Print Friendly

Dagens frågor

Av Redaktionen | 31 december 1938


1938


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

DAGENS FRÅGOR
Den 26 april 1938.
Familjelönens I fjol vid denna tid diskuterades i press och i radio
bråddöd. med stor lidelse från bägge hållen principerna om
familjelön contra lön efter arbete. Genom konstruktionen av sitt då
framlagda förslag om provisorisk avlöningsförstärkning hade finansminister Wigforss bekänt sig som anhängare av familjelönesystemet;
hans tankegång vann i princip understöd från skilda håll – i andra
kammarens debatt om folkskollärarkårens lönereglering av bl. a. hr
Ivar Anderson, Lindskog och fröken Hesselgren med många instämmanden -, och bondeförbundet accepterade ensamt av alla partier
barntilläggen obeskurna. statstjänstemännens personalorganisationer iscensatte emellertid sin bekanta opinionsstorm mot regeringen,
och hr Myrdal fångade trots sin ställning som professionell befolkningspolitiker in denna vind och fick ett skäl att understryka sin
ibland lätt skönjbara motsättning till hr Wigforss. Finansministerns
polemiska konst visade sig icke bita på de tjänstemannamöten, dit
han inbjudits att ställa upp till »Rednerkampf». I riksdagen lyckades han dock rädda äran genom att frampressa en kompromiss, enligt vilken barnbidrag skulle utgå till mindre belopp än de föreslagna. .Även de socialdemokratiska tjänstemannarepresentanterna
accepterade denna halvlösning. I övrigt uppsköts det principiella
avgörandet till 1938 års riksdag, då 1936 års lönekommitte skulle ha
fullgjort sitt uppdrag att bl. a. utreda möjligheten att i statsförvaltningen införa behovslöneprincipen.
Alla veta, att den Herrnan-Erikssonska kommitten vid sin prövning av tanken att knäsätta familjelöneprincipen stötte på ett så
segt och starkt motstånd bland personalorganisationerna, att den
uppgav allt hopp. Inför det utsiktslösa i att driva familjelönsprincipen nöjde den sig med att såsom övergångsanordning föreslå bibehållandet i viss utsträckning av barntilläggen för de statstjänare,
som före löneregleringens ikraftträdande kommit i åtnjutande av
dylika – övergångsordningen uppfanns för att undvika, att en del
statliga befattningshavare vid den nu förestående löneregleringen
skulle lida direkt löneminskning. Finansministern har i sin på kommittebetänkandet byggda proposition förklarat, att en viss »lönedifferentiering mellan familjeförsörjare och icke familjeförsörjare enligt min mening hade varit att hälsa med tillfredsställelse», men
med hänsyn till statstjänstemännens »energiska motstånd» och i avvaktan på en lösning av »frågan om utjämning av de olika villkoren för försörjningspliktiga och andra inom befolkningen i dess helhet» har han avstått från att fullfölja sin fjolårslinje. Eftersom
intet familjelönealternativ förekommer i lönekommittens betänkande
och inga motionärer rimligen kunnat företa sig vågstycket att räkna
ut nya löneskalor, har vägen för en rationell lönedifferentiering efter
familjeprincipen denna gång spärrats.
289
Dagens frågor
]’ör vår del ha vi tidigare (1937, häfte 5) uttalat vår sympati för
familjelöneprincipen; å andra sidan inse vi väl, att spörsmålet har
flera sidor, och Arbetsgivareföreningens direktör Gustaf Söderlund
har i våra spalter (1937, häfte 7) utvecklat några av de svårigheter,
som systemets tillämpning på den enskilda arbetsmarknaden skulle
föra med sig. För dagen och i nuvarande läge sakna vi anledning
att åter ta upp problemet i princip. Några få randanmärkningar
vilja vi dock göra, när frågan för denna gång avföres från diskussionen.
För det första ha vi svårt att sätta någon lit till påståendena, att
opinionen i statstjänstemannakretsar är så deciderad som det ständigt och jämt uppgives. Antagligen finnes det en »ovägd» majoritet
för principen om lika lön för lika arbete, en majoritet som företrä-
desvis kan vara sammansatt av ogifta män och kvinnor, äldre
tjänstemän, barnlösa, barnfattiga o. s. v. Men efter alla yttranden
från ämbetsverk över betänkandet och all diskussion på sistone tror
ingen, att majoriteten är kompakt. Den missräkning, som borttagandet av barnbidrag till det s. k. första barnet utlöst, och opinerandet
för barnbidragens fulla bibehållande under provisoriet kunna visserligen till en del förklaras av besvikelse över att den definitiva löneregleringen ej generellt givit mera, men måste tolkas som om fronten vore vacklande. Det skulle icke förvåna, om statstjänstemännens
nativitetskurva kommer att visa en viss stegring före l juli nästa
år; de statstjänare, som dessförinnan sätta barn till världen, kunna
nämligen under barnens uppväxttid få c:a 2,000 kr. mera i lön än de,
som sätta barn till världen efter nämnda datum, och det kan hända, att
personalorganisationernas medlemmar i handling desavuera organisationernas officiella antibarnbidragspolitik.
För det andra måste man uttala sin förvåning över att frågan om
familjelön, barnbidrag och skatteavdrag icke kunnat lösas i ett sammanhang. Vilken uppfattning man än må ha om behovslön eller icke,
är det uppenbart dels att det ligger i tiden att stödja familjer med
barn, dels att behovslönen härvid är ett av de medel, varigenom detta
stöd kan lämnas. Befolkningsfrågan har nu diskuterats och utretts
sedan 1935, och med undantag för den semester, som de socialdemokratiska statsråden fingo för(e) valrörelsen 1936, ha samma personer
härunder oavbrutet fungerat som departementschefer i vederbörande
»befolkningspolitiska» departement. Fördelen med regeringskontinuitet skulle ju vara – har det ofta sagts – att landet förskonades från
hafset och nyckfullheten under de forna kortlivade, nervöst jäktade
minoritetsregeringarnas tid. Politiken skulle bli planmässig, vilket i
förevarande fall måste betyda, att de tre sammanhängande frågorna
utretts och framlagts på sådant sätt, att riksdagen kunnat samtidigt
pröva dem och göra ett oprejudicerat val mellan de olika möjligheterna. Varje lönereglering – helst om den· såsom den nu förestående avser att vara så definitiv som överhuvud taget en lönereglering kan vara – binder emellertid statsmakterna och försvårar
en omedelbar nyreglering. statsmakterna stå därför ej fria, när
290
Dagens frågor
barnbidragsfrågan om något år kommer före. Å ven om resultatet vid
en samtidig prövning av hithörande frågor skulle ha blivit detsamma
som man nu kan förutse, är det omöjligt att beteckna den praktiserade
tågordningen som förebildlig. När så många andra icke absolut
tvingande frågor forceras fram till riksdagen, borde även lösningen
av barnbidragsfrågan åtminstone i princip ha kunnat påskyndas utan
att den synnerligen välmotiverade löneregleringen därför behövt
anstå.
För det tredje måste det fastslås, att det ännu så länge är outrett,
om en effektiv familjestödjande politik verkligen kan åstadkommas
utan en viss differentiering av lönen i både allmän och enskild tjänst.
Solklart är, att medlen till en direkt statlig subvention till familjerna
ej ens tillnärmelsevis kunna fås via ungkarlsskatten, vare sig denna
konstrueras som en särskild skatt eller uttages genom lägre avdrag
å de ordinarie skatterna. Medlen måste tagas från allas direkta eller
indirekta skatt samt från näringslivet. Skola barnbidragen göras så
stora, att de medföra någon nämnvärd hjälp och verkligen eliminera
ofta förefintliga ekonomiska betänkligheter mot ökning av familjen,
kunna beloppen röra sig i krontal med 8 nollor. De kunna få ett
sådant omfång, att de antingen försvåra tillgodoseendet av andra
statliga behov (t. ex. försvarets, kulturens, produktionens, sjuk- och
ålderdomsvårdens) eller också frampressa starka skattestegringar
djupt ned på skatteskalan och därmed sänka även de lägre statstjänstemännens reallöner. Hr Myrdal har ännu så länge blott visat
sig som trollkarl att göra av med pengar, däremot icke att göra
pengar.
För det fjärde kunna vi ej förstå det hårklyveri, som ligger däri
att man säger nej till lön efter behov men godtager skatteavdrag,
d. v. s. löneavdrag, utmätta efter behovsprincipen. Väl kan man lätt
begripa, att statstjänstemännen- liksom alla andra yrkesutövare –
främst vilja ha sin allmänna standard förbättrad. Men deras officiella nej till familjelönsprincipen har sagts quand meme. Detta avböjande på förhand av varje principdiskussion därom ter sig världsfrånvänt och abstrakt. Det är möjligt, att behovslönen ej är mogen
att genomföras; det är även möjligt, att de praktiska svårigheterna
t. v. överväga. Men att lika lön för lika arbete rent principiellt skulle
innebära en likhet av högre moraliskt mått än familjelönens lika
levnadsstandard för lika arbete förefaller dem ofattbart, som äro
både gammalmodiga nog och befolkningspolitiskt moderna nog att
vilja göra f~miljen till det bärande i samhällslivet.
Den sjuke man- För dem, som till äventyrs i likhet med Winston
nen vid Seine. Churchill betrakta ett starkt Frankrike som något
slags hästkur i och för Europas tillfrisknande, måste de två sista
åren hava varit högst påfrestande. Efter den första folkfrontregeringens exempellösa misshushållning kom visserligen det iner moderat orienterade kabinettet Chautemps med Bonnets försiktiga och
målmedvetna finanspolitik som en lättnad. Men med tiden visade
291
Dagens frågor
de_t sig, att å ena sidan denna ministär med Blum som andra namn
alltjämt var för folkfrontbetonad för att väcka någon verklig tillit
i konservativa kretsar, medan å den andra Bonnets finansiella metoder och Delbos’ noninterventionspolitik verkade som röda skynken
på regeringsblockets vänsterelement. I början av 1938 kom så krisen:
socialisterna lämnade regeringen, och kvar stod Chautemps med en
i huvudsak radikal ministär, där Bonnet alltjämt hade säte, ehuru
han i finansministeriet efterträtts av sin meningsfrände Marchandeau.
Kabinettets verkliga underlag var så smalt, att det överallt betraktades som ett provisorium. I optimistiska kretsar hoppades man,
att det skulle avlösas av en verklig nationalregering, ägnad att i
en alltmer kritisk situation rädda spillrorna av Frankrikes finanser och europeiska stormaktsställning. En koalition från Blum till
den moderate politikern och finansexperten Paul Reynaud var en
lösning, som livligt diskuterades. Utgången blev en helt annan.
När krisen inträdde i början av mars utan att man av omsorg om
sammanhållningen inom den alltmer murknade folkfronten ens vå-
gade driva det till en avgörande votering i kammaren, blev det tydligt, att icke ens det hotande europeiska läget förmådde samla
den franska demokratins spetsar till någon manifestation av nationell solidaritet. Socialisterna ville draga in Moskvas hejdukar i den
nationella samlingen, medan Flandin, Reynauds rival inom det moderata lägret, lyckades avhålla sina meningsfränder från allt samröre med folkfronten. Det med mycken talang bedrivna spelet i
Palais Bourbons korridorer lämnade Frankrike utan regering i den
stund, då Hitler skapade Stortyskland. När efter den franska utrikespolitikens hittills största debacle krisen omsider löstes, blev
resultatet det sämsta möjliga. Den första folkfrontregeringen i nästan oförändrad upplaga, med till och med francfördärvaren Vincent
Auriol som medlem men symboliskt nog med finansministerposten
avskaffad, presenterade sig för Frankrikes vänners desillusionerade
blickar. Att denna ministär ej kunde få lämnas länge i orubbat bo,
om man skulle kunna undvika en fullständig katastrof, var tydligt
för alla. Särskilt de franskvänliga miljöerna i England råkade i den
djupaste oro, och Churchill själv skyndade till Paris för att ge goda
råd. Ater var det en samlingsministär, som tedde sig som den enda
räddningen.
Den nya Blumreg·eringen blev som väntat ej långvarig. Innan den
ännu uppnått en månads ålder, arkebuserades den av senatens radikaler med Caillaux i spetsen, sedan den först i kammaren nått den
klenaste majoritet, som folkfronten dittills lyckats prestera. Den
omedelbara orsaken till dess störtande var Blums begäran om fullmakter för en delvis högst antikapitalistisk finanspolitik. Men ett
bidragande skäl var också rädslan för att folkfronten skulle inveckla Frankrike i en yttre katastrof. Som utrikesminister hade
Blum inmönstrat den gamle salongsjakobinen Paul-Boncour. Dennes
oförfärade utfästelser till Pragregeringen och än mer hans håg till
direkt intervention i Katalonien mot den segrande Franco väckte all- 292
Dagens frågor
varliga farhågor i generalstaben och andra ansvarskännande kretsar.
Blums avlägsnande skulle äntligen lämna fältet fritt för den nationella samlingen, och som Frankrikes räddare utpekades överallt
försvarsministern Edouard Daladier, radikalernas ledare och den ende
folkfrontpolitiker, som – tack vare sitt nitiska och över partikontroverser höjda arbete i krigsdepartementet – ännu åtnjuter allmän auktoritet.
Daladier lyckades verkligen också inom kort tid bilda den nya
ministären, men ännu en gång visade den franska parlamentarismen
sin oförmåga att skapa en stark regering. Både socialisterna och
större delen av de moderata stannade utanför, och Daladier kunde
blott ställa på benen ett radikalt kabinett med två moderata medlemmar: Paul Heynaud som justitieminister samt Clemenceaus förre
sekreterare och postväsendets reformator i regeringarna före folkfrontens seger på våren 1936, Georges Mandel, i kolonialdepartementet. Basen är alltså ytterst smal. Å andra sidan innesluter kabinettet åtskilliga personer med betydande auktoritet i det borgerliga
Frankrike. Utom regeringschefen själv och de båda moderata medlemmarna gäller detta särskilt Bonnet, som efterträtt Paul Boncour
vid Quai d’Orsay, och Marchandeau, som återtagit finansministeriet
efter det Blumska intermezzot. De nämnda utgöra också stommen i
det inre kabinett, som Daladier skapat för den verkliga regeringskursens fastställande.
Det återstår nu att se, om ministären Daladier verkligen betecknar en vändpunkt i den tredje republikens stormiga parlamentariska
historia eller om den olycksaliga folkfrontpolitikens sviter ännu ej
äro helt övervunna. Tidens tecken peka ovedersägligen på en samling mittåt av Marins högergrupp, centern under Flaudin och Heynaud, radikalerna och möjligen de besinningsfullare elementen inom
socialdemokratin under den av erfarenhet och ansvar åtskilligt luttrade Leon Blums ledning. Men utvecklingen är oviss. Inom socialdemokratin finns en betydande vänsterfalang med starka försänkningar inom den mäktiga C. G. T., Frankrikes landsorganisation. Här
är oron för konkurrensen med kommunisterna i fråga om marxistisk
renlärighet den allt överskuggande drivkraften och särskilt det spanska kriget och dess fruktade, allt sannolikare utveckling till en total
nationalistseger det stora intresset. Denna riktning med sin starka resonans hos Parisarbetarna utgör en betydande svårighet för varje försök till en resonligare politik från partiets sida. Och skulle socialdemokratin alltjämt taga den av verkligheten så illa tilltygade folkfrontideologin till ledstjärna, finns det en grupp av radikala deputerade, som på grund av det franska valsättets egendomligheter ha
socialistiska röster i andra voteringen att tacka för sina mandat
och därför automatiskt dragas åt vänster. En borgerligt betonad
koalition måste därför möta stora svårigheter.
Å andra sidan står Daladiers stora anseende tack vare hans framgångsrika verksamhet för nationalförsvaret, hans rykte som en energisk och beslutsam man, som ej ryggar tillbaka för kraftåtgärder,
293
Dagens frågor
om dylika skulle befinnas nödvändiga, och regeringens avgjorda
högerfärg i jämförelse med de föregående kabinetten. Inom det radikala partiet finns även en stark utpräglat borgerlig falang med
sina sympatier högerut. Den har särskilt framträtt vid fällandet av
de bägge Blumska kabinetten. Denna riktning, för vilken namnen
Caillaux och Leon Meyer äro representativa, har bland annat goda
försänkningar inom partiets ungdomsrörelse.
Daladier har av en nära nog enhällig kammare lyckats utverka
fullmakter för sin finansförvaltning, och han har åtminstone för
ögonblicket kunnat bilägga de fruktansvärda arbetskonflikter, som
vid hans makttillträde hotade att lamslå till och med leveranserna
för det franska försvarets räkning och som utgöra ett vältaligt vittnesbörd om den franska marxismens bristande ansvarskänsla inför
fäderneslandet även i den svåraste yttre kris. Han har även skyndat
att vidtaga åtgärder för att i Englands kölvatten avveckla den meningslösa och för fransk utrikespolitik högst ödesdigra motsättningen
till Italien. Starten liksom mottagandet i utlandet; särskilt i England, har alltså varit god, och tack vare kammarens ferier har Daladier tre månader på sig för konstruktivt arbete, oberoende av den
parlamentariska komedin. Det återstår att se, om dessa gynnsamma
omständigheter skola räcka till för att åstadkomma en effektiv regeringsmakt i Paris eller om sommaren kommer att erbjuda en ny serie
av treveckorskabinett och långvariga regeringskriser, glättigt inscenerade inpå spetsarna av de Hitlerska bajonetterna. Det är att hoppas, att den franska demokratin kan uppbjuda nog självbesinning
för att förverkliga det förra alternativet. Segrar däremot det senare,
torde farsen ej komma att kunna uppföras så länge. Om avbrottet
skulle komma utifrån eller inifrån, är däremot en öppen fråga.
Kring Vita Allteftersom de europeiska diktaturstaterna inhösta den
Huset. ena framgången efter den andra och därmed öka sin
yttre och inre prestige, frågar man sig med växande spänning, huru
många demokratier som skola kunna bestå i konkurrensen. Ett är
säkert: förutsättningen är att de visa sig i stånd att frambringa
tillräckligt betydande statsmän, ty ledareproblemet är i kritiska tider,
alla teknikens framsteg till trots, en fråga mindre om skicklig propaganda än om personlig auktoritet.
Många blickar gå i detta sammanhang till Förenta staterna. Huru
mycken berättigad kritik som än kan riktas mot Roosevelt och hans
politik, kan det likväl svårligen bestridas att han vunnit en personlig
nimbus som få av hans företrädare – icke den »akademiske» Wilson,
ej heller den personligen föga aktade Harding, den löjligt uppreklamerade Coolidge eller världskrisens syndabock Herbert Hoover. Skall
det lyckas den amerikanska presidenturen att även i fortsättningen
motsvara de ledareanspråk, som vuxit fram under hans tid~ Frågan
är av intresse ej minst inför höstens val till det unionella representanthuset och till olika statliga ämbeten och korporationer. Att demokraterna fortfarande få majoritet i huset, torde stå utom allt tvivel,
294
Dagens frågor
men valen äro främst betydelsefulla som en fingervisning för 1940
års presidentkampanj.
Som många betydande statsmän är Roosevelt misstänksam mot sina
medhjälpare, särskilt om han kan ha skäl att frukta att deras stjärneglans någonstädes konkurrerar med det solsken han själv utstrålar.
Det finns bland dem knappast någon som åtnjuter hans fulla förtroende- det skulle då vara Mrs. Roosevelt – och de initierade veta
berätta, att kabinettets sammanträden äro både fåtaliga och innehållsfattiga, liksom att den beryktade »hjärntrusten» för länge sedan
upplösts, om den ens någonsin funnits till. De avgörande besluten
fattas gärna hastigt och oförberett, efter enskilda rådplägningar med
den eller dem presidenten för tillfället anser sig ha skäl att begagna.
Tillvägagångssättet har utan allt tvivel bidragit att stärka tron på
att han och ingen annan är den starke mannen i amerikansk politik.
Men när den sedvanliga åttaårsperioden lider mot sitt slut, tänker
en och annan oroligt på att successionsfrågan förblir olöst.
Låt oss kasta en blick på några av presidentens viktigaste medhjälpare! Vicepresidenten Garner är en sextionioårig politisk veteran
från Texas (han tillhörde kongressen i ett sträck från 1903 till 1933)
av synnerligen folkligt ursprung men med hela sydstatsdemokratiens konservativa prägel. »New Deal» torde ha överraskat honom
mer än de flesta saker han upplevat, men han var nog erfaren att
veta, att han ingenting kunde göra åt saken. Hans relationer till
New York-aristokraten Roosevelt präglades från början av större
yttre än inre hjärtlighet. Intima voro de aldrig, och ingen vet om
han frågades till råds ens rörande politikens huvudlinjer. Hans
uppgift 1932 och 1936 var att skaffa Roosevelt röster söder om
Potomac, och mellan valen njuter han, utom när han presiderar i
senaten, ett slags otium cum dignitate. Som presidentkandidat är
han otänkbar. Detsamma gäller, av andra skäl, finansministern
Morgenthau, en expert, skicklig både när det gäller att göra upp en
budget eller planera ett statslån och i överläggningar med bankmän
och industrichefer, men mindre framgångsrik i förhandlingarna med
kongressens ledamöter. Han saknar allmänna politiska intressen
och erfarenheter samt är dessutom allvarligt misstänkt för att vara
anhängare av gammalmodiga ekonomiska frihets- och sparsamhetsideal, t. ex. principen att budgetens utgiftssida skall stå i en viss
proportion till dess inkomstsida.
Mindre otänkbar, ehuru också föga sannolik, är utrikesministern
Cordeli Hull från Tennessee, som synes motsvara sin hemstads rykte
för ohyvlad rättrådighet. Han är blott två år yngre än Garner och
har under sin långa parlamentariska karriär bl. a. hunnit med att
lägga grunden till unionens inkomstskattesystem. Som fackminister
har han i alla kretsar sällsynt gott anseende, och ehuru många stridiga rykten gå om hans förhållande till stats- och regeringschefen
synes deras samarbete i utrikespolitiken vara tämligen friktionsfritt.
Man uppmärksammar ofta det förhållandet, att unionens första
kvinnliga kabinettsmedlem – »La Perkins» -utövar ett synnerligen
295
Dagens frågor
blygsamt inflytande, trots att hennes verksamhetsfält är arbetsministeriet, som ju står i uppmärksamhetens centrum. All emancipation till trots ha de amerikanska kvinnorna ej nått någon verkligt betydande ställning i politiken, och Miss Perkins befordrades nog främst
därför att Roosevelt i hennes person förhärligade sin egen politik
som guvernör i staten New York, där hon förestått samma departement. Många av de frågor som bort höra dit ha i stället handlagts
av inrikesministern Harold L. lekes, säkert en av regeringens mest
betydande medlemmar. Han är sextiofyra år, har fått sin akademiska
utbildning och i flera årtionden varit advokat och kommunalpolitiker
i Chicago samt därvid- med ringa framgång- kämpat för den politiska renligheten. Officiellt var han i Chicago republikan, ehuru av
föga ortodox typ. Som minister tillhör han den radikala flygeln och
bekämpar i tal och handling företagarvärldens strävanden i politiken. På sistone har hans stjärna dock något fördunklats av en yngre
radikal jurist, Robert H. Jackson, som innehar den sakligt betydelsefulla ehuru formellt blygsamma posten som »Assistant Attorney General» för trustärenden. Både lekes och Jackson väckte i början av
detta år stor uppmärksamhet genom sina våldsamma uttalanden mot
storföretagen.
Vid sidan av lekes har jordbruksministern Henry A. Wallace
nämnts som Roosevelts egen kandidat. Han är relativt ung, blott
femtio, och den bana som förde honom till unionens regering var icke
särdeles händelserik. Efter en kort universitetsutbildning i hemstaten lowa startade han en jordbrukstidning och vann som redaktör
och författare i jordbruksfrågor ett stort anseende, varav Roosevelt
drog nytta när han bildade sitt kabinett. Sedan dess har han varit
Förenta staternas Per Edvin Sköld och skickligt använt jordbrukspolitiken som hävstång i socialiseringssyfte. Varken den bittra och
ofta hånfulla offentliga kritiken eller Högsta Domstolens skepsis inför hans grundlagstolkning ha avskräckt honom från hans konsekventa strävan i riktning mot ökad statskontroll. Visserligen saknar
han erfarenhet utanför jordbruksfrågornas område, men fem års
manövrer med senatorer och kongressmän i dessa ömtåliga angelägenheter ha givit honom bättre insikter i unionspolitikens irrgångssalong än han kunnat få i något annat departement.
Tidigare ha presidenterna i allmänhet rekryterats från staternas
guvernörsstolar snarare än från företrädarens kabinett. Med New
Deal har ramen för staternas verksamhet blivit ganska trång, men
det hindrar ej, att en verkligt betydande man alltjämt har chansen
att gå denna kungsväg till presidenturen. Någon riktigt övertygande
kandidat av sådan typ finnes dock knappast ännu. Guvernör Herbert
Lehman i staten New York är helt säkert villig att även fortsättningsvis följa Roosevelt i spåren, och förre guvernör Earle i Pennsylvania
har liknande ambitioner, men deras insatser hittills skvallra mera
om anpassningsförmåga än om politisk begåvning. Men radikalismen har andra strängar på sin båge. Senator Robert La Follette
från Wisconsin, äldre son till den progressive presidentkandidaten
296
Dagens frågor
med samma namn, är nominellt republikan men trots detta en hängiven anhängare av New Deal, som också nära överensstämmer med
hans faders strävanden. Det demokratiska partiets mest framskjutne
radikale medlem är senator Wagner från New York, men såsom
född i Tyskland (Hessen) torde denne ej komma i fråga. Mayor
Fiorello La Guardia i New York City, som just flyttat från republikanerna till arbetarepartiet, kan däremot tänkas som kandidat för
vilket parti som helst. Hugade spekulanter saknas sålunda ej; frå-
gan är blott om de hålla måttet.
Kanhända blir saken dock ej aktuell 1940. Det ryktas om Roosevelt
– liksom om Coolidge – att han icke skulle ha något emot en tredje
valperiod. »Om han när tiden kornmer känner sig säker om att klara
försöket, kan ingenting hindra honom – känner han att det inte går,
kan intet förmå honom att ge sig in på det», skrev nyligen hans
gamle medhjälpare och antagonist general Hugh S. Johnson. Och
trots att man kan fråga sig om någon människa i mer än åtta år
kan uthärda allt det arbete, ansvar och ovett, som kommer :B’örenta
Staternas president till del, trots att man med American Mercury
kan hålla för mera sannolikt att Roosevelt 1940 »lämnar Vita Huset
med ett leende på läpparna och en brännande känsla av saknad, som
varar livet ut», får möjligheten att han bryter med traditionen ej anses utesluten. I varje fall har han intresse av att man tror att han
kommer att kandidera.
En annan fråga är också vad oppositionen kan ha att bjuda på.
I längden ökade republikanerna knappast sitt anseende genom att
kasta Hoover över bord 1936. Ansvaret för den ekonomiska krisen
var möjligen industriens eller bankernas, möjligen högre makters,
men sannerligen inte hans – tvärtom hade han just i fråga om den
ekonomiska politiken varit en vida bättre president än Coolidge, för
att nu icke tala om Harding. Guvernör Landon från Kansas, som
skulle »samla» partiet, lyckades inte ens samla majoritet i sin egen
stat. Men gjort kan icke göras ogjort. Hoover och Landon konkurrera nu per radio om ledningen för ett parti, vars presidentkandidat
ingendera påstår sig vilja vara och i varje fall aldrig kommer att bli.
Senator Vandenberg från Michigan – f. d. tidningsredaktör – har
säkert större chanser. Som parlamentarisk ledare har han visat sig
mycket duglig, och hans åsikter äro om icke originella så åtminstone
moderat »framstegsvänliga». Staden New Yorks åklagare, Dewey,
har förmågan att skapa entusiasm för sin person, ehuru hittills mest
med en agitation som utnyttjar detektivromanernas popularitet. Men
man kanske kan bli president på att utrota gangsters, åtminstone via
guvernörsposten.
Snarast vill det dock synas, som om republikanerna blott hade två
segerchanser. Antingen kunna de samla sig kring en kandidat som
är radikalare än Roosevelt – närmast till hands ligger det att tänka
på La Follette eller La Guardia. Det skulle betyda en peronligen
originell och dugande presidentkandidat, men en betydande förvirring i amerikanskt partiväsen. Eller också kunna de söka samarbete
297
Dagens frågor
med de konservativa demokraterna och samla sig kring en av deras
män, t. ex. senator Burke från Nebraska, domstolsreformens ivrige
bekämpare. Syftet skulle då vara att sammansmälta Nordens konservativa republikaner och Söderns konservativa demokrater till en
enhet, Maine och Vermont, Georgia och Alabama under en hatt –
en sakligt naturlig, ehuru av traditionsskäl ytterst svårgenomförbar plan.
Kanske är det väl tidigt att tala om dessa möjligheter redan nu.
Det kan dock hända åtskilligt på två år. Ett faktum är likväl, att
diskussionen i Förenta Staterna pågått i nära ett år, och att det
allmänna intresse som knyter sig till höstens val nästan uteslutande
gäller den ledning de kunna ge för gissningar om 1940. Blir presidentens kongressmajoritet oförändrad och han får hämnd på sina
antagonister från domstolsstriden, blir han svårt frestad att försöka ännu ett val. Om demokraternas konservativa element ökar
eller åtminstone håller ställningen, torde dess gunst bli synnerligen
eftersökt, vilket betyder en orientering bort från New Deal. Vinna
republikanerna aldrig så liten terräng, har Vandenberg sin chans;
gynnar valet de oberoende radikala grupperna, beredes vägen för en
progressiv republikansk kandidat. Och slutligen finnes ju alltid
möjligheten att någon i år nyvald statsguvernör kan befinnas vara
utrustad med segerhuva.
Englands Det engelska finansåret 1937-38, som utgick den 31 mars,
finanser. resulterade enligt de officiella uppgifterna i ett överskott
av inkomster över utgifter av 29 milj. pund. Inkomsterna uppgingo
nämligen till 873 och utgifterna till 844 milj. pund. Dessa siffror äro
emellertid i viss mån missvisande, i det att grunderna för vilka
poster, som skola medräknas vid balansens uppgörande, äro mer eller
mindre konventionellt bestämda.
Beträffande inkomsterna är det dock knappast möjligt att räkna
på mer än ett sätt. Den anförda totalsiffran, som innefattar bl. a.
inkomstskatt och stämpelavgifter, tullar och acciser, automobilskatter samt inkomster av postverket, statsegendomar och statliga lånefonder, var 48 milj. pund större än under föregående finansår och
närmare 10 milj. pund större än vad finansministern beräknade vid
uppgörandet av budgeten för omkring ett år sedan. Av de olika inkomstposterna visade inkomstskatten det största överskottet i jämförelse med budgetuppskattningen. stämpelmedlen däremot, som reagera för ett konjunkturomslag snabbare än inkomstskatten och som
särskilt starkt påverkas av förhållandena på börsen, inbringade betydligt mindre än som väntades för ett år sedan.
Vad som vållar en viss oklarhet på utgiftssidan är, huruvida avsättningarna till den s. k. sinking fund, som är avsedd för avbetalning på statsskulden, och de utgifter för försvaret, som bestridas
med lånemedel, skola behandlas som utgifter eller ej. I de officiella
siffrorna ingå de förra, men ej de senare. Ursprungligen hade i
budgetförslaget icke några avsättningar till en sinking fund beräk- 298
Dagens frågor
nats. Trots att dylika avsättningar, uppgående till i det närmaste
11 milj. pund, faktiskt gjorts under budgetåret, voro utgifterna 19
milj. pund lägre än de i budgetförslaget beräknade. I realiteten ha
sålunda besparingar på omkring 30 milj. pund kunnat göras, dels på
grund av lägre räntekostnader för statsskulden än beräknat, dels
till följd av att inskränkningar i utgifterna för civila ändamål, framför allt för arbetslöshetens mildrande, varit möjliga.
En särställning bland utgifterna intaga de kostnader för försvaret, som finansieras genom upplåning. För 1937-38 hade anslagits
ett belopp av 80 milj. pund för detta ändamål, men endast 65 milj.
pund togos i anspråk. Medräknas dessa utgifter vid en jämförelse mellan budgetens inkomst- och utgiftssida, erhålles ett inkomstunderskott, en underbalansering a v budgeten, uppgående till 36 milj. pund.
Det är denna sistnämnda siffra, som bör uppmärksammas vid ett
bedömande av finanspolitikens allmänna, ekonomiska verkningar.
Det nya finansåret 1938-39, för vilket finansministern skall inför
parlamentet framhigga sitt budgetförslag under sista veckan av
april, kommer att medföra avseviirda stegringar av utgifterna, särskilt för försvaret s<lsom ett resultat av upprustningens skärpning.
Enligt de siffror, som redan tillkännagivits, komma de med löpande
inkomster finansierade försvarsutgifterna att uppgå till 253 milj.
pund mot 197 milj. pund under det just avslutade budgetåret. Med
lånemedel skola dessutom bestridas rustningsutgifter på minst 90 milj.
pund mot 65 milj. pund 1937-38. De totala statsutgifterna kunna uppskattas till 1,020-1,030 milj. pund, varav sålunda 90 milj. skulle vara
avsedda att täckas med lån. Finansministern skulle alltså behöva
redovisa inkomster på 930-940 milj. pund för att kunna balansera
budgeten utan ytterligare upplåning. Frågan huruvida detta är
möjligt utan en höjning av skattesatserna vållar för närvarande oro
på många håll i England. När föreliggande häfte av tidskriften utgives, har emellertid förslaget härom redan offentliggjorts.
Trots det synnerligen goda resultatet av det just avslutade finansåret synas sålunda svårigheter möta redan vid uppgörandet av
budgeten för nu löpande finansår. På litet Hingre sikt ter sig det
statsfinansiella läget i England än mer ansträngt, särskilt om hänsyn tages till att landet just upplevt en högkonjunktur, som så vitt
för närvarande kan bedömas tydligen redan passerats. En översikt
över utvecklingen av de totala statsutgifterna samt särskilt av kostnaderna för försvaret och för statsskuldens förräntning och amortering under de sista tjugofem åren giver ett tämligen starkt intryck
av den i stort sett växande andel av nationens resurser, som staten
behövt utnyttja för att kunna tillgodose sina olika behov.
Om de totala statsutgifterna sättas i relation till den uppskattade
nationalinkomsten, som kan betraktas som en ungefärlig mätare på
det tillgängliga skatteunderlaget, erhålles för perioden 1911-14 ett
procenttal på 71/2. 1924-25 hade utgifterna stigit till 18 1/2 % av nationalinkomsten, 1929-30 var motsvarande siffra 17 1/2 %, 1932-33 närmare 21% och sist förflutna finansår 17 1/2 %. För budgetåret 1938-39
299
21- 38278. Svensk Tidskrift 1938.
Dagens frågor
kan detta procenttal approximativt uppskattas till 20 1/2. Utgifterna
för statsskulden uppgingo under förkrigsåren till1-2% av nationalinkomsten, under efterkrigsåren fram till 1932 till 8-9 % och därefter, sedan de stora konverteringsoperationerna nedbringat kostnaderna för skuldens förräntning, till 4-5 %. Försvaret krävde före den
nu pågående upprustningsperioden och bortsett från själva krigsåren omkring 3% av nationalinkomsten. För budgetåret 1937-38 hade
denna siffra stigit till 5% och för 1938-39 kan den uppskattas till
närmare 7%.
staten torde sålunda se sig nödsakad att under finansåret 1938-39
genom beskattning eller genom lån lägga beslag på omkring en femtedel av hela nationalinkomsten. Detta har under fredstid endast inträffat en gång tidigare, nämligen under depressionsåret 1932-33, då
nationalinkomsten nådde sin bottenpunkt och arbetslöshetshjälpen
krävde stora summor. Inkomstskatten utgick då liksom närmast föregående oeh efterföljande år med 5 s. per pund. De två finansåren
1934-36 behövde endast 4 s. 6 d. per pund uttagas i inkomstskatt, men de
följande två åren höjdes denna skattesats så att den för det sist förflutna finansåret åter uppgick till 5 s.
Om upprustningen under de närmaste åren fortgår i ungefiir samma
takt som hittills och om en fortsatt konjunkturnedgång minskar skatteunderlaget och framtvingar ökade utgifter för arbetslöshetens mildrande, komma de statsfinansiella svårigheterna i England säkerligen
att bliva mycket stora. Av de tre utviigar, som i så fall synas möjliga för att komma förbi dessa svårigheter, nämligen nedskärning
av utgifterna, skattehöjning och upplåning, torde den sistnämnda
vara den, som erbjuder det minsta motståndet. Men en dylik utväg
innebär givetvis ej någon verklig lösning av budgetproblemet, utan
endast en möjlighet att skapa ett mer eller mindre långvarigt uppskov med denna lösning.
När Litaneo måste I sti:illet för att beträda förhandlingsvägen ha
falla undan för Polen. dagens stormakter i två fall med ett blixtsnabbt och bedövande slag gjort upp sina mellanhavanden med svagare grannar och ställt eventuella medintressenter inför ett fullbordat faktum. Tyskland har tillämpat metoden gentemot Österrike och
Polen gentemot Litauen. Polen spelade i Vilnakonfliktens senaste
fas ett högt spel, som för några dagar drev Europa till randen av
en katastrof, men lyckades ta hem det.
Vilnakonflikten går tillbaka ända till de båda rivaliserande staternas pånyttfödelse vid världskrigets slut. Vad Litauen beträffar, måste
det kämpa för sin frihet icke blott mot Ryssland utan iiven mot Polen,
som krävde återupprättandet av 1772 års gränser och därmed också
den för Litauens politiska och andliga oberoende fördärvbringande
unionen. Endast med vapenmakt kunde Litauen värja sig mot de
polska aspirationerna, och ofta kom det till väpnade sammanstötningar i omstridda gränsområden. Från Vilna – som grundades av
den litauiske storfursten Gediminas år 1322 och som blev huvudstad
300
Dagens frågor
för den litauiska stormakten under medeltiden, men som numera är
starkt språkblandat – utgingo de första självständighetssträvandena
vid världskrigets slut. I Vilna proklamerades den litauiska statens
oavhängighet under presidium av statsmän, som ännu i dag leda nationens öden, såsom Smetona och Tubelis. I fredsfördraget med Sovjet
tillerkändes Litauen sin forna huvudstad, vilken efter polackernas
fördrivande av de sovjetryska trupperna överlämnades till Litauen.
Efter Sovjets nederlag mot Polen ryckte de polska trupperna an och
hotade den litauiska besittningen av Vilna. För att undvika öppna
fientligheter uppdrog man demarkationslinjer, vilka dock gång på
gång kränktes av polackerna. Suwalkifördraget 1920 lämnade Litauen
temporärt i besittning av det omstridda området. I direkt strid med
fördraget Hit Polen två dagar efter fördragets undertecknande besätta staden och området genom general Zeligowskis bekanta kupp.
Denna »scandale international», för att begagna Balfours ord i folkc
förbundet, ledde till att Litauen avbröt alla diplomatiska och kommersiella förbindelser med fördragsbrytaren, varjämte alla kommunikationer även i fråga om post, telegraf och telefon upphörde.
Senare ha otaliga försök gjorts att komma till rätta med problemet såväl i form av direkta förhandlingar som genom N.· F:s och
stormakternas bemedling. Det avgörande, som ambassadörskonferens
fattade 1922, gick Litauen emot men var snarare dikterat av politiska motiv och liimnade riittsfrågan utanför. Av stor betydelse för
denna var det utslag, som Haagdomstolen avkunnade 1931 på anmodan av N. F. Hiirvid erkiindes Litauen riitt att vägra att upptaga
några som helst förbindelser med Polen, förrän rättskränkningen
gottgjorts. Någon möjlighet att få hela tvisten hänskjuten till Haagdomstolen fanns icke, då Polen vid undertecknandet 1931 av den fakultativa klausulen uttryckligen hade gjort ett förbehåll för sina
mellanhavanden med Litauen.
Det var i en fast tillförsikt till sin rättvisa sak, som den litauiska
statsledningen vidhöll sina anspråk på Vilna. Den forna huvudstadens återförening med moderlandet har utgjort ett verkligt slagnummer i diktaturregeringens politik. Dagen för Zelikowskikuppen, den
9 oktober, har i alla dessa år firats som en nationell sorgedag. En
väldig organisation med omkring 100,000 medlemmar har i tal och
skrift propagerat för Vilnaterritoriets återlämnande. Ånnu så sent
som i den i år antagna nya författningen har uttryckligen fastslagits,
att Vilna är landets verkliga huvudstad. Och sedan 1920 har Litauen
låtit landsvägarna och järnvägslinjerna nere vid griinsen fritt få
växa igen.
Den fullständiga isoleringen från Polen torde icke enbart varit av
ondo för Litauens självstiindiga utveckling. Frågan är, om Litauens
spirande nationella kultur skulle kunnat motstå trycket av det polska
kulturinflytandet, som har starka rötter från unionstiden och även
i den icke obetydliga polska minoriteten inom landets gränser. I
detta fall hade kanske en nära vänskap varit mer riskabel än den
tills nu rådande fientliga stämningen. Det var säkerligen en instink- 301
Dagens frågor
tiv självbevarelsedrift, som till en del dikterade Litauens avslag
på den av Hymans 1921 utarbetade lösningen av Vilnafrågan, vilken innebar i realiteten ett återupplivande av den gamla unionen.
Vilna skulle som autonomt område ingå i det litauiska statsterritoriet, men samtidigt skulle vissa för de bägge staterna gemensamma
utrikes-, försvars- och handelsfrågor handläggas av blandade delegationer. (Förslaget avvisades också av Polen.)
Spärrandet av gränsen, som helt naturligt vållade stort avbräck
i detta hörn av Europa, utgjorde en ständig källa till irritation och
framkallade otaliga gränsintermezzon. För Polen betydde den ett
allvarligt hinder för eventuella planer på politisk och kulturell penetration av Balticum och bildandet av ett baltiskt block. Tiden
arbetade tydligen för Polen, då det orimliga tillståndet framträdde i
skarpare dager, allteftersom Europa glömde konfliktens upphov och
bakgrund.
Den latenta krisen kom till ett våldsamt utbrott i mitten av mars
under synnerligen dramatiska former. Det hade föregåtts av underhandlingar bedrivna av icke-officiella representanter – det rörde sig
i detta liksom vid liknande tillfällen förut om några grevar av
polsk-litauisk härkomst, vilka äro lämpliga som mellanhänder. Med
regeringarnas goda minne ville de sondera möjligheten att få till
stånd ett modus vivendi. Ryktesvis meddelades, att två rent litauiska
distrikt inom Vilnaområdet, nämligen Svcncionis och Druskininkai,
hade erbjudits Litauen i en allmän uppgörelse. Den inblick i den
litauiska ståndpunkten, som polackerna på denna väg fingo, bidrog
troligen till deras beslut att slå till vid första lägliga tillfälle. Ett
sådant kom snart. Samma dag Hitlers motoriserade divisioner överskredo den österrikiska gränsen, nedsköts en polsk gränssoldat, som
trängt 17 meter in på den litauiska sidan och vid den litauiske gränsvaktens anrop svarat med ett skott. De båda händelsernas samtidighet ter sig så egendomlig, att man torde kunna förstå litauernas
ihärdiga tal om provokation. Polen beslöt omedelbart att utnyttja
gränsintermezzot. Det litauiska förslaget om att utse en blandad
undersökningskommission, som skulle klarlägga händelseförloppet,
avvisades bestämt. För Polen stod uppenbart minst två möjligheter
till buds: militär ockupation eller ultimatum med stora truppkoncentrationer vid gränsen som effektiv bakgrund. För det första alternativets uteblivande har Litauen att tacka det indirekta stöd, som
Tyskland lämnade genom sitt mot Polen riktade hot att i händelse
av en polsk inmarsch omedelbart tillvarataga sina intressen i Memelområdet. Det aktiva fredsarbetet bedrevs av västmakterna, i första
hand Storbritannien. Tack vare dem avstyrdes överlämnandet av det
ursprungliga ultimatum- enligt ryska och franska källor av sådant
innehåll, att det icke ens kunde ha accepterats av en stat med de
blygsammaste anspråk på självständighet. Västmakternas uppgift
var tydligen att förmå Warszawa att stämma ner tonen och på samma
gång besvärja Kannas att falla undan. Polens ultimatum i sin slutliga form var kraftigt nog. Dc framställda kraven – etablerandet av
302
Dagens frågor
normala förbindelser – skulle accepteras inom 48 timmar. Enligt
sista punkten l>kan förslaget icke bli föremål för diskussion vare sig
i form eller sak; det gäller en proposition ne varietur. Underlåtenhet
att svara eller framställandet av kompletteringar eller reservationer
av vilket slag de vara må, betraktas av polska regeringen som ett
avslag. I sådant fall ämnar polska regeringen med egna medel tillgodose sina rättmätiga intressen.)) Härtill fogades ett formulär till
svar, som Litauen skulle fylla i och underskriva.
Utgången var tydligen given. Utan stöd av någon stormakt hade
Litauen ingen tanke på väpnat motstånd. Anmärkningsvärt är, att
icke under hela krisen några betydande litauiska truppsammandragningar gjordes vid gränsen. Regeringen gjorde allt för att hålla krigsivern tillbaka och kunde ej ta i bruk de otaliga yttringar av kampberedskap, som inströmmade från olika organisationer. Någon hjälp
utöver vad vänligt sinnade stormakter redan givit i form av på-
tryckning i Warszawa kunde icke erhållas. Det är ovisst, om uteblivandet av hjälp från Sovjet verkligen kom som en fullständig
överraskning för den litauiska statsledningen. En viss litauisk orientering mot Sovjet kan ej förnekas, men Polen har måttlöst överdrivit
dess omfattning i syfte att ge den polska aktionen sken av att i
första hand vara riktad mot det befintliga bolsjevikiska inflytandet
i denna del av Europa. I den utländska pressen vann denna Polens
uppfattning spridning, och även en känd svensk landsortstidning
trodde sig kunna meddela, att numera hade krigskolan i Kannas
stängts, då alla officersaspiranter fingo sin utbildning i Sovjet!
Det torde vara skiil att understryka att Vilnafrågan i och med den
gjorda överenskommelsen icke fått sin lösning. Ännu är den väldiga
Vilnaorganisationen verksam i Litauen, och regeringen har officiellt
tillkännagivit, att den icke uppgivit sina anspråk på området. Det
är endast det hittillsvarande passiva motståndet, som Polens ultimatum brutit ned. Det är icke heller anledning att vänta alltför stora
resultat av dc öppnade förbindelserna. I Polen förbyttes den hatfulla stämningen på en enda natt till de hjärtligaste manifestationer
av de vänskapliga känslor, man påstod sig innerst inne ha hyst för
det lilla broderfolket. Detta våldsamma omslag har verkat något
förbryllande på litauerna, som icke kunna undgå att finna Polens
metoder att skapa eller rättare sagt framkommendera vänskapliga
känslor något egendomliga.
Donauflickans Det stortyska valet fick väntat resultat. Enligt prcsbröllop. sens meddelanden ha i det egentliga Tyskland av
44,148,169 röstberättigade 43,946,423 begagnat sin rösträtt; 43,453,278 jasedlar, 425,845 nej-sedlar och 67,300 ogiltiga sedlar avgåvos. I Österrike, där röstdeltagandet var ungefär lika maximalt, ha av 4,284,795
röstande 4,273,884 röstat ja. Procentsiffrorna ja-röster voro i Tyskland 99,03 och i österrilm 99,75. Var detta förvånande~ Knappast.
Möjligen kan det ha förvånat att österrikarnas ja-röster procentuellt voro talrikare än rikstyskarnas. Med praktiskt taget 100-pro- 303
Dagens frågor
centig enhällighet, med kompakt förtröstan om framtiden godkände
de den av Hitler genomförda föreningen av de två tyska rikena. De
cirka 11,000 nej-rösterna och de 5,000 ogiltiga bevisa ingenting om
österrikisk opposition mot nazismen, de bevisa framför allt ingenting om opposition mot den stortyska tanken. Men man kan vila
ögonen en stund på dessa sporadiska, tragiska, meningslösa nej,
när man inte längre förmår betrakta förbimarschen av miljoner och
åter miljoner ja.
Undret fullbordades. I denna historiska söndagsnatt, den 10 april
1938, kunde Hitler uttala ord som inte voro befallande och manande,
inte fulla av trots, men fulla av tacksamhet och rörelse:
– Detta ä.r min stoltaste stund. Jag är lycklig!
Han stod den natten på sitt livs höjdpunkt. Som österrikare, som
tysk, som stortysk. Han stod på berget, såg ut över landet och hade
vissheten: allt detta iir mitt. Mitt tyska rike, min förverkligade dröm,
min gärning!
En sällsam bild- denne ensamme man som kom ur den grå massan, okänd och till synes obetydlig, som reste sig och spejade mot
bergets topp, som kallade på två folk så entriiget, så obetvingligt
att de med förenade krafter lyfte honom till toppen …
Ehuru flitiga utländska iakttagare gjorde upprepade men misslyckade försök att under valsöndagen finna vad de ville: påtryckning, påverkan, inskränkt eller obefintlig handlingsfrihet hos väljarna, ropa naturligtvis nazismens internationella kritiker alltjämt
att valet icke var något val. Lägger man huvudvilden vid att parlamentarismen avskaffats i Tyskland, är denna uppfattning riktig.
Men ingen tidigare folkomröstning under Hitlerregimen torde ha
givit ett så exakt uttryck för väljarnas åsikt som denna.
Någon osäkerhet om resultatet fanns i sjiilva verket· aldrig hos
Tredje rikets ledande män; endast graden av framgång kunde föranleda en viss tveksamhet. Därför den intensiva valpropagandan.
Därför anstriingningarna att övertyga de negativa och ljumma.
överhuvud hade valkampanjen och valhandlingen inrikespolitiskt
uppgiften att ge folket ny tillförsikt, handlingskraft och framåtanda,
ny tro på regimens oavlåtliga positiva verksamhet. Vad betydde f. ö.
inte själva faktum att Tyskland med sig definitivt införlivat sin
»Ostmark»~ Ett större Tyskland, Stortyskland – nationens fantasi
fick nytt stoff!
Utrikespolitiskt avsågs med valet en annan effekt. Det skulle
verka som en stor parad, i dubbelmening. En )larad mellan hakkorsfanor av eniga stortyska människor. li;n parad mot dem som sökte
göra gällande att Österrike, det feminina, våldtagits av Tyskland,
det maskulina.
Hon, Donauflickan, skulle efter den avgörande händelsen i sitt liv,
mötet med mannen, högljutt intyga, att den beundran hon kände för
sin make icke minskades av den omständigheten, att han med manlig
– i grund och botten inte oklädsam – brutalitet tvingat sig fram
till sin brud, innan förhållandet välsignats.
304
Dagens frågor
Av vem~
Kyrkan skyndade sig utdela sin v~ilsignelse. Kardinalen av Wien
lyfte genast sin vita hand till ett korstecken som snabbt förvandlades till ett hakkorstecken. Men det hela var komplicerat.
.1:<-,lickan var fader- och moderlös. Målsmännen tänkte mer på
hennes egendom och ställning i samhället iin på hennes hjärta. Därför skötte de målsmanskapet mycket bristfälligt. För det första
ville de helst se henne ogift, så att de kunde laborera med hennes
tillgångar efter eget skön. Och skulle hon äntligen giftas, så endast
med en karl som målsmännen valt med tanke på sina planer. Det
borde bl i ett tyviskt resonemangsäktenskap, diir gården och korna
och affärerna spelade huvudrollen. Kiinslor var det inte frågan om.
Men kiinslor funnos där, inte mist hos den beslutsamme friaren,
och så kom han en natt hals över huvud inhovpande genom ungmöns
fönster. Han hade kniv i stövelskaftet, ty siiker var han inte på målsmännens upvtriid ande.
Flickan hade också få.tt alltmer klart för sig, att sarmua otillräckliga
metod hade mälsmiinnen alltid använt. De hade pratat och stått i
för att få henne att tro på tjusningen i en ogift flickas tillvaro, de
hade givit henne små lån och en smula hjiilp för att hon skulle kunna
hålla sin gård någorlunda i stånd. ]\fon hela tiden var det för små
lån och för liten hjälp. Gårelen råkade i vanskötsel, fastän hon ideligen påpekade att sit kunde det inte fortsätta. Målsm~innens råd och
understöd voro holt enkelt så föga viircla, att myndlingen allt tydligare märkte, att ett sådant förmynderskap inte var av avgörande
värde fi)r en :-;jälviigande som hade det besvärligt.
Så gick det vi!lare år ut och år in. Vad skulle till sist en ensam
flicka göra mPd sådana målsmiiu’/ Hon sade ja i kyrkan högt och
tydligt den 10 april.
Denna lätt skisRerade tyrolska bondgårdshistoria illustrerar framför
allt den alltigenom haltande politik, österTikes garantimakter förde.
De upvmanade ideligen landets regeringar att hålla på friheten, de
hindrade dem rent av att hjälpa Rig själva (förbudet mot tullunionen
med ‘I’yskland), men de underliito samtidigt att vidtaga åtgärder
som medförde JHilitliya förntsättningar för sjtilvständigheten. De
ville ha så stora maktrwlitiRka fördelar som möjligt av en suverän
österrikisk stat (som !le kunde kommendera) men voro aldrig heredda
att betala den stora slant <let koRtade.
Siillsarnt 110g var det just Italien – den av garantimakterna som
inte bara svek Ostorrike utan diirtill applåderade Tysklands uvpträ-
dande – som 1984 genom sin militärvakt vid Brermer visade sig beRlutet att verkligen ta en stöt till förmån för den tyRka staten vid
Donau. Men i sjiilva verket tänkte Italien den gången mindre på
Österrike iin IH\ Rig själv och sina intressen.
Denna halva Rtormaktsympati, som i sin egoism blev alltmer
konstlad, kunde knappast stärka stiimningen inom österrikiska folket för en sjiilvRtiindig tillvaro. Det tir en av förklaringarna till
bondgårdshistoriens <lramatiska avslutning. Man kiinner sig inte
305
Dagens frågor
karsk, när man är både svag och ensam! I intimt samband härmed
stod Schuschnigg-systemets inrikespolitik, som in i det sista hoppades på London och Paris och därför mot den nazistiska oppositionen
använde maktmedel, som voro starka nog tekniskt och därför fungerade så länge våldet inte mötte våld. Men statsmaktens styrka skulle
säkerligen ha avslöjats som otillräcklig i samma stund en öppen
inrikeskonflikt brutit ut (exempelvis i samband med Schuschniggs
folkomröstning). Ty i ett sådant läge gäller det inte bara vapnen
utan uppfattningen hos männen som föra dem.
Härvidlag är det utan tvivel berättigat att säga att nazismen var
betydligt starkare i Österrike än Europa trodde och framför allt
starkare än Schuschnigg och hans Fosterländska front önskade medge.
Det låg ju i linje med Schuschniggs hela självförsvar att ständigt
göra gällande, att nazismen hade obetydlig omfattning och för övrigt skulle förlora det mesta av sin kraft, d. v. s. avradikaliseras, så
snart förhållandena i landet förbättrats. Detta måste – medvetet
eller omedvetet — ha varit en misstolkning av det faktiska tillståndet. I annat fall saknar man en annan förklaring, den allra viktigaste, till den succestämning som kom till utbrott, när anslutningen
fullbordades och när det bekräftande stortyska valet genomfördes.
Ett par förhållanden äro här av största betydelse. Man kunde på
sistone inte dra en skarp gräns mellan nazismen och den stortyska
tanken, därför, givetvis, att nazismen blivit denna tankes främste och
i Tyskland ende representant, som dessutom uppträdde med ojämförligt mycket större auktoritet än tidigare perioders stortyska politiei och de stortyska propagandaföreningarnas ledare. Vidare hade
den stortyska tanken – anslutningsiden som allmi:intysk dynamisk
föreställning – en livskraft av betydligt större styrka, av betydligt
segare konsistens än man i regel på förhand kunnat utröna.
Här synes man påträffa det allvarligaste felet i Schuschniggs
psykologiska värdering av situationen. Han förbisåg i katastrofal
omfattning den stortyska tankens vitalitet, han fördubblade detta
misstag genom att glömma, att de stortyska icke-nazisterna i Österrike automatiskt måste välja nazismen, sedan de en gång för alla
valt stortyskheten, Anschluss.
Man finner i dessa trakter av resonemanget iinnu en förklaring
till Hitlers förbluffande österrikiska framgång. Redan den motsättning, som på många håll måste ha bestått mellan sympatierna för
den stortyska åskådningen och vissa antipatier mot nazismen som
politisk livsform, ådagalägger att det i Österrike fanns ett skikt
mellan nazismen och Fosterländska fronten, ett mellanskikt av människor som icke förmått fatta bestämd ståndpunkt och di:irför voro
mottagliga för starka och målmedvetna åtgöranden.
Att detta mellanskikt hade stor omfattning berodde utan tvivel även
på den allmänna ovisshet om Österrikes öde, som rådde, på den hjälplöshet och mållöshet som måste ha bemäktigat sig llden österrikiska
människan)). Efter kriget hade hon upplevt knappt en dag, då hon
kunde säga sig: Nu ser jag klart mitt lands fria viig, den skall jag
306
Dagens frågor
vandra! Hon saknade i själva verket de viktigaste ekonomiska och
politiska förutsättningarna att lägga ut åt sig en sådan helpermanentad väg och var alltså, i den mån hon inte med inre övertygelse
deltog i Schuschnigg-regimens förtvivlade försvarskampanj, en desorienterad människa. Nazisterna hade sin ståndpunkt fast och given.
»Den österrikiska människan» tillhörde det villrådiga mellanskiktet.
Och när Hitler bröt in i landet, när gärningen kom med mannakraft och hornsignaler, med organisation, arbete och ögonblicklig
fakticitet, då drevo mellanskiktets människor bort med den nazistiska segervågen, bekymren och ovissheten dränktes i medvetandet
att livet plötsligt stabiliserats och fått riktning, den stortyska tanken utvecklade sig hos dc partipolitiskt tveksamma genast till stortysk visshet- och undret var fullbordat, jublet förklarat! De många
ljumma hade blivit inte kyligare men hetare till sinnes. Så heta
att gatubilden i Wien, Linz, Innshruck, Graz under de första märkvärdiga dagarna präglades – det hade jag talrika tillfällen att bevittna – av en måttlös gliidje, ett känslorus, en hysteri. Kraftiga
stämningsomslag ta sig kraftiga, ofta överdrivna uttryck.
De katolska templen och klostren flaggade med hakkors. .Även
kyrkans uppträdande bidrog till att öka segervågens bredd. Ty
österrikarna visste att katolicismen spekulativt och utan broderlig
kärlek missbrukat sin ställning till förmån för Schuschnigg och
hans kristna ständerstat Kyrkan erkände – så kunde det tydas –
att hennes romerska samvete inte var alldeles rent.
Fosterländska frontens män och marxisterna försvunno ur synhåll som om dc trollats bort ur en hög hatt. Också detta var för
stämningsbildningen av positiv betydelse. Ty även om ingen rimligtvis kunnat vänta motstånd mot Tysklands arme och polis (martyrposen är för smärtsam att vara lockande), var det ytterst snöpligt att konstatera, att de Schuschnigg-poliscr som på förmiddagen
beslagtagit hakkorsbindlar på eftermiddagen skyndsamt drogo dem
över ärmen.
Om det inte var en bubbla som brast, så var det åtminstone en
otillräckligt fylld ballong, som strax med läckande ventiler började
sjunka. Så föga heroisk föreföll på närmaste håll det besegrade systemets undergång – mot fonden av nazismens överallt framryckande, extremt heroiska fanborgar.
Gunnar Th:son Pihl.
Portugal och dess aske- Portugal ~ir sedan tolv år tillhaka en diktaUske diktator Salazar. turstat. Dess sympatier ha legat på Francos
sida i det spanska inbördeskriget, allra helst sedan några anarkister
vid inbördeskrigets början föga diplomatiskt hotade med omstörtning
och landets införlivande i en iberisk republik. Eljest tillhör Portugal
med sina ännu betydande koloniområden i Afrika och Asien de s. k. saturerade staterna och lämpar sig med hänsyn därtill mycket dåligt
som bundsförvant till de osaturerade. När för ett halvt år sedan den
tanken dök upp i viirldspressen, att Tysklands krav på kolonier
307
Dagens frågor
skulle tillfredsställas på Portugals bekostnad, kunde det visserligen
tyckas som om Portugal till nödvärn borde orientera sig mot Berlin.
Emellertid förklarade icke blott Hitler utan även Eden energiskt,
att ett tillgodoseende av Tysklands koloniala önskemål icke borde
ske genom uppoffring av utomstående kolonialriken. Till följd av
Edens förklaring och en liknande försäkran från det mycket aktiva
engelska sändebudet i Lissabon räddades den gamla engelsk-portugisiska vänskapen.
Denna vänskap har bestått nästan oavbrutet sedan 1294 och det
då slutna fördraget mellan konungarna Edvard och Dinez. Ur den
gemensamma engelsk-portugisiska historien må bl. a. erinras om 1703
års bekanta Methuen-fördrag angående gemensamt varuutbyte och
om den gemensamma engelsk-portugisiska fronten mot Napoleon
1808, då engelsk-portugisiska trupper under W ellingtons befäl gjorde
ett slut på general Junots ockupation – ännu hedras Wellingtons
minne lika mycket i Portugal som i England. Under åren 1814–1820,
då konung Johan VI såsom kung av Brasilien ständigt uppehöll sig
i den nya världen, var lord Beresford Portugals faktiske regent.
Restaureringen av den gamla engelsk-portugisiska alliansen är av
den största betydelse. Den är en stor seger för British Empire över
Imperium Romanum. Alliansen gör det niimligen möjligt för England att anlägga fasta marin- och flygstationer såviil på de portugisiska öarna och Azorerna som på liimpliga ställen på Portugals
kust. Redan i början av februari anlände till Portugal en manstark
engelsk militärkommission för att med portugisiska fackmän träffa
en överenskommelse om den strategiska utbyggnaden. Englands sjö-
förbindelse med Sydafrika, Indien och Australien över Medelhavet
är ju inte på långt när lika säker som tidigare. Gibraltars betydelse
har minskats, samtidigt som Italiens stödjepunkter (Sicilien, Libyen
och Mallorca) i hög grad förstärkts. Den omständigheten att Suezkanalen fortfarande är i Englands händer liksom att Haifa är en
första rangens flottstation rubbar icke det faktum, att Medelhavsrouten blivit mycket riskfull för England i händelse av krig. Den
realistiska engelska politiken, som ännu aldrig förstelnats till att
räkna med blott en möjlighet om flera möjligheter ges, har i detta läge
av de två alternativen valt det andra: utbyggande av en strategiskt
oangripbar sjöväg till Sydafrika, Indien och Australien via Atlanten.
Afrikas västkust är redan tryggad genom de starka stödjepunkterna
i Freetown och Acora, vartill kommer det snart fi.irdiga Simonstown
i Sydafrika och det nyligen invigda Singapore. Tack vare den portugisiska alliansen har England alltså skapat en även under krigstid
säker sjöroute via Portugal, Madeira och Cap Verdeöarna till Afrika
och Asien, varjämte Azorerna bilda liksom en förbindelse med Sydamerika. Även om Kanarieöarna och det spanska Marocko efter en
definitiv ]’rancoseger skulle utnyttjas för anläggning av italienska
stödjepunkter därstädes, bleve dessa dock utan betydelse, enär den
engelska flottan lätt skulle kunna avskära deras förbindelselinjer
till Italien. Det brittiska imperiet har fått sin strategiska enhet
308
Dagens frågor
stärkt, och ett hot mot dess ställning i Medelhavet är icke längre
lika farligt som vid årsskiftet. Mot bakgrunden av utvidgningen
av Englands marina niit – liksom mot bakgrunden av Italiens finansiella svårigheter – skall man se Mussolinis benägenhet att
närma sig England.
Det lilla Portugal skiljer sig praktiskt sett föga från en nutida
brittisk dominioustat. Den formella skillnaden består egentligen
blott däri, att Westminsterstatuten ej är tillämplig på förhållandet
mellan Portug·al och Storbritannien. Den engelska kronan är såsom
bindeled för Portugal ett externum, men däremot är den politiska
förbindelsen mellan Portugal och England starkare än mellan dominions och moderlandet. Den portugisiska politiken har förnuftsmässigt knappast kunnat beträda någon annan väg. På neutralitet
a la Norden har landet med sitt utsatta läge och med hänsyn till
händelserna i Spanien icke gärna kunnat tänka. En republikansk
seger i Spanien skulle inrikespolitiskt försvaga den portugisiska
diktaturen; en :B1 rancoseger skulle till följd av att axeln Rom-Berlin
utsträcktes till Spanien ha givit det lilla Portugal en alltför mäktig
granne. Diirtill kommer kolonialfrågan. England har intet territoriellt intresse av Portugals kolonier, medan ingen siikerhet ges
mot andra staters aptit.
En diktaturstat som strategisk faktor i det demokratiska brittiska
imperiet! Detta faktum kan blott irritera formella världsåskådningsfanatiker. Visserligen är Portugal en diktatur, men en diktatur som
som är betingad av den portugisiska historiens egenart. De sista 120
årens portugisiska historia är så orolig som det överhuvud taget är
möjligt: först absolut monarki med stiindiga dynastiska intriger, senare
konstitutionellmonarki med fortsatta strider och revolter från de bägge
stora partierna »regeneradorerna» (konservativa) och progressister.
1907 Joao Francos diktatur (nomen est omen), 1908 mordet på kung
Carlos och kronprinsen, 1910 konung Manuels avsättning. Aren 1910
-1926 rådde en re1mblikansk era, dock utan någon demokratisk känsla
hos den till stor del analfabetiska befolkningen. Under dessa sexton
år rasade ett allas krig mot alla; uttryckt i siffror karakteriseras
tillståndet av 16 revolutioner och 43 ministärer. Finansiellt kaos och
fullshindig sjiilvupplösning intriidde. Den 26 maj 1926 etablerade general Cannona en militiirdiktatur, som lyckades återställa ordningen.
Men det finansiella läget förblev tröstlöst. Portugal vände sig 1927
till N. F. med en bön om lån men ville icke acceptera villkoren, som
ansågos omintetgöra Portugals suveränitet. Då blev 1928 professorn
i nationalekonomi vid universitetet i Ocimbra Oliveiro Salazar finansminister. Han visade sig vara en trollkarl, som genom den allra
strängaste sparsamhet lyckades göra ett slut på deficitpolitiken.
Efter fyra år blev han ministerpresident och är i dag trots Carmona
den egentlige diktatorn.
Personligen skiljer sig Salazar från sina europeiska diktatorskolleger i nästan varje tänkbart hänseende. Han avskyr att exponera sig för publiken och föraktar hurraropen. Blott sällan visar han
309
Dagens frågor
sig offentligt. Maktens yttre sken iir honom förhatligt men maktens
realitet en religiös kallelse. I sin djupa religiositet och stora oegennytta påminner han om Briining. Salazars styrka är att han avböjer autoritära krafter, som kunna föra honom i konflikt med hans
religiösa kallelse. Hans diktatur är askes. Hans mål är, enligt hans
egna ord, att rädda det portugisiska folket från sig självt och mot
dess egen vilja. Folkomröstningars och stora majoriteters skådespel
är för honom därför överflödigt. Det är svårt att begripa, hur denne
man under sådana förhållanden kan ha tillvunnit sig den stora popularitet, som han faktiskt åtnjuter. ‘1\inker man på korruptionen
och redlösheten 1926 är dock hans till dyrkan gränsande popularitet
mindre gåtfull.
Förbättringen av landets ekonomiska läge är obestridlig. Budgetöverskotten äro intet hokus pokus som i Italien. Otaliga äro vitsarna
bland folket över Salazars drakoniska sparsamhet. Dorsch a la Salazar t. ex. betyder potatis utan dorsch. Salazars budgetplan är oangripligt solid. Visserligen framkallar inte budgetens utgiftssida
överallt samma tillfredsställelse. De militära utgifterna äro – efter
modernt recept – nästan åtta gånger större än utgifterna för undervisning och uppfostran. Analfabeternas antal iir fortfarande stort,
och lönerna nå knappt över existensminimum. Skatterna äro höga,
och efter franskt mönster uttas indirekta skatter i alla möjliga och
omöjliga fall.
I författningshänseende iir Portugal sedan 1933, då den nu gällande
författningen efter ett tidstypiskt plebiscit antogs, en ständerstat.
Varje yrkesgrupp är organiserad i en union, där arbetsgivare och
arbetare äro företrädda; flera unioner sammanföras till ett stånd.
På dessa stånd är första kammaren uppbyggd; denna kammare har
endast rådgivande befogenheter. strejker äro förbjudna, och arbetstvister regleras av ständerorganisationerna. Andra kammaren väljes enligt ett system av enhetlig rikslista, om vilken folket får rösta;
därigenom erhåller kammaren en partipolitiskt kompakt ensartad
Rammansättning. I spetsen för staten står en på sju il.r vald president
(f. n. Carmona). Ministären iir endast ansvarig inför presidenten.
Det likriktade parlamentets inflytande ä.r ringa.
En opposition finnes mot systemet Salazar. Kvantitativt icke obetydlig är den emellertid föga enhetlig: anarkistiska grupper från den
republikanska tiden finnas sida vid sida om regelriitta ehuru hemliga demokratiska, socialistiska och kommunistiska partier. Varje
fri meningsyttring är förbjuden, och preAsen redigeras efter >>systemets» order. Salazar har emellertid förklarat att åtskilliga diktatoriala åtgärder ha sin tidliga begriinsning. Sannolikt har han
större förutsättningar iin någon annan att bana väg för en ordnad
demokrati, och den nya alliansen med England har tills vidare säkerställt »Estado novo».
E. G.
310

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner