fristående : de fria yrkenas och hantverkarnas. Alla federationer uppdelas på en mängd lokala korporationer omfattande olika kategorier. I organisationens spets finns ett korporationsministcrium.
för närvarande naturligtvis med Mussolini själv till chef. \’id dess
sida står ett nationalråd, vari Mussolini är president och vars medlemmar bestå av understatssekreteraren i korporationsministeriet och
representanter för olika ministerier, för de båda nationella federationerna samt för olika organisationer, som särskilt syssla med arbetarfrågor. Alla korporationer stå under direkt statskontroll. Som laglig
erkännes emellertid endast en organisation inom samma kategori.
Fria organisationer kunna bildas, men staten erkänner endast en av
vart slag, och för dess erkännande krävs endast, att den består a\’
1/ 10 av arbetsgivarna, resp. arbetstagarna från en viss kategori inom
ett visst distrikt. Korporationerna ha att ordna upp arbetsförhållandena inom resp. kategorier, sluta arbetsavtal o. d. Härvid är att
märka att även de som icke tillhöra en korporation äro bundna av
de kollektiva avtal som slutas och hänvisade att respektera domslut
från de nyinrättade arbetsdomstolarna, till vilka endast erkända korporationer kunna vädja, samt tillika tvungna att till dessa erlägga
årliga avgifter. Å andra sidan äro korporationerna underkastade ingripande från statens sida. Deras ordförande väljas icke utan utnäm- 47
·~ ~ ~ – …___
DAGENS FRÅGOR
nas av regeringsmyndigheterna, som även i övrigt hålla ett vakande
öga på dem och vid behov kunna upplösa deras verkställande organ
och i stället insätta statskommissarier.
Den korporativa statens förverkligande är från Mussolinis sida ett
storstilat försök att lösa vår tids motsättningar på arbetsmarknaden.
Genom detaljerade lagbestämmelser är det meningen att fastställa så-
väl rättigheter som skyldigheter å ömse håll, och arbetsdomstolarnas inrättande är ett försök att med lagens hjälp hindra arbetskonflikter. Som en ytterligare garanti för arbetsfredens bevarande har
ett formligt förbud utfärdats för strejker eller lockouter med straffbeslämmelser för förbudets överträdande. En arbetsgivare, som tillgriper lockout, straffas med fängelse i tre månader till ett år och
böter från 10,000 till 100,000 lire. Arbetare, till ett antal av minst
tre, som för frampressande av löneförhöjning strejka eller på något
sätt störa arbetets kontinuitet eller regelbundenhet få 1- 3 månaders
fängelse och strejkledare 1- 2 års fängelse samt böter från 2,000 till
5,000 lire. Huru detta sociala program mottagits är svårt att på avstånd bedöma, då den främsta källan, den fria pressens kommentarer,
för närvarande icke kan komma till användning. Anmärkningsvärt
iir emellertid, att man från gammalt fackföreningshåll ställt sig på-
fallande sympatisk mot planen, måhända under påverkan av att en
mycket stor del av de gamla fackföreningsmedlemmarna anslutit sig
till de nya fascistiska syndikaten. Inför detta faktum ha även ledarna tvingats att ge sitt erkännande åt vissa sidor av fascismen, vilka
förklaras överensstämma med deras egna gamla principer. Och även
om likheterna skulle inskränka sig till det enda förhållandet, att fascismen i motsats till den gamla liberalismen men i likhet med socialismen vågat sig på en statsintervention på det ekonomiska livets
område, så har detta varit tillräckligt för att motivera den principiella anslutning ‘ till den fascistiska planen, som nyligen gavs i en
resolution genom bl. a. följande passus : •Vi skulle träda i motsättning mot o::.s själva, om vi satte oss emot den korporativa staten och
mot den arbetslagstiftning, som fascistregimen tänker genomföra. Det
räcker att erinra om våra tidigare önskemål och förslag för att visa,
att det är vår plikt att i handling och med vår kritik bidraga till ett
gott resultat av dessa försök•.
Att ett genomförande av detta experiment skapar oerhörda rent
administrativa svårigheter ligger i öppen dag. Här gäller det ju icke
mindre än en fullständig omläggning av hela det italienska samhällets sociala struktur. Enbart gränserna mellan de olika korporationerna vållar mycket huvudbry. Höra t. ex. skräddarna till affärs- eller
industrimännen? Journalister, som först placerades i industrimannakonfederationen, protesterade och fördes slutligen över till de intellektuella yrkenas sammanslutning. De gamla organisationernas statuter ha i detalj måst prövas, för den händelse de icke skulle stämma
med den nya lagen. En mängd dylika spörsmål ha därför bidragit
att fördröja lagens verkställande, om också arbetet därpå stadigt fortskridit. Oklara äro också tillsvidare det nya systemets politiska verk- 12. Svensk Tidskrift 1927.
48
DAGENS FRÅGOR
ningar. Att korporationsstaten medför dödsdomen över det nuvarande parlamentariska systemet synes emellertid endast vara en konsekvent slutsats. Den allmänna röstriitten slopas. För att få politiska rättigheter ä1· det icke nog att vara 21 år. Anspråk på att m
‘lcltaga i statens styrelse och förvaltning kunna endast dc ha, som
arbeta, som med sitt individuella arbete ge den på korporationer
uppbyggda staten sin tribut. Även fM parlamentet blir korporationsiden således grundläggande. Det förefaller närmast som om det skulle
bli fråga om att :ltcrgå till migot, som påminner om äldre tirlers
slttndsrcprcscntation.
Korporationsstaten är synbarligen den stora ide, genom vars förverkligande Mussolini vill stryka ett streck över den moderna liberala
demokratin. Liberalismen har haft sin tid, den kan icke leva i det
ofmdliga. Har dess frihetsbegrepp urartat, s:i att den bereder väg fö1·
statens licndcr, måste den ersättas med n:igot annat. Men korporationsstaten i och för sig är icke tillräcklig. Korporationsstaten måste
bli en stat utan opposition. Ovan antyddes, att korporationernas frihet kringskurits för att möjliggöra statens reglerande och kontrollerande myndighet. Härtill bör läggas det för medlemskap i korporationerna förcskrivi1a villkoret, att man skall ha visat •från nationell
synpunkt gott politiskt uppförande •. Avsikten härmed är tydlig.
Korporationssystemet skall göras till ett led i den stora kampanj, som
pågår, för att •fascistiscra• hela Italien. Samhället indelas i stora
och små grupper, som alla äro beroende av statsmyndigheterna. Statcn
är den enda allt överskuggande auktoriteten. Är statens ledning fascistisk, måste korporationerna vara fascistiska. Alla ledande poster
måste besättas med fascister. Fascistpartiets generalsekretcrare Turati hävdade nyligen i ett tal med kraft denna sats. Därtill behöwlcs
fascister på 9,000 podestaämbeten, 20,000 milisofficerare och officerare
i ungdomsorganisationerna, 10,000-tals stads- och pl-ovinsialråd, tusentals ledare i dc politiska och fackliga organisationerna. •All makt åt
det fascistiska partiet! • är lösensordet Fascismen har av Mussolini
fått många vackra namn. Den är ungdomen, den är skönheten, den
är också, och kanske framför allt, styrkan. Men kan den skyddas
för alt urarta till tvånget, som undergräver styrkan? Mussolini vill
icke ha någon politisk opposition. Faran ligger dock nära, att han
samtidigt med denna utrotar den sunda sakliga kritik, som i längden
är oumbärlig för varje regim.
49

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner