Print Friendly

Dagens frågor

Av Redaktionen | 31 december 1966


1966


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

382
DAGENS FRÅGOR
Aftonbladet och Mare Balticum
I Aftonbladet (s) av den 6 september publicerade chefredaktör Gunnar
Fredriksson en artikel under rubrikerna ”Folkpartiledaren och stockholmsbiskopen medarbetar i nazisttidskrift” samt ”Kända svenskar medverkar i nynazistisk tidskrift”.
Det är den nystartade tidskriften
Mare Balticum som avses, och de
svenskar som åsyftas, är professor
Bertil Ohlin, biskop Helge Ljungberg,
professor Birger Nerman, fil. dr Alf
Åberg och fil. lic. Birger Hagård. Tidskriften utges som tidigare nämnts i
Sv.T. av det s. k. östersjösällskapet,
där professor Nerman är ordförande,
och syftet är att befordra den gemenskap, som på olika kulturområden
finns mellan dc gamla folken vid Östersjön med Kattegatt och Skagerack:
danskar, norrmän, svenskar, finländare, ester, letter, litauer, polacker och
tyskar. I ett förord till första numret
av tidskriften skriver professor Nerman om såväl sällskapet som tidskriften, att de är ”based on the demoeratic principles of freedom and the
rights of man”. Tidskriften är följaktligen både antinazistisk och antikommunistisk.
1\lot Aftonbladets övergrepp skriver
professor Nerman hl. a.: ”Herr Fredriksson har trott sig finna en anledning till angrepp på oss svenskar i att
en medarhetare och mediem av redaktionen är professor emeritus Johannes Paul i Hamburg. Denne skulle
vara en nazistisk förbrytare. Sanningen är, att prof. Paul, som en tid tillhörde det nazistiska partiet – hur
många blev icke mer eller mindre
tvingade därtill – i stället var illa
sedd av detta, hl. a. därför att han var
tcologie hedersdoktor och låtit döpa
sina barn, och därför hindrades i befordran. Hans sak har undersökts av
den nuvarande antinazistiska regimen, och han har blivit helt rentvådd.”
Och tidskriften? Finns det något i
innehållet i dc hittills utgivna två häftena, som ens skulle ge en antydan om
några nazistiska eller nynazistiska
sympatier? Självfallet inte. överhuvudtaget har ännu icke publicerats
någon enda artikel av politisk karaktär. Det är enbart fråga om kulturartiklar. I det första häftet skriver biskop Ljungberg om Ansgar, professor
Friedrich Secbass om Östersjön från
geografisk synpunkt, dr jur. Martin
Koch om broförbindelserna vid Östersjön, fil. dr Alf Åberg om Sveriges
östersjövälde under stormaktstiden,
professor Nerman om Hjalmar Branting och professor Ohlin om Sverige
och det estniska folket. I andra häftet behandlas ämnen, sådana som Nathan Söderblom, Skansen, skandinaviska och tyska friluftsmuseer, den let- ·
tiske diktaren Andrejs Eglitis, språkgemenskapen ifråga om sjötermer och
samboendet i gränsområden mellan
folk av olika nationalitet.
Helt naturligt har medlemmar av
1\lare Balticums redaktion krävt en ursäkt av Aftonbladet och desslikes ett
j
skadestånd. Skulle icke en uppgörelse
i godo komma till stånd, måste det betraktas som självklart, att saken föres
vidare till domstol. Illvilligt förtal av
det slag, som Aftonbladet gjort sig
skyldigt till, är ett oskick som grundligt måste näpsas.
Om det varit så, att den ifrågavarande artikeln hade skrivits av en av
tidningens mindre initierade medarbetare, hade det inträffade kanske
kunnat betraktas som ett olycksfall i
arbetet. Men få känner den politiska
semantiken bättre än fil. lic. Gunnar
Fredriksson, som 1962 publicerade en
bok, som hette just ”Det politiska
språket”. Fredriksson går igenom olika varianter och skriver bl. a.: ”Att
förutsätta vad som skulle bevisas, på
engelska ‘to beg the question’, kan ske
i övertalande syfte. Knepet går ut på
att man använder sig av ett ord eller uttryck med rik värderande innebörd innan denna värdering har fastställts med några goda eller ens då-
liga skäl. I stället för att argumentera
fäster man en lämplig term på något
man gillar eller ogillar eller tycker
bör göras. Man ger intrycket att frå-
gan redan har avgjorts och försöker
därigen()m påtvinga läsaren eller åhö-
raren en slutsats som egentligen inte
blivit belagd.”
Aftonbladets chefredaktör har alltså
väl vetat vad han gav sig in på. Syftet med artikeln var ren illvilja. Genom de skandalösa skriverierna ville
man uppenbarligen i första hand misskreditera ett antal personer på den
borgerliga kanten, främst gällde detta naturligtvis folkpartiledaren herr
Ohlin. Men på samma gång skulle man
försöka ”komma åt” kyrkan genom
en av dess främsta företrädare och vidare också de baltiska exilorganisationerna genom professor Nerman,
välkänd som aktiv motståndare till så-
väl kommunism som nazism redan under andra världskriget, då som han
383
själv säger ”det var farligt att vara
antinazist”.
Men frågan är, om det inte kan ha
funnits ett annat motiv också. Den
omständigheten, att antikommunistislm krafter från de nordiska länderna,
de baltiska exilorganisationerna och
Västtyskland, medvetet strävar efter
att återuppliva de tidigare så omfattande och givande kontakterna, och
att de genom östersjösällskapet och
Mare Balticum har fått en plattform
och ett forum, ses givetvis inte med
blida ögon i det kommunistiska Östtyskland. Ulbrichtregimen har satsat
mycket på de nordiska kontakterna,
den s. k. östersjöveckan i Rostock är
ett exempel. Givetvis ligger det i kommunisternas intresse att försöka ”slå
ihjäl” varje form av en fastare organiserad samverkan på den demokratiska sidan. Detta känner Aftonbladet
uppenbarligen väl till – kontakterna
med Öst-Berlin förefaller att vara goda.
Chefredaktör Fredriksson har ställt
socialdemokratiens ledande organ i
landet och sig själv till förfogande för
intressen, som borde vara främmande
för den svenska socialdemokratien och
fackföreningsrörelsen.
Jordbruket i Sovjet
Under det senaste halvåret har man i
sovjetpressen allt oftare kunnat läsa
artiklar om regeringens planer på sanering av jordbruket och förbättring
av levnadsförhållandena för landsbygdsbefolkningen, främst för kolchosbönderna. Av denna publicitet förstår man, att sovjetledarna denna gång
– i motsats till vad som var fallet
under Chrustjovepoken – menar allvar med denna aktivitet och strävar
efter att lösa de väldiga investeringsproblemen inom jordbruket med landets egna ekonomiska medel.
För kolchosböndernas vidkommande har flera viktiga reformer genom- 384
förts de senaste två åren. Först och
främst har deras inkomster ökat genom prishöjningar på av staten inköpta jordbruksprodukter. Ännu är denna höjning obetydlig – den utgör cirka 10 procent – men det finns reella
utsikter till att den under de närmaste åren kommer att uppgå till 20 procent. Samtidigt har man utökat de s. k.
privata jordarealerna, där bönderna
odlar för egen räkning. Och än viktigare: regeringen har kungjort en deklaration, i vilken brukarrdet av dessa privata arealer garanteras för flera
år framåt. Försäljningen av det livsmedelsöverskott som produceras av
kolchosbönderna har slutgiltigt legaliserats, och de s. k. kolchosmarknaderna i städerna, där bönderna säljer sina livsmedelsprodukter enligt fri
prisbildning, har också blivit lagliga,
inte endast tolererade. Dessutom har
man i anslutning till dessa marimader byggt saluhallar, kylhus och lagermagasin. Kanske är dessa byggen
överreklamerade; huvudsaken är dock
administrationens ändrade inställning
till denna typ av fri handel, vilken i
princip är oförenlig med doktrinen.
Den viktigaste reformen är kanske
ändå att kolchosbönderna börjat få en
del av sina löner i kontant betalning,
vilket hittills förekommit mycket sällan och endast i de rikaste kolchoserna. Bönderna har nu blivit jämställda
med industriarbetarna och har garanterad minimilön i kontanter. De ekonomiskt svagare kolchoserna (det är
de flesta) har fått utnyttja krediter
direkt från Nationalbanken för att
kunna säkra utbetalningarna av dessa
löner. l\Ian förstår betydelsen av denna reform om man betänker att den
överväldigande majoriteten av böndcrna så gott som aldrig sett kontanter som ersättning för sina arbetsinsatser i kollektiven. Nu är denna diskriminering av bondeklassen äntligen
borta. Alla dessa reformer har krönts
med den nya ukasen från 1965 om kolchosböndernas pensioner och sjukförsäkring. Intill fjolåret har kolchosbönderna saknat dessa sociala förmåner.
Reformerna var nödvändiga inte
bara för att uppmuntra kolchosbönderna till mera effektivt arbete och
minska deras passiva motstånd utan
också för att hindra arbetshaftens
”fanflykt” från kolchoserna. Det finns
i dag inte många arbetare i åldrarna
20-50 år i kolchoserna. l\liinnen flyr
som regel till fabrikerna efter värnplikten, och de unga kvinnorna följer dem. Tonåringar och åldringar utgör den huvudsakliga arbetskraften.
Regeringen håller nu på att realisera en stor plan som går ut på alt
göra landsbygdens levnadsvillkor mera attraktiva. Denna plan omfattar utbyggnad av skolnätet och höjning av
utbildningsstandarden, byggande av
samlingslokaler med biografer etc. –
allt i syfte att främja den kulturella
verksamheten. Vidare skall varudistributionsnätet, som nu är ytterst otillräcldigt ute i byarna, utvecklas, varukvaliteten höjas, kommunikationerna
förbättras och landsbygdsbefolkningens motorisering främjas. Planen skall
vara fullföljd 19i0, och regimen räknar med att levnadsförhållandena på
landsbygden då skall vara någorlunda
drägliga.
Samtidigt är man i färd med att
realisera planer på en förbättring av
jordbruksarealernas bördighet. Efter
25 år av kollektivisering är myllan i
större delen av det europeiska Ryssland utsugen och förstörd: Chrustjovs
odlingsexperiment bidrog i stor utsträckning till detta förhållande. Till
skillnad från Chrustjov har de nya
ledarna i beredskap flera andm lösningar än endast ökad användning av
konstgödsel med dyrbar utbyggnad av
kemiska fabriker i släptåg, främst ökad
dränering och konstbevattning.
Det verkar som om man för första
gången i 1\Ioskva märkt att också bönder är människor i samma grad som
industriens proletärer och att de behöver en bättre behandling för att
fungera som lojala och ekonomiskt effektiva medborgare. Detta är desto viktigare som jordbruksbefolkningen alltjämt utgör 46 procent av befolkningen.
Det är för tidigt att säga om alla
dessa regeringsåtgärder för landsbygden kommer att ge resultat redan för
skörden 1966. I Sovjet vet man aldrig exakt hur skördarna utfallit förrän
i början av december, då bärgningen
av rotfruktsskörden är avslutad. Att
:Moskva på denna punkt är ganska försiktig verkar att framgå av att förhandlingarna om brödsädsimporten under
1967 från Kanada och andra kapitalistiska länder redan inletts. Sovjetregeringen bedömer således sin nya giv
på landsbygden utan någon propagandaentusiasm och förefaller att räkna med realiteter.
Hur behövliga och positiva alla dessa reformer inom jordbrukets och
landsbygdens liv än är, gör de dock
alla intryck av att vara halvmesyrer på
samma sätt som de nyligen genomförda reformerna inom industriförvaltningen. Gränserna för reformerna är
utstakade av doktrinens bestämmelser,
och de sovjetiska partiideologerna och
partiapparaten håller strängt fast vid
bibehållandet av jordbrukskollektiviseringen, ofta mot bättre vetande
(med tanke på det fria jordbruket i
Polen och Jugoslavien, där jordbruksproduktionen är betydligt mera effektiv). l\fan kan på goda grunder misstänka, att de doktrinära motiven i detta fall inte betyder allt. En likvidering
av kollektivsystemet skulle öka bondeklassens inkomster och rörelsefrihet, och därigenom skulle statens polisiära kontroll över bönderna försvå-
ras, om inte omöjliggöras. Och denna
kontroll utgör alltjämt den svagaste
385
punkten i kommunismens politiska
och ekonomiska system.
Ultimatum i Rhodesia
Omkring mitten av september anlände till Salisbury, huvudstaden i
Rhodesia, en engelsk delegation. Dess
uppgift var att till Rhodesias nuvarande regeringschef överlämna ett ultimatum. Inom tre månader skall i landet införas majoritetsstyre, dvs. dc
vita skall lämna över regeringen till
dc svarta. Kravet är resultatet av en
kompromiss inom samväldeskonferensen i London, en kompromiss där premiärminister Wilson tydligen dragit
det kortaste strået.
Det kan inte vara behagligt att framställa ett ultimatum då man vet att
det kommer att förkastas, och då man
vet att blott ringa makt kan sättas
bakom orden. ~lr Smith har ingen
avsikt att ge upp. Han representerar
de vita, som med skräck skulle se att
svarta politiker plötsligt bleve de härskande och som förmodligen inom kort
tid av förhållandena skulle tvingas
att lämna sitt land och sina hem. Vad
som händer vid sådana maktövertaganden har demonstrerats i Kongo.
Faktum är att de svarta i dag inte
har tillräckligt många och tillräckligt
utbildade administratörer för att kunna hålla kvar Rhodesia på dess nuvarande höga standard. Då är inte heller majoritetsstyret mycket att bygga
på. Ett sådant låter och är mycket bra
i varje land med demokratisk författning (som dessutom tillämpas). Knappast i något afrikanskt land finns denna utmärkta ordning. Däremot har
många fall uppträtt då en svart minoritet, kanske några få personer, tilltvingat sig diktatorisk makt som utövas under framsägande av många demokratiska tal. Nkrumah i Ghana var
ett lysande exempel på en diktator
ett med polishjälp undertryckt land.
386
Rhodesia är inte någon polisstat.
Om förhållandena där finns åtskilligt
att hämta i en förträfflig liten bok,
som Nordiska Afrikainstitutet i Uppsala gett ut (Holger Benettsson, Problemet Rhodesia. Pris 6:50 kr.). Som
redan titeln anger, söker inte boken
dölja att problem existerar. Nyinflyttade vita utan några tillgångar utöver
sin hudfärg anser sig självklart vara
överlägsna den som blivit född svart.
De svarta har under lång tid behandlats väl av den engelska administrationen, men också med den välvilliga paternalism, som är en attityd som
mer utvecklade svarta reagerar mot.
Dc svarta är också som på så många
andra håll gripna av en stark nationalism och tilltro till sin egen förmåga. :\Iotsättningarna mellan befolkningsgrupperna är alltså många. Svå-
righeten iir att komma fram till ett
verkligt samarbete mellan representanter för <le båda raserna. I Rhodesia
finns trots allt förutsättningar för en
utveckling åt det hållet. skolväsendet
är ni1mligen väl utbyggt åtminstone
på lågstadiet. På det högre märks att
de svarta har börjat mottagas i det
integrerade universitetet i Salisbury.
På den vägen kan till sist en uppfostran ske till ömsesidig respekt. Men att
gå samarbetets väg tar tid och befrämjas säkerligen inte av något ultimatum med begäran om politiska förändringar på kort sikt.
Universitetsfabriken
”Högre utbildning” är titeln på en debattbok som SACO givit ut i den modesta förhoppningen att ”stimulera
den utbildningspolitiska debatten och
kanske berika den”. Det faller i ögonen alt det endast är yngre akademiker som fått komma till tals – ingen
av medarbetarna är äldre än trettio
år, många åtskilligt yngre. I märklig
grad präglas kritik och reformförslag
också av det kuriösa ressentiment mot
professorer som tycks vara en väsentlig del av den studentpolitiska debatten om universitetens ställning och
funktion. Det är angeläget att betona,
att detta ressentiment ingalunda nödvändigtvis är förbundet med någon allmän opposition mot auktoriteter och
makthavande. En artikel av Erland
Ringborg, SFS’ ordförande, om ”Universitetet i samhället – samhället i
universitetet” präglas till exempel genomgående av en uppenbarligen djup
och oskrymtad vördnad för statsmakterna, enkannerligen deras representanter i kanslersämbetet. Universitetens högre lärare betraktas däremot
principiellt som en skara bångstyriga
och illa upplysta personer, vars tjänster emellertid är oumbärliga, varför
det är angeläget att med lirkande och
lämpor få dem med på noterna. ”Vore
inte en PR-man för den interna informationen med speciell uppgift att
bearbeta de ämbetet underställda lä-
roanstalterna också på sin plats?” Visserligen kommer kand. Ringborg att
tänka på att hr Rosen och byråkraterna kring honom också kunde vara betjänta av ökad kännedom om realiteterna ute på det akademiska fältet,
men vid närmare eftersyn visar det
sig att även detta endast skulle tjäna
syftet att på universitetsnivån ”skapa
en bättre grogrund för förståelsen för
sitt handlande i de större och principiellt betydelsefulla frågorna”. Främmande är tydligen tanken, att UKÄ för
egen del genom kontakt med verkligheten skulle behöva öka sin egen förmåga att förstå ”principiellt betydelsefulla frågor”.
En utomordentligt intressant uppsats är fil. stud. Kjell Fredrikssons
energiska inlägg om ”Rationaliseringar i utbildningsindustrin”. I en medryckande tuff stil försöker han genomgående anlägga ett teknokratiskt,
fö1·etagsekonomiskt perspektiv på utbildningen. Greppet på ämnet är snarast mera intressant än de konkreta
förslagen – pedagogisk utbildning av
universitetslärare, införande av termen ”verkmästare” som alternativ till
”överassistent”, obligatorisk test genom PA-rådets försorg av alla sökande till professurer, förstärkning av studentidrotten för att motverka en befarad, nationalekonomiskt betänklig
försämring av universitetsproduktens
framtida arbetskapacitet och annat
mera dylikt. Det verkligt problematiska och diskutabla ligger ju nämligen däri, att ett universitet icke är en
fabrik, och inte blir det genom att
kand. Fredriksson skapar termen utbildningsfabrik. Författaren är i hög
grad medveten om svårigheten – han
påpekar att det är lättare att mäta kvalilen hos en knappnål, och förty också rationalitetsgraden i knappnålsindustrin än att bedöma kvalilen hos en
tvåbetygare i engelska. Alldeles riktigt; och på den svårigheten havererar hela det stolta resonemanget, även
om inte Fredriksson observerar olyckan.
Självfallet skall universitetens arbete, som alla andra institutioners, bedrivas så rationellt som möjligt – men
vad som lir rationellt kan aldrig avgöras annat än i relation till ett åsyftat mål. Fredriksson har förenklat saken för sig genom att från början klippa bort två väsentliga komponenter,
uppenbarligen just därför att de inte
låter sig hanteras med hans fyrkantiga och trubbiga instrument. Den ena
åt· forskningen, en besvärlig storhet
som fejas åt sidan med den underbara
formuleringen ”något symbiosförhållande behöver inte råda mellan undervisning och forskning”. Den andra är
bildningen, ett begrepp som, såvitt
man kan se, ej förekommer i hr Fredrikssons artikel, möjligen därför att
författaren ej hört talas därom.
SACO lär inom sina led rymma även
387
en annan typ av expertis på universitetsfrågor än den som representeras
av kår- och SFS-pampar. Man vill gärna utgå från att även denna sakkunskap, kanske rentav emanerande från
universitetslärarhåll, snarast möjligt
gör sig förnummen i SACO-sammanhang på samma sätt som yngreopinionen.
Yrvaken Edenman
De svenska avtalsförhandlingarna har
sedan gammalt varit internationellt
uppmärksammade på grund av sin
smidighet och de skilda parternas ansvarsmedvetande. Så mycket mer anmärkningsvärt är det då att vi i år
fått bevittna den mest besynnerliga
långdans av konfliktvarsel, beskyllningar och hätska uttalanden. Man kan
fråga sig om inte ett par statsråd presenterat de mest kuriösa piruetterna.
Men medan civilminister Hans Gustavssons beramade utfall mot tjänstemännen i årets första majtal måste
ses som en solouppvisning till fromma för partiets vänsterflygel, verkar
ecklesiastikminister Ragnar Edenmans
sidoskutt i lärarförhandlingarna snarare som ett snubbelsteg i ren ovana
att förhandla.
I årets avtalsrörelse är läget helt
nytt på grund av lärarnas nya strejkrätt. Trots detta irriterade avtalsverket lärarkåren med att redan i utgångsskedet försena ett avtal. När förhandlingarna för fackskolans och gymnasiets lärare uppsköts 1964 var båda
parterna eniga om att diskussionerna
borde upptas i så god tid att de ändrade löne- och anställningsvillkoren
skulle kunna träda i kraft den 1 juli
i år. Men våren gick utan att avtalsverket presenterade något organisationsunderlag. Inte förrän under försommaren kunde förhandlingarna
överhuvudtaget börja. I ett par omgångar växlades bud och motbud och
388
i slutet på augusti meddelade SACO
att man ansåg arbetsgivarsidans bud
oantagligt och avsåg att varsla om
strejk. En ny kontakt togs och natten
mellan 23 och 24 augusti enades parterna om ytterligare förbättringar för
vissa SACO-grupper. Vägen var alltså
banad för en uppgörelse före den 15
september.
I denna, den elfte timmen kastade
sig emellertid ecklesiastikdepartementet yrvaket in i förhandlingarna och
den !l september torpederade man effektivt det mödosamt uppbyggda samförståndet genom att lägga fram en
helt ny organisationsplan med bl. a.
14 dagars extra fortbildning, förlängning av universitetens läsår och utökad undervisningsskyldighet för vissa universitetslärarkategorier. Departementets föredragande skall ha yttrat
att avtalsverkets bud föranlett de ändrade förutsättningarna. Arbetsgivarsidan har alltså med olust sett att samförstånd träffats på villkor som man
ansett för gynnsamma för arbetstagaren – och i sista stund bättrat på sina
egna krav. l\Ian kan undra vad t. ex.
LO skulle sagt om en privat arbetsgivare agerat på liknande sätt.
Självfallet gör emellertid Edenman
anspråk på att ha en förklaring till
det skedda: motparten skall i allt vä-
sentligt ha orienterats om den kommande förändringen redan under vå-
ren och borde alltså inte ställa sig
överraskad. Den 8 september förvarnade emellertid avtalsverket SACO om
det kommande utspelet – just för att
SACO inte skulle bli överraskad. I
själva verket hade heller inte t. ex. den
utökade tjänstgöringstiden varit på tal
tidigare. Det är inte underligt att landet plötsligt får uppleva sin första lä-
rarstrejk.
Det är besynnerligt att ett socialdemokratiskt statsråd skall visa så lite
förståelse för själva avtalssystemets
villkor.
storstadspressens upplagor
Dagspressens upplagenoteringar för
första halvåret 1966 blev offentliga i
mitten av augusti månad. Under några dagar fylldes tidningarna av självförhärligande helsidesannonser, som
under skallande jubelrop lämnade beskect om nya upplageökningar. l\Ied
ett remarkabelt undantag: Expressen,
landets största tidning, fick inskränka
sig till att omnämna en smärre ökning
och att för övrigt slå fast att den alltfortfarande är störst.
Under våren publicerades då och
då blänkare i dags- och veckopress
om de största tidningarnas upplagor,
detta trots att tidningarna i princip
överenskommit att begränsa upplageskriverierna till Tidningsstatistiks redovisningar halvårsvis, i augusti och
kring månadsskiftet januari/februari.
En viss nervositet kunde spåras på åtskilliga håll. Den redan i slutet av år
1965 aviserade nedläggningen av
Stockholms-Tidningen förorsakade
den största oron. Efter några månader av mycket hedervärda och samtidigt smått patetiska journalistiska ansträngningar att göra en bra tidning
– trots att nedliiggningsbcslutet redan
var fattat — utkom det sista numret
av Stockholms-Tidningen söndagen
den 27 februari 1966. Därmed gavs
startsignalen till ett allmänt slagsmål
om ca 100 000 prenumeranter och
uppskattningsvis 25 000 lösnummerkö-
parc. Kampen hade emellertid börjat
så smått redan vid årsskiftet och intressenterna var för övrigt fler än
man kanske hade trott på förhand.
Dagens Nylleter tog som väntat lejonparten av Stockholms-Tidningens
gamla läsare och noterar, efter en ökning med 29 000 ex., nu 413 000 ex.
(här, liksom i det följande, medelupplaga vardagar). Tidningens position som klart största morgontidning
i Sverige markerades ytterligare och
försprånget till närmaste konkurrent,
Göteborgs-Posten, iii’ nu 135 000 ex.
DN:s frammarsch med knappt 100 000
ex. under den senaste tioårsperioden
har nära sammanhängt med konvulsionerna kring Stockholms-Tidningen.
Ägarövergången till LO på hösten 1956
bidrog till en omedelbar höjning av
DN:s upplaga med drygt 15 000 ex.
och den slutliga nedläggningen med,
som sagt, knappt 30 000 ex.
Svenska Dagbladet har emellertid
inte blivit lottlöst vid fördelningen av
arvet efter Stockholms-Tidningen; en
ökning med knappt 15 000 ex. har fört
upp upplagan till 166 000 ex. En ungefärligen lika stor upplageökning blev
den omedelbara följden av LO-köpet
av St.T.-AB hösten 1956; under den
senaste tioårsperioden har upplagan
stigit med omkring 55 000 ex.
Göteborgs-Posten redovisar 277 000
ex., en ökning med 5 000 ex. Detta
motsvarar den genomsnittliga ökningstakten under de senaste tio åren
och ger i vart fall inte något bidrag
till svaret på frågan vart stockholmsTidningens gamla läsare tagit vägen.
GP gynnades helt naturligt av Ny Tids
nedläggning på hösten 1963. Socialdemokratiens försök med en återuppväckt ”Ny Tid med Kuriren” har inte
erbjudit någon allvarlig konkurrens;
hur det går med experimentet med
Malmö-tidningen Arbetets västsvenska
edition, vilket påbörjades den 15 juni
detta ål’, är ännu för tidigt att avgöra.
Något svårare hot utgör tydligen inte
heliet’ den återstående lokala morgontidningen Göteborgs Handels- ocll Sjö-
farts-Tidning, som stagnerat, jämfört
med föregående år, vid 62 000 ex.
Sydsvenska Dagbladet når för första
gången över den magiska 100 000 ex.-
gränsen, ett sedan länge eftersträvat
mål, och registrerar 101 000 ex., en
ökning med drygt 6 000 ex. Under intryck av elen pigga och välskötta socialdemokratiska konkurrenten Arbetets framgångar har SDS på senare år
389
insett att dess dominerande position
som södra Sveriges största tidning
ingalunda är en självklarhet. Arbetet
noterar nu 86 000 ex., en rekordartad
ökning med drygt 20 000 ex. Denna
ökning hänför sig visserligen till betydande del till en skickligt genomförd fusion med den icke bärkraftiga
socialdemokratiska tidningen i Hälsingborg, Nyheterna, men orsakerna
är säkerligen flera. Såsom numera ledande socialdemokratisk morgontidning – och i viss mån regeringsorgan, jämte Aftonbladet – har tidningen kunnat tillgodoräkna sig en
viss andel av stockholms-Tidningens
gamla läsare, gissningsvis sex a sju
tusen. Om experimentet med en särskild västsvensk edition av Arbetet,
avsedd för Göteborg, visar sig ekonomiskt rimlig och journalistiskt genomförbart för framtiden, kan man
vänta sig att Arbetet tämligen snart
passerar 100 000 ex. – Beträffande
Malmös morgontidningar må slutligen
nämnas att Skånska Dagbladet kan
glädja sig åt en ökning med 646 ex.,
till knappt 42 000 ex., något som enligt tidningens egen annons tyder på
att ”det går framåt” för tidningen och
att ”tendensen alltså är klar”. Uneler
de senaste åtta-tio åren har upplagan pendlat kring 40 000 ex. (högst
1961 med drygt 43 000 ex.) och det
behövs nog åtskilligt av centerpartistiska partistödspengar för att verkligen bryta stagnationen.
De stora morgontidningarnas upplageutveckling ger således bara till en
del – och för övrigt endast till en
mindre del – svaret på frågan vart
stockholms-Tidningens läsare kan ha
tagit vägen. Vilket bidrag kan då aftonpressens upplageförändringar ge?
Aftonbladet redovisar den i särklass
största upplageökningen av alla aftontidningarna, plus 20 000 ex., till
drygt 292 000 ex. Tidningen når därmed den högsta upplagan i sin histo- 390
ria och den nedåtgående trenden från
1964 till 1965 (en minskning från
289 000 till 272 000 ex.) har brutits.
Uppenbarligen kan den nu aktuella
ökningen i betydande grad tillskrivas
stockholms-Tidningens nedläggning.
Aftonbladet är för åtskilligt socialdemokratiskt partifolk numera vad
stockholms-Tidningen och en gång
Morgon-Tidningen/Social-Demokraten
var: Partiorganet, att läsas. Men det
är nog felaktigt att förklara hela ökningen med en hänvisning härtill.
Expressen, landets största tidning,
redovisar 457 000 ex., en ökning med
699 ex. Bekymren att hålla den stora
upplagan intakt har lett till panikslagna och illa underbyggda nyhetsartiklar om rikstidningarnas situation
efter Stockholms-Tidningens bortgång.
Aftonbladets odisputabla framgångar
har förringats och enbart förklarats
med att AB numera är den enda so- . cialdemokratiska rikstidningen. Expressen har satsat hårt på att undvika
en hotande upplagenedgång och så
smått etablerat sig som en energisk
konkurrent till det stora förlagets veckopressalster av omisskännlig pornografikaraktär. Till detta kommer att
Lundahls-kampanjen fullt stilenligt
har fullföljts med ”jättesensationer”
om påtryckarna inom Sveriges Radio
m. m. Tidningen har kort sagt gjort
skäl för Stig Ahlgrens förslag till ny
slogan: ”Expressen, tidningen med
solsting!”.
De bägge aftontidningarna i Göteborg och Malmö, slutligen, redovisar
tämligen blygsamma ökningar, Göteborgs-Tidningen knappt 2 000 ex. till
69 000 ex. och J(vällsposten drygt
3 000 ex. till 76 000 ex.
Det förefaller sammanfattningsvis
som om på sin höjd hälften av stockholms-Tidningens tidigare upplaga
skulle kunna spåras i upplageökningarna för konkurrenterna av rikstidningskaraktär.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

Läs mer

webshop_banner