Print Friendly

Dagens frågor

Av Redaktionen | 31 december 1991


1991


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

l
DAGENS FRÅGOR
Prisstegringens >Dyrliden i landet:, har af det socialdemokratiska
orsaker. partiet giorls till föremål för ett af dess traditionella
•upprop till Sveriges arbetande folk •. Del ät· icke pt·ccis glftdjandc,
alt ell ekonomiskt fenomen, som mindre iin dc flesta beror af mellvelna mänskliga åtgöranden, skall användas såsom agitationsmedel
emot institutioner och ;ltgärder, som till allra största delen slå utom
allt sammanhang med saken. Men onekligen kunna socialdemokralerna i delta liksom andra fall åberopa ärevördiga traditioner från
1le tider, då man brukade hänga bagat·c och slaktare för alt få brö-
det och köttet billigare. Sitt mål nådde man visserligen aldrig på
den tiden heller; men många ansägo ulan tvifvel en hel del i sig själft
vara vunnet genom att man fått de ifrågavarande medborgarna aflifvade,
och del är ej omöjligt alt åtskilliga forlfHande resonera på liknande sätt.
Senast har Slockholms stads mångkunnige borgmästare i en artikel,
som tyvärr döljer sig i ·Smålands Folkblad• (den 15 nov.), framlagt
sin uppfattning om •dyrtidens• orsaker. Hela framställningen vore
y;-trd den största spridning som bevis på måttet af ekonomiska insikter hos vår störste ekonomiska reformator; men redan några korta
utdrag tonic ge en tillrftckligt tydlig föreställning häl’Om. •Den primftra orsaken är den af samhällsförhållandena organiserade driften
alt förtjäna s;i mycket som möjligt, äfven om man ej behöfver det.
:’\ftr alla sträfva ideligen alt ta så mycket bet~ldt som möjligt, så
måste ett sådant uni\·ersellt sträfvande i lidernas längd lyckas att
drifva upp priserna oafbrutet. • Då det nu i verkligheten förhåller
sig så, att den nuvarande prisstegringen ej är iHdre iin på sin höjd
[u· 1896 och föregicks af en omkr. 23-;irig period af betydligt starkare
och niislan oafbrulet prisfall, så innebär hr Lindhagens intressanta
hypotes tydligen, all människorna mellan 1873 och 1896 lätlade med
hvarandra om all la så Ii/el betaldt som möjligt, men sedan af oförIdarad anledning slogo om och började gcra tvärtom. Utan tvifvel
14

DAGENS FRÅGOR
kan hypotesens upphafsman finna någon orsak till dessa öfverraskande kastningar i människornas själslif; oss andra förefalla de emellertid så pass osannolika, att vi äro mera böjda att betvilla hela på-
ståendets riktighet.
Antagligen såsom sekundära orsaker nämner hr Lindhagen emellertid sedan mera gripbara yttre företeelser: militärbudgeterna, •jordockret>, trusterna – som därför antingen skola exproprieras eller
underkastas taxor efter medeltida mönster – •mellanhändernas profiter>, tullskrankorna, •kreditens sorgliga organisation•, som •bidrar …
våldsamt till dyrtiden• m. m., m. m. Hvarifrån hjälpen emot allt
detta skall komma, är ej fullt klart; dock ingår i programmet för
dyrtidens afskaffande äfven •en fortgående uppfostran i individuell
hygien och i social etik och rättskänsla•.
Naturligtvis skulle man göra •allmänna föreställningssättet• stor
orätt, om man betraktade herr borgmästaren jur. kand. Carl Lindhagens utläggning af dyrtidens orsaker och botemedel såsom exponent på hvad folk i allmänhet tänker härom. Men man kommer
kanske ej alltför långt ifrån sanningen, om man betraktar hans resonemang som en – låt vara betänkligt grof – karikatyr af den
allmänna uppfattningen i frågan; liksom andra karikatyrer skulle det
i så fall ge en viss föreställning om det karikerade föremålets mest
framträdande svagheter. Detta bekräftas också af andra yttranden i
samma fråga. •Truster, tullar, fackföreningar, förkortning af arbetstiden, begränsning af arbetsprestationen, jordens minskade afkastning,
befolkningens anhopning i städerna, mellanhänder, annonskostnader,
urvattning af kapital, . .. arbetarskyddslagstiftning, förfalskning af födoämnen, lagstiftning mot förfalskning af födoämnen, lyx, militära rustningar, krig, ålderdomsförsäkring, arbetslöshet o. s. v.• – sådan är
den profkarta på populära förklaringar af prisstegringens orsaker, som
en amerikansk nationalekonom, prof. Irving Fisher, meddelar.
Han tillägger, att de alla äro felaktiga, utom i den mån de påverka
följande fem i sista hand afgörande faktorer: varnomsättningens storlek, penningcirkulationens storlek, penningens omloppshastighet, kreditens (i England och Amerika närmast checkväsendets) omfattning
och omloppshastighet
Detta är alltså sakens sammanhang: ingen allmän prisstegring (eller
prissänkning) – ingen ändring i hvad man kallar den allmänna prisnivån – kan förklaras genom någon ändring, hvilken den vara månde,
hos varorna i och för sig, utan sådant måste bero på ett ändrad! förhållande mellan penningar och varor. För alla penningar måste man
kunna köpa alla varor; en ökning i penningkvantiteten utan motsvarande ändring i varukvantiteten leder till alt mot hvarje penningstycke
stå färre varor- •penningvärdet sjunker> eller •(varu -)priserna stiga•.
Betraktar man penningen främst som värdemätare, betyder en sådan
förändring, att allting mätes i ett ändradt mått; och om penningvärdet sjunker, måste alltså varuprisernas allmänna nivå stiga, alldeles på
samma sätt som temperaturen uttryckes i höjdt gradtal i samma
stund man öfvergår från Reaumur- till Celsius-termometern.
15
DAGENS FRÅGOR
Om dessa enkla principer torde enighet råda bland alla national·
ekonomer, som öf,·er hufvud taget äro att räkna med i teoretiska
frågor. Och redan denna barnalärdom är tillräcklig för att röja ur
vägen nio tiondelar af de vanliga resonemangen om prisstegringens
orsaker. Detta gäller äfven sådana förnumstiga och kvasi-vetenskap·
liga förklaringar som de hvilka söka orsaken i fördyrade produktionskostnader, t. ex. på grund af börjande brist på åkerjord eller
kol eller malm. Ty t. o. m. om man skulle tänka sig, att på grund
af dylika eller andra orsaker alla varor skulle kräfva – låt oss säga
– en half gång till så mycket arbete för att framställas som förut, så
skulle detta ej höja priserna ett enda steg, om man blott icke tänker
sig den samlade varukvantiteten förändrad härigenom. Fortfarande
skulle nämligen då en oförändrad penningkvantitet stå emot en oförändrad varukvantitct, och för hvarje penningstycke skulle man därför
få hvarken mer eller mindre än förut. Verkan af en sådan förändring i produktionens förutsättningar skulle i stället bli en nedgång
i timpenningen med en tredjedel, så att man på 12 timmar skulle
förtjäna lika mycket som förut på 8 – liksom man ju enligt antagandet också skulle behöfva 12 timmar fiir att framställa hvad som
förut tagit 8. Hela detta exempel, som ej har det minsta med verkligheten all skaffa, vill blott visa det orimliga i alla förklaringar af
den allmänna prisstegringen såsom förorsakad af ändringar i produktionen eller öfver hufvud hos varorna oberoende af förhållandet till
penningarna.
När vetenskapsmånneo skola öfverga härifrån till att anvisa dc olika
faktorerna deras plats i orsakssammanhanget, försvinner visserligen
enigheten ; och särskildt kreditvåsendcts inverkan på prisnivån, hvilken
för hr Lindhagen är en så enkel sak, hör till nationalekonomiens
mest svårutredda problem. Om sålunda någon fullt enhetlig åskådning på området icke finnes, kan man likvftl utan all tvekan såga så
mycket, att den på <le sista 17 åren ofantligt ökade guldproduktionen
är en af de viktigaste orsakerna till <len allmänna prisstegringen; ty
penningkvantiteten har härigenom ökats mycket starkt och därmed
icke blott kvantiteten metallmynt utan äfvcn hvad man kunde kalla
•kreditens kvantitet •. Ännu 1896 var världens årliga guldproduktion
endast 300,000 kilogram, och 1911 ha<le den hunnit öfvcr 700,000 kilogram. Dftrtill kommer kreditväsendets utveckling och den ökade •omloppshastigheten », som innebår att hvarje penningstycke hinner utföra allt flera transaktioner mellan år och dag, framför allt beroende
därpå all dc många individuella kassorna alltmera ersättas af bankernas
kassor, där· ctl mindre belopp, relativt taget, kan ligga inne, emedan
in- och utbetalningarna i så hög grad ta ut hvarandra. Hvarjc penningstycke hinner alltså köpa så mycket flera varor, och detta verkar
tydligen alldeles såsom en ökning i penningens kvantitet. Emot allt
detta svara inom jämförelsens arHira led blott varornas ökade kvantitet och – prisstegringen.
Dessa förhållanden :isk:idliggöras genom vidstående från Irving
Fisher lånade (närmast aml·rikanska förhållanden åsyftande) bild af
16

DAGENS FRAGOR
en våg. På vågens vänstra
sida (penningsidan) finns kvantiteten reda penningar eller
guld a!bildad som en pung och
checkmedlens kvantitet afbildad som en banks kassabok ;
afstån<let från vågens stötlpunkt är för båda uttrycket
för deras omloppshastighet
Alla dessa faktorer måste nu
uppvägas af vågens varusida;
och i den mån varukvantiteten, afbildad som en korg med
en mängd olika varor, i sitt
ursprungliga läge ej förmår
göra det, måste den skjutas
allt längre ut på vågarmen.
Och denna förskjutning är
just uttrycket för prisstegringen. Som man ser vid en
jämförelse mellan 1896 och
1911, har varukvantiteten stigit från 191 till 413 milliarder;
men guldkvantiteten, •checkkvantiteten~ och bådas oroloppshastighet ha stigit så
mycket mera, att varukorgen
måst skjutas ut från 60 till
102 på skalan – prisnivån
skulle ha stigit med två tredjedelar. Hur ovissa en hel
del af dessa siffror än äro,
ger bilden dock en föreställning om prisstegringens verkliga orsaker.
Kommer prisstegringen att
fortfara? Därom bör man
helst akta sig att profetera.
Hufvudfaktorn är nog fortfarande guldproduktionens ökning, och därom vet man ju
intet med säkerhet. Just under de sista par tre åren har
guldproduktionen giort vissa
krokar i ärtåkern; det är
blott den viktigaste produktionsorten, Transvaal, som
17
DAGENS FRÅGOR
visar en tämligen jämn stegring, öfriga produktionsorter förete närmast stillastående eller tillbakagång. Skulle guldproduktionen upphöra alt växa eller rent af gå tillbaka, såsom på 1870- och 1880-talen,
komme varuproduktionens ökning blott att motvägas af penningarnas
ökade omloppshastighet och checkväsendets utbredning – och då
skulle priserna ganska säkert igen tendera nedåt. Men förutsättningen är som sagdt mera än oviss. För öfrigt är det mycket osannolikt, att mänskligheten skulle blifva mera nöjd då – mot 1880-talets
jeremiader öfver »depressionen• och »guldbristen • äro de nuvarande
klagoropen öfver &dyrtiden• närmast obetydligheter. Det enda verkligt önskvärda är en oföränderlig prisnivå ; och den tillhör ännu helt
och hållet framtidsmusiken. Ty den kan ej tänkas utan att guldet mer
eller mindre fullständigt beröfvas sin ställning som internationellt
bytesmedel och vårdemätare, och därtill saknas hittills alla tecken.
18
DAGENS FRÅGOR
Bondetåget. När lusentals andra demonstrationståg, protest- eller
hyllningsmöten, masspetitioner och hvad det må vara för opinionsyttringar förbleknat och glömts, skall Bondetåget 1914 bevara en plats
i minnet. Alt ord, som därunder yttrades, togos till intäkt för en
s. k. konstitutionell konflikt, är en särskild sak utan direkt sammanhang med sjäirva företeelsen. Det är som meningsyttring i och för
sig, oberoende af alla försök att i !Jcstämda afsiktcr smida vapen, som
Bondet:”tgct förtjänar !Jcaktandc.
Den större eller mindre opinionsapparat, som demokratien nu för
tiden så flitigt brukar och missbrukar, har som regel alltid samma
syfte : att yrka några förmåner, begära nya rättigheler, fordra afskaffandel af hindersamma inskränkningar eller protestera mot bördor.
Variationerna i reellt innehåll och motivering liksom i själfva framställningsformen göra i längden ingen stor skillnad, och inte heller
!Jiir man mer än i allra första hugget imponerad af apparatens omfattning. I Hingden visar det sig vara en öfvcrvägandc teknisk afl’är,
om en sådan yttring samlar hundra, tusen, femtitusen eller hundratusen namn, det ena kan rätt nu vara ungefär lika möjligt som det
andra, ifall !Jlott maskineriet är i ordning och har tid alt verka.
Ty hufvudförutsättningen är, alt man begär förmåner, hvartill i alla
tider mfmniskorna varit lika villiga. l\Ien huru ofta har man sett
något större antal marschera upp och yrka ökade bördor för sig
och dc sina? Folk !Jchöfver inte vara så förfärligt egoistiska för alt
ej vara hågade för den sortens yrkanden, man vet ju, att påliigg
pläga komma vår bön förutan, och då lwn det vara klokast alt visa
litet trumpen uppsyn, så att man inte får för mycket. Hur utnött
och kraftlöst iin förmånsopincrandct blir, skall petitionerandet om
ökade bördor alltid vara lika siillsynt samt följaktligen, där det vinner större anslutning, lika effektivt.
Det är som opinionsyttring af detta sista slag Bondetåget har sin
största märklighet. Dessutom kom den från just den klass i vårt land,
som minst af alla är psykologiskt preparerad för del slaget af manifestationer. Det borde i och för sig icke ha varit lika öfverraskande,
om den entusiasm, som modern arbetarrörelse utan all fråga visat
sig kunna inpränta hos sina massor, mobiliserade dessa för något
offervillighelens uttryck. Men speciellt bondeklassen är kännetecknad
genom sin förbehållsamma betänksamhet, sin lust alt gå IJVar och en
för sig, sin ohåg att vare sig ensamma eller i massor gifva uttryck
åt något slags lifligarc k~tnslor. Att de hindren veko, och alt denna
reserverade klass ryckte fram så manstark ur sin tillbakadragenhet
till en i och för sig rätt besvärlig meningsgärd, var öfverraskande.
Rent af enastående är, att opinionen gällde ökning af de bördor,
mot hvilka bönderna stådse betraktats som alldeles sårskildt fientliga.
I den långa rad af opinionsultryck, hvarmed vi under dessa sista år
19
DAGENS FRÅGOR
så rikligen välsignats, och om hvars öfverflödande fortsättning vi kunna
ha de allra mest välgrundade förväntningar, skall sålunda Bondetåget
1914 alltid intaga en plats för sig. Att dess reella syfte var så varmt
nationellt, placerar dessutom Bondetåget i främsta ledet af de många
tecken, som angifva, att en ny tid metl fördjupad fosterländsk lifaktighet brutit in.
20

DAGENS FHÅGOR
6. 11. 1918.
Freden oeh När vftrldskl’igcts moln allt hotfullare drogo sig samframtiden. man till det kommande ovii1h·et, vägrade man i vida
kretsar i viu·t Jan1l alt tro n:lgot sådant vara möjligt – v:i r nuvarande stalsminister t. ex. tviflade som bekant en vecka före krigsutbrottet
19U alltjiimt p:\ alt krigsmöjligheten skulle kunna vara att räkna med.
De som föredroga att se lingen s:ldana dc voro och icke sådana, som
miinniskan kunde önska, att dc borde vara, framställdes både d:\ och
senare s[tsom anhängare, om icke rent af tillskyndare, af det krig,
för hvars följder för landet de ville varna. När efter tre års vitridskrig den gamla ordningen i Ryssland stö!’ta1lc samman, och en ny
förrirringcns tid i den ryska historien utan svårighet kunde varsnas
jfr Svensk Tidskrift 1917 hiift. 3) vftndc man sig åter bort ft·ån de
obehagliga perspektiven, sk:’tdade i hft nryckning »ljuset från östen
och hoppades att vårt gamla efterblirna Sverige snart skulle kunna
hinna upp den lysande förebilden. :\len ljuset från öster visade sig
snart besitt i flammorna fr:”m mordbrand och v:Hdsdåd, vidrigare och
mera hotande för vårt land och vår kultttr ån dc senaste hundra
iiren haft alt upp,·isa. Då vardt det tyst, mycket tyst kring det nya
ljuset från öster.
Nu stå vi åter inför vitridsskakande tilldragelser, och åter höras
profeternas rop, drnna gång om det kommande, varaktiga fredsriket.
Nu är det åter igen hart når brottsligt att vilja söka se tingen så-
dana dc i vet·klighelen äro och att icke vilja offra omistliga värden
för jakten efter drömmarnas åtnhlda ideal. Alt tala om att en aldrig
så god rätt alltjämt krftfvcr makt bakom för att göra sig gållande,
att våga »viiga och berftkna krigsberedskap och maktmolsättningar
efter den gamla politikens måttstock•, ja att till och med djärfvas
»röra si~ med de gamla vanliga sjömilitära och landtmilitära tekniska faktorerna •, att •sitta och kannstöpa om flottbaser och fartyg
och artilleripjäser och försvarsförbund » när man •år i färd med att
sluta en fred, bland lwars betingelser ingår ett folkens förhund och
dc militära rustningarnas nedbringande>(Göteborgs Handelstidning 10/ 10
1918), det är allljåmt för dessa samma kretsar en galenskap af ganska
kriminell art. Och åter stiga vänsterpartiernas ledare fram – under
dj up tystnad från en försagd höger – med löften att det gamla efterblifna Sverige igen skall göra ett försök att följa med sin tid och
midl i en till tänderna Yåpnad viirid snarast möjli~l göra sig af med
.’l5. Svensk Tidskrift 1918.
21
D.-\GENS FHÅGOK
något så omoraliskt och otidsenligt som resterna af vårt försvar. Det
kanske också denna gång kunde vara till mera gagn att besinna sig
en smula och söka klargöra för sig de verkliga förhållandena kring oss.
Det stora faktum vi ha att räkna med – trots det att den tyska
västfronten oaktadt alla motgångar alltjimit är obruten – är otvifvelaktigt en fullständig seger för ententen och Europas utlämnande s:”\
godt som på nåd och onåd åt de förbundna makterna. Hvilka äro
konsekvenserna häraf för oss och för Europa’!
I ögonen fallande är då först det permanenta osäkerhetstillstånd
med oanade möjligheter för nationalitetstvistcr, som hotar att uppst:”i
genom de extrema nationalitctsidecrnas seger öfver de historiskt gifna
staterna. I och med att Donaumonarkien sönderfallit, ha dc idylliska och fredliga Balkanförhållandcna Hyttals upp i hj:lrtat af Europa. Den af Donaumonarkiens statsmän allt ifrån den äldre Andrassy fruktade nyscrbiska storstat, i hvars händer hegemonien på
Balkan kommer att falla, håller rectan på att födas. Man torde kunna
utgå från, att denna nya strandägare vid Adriatiska hafvet komme1..
att bereda en tämligen minimal glädje åt den heliga italienska egoismen, äfven om i enlighet med det italienska konnogarikets traditioner dettas nederlag på slagfälten synas komma att krönas med en
segerfred. Det fordras heller ingen vidtsväfvande fantasi för att tänka
sig den lyckliga samrnanlefnaden mellan det segerdruckna, moderna
Ny·Serbien och dess öfriga grannar enkannedigen Bulgarien och
Ungern. De hUlnana och tillmötesgående former, som nationalitetssträfvandena serlan gammalt tagit i denna del af viirlden, garantera
otvifvelaktigt en framtid af ostördt lugn och lycka under den amerikanska nationalitetslinjalens hägn.
För sämjan mellan de u1· det sammanstörtade Ryssland framgån;:na
randstaterna Polen, Ukrajna och Litauen har den föregående historien knappast sörjt på ett tillfredsställande sätt; och den fredliga
öfvertalningen är tydligen ett medel att öfvcrtyga grannarna om vederbörandes rältskraf, hvilket redan tycks ha fMt vika för mera handgripliga sådana. Den fredsbefordrande vcrl<an af Polens, \’:istprenssens och eventuellt det rent tyska D:mzigs utbrytning ur det tyska
riket synes icke heller alltför påt:-~glig. Och liksom om nationalitetsprincipens tillämpning ej medförde svårighPter nog, synes i rak strid
mot dessa Elsass komma att utan vidare öfverlämnas till Frankrike.
Härigenom sörjes för fortsatt friktion mellan ett af ålder krigslystet
Frankrike och ett revanchelystet Tyskland. Ty att demokratien –
om den nu håller sig i någon form – sannerligen ej utgör något
hinder för revanchekänslan, det borde väl ändå de senaste erfarenheterna ha lärt oss. Genom att ärverlämna Elsass-Lothringen till
Frankrike ha England och Förenta staterna dessutom sörjt för, all
den tyska järnindustrien beröfvas ett af sina viktigaste råvaruområ-
den. Om en besvärlig konkurrent till rättens exekutorer därigenom
förlamas, kan å andra sidan icke bortses därifrån, att de svårighetersom härigenom beredas det industrialiserade tyska riket måste inrangeras bland oroskällorna i det nya Europa.
22
DAGENS FRÅGOR
Garantien för fredens upprätthållande i denna värld af gamla och
nya motsättningar skall nu läggas i händerna på >nationernas förbund•, liksom vården af den i Wien omgjorda kartan för hundra år
sedan med kändt resultat anförtroddes åt fyrmaktsförbundet och den
heliga alliansen. Det är nu de anglosachsiska idealen, som i denna
form skola påtvingas världen; det är den amerikanska tanken som
med hjälp af den pansrade näfven nu skall utbredas öfver Europa af
ett ungt och af naturen yfverboret folk, som blifvit medvetet om sina
maktresurser, mot hvilka de fruktade tyska säkerligen voro en obetydlighet. Onkel Sam har fått smak på att städa om i den europeiska
barnkammaren; det blir säkerligen ej slut med den första storstädningen. Vi måste hoppas, och det är säkerligen alt förutse, att mot
denna förkväfning af vår gamla europeiska, på historisk grund uppvuxna och individualiserade kultur ett starkt molstånd kommer att
resas. Med enigheten inom den nya heliga alliansen blir det emellertid nog en smula bekymmersamt under sådana förhållanden.
Inom det nordeuropeiska eller kanske rättare baltiska· statssystem
vi nårmast tillhöra äro följderna för oss af Tysklands nederlag alls
icke enbart skadliea – om vi också icke få glömma hvilka faror
den förlorade europeiska jämvikten innebär äfven för vårt land –
medan det storryska väldet, som vi väl kunna hoppas, åtminstone
för en ganska lång framlid krossats. Genom den definitiva regleringen af Danmarks mellanhafvanden merl Tyskland, hvilken väl får
anses föreslående, har en friktionsanledning bortfallit. En lösning af
Ålan<lsfrägan i enlighet med våra intressen har väl äfven genom det
nya läget åtminstone ej försvårats. Och hvad slutligen förhållandet
till Finland angår, synes den orientering åt Sverige, som genom vår
koalitionsregerings svaghets- och förvirringspolitik äfventyrades, åter
möjliggjord – alltjämt under förutsättning alt vi verkligen vilja tillvarataga vÅra framlidsinlressen. Där ligger för visso vår utrikespolitiks kanske viktigaste uppgift.
Men från östra sidan af Östersjön hotar också vår för närvarande
största fara. Därest Ryssland åter skulle konsolideras antingen i sin
nuvarande bolsjevikiska form eller efter inträdd reaktion mot revolutionen, kommer gifvetvis Finlands själfständighet och lagbundna utveckling och dfu·med ett vitalt svenskt intres;;e i den allra största fara.
Ett försvagadt Tyskland lärer hvarken kunna eller vilja ännu en gång
åtaga sig Finlands värn mot österns laglöshet eller organiserade barbari. England och Amerika ha att räkna med sina politiska och
ekonomiska intressen i Ryssland och torde väl knappast ha alltför
mycket till öfvers för en impopulär småstats kamp för sjiilfbestämmelserälten, äfven om de komma att finna det opportunt att ej vägra
den finländska staten sitt erkännande. Kommer så till, att de forna Ostersjöprovinserna i sin hjälplöshet synas alltmera dragas tillbaka till
den stora ryska modersfamnen, en utveckling som icke kan vara
annat än olycklig för Sverige och som vi borde med de medel som
stå oss till buds på allt sätt motverka.
Men bakom allt detta tornar upp sig på himlen moln, som före- 23
·—- . – – ··—~
DAGJ<::’\S FHÅGOH
b:ida den i nånaranlic stund största faran för oss och för Europa,
nämligen den utbredning ar laglöshet, v:Hd, mord och brand, som uneler
bolsjevismens namn följt i det genom ententemakternas omedgörlighet öfvcr brislningspunl~ten förliingda krigets spår. Endnst den inskränkta fannlismen J;an h~iri se segern för nagot visst, bestftmdt idesystem, någon gcnomliinkl uppfallning af hur samh:-dlet biir ordnas för
att kunna uppfylla Yissa sociala eller eliska kraf. Del itr helt enkelt dc
primitiYa, enkla lustarna hos mitnniskan, som brutit sig lösa och som
hota mycket mindre det nuyarande ekonomiska systemet i1n själfYa
grundvalarna fö1· allmänsklig kultur. Niir statsbanden lossna, kommer
lag :itcr alt silta i spjutslångs i1nda. I Ostcrrikc, i Ungrrn och p:”t
Balkan slå E1goma mol skyn. .\ll till <less rälla mått uppskalla bolsjeYikfaran f<-lr Tyskland fu· knappast möjligt, men all den finns dftr.
kan ej bestridas, och iifvcn frim Ilalien och England ha kommil olYctydiga symptom pa bolsjeviksmilla. I drt l<tnd liksom i Ytlra grannländl’r arbeta tydligen med penningar v~ilfiirscd<la, internationella krafter för en inre upplösning, som kommer all friimjas ar bl. a. Yitxandc
.lifsmedelssY:”trighctcr, men som säkerligen kan hejdas, om riksstyrelsrn med krall och först:”md vill la snkcn i sin hand.
Oeh till alla dessa upplösande krafters tji1nst sW spillrorna :tf StorHysslan<ls stalsmakt mc<l militära maktmedel af ingalunda föraktlig art.
Det föreraHer nitslan som om tiden, när lammet skall beta vid
lejonets sida, yore än s;\ liinge i\tminstone en smula afliigsen och som
om vftra •fnuulidsglada • partiledare borde söka sig mindre brännbara
medel i sin politiska verksamhel iin nedrifnmdet af del slöd för
sYensk statsmakt utåt och inåt, som ligger i svensk hiirsmakl.
24

DAGENS FRÅGOR
Bolsjevismens Det låter nästan som en saga ur Tusen och en natt
ideer. detta, att några fattiga litteratörer utan förbindelser
och inflytande, från sin landsflykt i någon schweizisk stad eller
New Yorks Ghetto, plötsligt finna sig som inneharvare af •maktens
fullhet• i ett af världens hittills mäktigaste riken, i tillfälle att där
realisera sina spekulationer öfver idealsamhället och att till och med
öfva inflytande på världens politiska utveckling i en af de våldsammaste kriser denna genomgått — om också knappast i den riktning
de själfva afsett. Utopier äro vi ju ganska vana vid och äfven vid
mera blygsamma ansträngningar att förverkliga dem, men ett försök
i denna väldiga skala är onekligen ett rekord också i den underliga
tid vi nu genomlefva. Det lider intet tvifvcl, att de bolsjevikiska
Iedarne med alla sina fel i öfrigt ingalunda äro de afgrundsandar,
hvilka deras belackare af olika läger vilja utmåla dem såsom; de
söka uppenbarligen helt enkelt efter bästa förmåga genomföra punkt
efter punkt det program för idealsamhället, hvilket framkommit inom
de ryska emigrantkretsar, som sedan gammalt utmärkt sig för en
frodighet i spekulationer öfver samhällsformerna och ett fantastiskt
konsekvensmakeri, som lär vara ett för det slaviska kynnet karakteristiskt drag och som icke mildrats af dc judiska inslagen i de
ifrågavarande kretsarnas personliga sammansättning.
Hufvudstommen i den politik, hvarmed herra1· Lenin och Trotski
efter bästa förmåga påskynda upplösningsprocessen i Ryssland, år
för öfrigt icke särskildt originell. Dess väsentliga delar kunna undan
för undan återföras till den rad hufvudsakligen filosofiskt och skönlitterärt betonade franska och italienska författare – Georges Sorel,
H. Lagardelle, Ed. Berth m. fl. – hvilka utgöra eller kanske rättare
sagdt utgiorde den •intellektuella• falangen inom sina länders syndikalistiska rörelse. Dessas skrifter ha ingalunda inskränkt sig till
hvad vi här i Sverige gemenligen förstå med syndikalismen utan
representera en betydligt mycket me1·a vidtomfattande och framför allt mera kultiverad åskådning än den är böjd att tro, hvilkens erfarenhet af syndikalismen år begränsad till den andligen
synnerligen torftiga riktning, som här hemma går under samma
namn.
Den litterära franska och italienska syndikalismen är framför allt
baserad på •tånkesättet Bergson• men äfven på Regel och Nietzsche.
Den Bergsonska intuitionsfilosofien och oppositionen mot intellektualismen ha afsatt syndikalismens dyrkan af handlingen och i sista
hand af våldet såsom moralisk faktor. Viljan till handling, våldet,
skall pånyttföda en humanitär och degenererad mänsklighet. Det är
ej en tillfällighet, att ett af den teoretiska syndikalismens främsta
verk bär titeln Reflexions sur la violence.
Syndikalisternas uppfattning af sambandet mellan samhällsförhållandena och de ekonomiska faktorerna är strängt marxistisk – om
de också i andra afseenden yttra sig skäligen respektlöst om socialisternas dyrkan af Marx såsom den enda, ofelbara auktoriteten.
Hans filosofi ansluta dP- sig till i det väsentliga, hans ekonomiska
25
DAGENS FRÅGOR
teorier anse de däremot vara i väsentliga punkter oriktiga och föråldrade. Så länge produktionsmedlen äro i enskild ägo, äro alla försök
till reformer i syfte att förbättra arbetames ställning enligt deras
mening dömda till undergång. Sådana äro endast ägnade att sudda öfver
verkligheten och dess kraf, något som i grund och botten är det
enda verkligt osedliga. Klasskampen i alla dess former är därför
under privatkapitalistisk regim berättigad och moralisk. Under klasskampen mognar privatkapitalismen till sitt fall bland annat genom
uppkomsten af organ, som skola ersätta de nuvarande privatkapitalistiska samhällsformerna.
Från dessa premisser ha syndikalisterna konsekvent kommit till
ett fördömande af allt politiskt arbete inom det privatkapitalistiska
samhället. Så länge privatkapitalismen är härskande, tjänar det ingenting till att söka använda statens organ till arbetames bästa; häraf
blir endast sken och bedrägeri. Det ekonomiska är det verkliga,
de politiska formerna och det politiska arbetet äro fullständigt likgiltiga, så länge den rkonomiska grunden, hvarifrån allt i själfva verket
bestämmes, förblir densamma, förblir privatkapitalistisk. Först måste
privatkapitalismen, roten till det onda, störtas, sedan kan tirlen vara
inne för det politiska nydaningsarbetet
Skarpast har syndikalismens kritik riktats mot parlamentarismen
och demokratien i det moderna samhället, och här ha de syndikalistiska författame åstadkommit understundom betydande vetenskapliga
insatser. Robert Michels t. ex., hvilkens arbete Zur Sociologie des
Parteiwesens är .ett af de grundläggande på detta område, var
mycket nära lierad med den italienska syndikalistiska skolan. Det
parlamentariska arbetet är i bästa fall utan nytta, i de flesta fall
depraverande. Demokratien måste naturnödvändigt utlösas i •funktionarismen•. Den råa massan är endast en naturkraft, som måste
ledas i rätt riktning af den intelligenta, upplysta minoriteten. Revolutionen, hvarigenom privatkapitalismen skall kastas öfver ända och
möjligheten uppstå för ett fruktbringande politiskt arbete till arbetarklassens fromma, kan endast åstadkommas af ett fåtal ledare. Först
när den är genomförd och det privatkapitalistiska giftet aflägsnadt.
kan demokrati i någon som helst slags form komma i fråga.
Hur revolutionen skall åvägabringas och hUI- det hela sedan skall
ordnas, därom ha de syndikalistiska författame i allmänhet ej velat
närmare yttra sig; de hylla en sorts optimistisk evolutionsfilosofi:
ur privatkapitalismen utvecklar sig nödvändigt klasskampen, och ur
klasskampen lika nödvändigt de organ, som skola åvägabringa den
stora omhvälfningen och uppbära det nya sakernas tillstånd, som
skall följa därefter. Detaljerna skola sålunda ge sig själfva i praktiken, och därom behöfver man ej på förhand bekymra sig. Med
det nya industriella systemet skall eo ipso följa ett nytt politiskt
system. Hela den nuvarande administrationen med allt hvad därmed
sammanhänger skall försvinna, och med den nya ekonomiska grunden kommer ett radikalt nytt samhälle. Några påtagliga ting ha de
syndikalistiska filosoferna emellertid måst bjuda sina mindre upp- 26
DAGENS FRÅGOR
lysta anhängare, och därför ha de pekat på generalstrejken (visserligen
blott som en •abstraktion af klasskampen• och en •lifgifvande myt•,
på samma sätt som Marx’s katastrofteori eller kristendomens djäfvul)
såsom medlet för revolutionens genomförande och på de i klasskampen naturligt framvuxna fackföreningarna, »les syndicals », såsom dc
institutioner, lwilka i framtidens samhälle skola sköta såväl produktionen och fördelningen som äfven den politiska administrationen.
Detta blir den praktiska grundstommen i syndikalisternas lära ;
staten skall afskaffas, och i stället kommer ett förbund af arbetarsammanslutningar, som äga produktionsmedlen, som drifva produktionen enligt inbördes fri öfverenskommelse och som på sig få öfverlåtna de gamla staternas administrativa funktioner. Målet är sålunda
ett slags federativ kommunism, uppblandad med den gamla iden om
kooperativ produktion, som återkommit så ofta i arbetarrörelsernas
ideologi och som praktiskt utformats af exempelvis Owen under den
engelska arbetarrörelsens •revolutionära • skede. Den gamla iden hat·
nyligen i England åter upptagits såsom något extra modernt undet·
benämningen »guild socialism•.
Som en nödvändig förutsättning för att kunna kullkasta den internationella privatkapitalismen kräfves äfven, att den stora revolutionen blir internationell, annars kan resultatet i ett land iifventyras
genom hjälpen från den hotade bourgeoisien i andra länder. staten
på privatkapitalistisk grund kan för öfrigt ej väcka någon patriotism
hos arbetaren. Alla privatkapitalistiska stater äro ur arbetarsynpunkt
precis likadana; att tänka annorlunda än att hänge sig åt en chimär-.
Proletären har intet fädernesland. De syndikalistiska filosoferna äro
till sist alls icke antimilitarister af humanitära eller pacifistiska skftl,
utan uteslutande på den grund att militären i den privatkapitalistiska
staten utgör ett vapen i klasskampen, ett djäfvulskt påfund af bourgeoisien i syfte att utnyttja arbetarne mot dem själfva i klasskam pssyfte.
Redan denna lilla resumc ur den syndikalistiska skolans skrifter
ger ju en återklang af åtskilligt som händt och sagts i bolsjevismens
Ryssland och kan på grund af det onekliga sammanhang och den
enhetlighet, som ligger bakom åskådningen, äfven i denna fragmentariska form kanske bidraga till en mera allsidig belysning af ln·ad
som händt och händer där borta.
Våldets filosofi – icke alltför aflägsen från den berömda och delvis missförstådda •maktfilosofien• – har man otvifvelaktigt varit i
tillfälle att i oanad grad omsätta i den ryska praktiken ; konstituan·
tens behandling (om denna och andra händelser i samband med
bolsjevismens •storhet och förfall • se d:r Verner Söderbergs artikel i
detta häfte) ter sig ej längre uteslutande som ett utslag af vidrigt
hyckleri; den •intelligenta minoritetens• tsarism -för genomförandet
af revolutionen mot den privatkapitalistiska staten under Kerenskis
egid eller för försvaret af dess resultat mot allehanda •kontrarc\’O·
lutionära :. styggelser- har icke blott funnit sig väl till rätta i den
ryska jordmånen utan hvilar äfven på den gamla, från Vftstemopa
27
DAGENS FHÅGOH
hemförda doktrinen ; i stället för fackföreningarna, som ju varit något
tunnsådda i Ryssland och därför ej ägnade sig som grundval för det
nya samhället, ha revolutionen och världskriget själfva födt arbetaroch soldatråden, som nu skola utgöra de administrativa och ekonomiska organen i sovjetregeringens land. Denna regerings allehanda
besynnerliga dekret med deras vidlyftiga och invecklade fraseologi
kunna äfven få sin belysning från de syndikalistiska filosofernas
skrifter.
Och slutligen ha bolsjevikerna som trogna lärjungar också i verkligheten sökt omsätta den gigantiska tanken på en världsrevolution
för att säkerställa sitt nya samhälle mot onda anslag och lyckliggöra
äfven andra folk med sitt paradis – se d:r Söderbergs nyss nämnda
·artikel. Att detta försök nu misslyckats, var otvifvelaktigt ett mycket hårdt och tydligen oväntadt slag för bolsjevismen. Men hela
den tankesfär i hvilken de ledande bolsjevikerna lefva gör det ytterst
sannolikt, att det kommer att vid första bästa tillfälle återupprepas.
\’id beräkningen af dess eventuella resultat har man därvid mindre
att räkna med styrkan hos bolsjevismens ideer och ännu IIJindre med
de ledande bolsjevikernas organisationsförmåga än med förhållandena
inom de länder, som utses till speciella missionsfält.
Det är otvifvelaktigt, att arbetarrörelsen före kriget i flera af de
västeuropeiska länderna liksom äfven i Amerika befann sig i ett nydaningstillstånd – hvarom mera en annan gång – hvilket varit
gynnsamt för påverkan om icke af renodlade syndikalistiska ideer
så desto mera af mot den rådande lagliga ordningen riktade krafter.
Under kriget har nog delvis denna utveckling bragts ur sina banor,
men de magra underrättelser, som kommit från de krigförande länderna, för att ej tala om händelserna i vårt grannland Norge, synas
äfven ge vid handen, att den ingalunda afstannat. Omöjligt är därför alls icke, att på det stora världskriget kommer att följa en period,
då lag liksom i gamla tider kommer att sitta i spjutstångs ända; och
då skulle ett bolsjevikiskt centrum – om det finns kvar – åter
kunna spela en roll såsom den kallske ganska ringa kraft, som kräfves för att göra slut på ett labilt jämviktsläge inom länder, där statsmakten af en eller annan orsak råkat i upplösning.
28
DAGENS FHÅGOH
20. 6. 1921.
Den offentliga Det vore lyckligt, om någon statsvetenskapsman ville
verkssmhe- ägna sig åt uppgiften att tolka statsverksamhetens
tens utväxter. märkliga utveckling under det korta men omväh·ande
skedet 1914–1921. Fram till sekelskiftet har man en sällsynt fängslande sådan översikt, fastän med en mindre lockande titel, i veteranen Diceys Leetures on the Relation between Law and
Public Opinion in England during the 19th Century (1905), men
uppgiften behövde fullföljas i just hans anda. Detta innebär emellertid först och främst självständighet i uppfattning gent emot alla
partidoktriner, och redan det villkoret är svårt att uppfylla.
Vad som har försiggått torde kanske kortast kunna uttryckas så,
att staten förlyft sig på sina uppgirter. Under kriget, särskilt under
dess första skede, var det faktiskt otroliga saker staterna förmådde
åstadkomma. Stödda på en effektivare förvaltning än de någonsin
i förgången tid haft till sitt förfogande och i de krigförande länderna
lyfta på en våg av patriotisk offervillighet och hänförelse, i de
neutrala åter stödda av individernas känsla av maktlöshet inför det
väldiga skådespelet, grepo regeringarna, genom sina tillfälliga eller
ordinarie organ, in i allt upptänkligt och åtlyddes till en tid såsom
aldrig förr. Ett litet men betecknande exempel från de krigförande
länderna (närmast Tyskland och Frankrike) är inströmningen av guld
till centralbankerna i utbyte mot sedlar, som hade ett väsentligt
lägre värde, vilket sammanhängde med den nära nog fullständiga
effektiviteten i exportförbudet på guld, som i ett par hundra år hade
ansetts omöjligt att upprätthålla i något land, där guldet förlorat i
värde jämfört med andra länder. Tendensen till universellt statsingripande pådrevs av och fick samtidigt ett stöd i den mer eller mindre
socialistiska tankeriktningen, vars inverkan på lagstiftningen åt detta
håll redan Dicey för Englands del skildrat som karakteristisk i till·
tagande grad allt ifrån början av 1800-talets sista tredjedel. Det
tedde sig för människorna alltmer som det naturliga, att man .ej
hjälpte sig själv, ej byggde på sin egen förtänksamhet, duglighet, sparsamhet, utan i stället lät staten hjälpa alla och kanske närmast se
till att de slösaktiga, tanklösa och odugliga ej blevo lidande i jämförelse med sina annorlunda lottade medmänniskor. Till sist kan
man ej förbise, att själva sammanslutnings- och monopoltendenserna
29
DAGENS FRÅGOR
inom det privata näringslivet på många sätt banade väg för statens
inblandning i allt.
Men det hela fick sitt snara straff i statsverksamhetens tilltagande
oduglighet. Redan tidigt undergrävde de otaliga kristidsförordningarna
den vana vid laglydnad, utan vars hjälp staten sällan mycket förmår ; sedan medförde ovilligheten att ta konsekvenserna av penningvärdets fall i form av oförändrade reallöner, i förening med den fantastiska ansvällningen av förvaltningen, en påtaglig nedgång i ämbetsverkens kvalitet ; och till sist kommo statens affärsdrivande verk samt
och synnerligen under isen genom dessa och andra faktorer. Det
torde vara klart för litet var, att staterna tagit sig vatten över huvudet, att de ej för någon längre tid med framgång kunna allting bestyra, så som de försökte under kriget och sedan endast alltför mycket trott sig om att kunna fullfölja. Onekligen är tiden mogen för
statsverksamhetens självbesinning.
Vad som skulle behövas vore alltså något som kunde kallas förbundet för ekonomisk frihet, en organisation med syfte att stödja
alla strävanden i riktning av självverksamhet, av att man får hjälpa
sig själv och ta följderna därav, en härd för skoningslös kritik av
alla rop på hjälp från det allmänna för den ena gruppen lika väl
som för den andra, det må vara industrimän, som levat högt på
penningvärdets ödeläggelse och nu röra upp himmel och jord, emedan
denna utveckling tar slut, eller arbetare, som behöva hundratals millioner i stats- och kommunalunderstöd för att slippa revidera sina
lönekrav i enlighet med arbetskraftens ändrade marknadsvärde. Svå-
righeten är den vanliga: Arkimedes’ fasta punkt, i detta fall en tillräckligt stor och stark grupp av människor, som ha intresse eller
åtminstone sakna olägenhet av att stalskryckorna slås bort. Liberalismen borde efter sin ide vara bärare av dylika strävanden, men
den har kommit oändligt långt ifrån dem. •Kooperationen,, d. v. s.
konsumtionsföreningsrörelsen, är en kanske ännu naturligare representant därför, emedan allt detta betyder skydd för konsumenterna
mot olika producentgruppers egoistiska försök att exploatera statsmakten till sin fördel. Men konsumentrörelsens rekrytering till övervä-
gande del med fackföreningsorganiserade industriarbetare har försvårat en dylik utveckling. Säkert är, att något dylikt framför annat
göres oss behov.
I stället har man, tack vare vår ojämförligt främste bankledares
och över huvud affärsmans energi, fått något som kallar sig S katt ebetalarnas förening. Redan i själva sakens natur ligger, kan man
-säga, att den måste bli de stora skattebetalarnas förening, ty med beskattningens nuvarande mycket starka progressivitet ligger i understrykningen av skattebetalningen som grundval, att de grupper få mest
inflytande, som betyda mest i egenskap av skattebetalare. Tanken
har emellertid varit att organisera det allmänna och endast alltför
berättigade missnöjet med statens ekonomiska vanstyre för att därigenom framtvinga •sparsamhet inom förvaltningen ». l någon mån
präglas kanske detta program av de praktiska männens icke alldeles
30

DAGENS FRÅGOR
sällsynta kortsynthet. Det är icke genom att se statens affärsföretag
på fingrarna, motsätta sig alla nya anslag eller, än mindre, genom
att pressa ned ämbetsmannalönerna som man når ökad effektivitet i
statsverksamheten eller ny fart framåt i den materiella motorns nuvarande tydliga rörelse bakåt. Detta kan endast nås genom att resolut skära bort statsverksamhetens otaliga utväxter – sammanlagt
mycket större än dess friska delar – men att i stället utan njugghet
sörja för de begränsade uppgifter, utan vilka staten icke är någon
stat. Först när »Skattebetalarnes förening• blir •Förbundet för ekonomisk frihet•, är alltså något väsentligt att hoppas av dess program.
Den ifrågavarande föreningens egendomliga debut har i verkligheten
pekat i riktning av en helt annan och särskilt betänklig utvecklingstendens, med rot i föreningens utpräglat •storkapitalistiska• ursprung.
Redan ofta har här i tidskriften pekats på, att ökad statsverksamhet
sannerligen ej behöver betyda ökad garanti emot ekonomiskt eller
socialt mäktiga intressens inflytande, utan tvärtom kan leda till ökad
makt för just dessa intressen, genom deras makt över staten eller
dess ledande män. Alliansen •demokrati och storfinans • är blott
en av de många möjliga lösningarna av denna uppgift; det finnes
samma möjlighet att nå målet nästan med vilken politisk organisation som helst. Vad som behövs är däremot en statsmakt, som –
hur den eljest må vara organiserad – har sina tentakler utsträckta
överallt.
Som bekant inträffade i nu föreliggande fall, att vederbörande departementschef och generaldirektör i förening slogo upp statens järn·
vägar på vid gavel för en f. d. högre tysk ämbetsman och en styrelseledamot i skattebetalarnas förening, båda utsedda av den nämnda
föreningen; en särskild salongsvagn ställdes till dessa två herrars
förfogande, det högre trafikbefälet ålades att stå till tjänst så långt
dess tid tillät, medan Kungl. järnvägsstyrelsens motsvarande funktionärer i övriga fall finge hjälpa till. Hur ansvaret skall fördelas
i fråga om dessa åtgärder, som alla föreskrevas i ett sedermera publicerat cirkulär av statsbanechefen, har ganska ringa allmänt intresse,
medan själva faktum hör till det mer minnesvärda bland vårens
inrikespolitiska händelser.
Särskilt upplysande är därvid det avgjort skickligaste försvar för
aktionen som sett dagen, nämligen en tidningsartikel av professor
G. Cassel. Den går i få ord ut på, att icke blott kontroll från allmänheten på statens verksamhet är nödvändig utan att denna kontroll
måste organiseras i jämbredd med statsverksamhetens egen allt starkare och allt mer invecklade organisation; därför ser den ifråga·
varande artikeln i den här påbegynta aktionen gryningen till en
bättre tid. Tydligen innebär detta att svenska folkets högsta kontrollmyndighet över statsorganen delegeras till en förening under
ledning av stora skattebetalare. Ty ej kan väl någon människa med
sunt förnuft mena, att vilken förening som helst, den där vill för-.
ordna en utlänning att jämte en av sina egna styrelseledamöter granska statsföretagens verksamhet, skall få en salongsvagn och alla det
31
DAGENS FRÅGOR
ifrågavarande företagets högre funktionärer till sitt förfogande? Det
vore åtminstone ett originellt sätt att befordra ekonomi och effektivitet inom statsföretagen. Nej, skall saken kunna försvaras, så måste
det bero på att man tillerkänner denna lilla, men i fråga om sin
ledning högst inflytelserika förening rättigheter, som icke tillkomma
några som helst andra medborgare.
Inför sådana tendenser måste man med omskrivning av den kända
repliken till ärkebiskop Jöns Bengtsson Oxenstierna säga: Sverige är
ett konungarike och icke en storbank. Så betänkliga brister både
riksdag och regering förete från de mest olika synpunker, är det
likväl hos dessa statens, d. v. s. svenska folkets, högsta representanter och deras organ, som den med maktmedel utrustade och •organiserade• kontrollen av statsförvaltningen måste ligga, ej hos aldrig
så framstående privata aflärsmän utan annan hemul än deras ekonomiska inflytande.
Men hjälpen ligger i att inskränka statsverksamheten.
32

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner