Print Friendly

Dagens Frågor

Av Redaktionen | 31 december 1988


1988


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

DAGENS FRiGOR
Förakt för medsyster
E
tt av de många inslagen i Ebbe
Carlsson-affären som med säkerhet kommer att stanna länge i
människors medvetande är Anna-Greta
Leijons famösa avfärdande av Birgitta
von Otters artikel i Aftonbladet med att
”hon”, dvs von Otter, ju inte har någon
position i partiet. Hennes åsikter är således inte värda att tas på allvar!
Anna-Greta Leijons yttrande är dumt,
förmätet och odemokratiskt men intressantare. Det avslöjar i själva verket i sin
spontana äkthet den socialdemokratiska
elitens sätt att se på omvärlden. Tillhör
man inte ”rörelsen” och n!lturligtvis än finare, dess partistyrelse, arbetsutskott eller valplaneringsgrupp så är ens åsikter
ointressanta för att inte säga förkastliga.
Det är inte bara den socialdemokratiska stockholms-eliten som ser på detta sätt
på sin omvärld. Samma synsätt finns
spritt hos rörelse och fackpampar runt
om i vårt land.Hur ofta får inte borgerliga
förtroendevalda på alla nivåer uppleva att
deras åsikter och förslag möts med ett
överlägset förakt av deras (s)-märkta kolleger?
Bakom denna attityd ligger naturligtvis
alltför långa maktinnehav, som lett till
maktfullkomlighet och självöverskattning, men också en psykologisk känsla av
att det endast är socialdemokratisk politik som är ”legitim”. Det är bara de som
företräder folkets intressen. Allt annat är
egoism.
Hur passande är det således inte att
Anna-Greta Leijon ivrigt påhejad av Bo
Toresson och Ingvar Carlsson gör sig själv
till det främsta vallokomotivet för att
krossa ”egoismen”.
Lite eftertanke skulle kanske säga henne att en majoritet av svenska folket inte
röstar på socialdemokraterna och således
enligt hennes språkbruk är egoister. Liksom att bland alla de medborgare i Sverige som inte har någon ”position” men likväl åsikter finns den stora majoriteten av
hennes medsystrar. Anna-Greta Leijon
var en gång jämställdhetsminister. Hennes förakt för Birgitta von Otters inlägg
meriterar henne knappast den posten.
Bäst är om Ingvar Carlsson slipper leta
bland taburetterna.
säkerhetstjänsten
I
härvan av stora lögner och små lögner, av slingrande och nekande att besvara frågor och allmän ovederhäftighet och dåligt omdöme finns ändå en ljuspunkt. Det är den redogörelse som länspolischefen och f d byråchefen Näss gav
av säkerhetspolisens verksamhet och vad
som hänt med den. Det var han som menade, att om en främmande makt önskat
förstöra den svenska säkerhetstjänsten
kunde den inte ha gjort det mera effektivt
än Ebbe Carlsson. Detta gick in hos lyssnarna. Ebbe Carlsson arbetade ju med
stöd av justitieministern Anna-Greta Leijon. Det är hon som åtnjuter statsminister
Ingvar Carlssons fulla förtroende.
Men samtidigt var något som sades än
mera märkligt. Kanske gick det en eller
annan lyssnare förbi, så enkelt var det.
Det lät så här: ”Jag har hela min tid arbetat för nationen och inte för något parti.”
Detta måste ha varit skrämmande att höra
för vissa makthavare, för alla dem som
gjort tvärt om,för dem som arbetatför sitt
eget partis maktinnehav och därmed för
sig själva. De vet naturligtvis att gammal
ämbetsmannatradition i Sverige varit –
och är lyckligtvis ännu på lägre nivåer än
de högsta – att obrottsligt hålla sig till lagarna. Ambassadör Lidboms tes att lagarna är till för partiets bästa och att man kan
bortsefrån dem om man t ex är justitieminister, är naturligtvis ett stöd för regeringen och maktjuntan, men alldeles smakligt
kan det just nu inte vara att tillhöra den.
Hur känslig man är på högsta ort framgick omedelbart. Utrikesminister Sten
Andersson återgick till den aldrig glömda
partisekreterareterminologin och sitt
misstänkliggörande av säkerhetstjänsten.
Nu riktade han ett direkt, ursinnigt angrepp mot den. Att han valde att anklaga
den del av tjänsten, som Näss inte tillhörde, betydde bara att det gick lättare att dra
in mordet på Olof Palme i blickpunkten.
Varför denna vrede?
Svaret är att Olof Palme lekte med tanken att säkerhetstjänsten skulle direkt underställas regeringen.Men han var intelligent och han förstod, att han själv kunde
styra den i alla fall då han så ville. Sten
Andersson däremot satte sin lit till den utredning om säkerhetstjänsten, som letts
av just Lidbom och som väntades komma
fram till det resultat som Andersson önskat och väntat. Men Lidbom såg sig föranlåten att ha en annan mening. För Sten
Andersson var detta ett smärtsamt bakslag: säkerhetstjänsten har behållit sin rättighet att tjäna landet. UD kommer fortfarande att se sig tvunget att se till att vissa
tjänstemän i vissa ambassader får lämna
landet, om de sysselsatt sig med för oss
skadlig verksamhet. Hur många tror att
Sten Andersson och Pierre Schorri i för- 271
ening hade behövt handla på samma sätt
om de haft säkerhetstjänsten under sin
egen kontroll?
Ett moraliskt sammanbrott
S
venskt rättsväsen har denna sommar drabbats av en kris utan motstycke. Groteska förhållanden inom
den högsta ledningen för landets rättsvä-
sen har kommit i dagen. Kronan på verket
sattes – hittills – när ambassadören, f d
hovrättsrådet Carl Lidbom, ordförande i
utredningen om SÄPO, förklarade att
Anna-Greta Leijons grundlagsstridiga rekommendationsbrev till Ebbe Carlsson
var en ”skitsak”. Tala om att sätta bocken
till trädgårdsmästare!
Det moraliska sammanbrottet har
kommit smygande. För var och en som
följt utvecklingen inom vårt rättsväsen
har det i åratal stått klart att något höll på
att gå på tok. Att det\ socialdemokratiska
regimen börjat nonchalera elementära
rättssäkerhetskrav och självklara moraliska hänsyn i sin kamp för att till snart
sagt varje pris behålla makten har blivit
alltmer uppenbart.
Politiken har sina skyddsnät, och en
hänsynslös regim kan dölja mycket av sina
felsteg. Dessbättre går det inte i längden i
ett demokratiskt samhälle med fria media. Sveriges radio och television liksom
pressen är värda all heder för att de presenterar sanningen för medborgarna.
Det första tecknet på att rättssäkerheten började svikta under trycket av reaktionerna efter mordet på Olof Palme kom
när riksåklagaren gav upp. Det hade varit
hans uppgift- före alla andra- att se till
272
att rättegångsbalkens regler följdes vid utredningen av mordet- nämligen att åklagaren skall ha ledningen av brottsutredningen. Men, som han upplyste i efterhand, han fann detta utsiktslöst därför att
polismästaren i Stockholm, Hans Holmer,
som egenmäktigt tillvållat sig diktatorisk
makt över utredningen, hade så stark förankring i regeringen. Vilken förankring?
Jo, han var, som alla andra i toppen engagerade, god socialdemokrat, ett mönster
som med all tydlighet avtecknar sig också
i Ebbe Carlsson-affären.
statsminister Ingvar Carlsson förklarade i det tal, där han för sin del inledde valrörelsen att ”Sverige är ett rättssamhälle”
och lovade att socialdemokraterna skulle
”medverka” till att landet skall så förbli.
Ordvalet ”medverka” betecknar inte nå-
got löfte om storslagna insatser. Det är
nog bäst för rättssamhället om socialdemokraterna får ”medverka” från en blygsammare ansvarsställning än den de nu så
illa förvaltat.
skattefinansierade löntagarfonder
D
e tre borgerliga partierna har gemensamt deklarerat att löntagarfonderna skall avskaffas om de
vinner valet den 18 september. En majoritet av svenska folket är emot fonderna.
Ändå verkar det vara en utbredd missuppfattning att endast företagen betalar
till dem.
Så är det inte. Alla arbetsgivare – även
staten, kommunerna och landstingen –
betalar den särskilda ATP-avgiften på
0,2 % på lönesumman. Dessutom betalar
statliga och kommunala bolag vinstdelningsskatt. Sammanlagt har stat och kommuner betalat miljardbelopp till löntagarfonderna.
1984-90 betalar t ex Postverket (exkl
dotterbolag) in 86 miljoner, Universitetsoch högskoleämbetet 42 miljoner och
Rikspolisstyrelsen bortåt 47 miljoner.
Detta sker samtidigt som regeringen under hot tvingar bankerna att ”donera”
miljoner till forskningen för att denna
saknar medel och polisen inte har pengar
nog till sin verksamhet eller modem utrustning.
sjukvårdskrisen har en komplex bakgrund. De ekonomiska resurserna är en
av flera bidragande faktorer. Landstingen
med flera hundra tusen anställda drabbas
hårt av löneavgiften till fonderna. Landstingens årliga avgifter motsvarar 8 000
starroperationer eller 2 000 höftledsoperationer. Stockholms läns landsting med
cirka 60 000 anställda har hittills betalt
över 54 miljoner till fonderna och får om
de inte avskaffas punga ut med ca 50 miljoner för 1988-90.
Totaltbetalarkommunerochlandsting
1,5 miljarder till löntagarfonderna
1984-90. Kommunernas årliga avgifter
motsvarar 5 000 daghemsplatser eller
l 200 ålderdornshemsplatser. Stockholms stad har ca 60 000 anställdaför vilka staden hittills betalt 40 miljoner i extra
löneskatt. stadens kommunala bolag hade t o m 1987 betalt närmare 40 miljoner
kronor till fonderna varav cirka 4 miljoner i tilläggspensionsavgift och resten i
extra vinstdelningsskatt. För de 16 miljoner staden betalade in 1987 kunde man
t ex fått 200 000 hemhjälpstimmar till
gamla och handikappade.
Det finns anledning tro att en än starkare opinion mot löntagarfonderna skulle
redovisas om man hade tillgång till en mera detaljerad redovisning av vad varje arbetsgivare betalade in till dem. Inom nä-
ringslivet har man rekommenderat att i
företagens årsredovisningar på en särskild rad angiva hur stor del av kostnaderna som utgöres av löntagarfondsinbetalningar. En motsvarande redovisning borde ske inom den offentliga sektorn. Det är
mycket stora belopp skattemedel som
varje år slussas till fonderna via statliga
och kommunala myndigheter och bolag.
Nygamlaord
D
et kommer allt fler nya ord in i
den socialistiska vokabulären.
Nya och nya förresten, för den
uppmärksamme läsaren med borgerliga
värderingar verkar socialdemokraternas
nya ord som en senkommen upprepning
av vad exempelvis moderatema sagt tidigare.
Ökat lokalt ansvar, föräldra- och elevinflytande, rätt att välja skola och gåvaböcker låter alltsammans som om det tagits direkt ur redan befintliga politiska
program och inte ur en ny socialdemokratisk skolproposition.
Lägger man till detta också uttalandet
att skolministern numera ser ovanstående
frågeställningar som hjärtefrågor så verkar landets elever gå en ljus framtid till
mötes.
Men nej, så väl är det inte att skolministerns proposition betyder att socialdemokraterna har tänkt om och att den mode- 273
rata skolpolitiken vunnit gehör också hos
Bengt Göransson – visserligen med flera
års inkubationstid, men ändå.
Sanningen är nog i stället den att ministern talar med två tungor. A ena sidan förledande ord om förändringar – å andra
sidan en massiv ovillighet att se till att förändringarna genomförs.
Ta till exempel statsbidragen till skolan,
den tvångströja som förhindrar det mesta.
At dem har ministern gjort mycket lite
och i propositionen är han alldeles tyst.
Bengt Göransson har talat väl om betyg också. Inte översvallande, men väl tillstått att de får finnas kvar tills vidare.
Hemläxor kan han också acceptera- nå-
got som inte alla hans politiska meningsfränder oreserverat ställer upp på. Har
dessa åsikter då avsatt några spår, mer än
just uttalandena? Knappast. Valet mellan
särskild och allmän kurs i B-språk på högstadiet avskaffas. Göransson gör ingenting.
Valfriheten är det område där amtänkandet satt minst spår. Visst är det bra
med variationer inom den allmänna skolans ram, men för att få till stånd reell valfrihet krävs att man går ännu längre. Varför inte ge fler en chans att utnyttja de fristående skolor som trots allt finns?
Det kan inte vara helt fel att undra om
inte skolministerns proposition är ett försök att skaffa fram gångbara svar i skolpolitiska frågor för att tillfredsställa väljama
i den pågående valrörelsen- men utan att
egentligen lova något.
Det borde vara tankeväckande, tycker
man, att skolministerns åsikt om vad väljarna vill ha i så mycket liknar moderat
politik.
274
Idetorka
E
var Carlsson har med all sannoliket en del egenskaper som uppskattas
om rörelsen. Han är en ihärdig försvarare och förvaltare av hela det traditionalistiska draget inom socialdemokratin.
Således hyllar han Erlander, Palme, ATP
och enhetsskolan. Han är ett barn av rö-
relsen. Han är intellektuellt fångad av rö-
relsen. Men han leder den inte.
Men väljarna lämnas inte helt i sticket.
Som alla i motsvarande position vet han
att han förväntas leda. Det finns människor som vill höra den socialdemokratiska visionen formuleras, diskuteras och
bevisas. Och i en demokrati kan det ju
dessutom vara av visst politiskt – kanske
till och med intellektuellt – intresse att
olika visioner bryts mot varandra.
Om det senare var syftet med den bok
Ingvar Carlsson nyligen givit ut kunde
han lika gärna låtit bli. Med den hurtiga
valarbetarrubriken ”Ideer som bär” och
med den pretentiösa underrubriken ”erfarenheter och tankar om framtiden” vill
-får man förmoda- statsministern ge en
ideologisk vardagskompott
Inte på en rad behandlar Ingvar Carlsson något av det som i den klassiska –
men alltid lika aktuella – ideologiska debatten har gått mot sin renässans, inte
minst i Sverige. Staten och individerna,
makten över det offentliga och över vardagen, rättsstaten; inget förtjänar den
svenske statsministerns uppmärksamhet.
statsministern har försökt förut. I Jan
Troelis uppmärksammade film sagolandet förklarade Carlsson träffande att
”even in a small country like Sweden, we
need a freedom-debate every ten year or
so”. Det var just den debatten han några
år tidigare avverkade som ”frihetsminister”, får man förmoda.
Den enskilda äganderätten, ett av de
mest uppenbara fundamenten för den
västerländska civilisationen och för demokratin som vi känner den, avfärdade
Carlsson i ett penndrag till förmån för en
marxistiskt inspirerad medborgarrätt. Inflytande över inte bara samhällets styrelse, utan framför allt över vardagens utformning, barnens uppfostran, utbildningens kvalitet, skall gå via de politiskt
valda och inte över egna ansträngningar
och egna beslut.
I sin bok, skriver Ingvar Carlsson sinoch Svenska Kommunalarbetareförbundets – tolkning av den offentliga sektoms
egen Höga Visa. Med farbroderlig ton beskriver statsministern sin och sitt partis
omsorg över alla de små i samhället, alla
de som kan förverkliga sig och sina familjer bara genom politikernas utsträckta
hand. Det är kollektivismens renodlade
ide som statsministern klär i ord. Om de
bär eller inte brukar bero på vilken sida
man står. På maktens eller människornas.
Ingvar Carlssons utsikt kan bara vara
maktens.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner