Print Friendly

Dagens frågor

Av Redaktionen | 31 december 1967


1967


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

416
DAGENS FRÅGOR
Ett danskt ministerskifte
statsminister Jens Krag i Danmark
har avskedat sin handelsminister och
minister för marknadsfrågor Thyge
Dahlgaard. Denne hade nämligen under ett möte i studentersamfundet gjort
vissa uttalanden, vilka befunnits
olämpliga. Han påstod att regeringens
ställningstaganden och demonstrationer mot Grekland eller mot Sydafrika
inte gjorde den ringaste nytta, snarare tvärtom. De skadade Danmarks handel på respektive länder, och detta
var enligt hr Dahlgaard all verkan de
hade.
Kommentarerna till detta avskedande har varit ganska intressanta. Dagens Nyheter förklarar t. ex. att hr
Dahlgaard inte framfört någon originell synpunkt, ”den brukar odlas av
en del exportindustrier”. Tidningen
ville alltså inte göra gällande att det
uttalande, som ministern gjort, varit
felaktigt eller osant. Snarare får det
väl betraktas som alltför sant. Hr Dahlgaard yttrade sig ”på ett känsligt område”, och orsaken skulle ha varit att
han är karriärdiplomat till yrket, och
”utan politisk skolning och till råga
på allt utan politiskt omdöme”.
Det är nog en riktig iakttagelse, att
person med ”politiskt omdöme” av ett
alldeles särskilt slag skulle ha undvikit att säga vad han ansåg vara sant,
om hans uppträdande skulle ha kunnat skada honom själv. Men att de
danska karriärdiplomaterna i allmänhet skulle utmärkas av att de framträder inför offentligheten med sanningar, det kan man betvivla. De skulle i så fall skilja sig mycket från sina
yrkesbröder i andra länder.
Hr Dahlgaard själv blev givetvis ursinnig över att han inte skulle få säga
sin ärliga mening inför ett auditorium
av studenter, som väntade sig att han
inte skulle krypa bakom habila formuleringar. Han berättade alltså, för
att förklara vad som hänt, att statsministern tyckte illa om honom redan
förut. Hr Krag trodde, att hr Dahlgaard vid ett tillfälle skulle ha betecknat sin höge chef som ”en disktrasa”, vilket hr Dahlgaard bestämt
förnekade att han gjort, åtminstone
dittills. Utan att känna umgängestonen mellan danska socialdemokratiska politiker kan man ändå göra bedömningen att hr Dahlgaard förtjä-
nar att bli trodd. Även om karriärdiplomater i Danmark skulle vara
oväntade sanningssägare, inskränker
de sig säkert till att, om anledning
skulle föreligga, tänka sådant om sin
statsminister, men det är osannolikt
att de skulle framföra dessa sina tankar offentligt.
Vad som i själva verket låg bakom
hr Dahlgaards avskedande var det faktum, att statsminister Krag regerar
på den ”folkkommunistiske” Aksel
Larsens nåd. Denne är ledare för Socialistisk Folkeparti, och endast med
detta partis röster har den socialdemokratiska regeringen i Danmark majoritet i folketinget. Aksel Larsen hade
gjort tummen ner för Thyge Dahlgaard. statsministern hade bara att
lyda. Ett misstroendevotum skulle utan
Aksel Larsens röster ha fällt regeringen.
Vad som hänt i Danmark är lärorikt också för Sveriges del. Hr Hermansson har inte dolt att han, vid
behov och efter ett socialdemokratiskt
valnederlag, är beredd att stödja en
socialdemokratisk minoritetsregering.
Han har inte talat om vad pris han
avser att sätta på sina tjänster. Ett
snabbt avlägsnande av en för kommunisterna misshaglig regeringsmedlem visade sig vara vad stödet kostar
i Danmark.
Från Platon till Palme
I västerlandets filosofiska historia har
det framträtt många lika fängslande
‘t–·’
som förbryllande samhällstänkare. Det
är inte heller alldeles omöjligt att hr
Palme, som efter övergången till Ecklesiastikdepartementet känt sig kallad
att ge ett bidrag till nutidens samhällsfilosofi, så småningom kan bereda sig
en fotnot även i detta sammanhang.
Men då får han verkligen, som det
med modernt språkbruk heter, skärpa
sig mera än när han framförde sin senaste tes om den moderna svenska demokratin. Han framförde nämligen den
högst överraskande uppfattningen, att
en förutsättning för att den svenska
demokratin bevaras är att den socialdemokratiska regeringen får stanna
kvar vid makten. Ty, menade hr Palme, de borgerliga partierna representerar folkgrupper som har den ekonomiska makten i samhället. Skulle dessa grupper därtill komma i regeringsställning och därmed få den politiska
makten hade det skapats en maktkoncentration som stred mot demokratins
grundförutsättning: maktbalansen. Däremot kunde, enligt hr Palme, ett socialdemokratiskt politiskt maklinehav
uppväga och balansera den ekonomiska makt, som oppositionspartierna representerar.
Åtskilliga kommentatorer till denna
nya marxistiska lära har redan påpekat att konsekvenserna av hr Palmes
tes måste bli, att socialdemokraterna
ständigt skall inneha regeringsmakten
och i varje fall så länge det finns några
andra folkgrupper i samhället än de socialdemokratiska politikerna som innehar ekonomisk makt av mera betydande
storleksordning. Men det finns anledning att därutöver påpeka, att den för
hr Palmes socialistiska trosfränder
bestickande enkelheten och klarheten
i hans resonemang i själva verket beror på att han ger en falsk verklighetsbild. Politisk och ekonomisk makt
är nämligen inte jämförliga och ej heller möjliga att direkt transponera. En
företagare har ekonomisk makt i den
417
meningen att han kan påverka sina
anställdas förhållanden socialt och
ekonomiskt. Mot denna maktposition
står de anställdas fackliga organisationer, som har samma möjligheter visavi
företagarna-arbetsgivarna. De båda
grupperingarna balanserar varandra.
Deras maktrelationer är jämförliga
med varandra helt enkelt därför att de
ligger inom samma sfär. Den politiska
makten innefattar annat och mycket
mera och viktigast möjligheten att genom lagstiftning forma hela samhället efter makthavarens intentioner.
För att hr Palmes tes skall vara riktig fordras, att ekonomisk makt kan
transponeras till politisk makt. Det kunde ske förr i världen när även inrikespolitikens utslag i sista hand bestämdes, inte utav röster, utan genom
väpnade resurser. I dagens samhälle
kan företagarnas ekonomiska makt,
och det är ju den hr Palme har i tankarna, inte transponeras till politisk
makt, därför att det inte går i dagens
västerländska demokrati, ej heller i
den svenska, att köpa röster.
I alla vårt lands stora partier är de
anställda och de många små inkomsttagarna i förkrossande majoritet. Det
är deras röster som avgör valutgångarna och sätter sin prägel på svensk politik. De anslag som högerpartiet och
folkpartiet tillsammans får från ”nä-
ringslivet” och som ges utan villkor,
övergår icke 0,3 promille i vår statsbudget på 36 miljarder, och vad hö-
gerpartiet får från detta håll är betydligt mindre än den socialdemokratiska barnorganisationens ”Unga örnar” årliga budget. Att utmåla de borgerliga partierna som ”storfinansens
hejdukar” är alltså lika oförskämt som
löjeväckande. Hr Palmes tes om den
ekonomiska och den politiska maktens
fördelning är att förvisa till skräpkammaren. Den har inget med verkligheten att göra, utan är allenast ett
uttryck för den desperation med vil- 1
l
418
ken socialdemokraterna försvarar sitt
vacklande maktinnehav. Ville hr Palme nå någon millimeter närmare i riktning mot Platon borde han i stället diskutera konsekvenserna av den
sammansmältning av politisk och ekonomisk makt, som ägt rum inom socialdemokraternas politiskt-ekonomiska maktapparat genom folkrörelsernas
institutionalisering och kommersialisering. Där har han på närmaste håll
ett intressant problem – den socialdemokratiska storfinansen och dess
politiska innebörd – att begrunda.
En delreform bland delreformer
Familjeberedningens aviserade förslag till reform av barnbidragssystemet har i presskommentarerna utsatts
för mycket hård kritik, och man har
såväl från pressens som från tjänstemannarörelsens sida pekat på den stegrade progressiviteten för barnfamiljer med inte alltför hög inkomst, och
den ökade pålagan på många kvinnor
som vill övergå till förvärvsarbete, som
skulle bli följden om det genomfördes.
Ändå kan ingen förneka att familjestödsreformen är till det bättre, jämfört med dagens kombination av bostadsbidrag och barnbidrag. Som framgick med all önskvärd tydlighet av
”tre-O-teamets” utfrågning av statsminister Erlander, har bostadsbidragen
förvandlats till en anakronism, för att
inte säga ett hån mot den socialdemokratiska bostadspolitiken. Bidraget,
som var avsett stimulera barnfamiljer
att skaffa sig större lägenheter, är så
utformat att det inte utgår till ”trångbodda” familjer. Den tvåbarnsfamilj,
som bor i en tvårumslägenhet – en
mycket vanlig situation – går alltså
förlustig sitt bidrag om familjen växer
ytterligare. Den respittid på upp till
två år, som familjen kan få för att
skaffa en större lägenhet, är naturligtvis helt utan betydelse så länge vänteköerna för lägenhetsbyte är flerdubbelt så långa.
Framför allt på centerhåll har man
under en längre tid drivit en kampanj för en revision av bostadsbidragen; en kampanj som haft flera beröringspunkter med högerpartiets krav
på stegvis ökat barnbidrag för flerbarnsfamiljerna. Dessa tankar återfinns nu i det aktuella förslaget. På
flera punkter kan man alltså sympatisera med familjeberedningens allmänna värderingar: flerbarnsfamiljerna är ofta också låglönefamiljer och
i starkt behov av ökat stöd.
Det nya förslagets stora nackdelar
ligger inte så mycket i själva den konstruktion, man givit familjestödet, som
i det otympliga totala skattesystem, vi
dras med efter rader av delreformer
a la lapptäcke. Avtrappningen av
barnbidraget för högre inkomsttagare
– eller, som man kanske hellre bör
kalla det, extraförstärkning för låglö-
nekategorierna – skulle inte vara så
svår att smälta, om inte progressionen
i vårt skattesystem redan var uppskruvad till den yttersta toleransgränsen. Det alternativ som diskuterats,
beskattning av barnbidraget, skulle ytterligare öka progressionen och kan
alltså inte komma i fråga.
Det kuriösa system, som gör att
barnbidragshöjningen enbart skulle
bekostas av barnfamiljerna – genom
en ”vertikal” omfördelning – strider
helt mot den vedertagna principen att
familjestödet bör syfta till en utjämning av standarden mellan barnlösa
och barnfamiljer inom samma inkomstkategori. Emellertid har socialdemokraternas ekonomiska politik fört
oss in i ett hörn, där det bara är att
konstatera, att andra medel inte står
till buds för ett ökat familjestöd.
Trots den hårda kritiken i pressen
är det inte otroligt att förslaget, i brist
på alternativ, kommer att gå igenom
efter smärre revisioner. Det kan dock
vare sig bli en särskilt lyckad eller
populär reform, och det finns skäl att
förmoda att den inte blir långlivad.
Den fungerar nämligen som den signallampa, som nu definitivt upplyser
om att en totalrevision av hela vårt
skatte- och bidragssystem snarast måste genomföras.
Sex och socialism
Vilgot Sjöman har själv karakteriserat
sin film ”Jag är nyfiken – gul” med
formeln sex and socialism; sannolikt
avser han själv att relationen mellan
de två komponenterna skall vara av
djupare art än enbart att den förra
skall tillhandahålla det ekonomiska
underlaget för den socialistiska förkunnelsen, men den finessen lär gå
de flesta av åskådarna – liksom en
del av kritikerna – förbi.
Om man trots allt tar fasta på det
”politiska” elementet i filmen, finner
man att denna på ett nästan groteskt
sätt illustrerar en betänklig brist hos
en s. k. dokumentärfilm, nämligen att
inte vara dokumentär. Sjöman har
klippt ihop ett antal intervjufragment,
byggda på avsiktligt provocerade och
förenklande frågor, varvat detta med
diverse autentiska uttalanden av J\Iartin Luther King, Olof Palme m. fl. liksom med – verkliga och arrangerade
– bilder av demonstrationer mot USA,
krig, förtryck o. dyl. Vad detta än är,
så är det givetvis inte någon ”dokumentation” av den politiska och sociala situationen i Sverige – som inventering eller samhällsanalys står det
hela på samma nivå som den kända
turistiakttagelsen om fransyskors hårfärg och hygien, grundad på observation av ett hårstrå i soppan.
Med god vilja kan man urskilja att
herr Sjöman hyser en positiv politisk
övertygelse, även om långt ifrån alla
detaljer låter sig fastställas. Så myc- 419
ket synes dock klart, att han tycker
att det borde vara fred i världen (om
man inte krigar för att göra socialistisk revolution), att icke-våld är bättre än militärt försvar (om man inte
försvarar sig mot Franco), att det borde råda jämlikhet mellan människor.
Dessutom är han irriterad över att
inte alla människor i vårt land är bekymrade för det som bekymrar honom; att fundera ut vad de verkligen
är bekymrade för har han inte tänkt
på.
Det säger sig självt, att det inte är
denna röra – ordet användes i filmen i något som möjligen är ett eftertankens kritiska ögonblick – som
kommer att dra de många människornas intresse till hr Sjömans verk. För
den saken kommer å andra sidan den
sexuella komponenten att svara. I detta stycke har Sjöman onekligen uppträtt som något av en banbrytare. Samlagsscener är numera ej ovanliga i
svensk film, men det får anses vara
ett originellt grepp att förlägga lustans gärningar till sådana lokaler som
balustraden framför Kungliga Slottet
eller, än näpnare, på tarzanmaner, till
Sveriges äldsta ek. Nyskapande är veterligen också det pornografiskt givande tricket att låta de unga älskande
drabbas av skabb; likaså den klart antydda kastreringsscenen.
Ting som dessa reser en allvarlig
fråga. Filmcensuren är ännu ej avskaffad här i landet; det är i hög grad
ovisst om den kommer att avskaffas.
Ett ”förljudande” från en sittande utredning upphäver inte gällande rätt.
Att åtskilliga scener i den aktuella filmen är av sådan beskaffenhet att de
enligt tidigare praxis skulle ha klippts
torde vara odiskutabelt. statens biografbyrå har emellertid med en reservation avgiven av byråns chef, direktör Erik Skoglund – funnit att filmen borde få visas utan ingrepp. Beslutet har bl. a. motiverats med att ”reJ,
l
J
– – – – – – – – – – – – – –~-
420
lationen mellan filmen och dess upphovsman synes vara av en relativt
ovanlig, personlig och psykologisk angelägenhetsgrad”. Påståendet är helt
visst riktigt, men knappast relevant.
Kommer inte byråns beslut, som hr
Skoglund befarat, ”att av spekulativa
filmdistributörer tas till intäkt för att
testa biografbyråns tolerans . . . med
en uppsjö av mer eller mindre pornografiska filmer som det hittills befunOM oppositionens roll
nits lönlöst att underställa biografbyråns granskning.” Sedan byrån nu genom något som kan komma att åberopas som prejudikat bundit sina egna
händer kan det visa sig svårt för den
att fylla den renhållningsuppgift statsmakterna anförtrott den. Med all aktning för den ”personliga angelägenhetsgraden” lär många i så fall tycka
att hänsynen till hr Sjömans känslor
betingat ett väl högt pris.
Inte inbillar sig någon att oppositionsgruppernas seger 1940 kommer med någon naturnödvändighet. På socialdemokratiskt håll räknar man i stället med ständiga framgångar och oavbrutet stigande
majoriteter, tills högermän och folkpartister dö ut och de sista
exemplaren pietetsfullt överlämnas till högreståndsavdelningen på
Nordiska Museet. Huruvida denna utgång skall kunna undvikas beror i främsta rummet på oppositionen själv och på dess förmåga att
hävda sin ställning i det politiska arbetet.
Svensk Tidskrift 1937

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner