Print Friendly

Dagens frågor

Av Redaktionen | 31 december 1967


1967


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

DAGENS FRÅGOR
Finlands neutralitet
Vad det innebär att släppa in kommunister i ett västerländskt lands regering har nyligen blivit belyst i Finland. Som bekant har president Kekkonen länge önskat att kommunisterna skulle få dela regeringsansvaret, och
han genomdrev sin önskan. Ett uttalande av den kommunistiske kommunikationsministern Leo Suonpää har
avslöjat var enligt dennes och hans
partikamraters mening Finland står.
Han talade om Finlands neutralitet.
Enligt honom är denna helt annorlunda än andra länders, alltså inbegripet Sveriges. Om Tyskland eller nå-
got med Tyskland allierat land angriper Sovjetunionen, är Finland enligt
vänskaps- och biståndspakten Sovjetunionens allierade. Hr Suonpää förutsätter därvidlag en automatik, vilket
är mera än pakten själv gör. Eftersom
varje krigsfall, i vilket Sovjetunionen
kan bli inblandat, kan konstrueras som
ett tyskt angrepp, menar han att finsk
neutralitet innebär att Finland alltid
och efter Sovjetunionens bestämmande blir krigförande. Han har alldeles
rätt i att detta inte stämmer med en
västerländsk tolkning av begreppet
neutralitet.
Han tillade, att Finland bör bygga
sitt första atomkraftverk i samarbete
med Sovjetunionen, eftersom kraftverket ”producerar klyvbart material för
produktion av kärnvapen”. Han kan
knappast vara så naiv, att han tror att
Sovjetunionen skulle tillåta även ett
kommunistiskt Finland att inneha
471
kärnvapen. Meningen skulle alltså vara,
att Finland borde leverera material till
sovjetryska kärnvapen, också detta en
säregen nytolkning av neutralitetsbegreppet.
Vad president Kekkonen anser om
allt detta är ej bekant, men möjligen
bedömer man honom i Moskva så att
det är rätt betydelselöst vad han tycker. Hans ställning framgår av att han,
men inte hans socialdemokratiske
statsminister, fick inbjudan, dvs. i
praktiken order, att resa till Moskva
till revolutionsjubileet, och resan skulle företagas i sällskap med bl. a. den
ej obekante hr Simonen. Den framgår
vidare av ett annat avsnitt av hr Suonpääs uttalanden. Denne framhöll, att
hr Kekkonen sitter på sin post tack
vare kommunisternas stöd och att han
också gjort vad dessa väntat av honom som president. Det är långt gånget, och det måste kännas bra hårt för
presidenten att få denna klapp på
axeln av en utom i fråga om partitillhörigheten obetydlig medlem av hans
regering. Men fråga är om inte hr
Suonpää i detta fall råkat säga något
som är sant.
Ekonomisk revisionism
i Sovjetunionen
Sovjets ekonomiska politik under de
senaste åren har genomgått en märklig utveckling och på många områden
sprängt doktrinens ram.
Den ännu ej avslutade förvaltningsreformen inom industrien innebär flel 472
ra avvikelser från doktrinens principer. Vinsten som mätare på produktionseffektiviteten, industriens hänsynstagande till marknadens behov,
marknadsbegreppet i sig självt och införande av kapitalamortering och ränta enligt den klassiska ekonomiens
principer strider i själva verket mot
kommunismens ekonomiska struktur
och målsättningar enligt den marxistisk-leninistiska läran.
Visserligen förnekar de ideologiska
auktoriteterna i Sovjet att landets nuvarande ekonomiska politik alltmera
lånar kapitalismens institutioner. Förnekandel bygger dock så gott som uteslutande på argumentet, att om dessa
institutioner tillämpas i Sovjet så förlorar de automatiskt sin kapitalistiska
prägel.
Regimens s. k. konsumtionslinje, baserad i stor utsträckning på industrireformen, har skapat en standardhöjning, och denna process kommer av
allt att döma att fortsätta. Tillgången
på konsumtionsvaror har ökat, och kö-
parna har fått möjligheterna att välja.
Detta enkla faktum har skapat förutsättningar för utveckling av en rad
servicegrenar. Allt flera lättsålda varor kräver förbättrad distributionsservice såsom marknadsstudier, anpassning till den lokala efterfrågan, effektivare service i butikerna m. m. ökad
tillgång på varaktiga konsumtionsvaror kräver ökad service för dessa
varors underhåll, reparationsverkstä-
der, reservdelsdistribution och dylikt,
vilket ej kan organiseras inom produktionsanstalterna.
standardhöjningen höjer också kraven på kvaliteten på de kollektiva utspisningsställena, bostäderna, transportmedlen och inom idrotts- och kulturlivet. Införandet i år av fem dagars
arbetsvecka har kvantitativt sett fördubblat befolkningens Jlretentioner
och skapat ett läge, då fortsatt standardhöjning är omöjlig utan uppbyggande av ett effektivt och mångsidigt
servicesystem.
Det alltmera våldsamma behovet av
service kan inte tillgodoses på den
gamla ekonomiens bas. Befolkningen
samverkar spontant till utveckling av
olika tjänsteföretag, tillkomna på privata initiativ. Regimen är nödsakad att
tolerera detta. Det är första gången i
Sovjetunionens historia som partiet
och regeringen erkänner behovet av
utveckling av servicesystemet som
självständigt fenomen. I sina skrifter
varnade Lenin för alla slags fria yrken och sysselsättningar; följden av
dem blir, sade han, uppkomsten av en
ny klass av självständiga småföretagare. Dessa strävar efter att bilda en
ekonomisk opposition mot systemet
och driver den ekonomiska utvecklingen i kapitalistisk riktning. Utvecklingen av servicesystemet kräver en
ännu större kompromiss med doktrinens principer i revisionismens tecken än vad fallet är med industrireformen.
Toppen av ”förräderi” mot doktrinen är regimens sträiVan att införa vetenskaplig arbetsorganisation inom
produktionsföretagen i löpande bandets tecken, dvs. taylorism.
Lenin utdömer på bestämdaste sätt
all sorts vetenskaplig arbetsorganisation och taylorism som ett system som
leder till fysisk och psykisk degenerering av arbetarna. Revisionismen,
dvs. avståndstagandet från doktrinens
ekonomiska principer, är på denna
punkt mest skriande. Märkligt nog mö-
ter man dock inte i pressen några som
helst invändningar från dogmatikernas sida mot den uppenbart revisionistiska ekonomiska politiken. De renläriga försvararna av kommunistsystemet nöjer sig istället med fördömande av de västerländska röster, som vå-
gar dra de rätta slutsatserna av den
nuvarande ekollomiska utvecklingen i
Sovjet.
I dåligt sällskap
Nyligen har en internationell vietnamdag drabbat världen. Så har även varit fallet i vårt land. I en väldig helsidesannons i Dagens Nyheter den 20
oktober presenterade en lång rad organisationer och privatpersoner sitt
affektladdade avståndstagande från
USA :s engagemang i Vietnam. Nu är
det inte någonting nytt att det förekommer kritik mot USA :s vietnampolitik. Men namninsamlingen i Dagens
Nyheter föregicks av ett inledande
upprop, som överträffar det mesta i
fråga om hätskhet och groteska uttalanden om USA: ”Vietnamkriget är en
följd av ett politiskt och ekonomiskt
system, där ett fåtal innehar den ekonomiska makten och därmed också
den politiska … För att försvara detta ägande och det samhällssystem som
tillåter denna ordning har USA i dag
över 3 000 militära baser över hela
världen . . . Det vietnamesiska folket
står bakom Syd-Vietnams Nationella
Befrielsefront (FNL) och Demokratiska Republiken Vietnams regering i
kampen för nationell självständighet,
demokrati, fred, neutralitet och nationell återförening.”
De anförda citaten visar att bakom
manifestet står renodlat kommunistiska krafter, C. H. Hermansson och den
tidigare svenske FNL-generalen och
nyrevolutionären Sköld Peter Matthis
återfinns också mycket riktigt bland
undertecknarna liksom dc organisationer de representerar.
Det kan ha sitt intresse att taga del
av herr Matthis sätt att använda vietnamkriget i FNL-kommitteernas verksamhet. I en artikel i ultravänsterns
tidskrift Marxistiskt Forum har Matthis tidigare i år lagt fram grunderna
för ”Vår teori och praktik i vietnamarbetet”. Tongångarna låter egendomligt bekanta. Var det inte en diktator
vid namn Stalin som författade en
skrift om ”Vår teori och }llraktik”?
473
Om man övergår från rubriken till innehållet i herr Matthis’ artikel förstärks
intrycket av att han är en andlig släkting till Lenin och Stalin. På ett utom·
ordentligt cyniskt sätt avslöjas att meningen är att utnyttja den på många
håll spridda oviljan mot USA:s vietnampolitik för inrikespolitiska syften
i Sverige. I första hand skall FNLgrupperna stödja ”folkets revolutionä-
ra kamp” i Vietnam, i andra hand är
detta stöd ett led i den revolutionära
kampen i Sverige. Att striderna i Vietnam förorsakar ohyggligt lidande intresserar inte herr Matthis och hans
meningsfränder.
Bland undertecknarna av manifestet
återfinns några av våra vanligaste
vänsterdemonstranter och amerikahatare, Sivar Arner, Joachim Israel, Sara
Lidman, Jan Myrdal, Göran Palm och
Peter Weiss, för att bara nämna några. Ett stort antal i andra sammanhang högt förtjänta medlemmar av Kulturarbetarnas Socialdemokratiska Förening har också visat prov på dåligt
politiskt omdöme genom att skriva under manifestet.
Värre är dock att även en del yngre krafter från centern och från ungIiberalt håll skrivit under uppropet.
En av dessa, den ultraradikale fängelserivaren Hans Nestius har dock i en
insändare i Svenska Dagbladet tagit
avstånd från sin underskrift.
Det är intressant att se att Nestius
enligt egen uppgift inte haft tillfälle
att taga del av den inledande texten.
Ändå har han skrivit på. Som han
själv helt riktigt konstaterar har han
därmed givit sitt ”… bidrag till att
främst stärka den kommunistiska hemmafronten. Det känns rätt ruskigt att
efter nära 10 års aktivt politiskt agerande gå på en sådan nit”. Det krävs
onekligen moraliskt mod att göra en
sådan avbön, det erkännandet kan man
göra herr Nestius. Man frågar sig ändå
om han aldrig hört tala\i om stock- 474
holmsappellen? Om han det minsta
hade följt kommunisternas metoder
skulle han inte behövt ”gå på en så-
dan nit”.
Men värre än fallet Nestius är att
en organisation inom oppositionen,
centerstudenterna i Stockholm, befinner sig bland undertecknarna. Har
man kanske inte heller sett texten i
förväg. Vare därmed hur som helst,
nog borde man inom Centerstudenterna vid det här laget ha upptäckt att
man i bokstavlig bemärkelse kommit
”i dåligt sällskap”.
Maning till mitten
Under den senaste månaden har högerpartiets och folkpartiets ungdomsförbund drabbat samman på flera fronter;
dels i en serie debatter, dels då FPU
i samband med presentationen av sitt
nya program lade fram en jämförande
analys av sina och HUF:s åsikter.
FPU:s generella kommentar var, att
en avgrund skiljer de båda ungdomsförbunden. Ser man till de enskilda
frågeställningarna stärker snarare
FPU:s analys den slutsats som SvT
drog tidigare i höstas; att vattendelaren i svensk politik går mellan de
socialistiska och de borgerliga grupperna.
Intressantare än diskussionen om
vissa skiljelinjer i de båda ungdomsförbundens program är emellertid
FPU:s resonemang om regeringsbildningens problematik. I snart sagt alla
situationer har de unga folkpartisterna deklarerat att högerpartiet, som
”bara” representerar 15 procent av
väljarkåren, inte kan räkna med att
få gehör för några politiska ståndpunkter, som skiljer sig från mittenpartiernas, i en eventuell borgerlig regering. Det strider mot demokratins
principer att 15 procent bestämmer
för 85 procent. Bortsett från det enkla
faktum att mittenpartierna utan hö-
gerns stöd inte representerar mer än
en tredjedel av väljarkåren, och alltså
aldrig kan bli regeringsdugliga på egen
hand, är resonemanget om den klart
definierbara majoriteten ändå förbluffande grunt för att komma från just
folkpartister.
Inom folkpartiet finner man ofta
kraftiga attitydskillnader som speglar
den gamla klyftan mellan liberaler och
frisinnade. Inom centerpartiet finns
en uppenbar skillnad mellan de grupper i den centrala ledningen, som lanserat och nu efteråt söker och får sanktion för mittenidlm, och mer utpräglade bondeförbundare. I ingen fråga
representerar den officiella mittenpolitiken en total opinion inom de båda
partiernas väljarkadrar helt enkelt därför att ett parti är en högst heterogen
grupp. I teorin är det möjligt att bara
en knapp majoritet inom de båda partierna ger full sanktion åt en viss
ståndpunkt. Detta är så mycket vanligare idag, då utvecklingen på det
ekonomiska och teknologiska området
går så fort att ett parti ofta måste inta
en ståndpunkt som man tror motsvara väljarnas, den dag då all information i frågan nått ut och hunnit smältas. Det är med andra ord ofta tekniskt omöjligt att söka väljarnas sanktion i förväg; deras inflytande kommer vid följande val då de kan solidarisera sig med eller förkasta den
förda politiken.
Sintsatsen blir att ingen regering
med stöd av knappt hälften av väljarkåren kan räkna med att alltid vara
en ”majoritetsregering”, om inte vissa grupper inom oppositionen ”fyller
på” – men om detta kan man inget
veta. Detta betyder naturligtvis inte
att demokratin satts ur spel. De flesta
väljarna inom ett regeringsparti finner nämligen att regeringen i de flesta fall för fram deras synpunkter, eller också kommer de efter hand till
insikt om att den förda politiken på
sikt ligger i deras intresse. Så är det
t. ex. troligt att en inte obetydlig del
av dagens socialdemokrater inte ger
full sanktion till lokaliseringspolitiken,
medan en helt annan grupp är tveksam i u-landsfrågan. Så länge de ändå
gillar de flesta av regeringens åtgärder har de emellertid knappast skäl
att byta parti.
En eventuell borgerlig valseger borde analogt leda till att högerpartisterna, som på inget sätt är en homogen
grupp, kommer att betraktas som t. ex.
frisinnade eller liberaler eller ungdomspolitiker eller vilken delgrupp av
borgerligheten som helst. styrkan i
gruppens argument och i viss utsträckning dess stöd i väljarunderlaget bör
ge den ett inflytande som kan visa
sig realistiskt i de praktiskt politiska
situationer som kan uppkomma. Fryses däremot högerpartiet medvetet ut
blir följderna för de borgerliga på sikt
katastrofala. Visst kan mittenpartierna bilda en minoritetsregering, och
det är t. o. m. troligt att högerpartiet
inte kommer att rösta ner propositioner i besvärande stor utsträckning
fram till 1970. Men i det val som då
följer kommer med all säkerhet stora
grupper inom partiet att protestera genom att valskolka, och en svag borgerlig majoritet kommer att urholkas.
Detta vet givetvis FPU, eller åtminstone de unga folkpartister som arbetar i en smidigt fungerande regeringskoalition med högerpartiet t. ex. i
Stockholm och Göteborg. Fortsätter
därför FPU med sin propaganda kommer man i händelse av en borgerlig
valseger antingen att få göra avbön
och acceptera politiska realiteter eller löpa linan fullt ut och avstå från
att medverka i det aktiva politiska arbetet.
475
Aftonbladet
En gång var Aftonbladet en journalistisk föregångare, en rapp och slagfärdig tidning, som med ironien som
ett mäktigt vapen tillvann sig allmän
respekt. Sedan tidningen övertogs av
socialdemokratien har mycket förändrats. Till en början lästes den med intresse. Kurt Samuelsson förvaltade under sin tid som chefredaktör det bästa
i tidningens traditioner. Självfallet
fanns det mycket som var diskutabelt
från journalistisk och – givetvis –
politisk synpunkt. Detta hindrar dock
inte, att tidningens synpunkter var intressanta och även framfördes elegant.
Och ingen tvivlade ett ögonblick på
Aftonbladets demokratiska kurs.
Sedan Gunnar Fredriksson blev tidningens chefredaktör har mycket förändrats. Fredriksson som en gång publicerat en skrift, som hette ”Det politiska språket”, är uppenbarligen väl
medveten om hur kampanjer skall bedrivas, om hur man med slagord och
tvetydigheter ibland kan nå vissa framgångar, låt vara vanligtvis av temporärt slag. Han om någon känner naturligtvis helt till hur orden brukas
inom olika politiska åsiktsriktningar,
han är väl medveten om i synnerhet
vilka former som den kommunistiska
propagandan brukar ta sig. För den
skull måste all kritik mot Aftonbladet
drabba chefredaktör Fredriksson hårdare än vad den skulle ha drabbat en
annan chefredaktör, om vilken man
kanske kunnat säga, att han handlat i
god tro.
Aftonbladet har på senare tid kommit i blåsväder den ena gången efter
den andra. Socialdemokratiska kollegor finner det genant, att den största
socialdemokratiska tidningen i landet
öppet förkunnar vad som brukar betraktas som kommunistpropaganda. I
en osignerad artikel på kultursidan
riktades för ett par veckor sedan ett
osedvanligt fult angrepp mot det svens- 476
ka försvaret, som sades stå ”utanför
den svenska demokratin”. Det var enligt tidningen ”en preussisk institution med preussiska traditioner” och
fem miljarder till försvaret förblev
”fem miljarder till ett instrument för
reaktionär indoktrinering”. Som vanligt, när det blåser riktigt hårt, tvingades ledarsidan att försöka ta avstånd
från de framförda åsikterna, men denna gång gjordes avståndstagandet i så
vaga och obestämda ordalag, att man
undrar om det verkligen var ärligt
menat.
Detta är emellertid bara ett av de
många tillfällen, då man fått anledning att bli upprörd över tidningens
skrivsätt. Att Karl Vennberg regelbundet sprider sin prokommunistiska
åskådning förvånar knappast – han
fullföljer en tradition från stockholmsTidningen. Att man däremot låter Peter Weiss få polemisera mot det svenska rättsväsendet i samband med processen mot ett 80-tal fridstörare, s. k.
spontana demonstranter mot USA, är
värt att notera. Det är emellertid helt
i stil med tidningens policy. Vietcongdemonstranter och andra företrädare
för vad SvD så träffande har kallat
det ”politiska träsket” i Stockholm kan
alltid påräkna en generös publicitet i
Aftonbladet. Då en omdömeslös kvinna, som dömts till 50 kr dagsböter på
grund av maning att vägra värnplikt,
för att få publicitet skulle resa i väg
för att avtjäna det till fängelse omvandlade straffet, fick hon publicitet
som en martyr i Aftonbladet. Detsamma skedde när hennes små barn
senare på ett sällsynt osmakligt sätt
utnyttjades i en politisk demonstration. Att en lundastudentska, som tagit till sin uppgift att gömma amerikanska desertörer i Sverige, fick ett
stort sistasidesuppslag är också helt
i enlighet med tidningens UsA-fientlighet. Hata-USA-kampanjen får också
näring av de ovederhäftiga artiklar,
som tidningens UsA-korrespondent levererar. Att en politisk yrkesrevolutionär som Che Guevara, sedan han mött
sitt öde i Bolivias djungler, får devota hyllningar i Aftonbladet, markerar
endast hur långt tidningen står i sina
kommunistiska sympatier.
Naturligtvis överflödar tidningen
nästan varje dag av vad som kan kallas ”sociala hatreportage”, dvs. den
ondskefulle direktören, som lever gott
på sina förtryckta arbetare. Man tror
sig förflyttad till seklets barndom, då
klasskampen skulle sättas igång.
Att en tidning har en åsikt och står
för den är en sak, om åsikten förs
fram på ett hederligt och anständigt
sätt. Men Aftonbladet försöker sig på
det omöjligas konst: att hålla isär tokerierna på ledarsidan från plumpheten, arrogansen och det öppna kommunistiska medlöperiet på främst de
s. k. kultursidorna. Vulgariteten visar
dock, att det i båda fallen är antingen
samma – eller samma andas – barn,
som ägnat sig åt skriverierna. Som
Upsala Nya Tidning uttryckt saken:
kommunisterna behöver inte sörja över
Ny Dags nedläggning, de har fått en
god ersättare i Aftonbladet. Profitintresset kan knappast ursäkta allt, eller
vad säger LO?
Ett jubileum
Många spaltmetrar har i november
skrivits om 50-årsminnet av den ryska
bolsjevikrevolutionen. På vissa håll
har hyllningarna varit så devota, att
man inte kunnat låta bli att känna en
stark oro över den lätthet, med vilken
människor i det här landet så snabbt
kan glömma bort allt obehagligt. l\Ian
glömmer så gärna bort de tidigare
vänskapsoffensiver från kommunistiskt håll, som alltför ofta lätt förbytts
i ett kallt krig mot den västerländska
demokratien.
Det förekommer emellertid också en
motyttring. Den 6 november anordnades i regn och rusk en demonstration
mot kommunismen. I junikommittens
och Baltiska kommittens regi mötte
några tusen människor upp för att
visa, att frihetskravet ingalunda dött
bort i vårt land, alla likriktningsförsök och all vänstervridning till trots.
Under värdiga former, så olikt de
flaggskändande vänsterextremister
som i kommunismens och Vietcongs
tecken brukar sätta sin prägel på
Stockholms politiska gatubild, kunde
demonstrationen genomföras. Bland
talarna märktes den ryske författaren
Valerij Tarsis, som kommit att bli en
symbol för det inre motståndet i Ryssland mot den kommunistiska regimen.
Det hedrar också Bertil Ohlin och
Yngve Holmberg, att de medverkade
och i klartext deklarerade sin uppfattning. Det var inte minst välgörande,
då högerledaren i skarpa ordalag
Länzpligjulklapp
477
klandrade den besinningslösa antiUSA-kampanj, som så målmedvetet bedrivs på vänsterextremistiskt håll med
goda och aningslösa medhjälpare långt
in i de borgerliga leden.
På andra håll i Sverige valde man
andra sätt att ihågkomma revolutionen. Så t. ex. i Karlskrona, där man
inbjudit professorn i samhällskunskap
vid universitetet i Riga, Alexander
Drizulins, att hålla ett föredrag inför
eleverna i Vittusskolan (f. d. Högre
Allmänna Läroverket) över ämnet
”Från träplog till Sputnik”. Drizulins
är också vice ordförande i lettiska
parlamentet, meddelades det. Det är
nog gott och väl med kulturellt utbyte, men det är onekligen intressant att
tänka sig reaktionen, om skolöverstyrelsen under åren 1940-45 auktoriserat en föreläsare från Danmark eller
Norge, som var vice ordförande i ett
tyskarna uppsatt Quislingparlament.
Presentkort kan rekvireras genom att
prenumerationsavgiften, kr 30: -, insättes å
Svensk Tidskrifts postgirokonto nummer 7 27 44.
Angiv dels egen dels mottagarens namn
och adress på girokupongen.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner