Dagens frågor

DAGENS FRÅGOR
XXDI:e partikongressen i Moskva
Kongressen ägde rum mellan den
29/3 och 8/4 och på dagordningen
stod huvudsakligen politisk debatt
kring partiets generallinje och godkännande av den nya femårsplanen
1966-70. Större delen av kongressen
ägnades dock åt inrikes och utrikes
politik med utgångspunkt från Bresjnevs rapport om CK:s verksamhet efter den föregående kongressen. Huvudparten av diskussionen kring femårsplanen hade redan före kongressen
ventilerats i pressen. I sakkunniga
kretsar överväger den opinionen, att
den nya planen är mera realistisk än
planerna från Chrusjtjovepoken, trots
att den alltför optimistiskt satsar på
halvmesyrer, vad beträffar liberaliseringen av konsumtionsindustrins förvaltning.
Kongressen dominerades av partifunktionärerna, den på tidigare kongresser märkbara insatsen av teknokrater saknades. Kongressen fick nöja
sig med Kosygin som representant för
teknokraterna. Planen anses vara hans
verk. Den godkändes så gott som utan
förändringar.
Den politiska debatten återspeglade partiapparatens farhågor och ambitioner. Avstaliniseringen spökade.
Flera talare yttrade sin oro med anledning av partiauktoritetens försvagande och hotet mot partiets maktmonopoL Det egentliga ämnet var dock
det försämrade inrikesläget förorsakat
av upplösning av samhällsdisciplinen,
vilket bl. a. tagit sig uttryck i under- 189
jordisk litteratur och sådan oppositionell verksamhet från de intellektuellas sida såsom Sinavskijs och Daniels verksamhet. Man kan identifiera
de röster som krävde starka åtgärder
mot dessa författare med de röster,
som krävde skärpning av inrikeskursen överhuvudtaget särskilt för att
säkra den nya generationens uppfostran i ideologisk anda och disciplin.
Det verkar som om alla förstod, att
det nu inte finns någon återgång till
stalinismen på grund av bristande terrormaskineri och ändrat politiskt klimat. Kravet på åtstramning gäller bara effektivisering av Sjelepins moderna polisstat. Chrusjtjov kritiserades
indirekt av de flesta talarna. Kongressen var betydligt mera antichrusjtjovsk än antistalinistisk. Stalin hör
redan till historien men efter Chrusjtjov finns ännu färska spår. Det finns
inga tecken på att debatten på kongressen på något sätt har påverkat
omgestaltningen av partiets generallinje i inrikespolitiskt avseende. Att
döma av kongressens resolution är
inga större ändringar av denna linje
att vänta.
Inte heller den utrikespolitiska kursen har märkbart ändrats. Parollen är
fortsatt aktiv koexistenspolitik enligt
doktrinens tolkning, dvs. den så kallade stora vänstern och folkfrontstaktik såsom kommunistexpansionens
främsta instrument i utvecklade länder och understödjande av »befrielsekrig» i u-länderna. Resolutionens skar-·
pa toner mot USA:s aggression i Viet- 190
nam kännetecknades av måttlig oförskämdhet. Bresjnev använde ovanligt
milda toner mot Kina. Man kan inte
utesluta, att skälet härför var Mao
Tses dåliga hälsotillstånd och sovjetpartiets olust att stänga dörren för sitt
inflytande i eventuella successionsstrider i Peking. På kongressen representerades 86 partier från hela världen, det var bara fyra frånvarande:
Kinas, Japans, Albaniens och Nya Zeelands partidelegationer. Sovjetpartiets
ledande ställning inom rörelsen kan
mätas med graden av det kinesiska
partiets nuvarande isolering.
Valen till Partiets högsta organ innebar inga överraskningar. Mikojans
och Sjverniks avgång från Politbyrån
var väntad och naturlig. Invalet av
den lettiske tjekisten Pelsje till Politbyrån betyder knappast någon blixtkarriär för honom. Han blev ordfö-
rande i partiets kontrollkommission
och enligt traditionen måste denna
post vara besatt av en fullvärdig medlem i Politbyrån. Märkligare är valet
av Masjerov till suppleant. Han utgör
en av de mest dynamiska personerna
i Sjelepins klick, som representerar
den yngre generationens makthunger.
Namnändringen av CK-presidiet till
Politbyrå kan förmodligen tolkas som
en tendens att överföra det egentliga
maktcentrum från CK-plenum till Politbyrån som det var på Stalins tid.
Partiapparaten strävar efter maktkoncentration.
Som ett allmänt omdöme kan man
säga, att den nuvarande regimen på
den första kongressen efter Chrusjtjovs epok har konsoliderat sin maktställning och reserverat manöverfrihet för sig både på utrikes- och inrikesområdet.
Inför maktskiftet i Kina
Det är sedan länge känt, att Mao
Tse är sjuklig och har åldrats. De allra sista ryktena från olika håll om
hans försämrade tillstånd måste
mänskligt att döma innehålla någon
sanning att räkna med. Hans halvåriga frånvaro i officiella sammanhang
verkar att sätta fart på ryktena. I
Asien och i världskommunistiska högre kretsar håller man redan på att
spekulera kring problemen om maktövertagandet.
Om man bortser från betydelsen av
de senaste nyheterna om de yngre generationernas opposition med militä-
rernas stöd mot Mao Tse-regimen,
överväger den uppfattningen, att den
egentlige maktarvtagaren efter diktatorn skall bli någon av det gamla gardet, som ju skulle ha den slörsta förutsättningen att kunna handla enligt
samma ideologiska och politiska linjer som Mao. De mera djupgående förändringarna kan man först vänta sig
om några år, när makten automatiskt
övergår till en ny generation.
Den intensiva indoktrineringskampanjen, som den kinesiska partiledningen nu för bland den yngre generationen, strävar efter att säkra revolutionens kontinuitet. Trots att Mao
Tses lära utgör fundament för denna
kampanj talar man inte däri om »Maos
arvtagare», men i stället med eftertryck om »revolutionens arvtagare».
Man ser ännu ej representanter för
den yngre generationen på de högsta
ledargraderna. Men allt fler nya namn
märks på lägre ministeriella poster
liksom inom den högre partihierarkin
och administrationen utanför huvudstaden.
Av publiciteten kring denna kampanj förstår man, att det gamla gardet
oroar sig för att de svårt erövrade
»revolutionens frukter» kan förslösas
av de unga, som ej är så härdade i
den revolutionära kampen som de
gamla. Den äldre partikärnan fruktar
också att individualism och vinstbegär så småningom skall ersätta den
nuvarande idealismen och den självuppoffrande tillgivenheten för revolutionen.
Gamla gardets mardröm är möjligheten, att den kapitalistiska andan
skall kunna återinföras och göra så-
dana framsteg, som den senast gjort
i Sovjet. Den nuvarande partiledningen arbetar ivrigt för att bevara kontinuiteten i utrikespolitiken även för
framtiden. De vill inte, att den nya
generationen skall dämpa revolutionsdynamiken, innan »imperialismen» blivit fullständigt likviderad genom
världsrevolutionens slutliga seger.
Den pågående »socialistiska uppfostringskampanjen» (som bl. a. omfattar tvångsmässiga och intensiva
studier av Mao Tse-tungs tankar) avser att förebygga uppkomsten av »revisionistiska avvikelser». Denna kampanj påbörjades 1962 och har nu nått
toppen av intensitet inom varje detalj
av det kinesiska samhällslivet. Parollen är oavbruten klasskamp på inrikesplanet och Kinas fullständiga stöd
för revolutionär kamp mot imperialismen och kolonialismen och neokolonialismen på utrikesplanet
Den andra viktiga uppgiften är för
det gamla gardet teknisk och ekonomisk modernisering av landet. Partiledningen av i dag är dock medveten
om att ju längre den avancerar ju
större fara hotar, att ett nytt kapitalistiskt samhälle kan uppstå. Som moderniseringsmål, vilket skall realiseras
under kortast möjliga tid, framställes
uppnående av sådan grad av ekonomisk och militär utveckling, att den
skulle möjliggöra Kinas stormaktsrolL
Enligt Mao Tses lära är Kina predestinerat för en sådan roll.
För att nå ett sådant mål behövs
det förmåga till en realistisk bedömning av Kinas ekonomiska potential
och förmåga att elastiskt införa moderna tekniska produktionsmetoder.
Men av den kinesiska publiciteten
framgår att den nuvarande ledning- 191
en varken har eller vill ha en så-
dan förmåga. Trots att man i de allra
sista ekonomiska planerna kan se vissa tecken på realism, är det uppenbart, att maoistisk hjältemodig revolutionär vision dominerar utan att
räkna med verkligheten. Ekonomiska
och militära doktriner måste vara
underordnade Mao Tses politiska doktrin. I praktiken betyder det, att det
inte räcker att vara teknisk eller ekonomisk expert, först och främst måste man vara revolutionens expert.
Partiledningen varnar jämt kineserna, att de än så länge måste dra åt
svångremmen, ty Kina är fortfarande
ett efterblivet land, och först efter 20
a 30 år kan de ha en tillräckligt stor
materiell bas. Och just därför förs
denna intensiva propaganda för Mao
Tses ideer, ty partiledningen inser, att
nästa generation skall bli i stånd att
avstå från standardförbättring och
offra allt för revolutionen endast om
den redan i sin ungdom blir tillräckligt indoktrinerad.
Trots rykten om Maos sjukdom och
den existerande oppositionen, som
tvingade regimen till total integrering
mellan armen och partiet 1965, finns
det flera tecken på, att den nuvarande
partiledningen arbetar kollektivt och
i tecken av sträng ideologisk solidaritet. Den övervägande meningen är, att
detta system kommer att överleva
Mao, ty kineserna brukar hålla hårt
på legitimism vid maktövertagande.
Det säges, att vem som helst av Maos
potentiella kronprinsar kommer att
bli tvungen att föra en politik, som på
alla områden är förenlig med Maos
politiska filosofi. Om inte av annat
skäl, så för att hålla sin rivaler från
gamla gardet under kontroll. Maoismen kommer att leva lika länge som
detta garde. Man bör dock ej förbise
de röster – mest japanska – som på-
står, att den yngre generationens och
armens opposition inte bör underskat- 192
tas. Mao Tses fysiska död kan innebära starka överraskningar från denna oppositions sida.
Fredsforskning
I proposition nr 76 till riksdagen
föreslär utrikesminister Torsten Nilsson att i Sverige skall inrättas ett Internationellt institut för freds- och
konfliktforskning. Man visste inte, att
i Sverige fanns förutsättningar för en
sådan forskning. Vad fredsforskning
egentligen är, vet nämligen ingen, men
den brukar vagt definieras som en
forskning kring internationella konflikter, om hur sådana uppstår och
hur de kan biläggas. Detta skiljer sig
inte avsevärt frän annan sociologisk
och historisk forskning, fast den kanske mer rör nutid än forntid. Fredsforskning har blivit ett modeord i vissa kretsar, och vi måste vara moderna.
En utredning har alltså fått syssla
med frågan en tid, och den har bestämt sig för att vi bör ha ett institut
och därtill ett internationellt sådant.
För mindre kan det inte gå. Institutet
skall frän början förestås av en direktör (lönegrad B 5), en direktörsassistent, en bibliotekarie och fyra personer i »kontorskarriären». Det skall ha
en styrelse pä 8 personer och ett vetenskapligt råd på 20 personer. Det
skall också sysselsätta 3 professorer, 3
yngre forskare, 2 gästforskare och en
assistent. Utredningen verkar mycket
nöjd med sig själv inför denna lösning.
När det gäller att föreslå faktiska
forskningsuppgifter, har utredningen
haft det betydligt svårare. Den kommer till, att institutet skall behandla
seismologiska data kring kärnvapenprov, problem kring biologiska stridsmedel, pressanalys av olika faktorers
betydelse vid vissa konflikter, samt
»förebyggande av potentiella internationellt-rättsliga konflikter vid användandet av nya tekniska möjligheter,
t. ex. för vattenutvinning». I det sista
fallet torde det vara floden Jordan,
som utredningen till sist kom att tänka
pä. Men i fråga om de andra förslagen
frågar man sig, vartill ett nytt institut?
Bearbetas inte seismologiska data bättre vid specialinstitutionen i Uppsala?
Varför duger inte andra universitetsinstitutioner, som vi redan har? Om
man nu vill driva fram en inriktning
på fredsforskning, vore det inte bättre
– och billigare – att organisera det
hela som ett forskningsräd?
Men så är alltså inte fallet. Utrikesministern förklarar, att flertalet remissinstanser har tillstyrkt eller lämnat utan erinran vad utredningen kommit till. Flertalet är två. Ty statskontoret och riksräkenskapsverket har yttrat sig om organisationsfrågor, och
universitetskanslern har varit kritisk.
Sitt stöd finner herr Nilsson hos Kvinnoförbundet för fred och frihet och
hos. Svenska freds- och skiljedomsföreningen.
Den sistnämnda föreningens yttrande är värt att lägga märke till. Den
förkastar nämligen helt utredningens
förslag till forskningsuppgifter. Den
vill i stället, att institutet skall studera
icke-militärt försvar, problem kring en
värld utan krig, samt rustningars konfliktskapande effekt. Föreningen har
tydligen sina förutsättningar klara.
staben av professorer får det inte lätt,
när den i dessa ämnen skall driva,
som utrikesministern allvarligt förklarar, forskning av strängt vetenskaplig
karaktär.
Vad man än säger om herr Nilsson,
men han är realist, och han har lämnat föreningens förslag åt deras öde.
Samtidigt har han sagt ifrån, att de
frågor av naturvetenskaplig karaktär,
som utredningen dragit fram, nog inte
bör behandlas av institutet. I stället
menar han, att »nedrustnings- och
rustningsregleringsproblematiken lämpar sig för samhälls- och beteendevetenskapligt studium». Det nya institutets styrelse och vetenskapliga råd får
mycket att tänka på, när det skall fundera ut vad det egentligen skall göra.
När nu utgångsläget är så pass förvirrat, undrar man varför ett utredningsförslag i januari nödvändigt
måste resultera i en proposition i
mars. Ett studium av utredningens
sammansättning ger svaret. Ett pensionsmässigt sändebud i UD skall placeras på en god ordförandepost, en
kunnig och trogen person väntar på
att bli direktör. Hela propositionen
reduceras därmed till att lösa ett rent
politiskt pensionsproblem. Allt låter
sig förklaras i den skönaste ordning,
och vårt land blir en institution rikare.
Något fattigare blir det också, ty kostnaderna för det hela beräknas till
900.000 kronor – första året.
Ny Tid – kvarnsten om Arbetets hals?
På skärtorsdagen fick Ny Tids offervilliga supporters i Göteborg sin
Judaskyss. Tidningens ledning lät då
meddela att vare sig prenumerantstocken eller annonsackvisitionen utvecklats så gynnsamt, att man kunde
räkna med att hålla tidningen flytande ens över valet. Nu planerade man
en nedläggning av Ny Tid från och
med månadsskiftet maj-juni. Som
plåster på läsarsåren utlovades prenumeranterna en västkustedition av
Malmötidningen Arbetet. Göteborgs
FCO :s experiment med en tidning,
utan stöd från A-presstrusten eller
LO :s tidningskassor, blev alltså lika
dyrbar som kortlivad.
Det kortfattade meddelandet, som
utgick sedan förhandlingar mellan Arbetet och Ny Tid pågått en längre tid
och skapat en störtflod av rykten, är
– kanske medvetet – kryptiskt och
lämnar fältet fritt för två olika tolkningar. Antingen räknar man helt
krasst med att Göteborg efter årsskiftet blir helt utan socialdemokratisk
193
press. Arbetet-Ny Tid är i så fall en
korttidslösning, även om man drar
sig för att öppet erkänna det i valkampens morgonstund.
Det andra alternativet är, att man
faktiskt räknar med en permanent
västkustedition av Arbetet och är beredd att ta den ekonomiska risken
med ett sådant äventyr.
Hittills har Arbetet haft rykte om
sig att ha en förhållandevis stabil ekonomi jämfört med andra A-presstidningar. Den har lyckats skapa sig en
position i sydvästra Skåne, redovisar
en upplageökning 1964-65 med 4 000
ex. till 65 000 och har därigenom satt
hypotesen om den »Ödesdigra annonsspiralen» i tvivelsmål. Tidningen har
dock strikt följt en tidningsekonomisk
princip – betydligt mindre omskriven än »annonsspiralen» – som säger
att en »andratidning» aldrig bör ta
upp kampen med de stora drakarna
när det gäller att utöka ytan av sitt
spridningsområde. Så snart diametern
på spridningsområdet växer rakar utgifterna oproportionerligt i höjden;
bevakning och distribution medför
marginella kostnadsökningar som effektivt kan knäcka en mindre solid
tidning. Samtidigt blir den mindre läsvärd då varje orts »lokalmateriah får
mindre utrymme.
Skulle Arbetet nu verkligen bli en
västkusttidning, skulle den för det
första tvingas överta Ny Tids glesa
och dyrbara spridningsområde, där
stora delar av de socialdemokratiska
väljarna tveklöst föredrar den populära Göteborgs-Posten. Därigenom
skulle Arbetets omkostnader för varje
ny prenumerant bli löjligt stora. Vidare skulle tidningen förlora sin värdefulla image som skånetidning med
gedigen nyhetsbevakning. I stället
skulle den ställas inför den otacksamma uppgiften att skapa en »Vi-västkustbor-känsla», som är långt ifrån
naturlig för skåningar, hallänningar
194
och bohuslänningar. Kort sagt, ett beslut om en permanent omläggning
skulle otvivelaktigt bli en kraftig spik
i tidningens ekonomiska likkista.
Men med tanke på att det slutgiltiga
beslutet tydligen inte fattats ännu, är
det kanske tid att uppmana LO :s och
A-pressens tidningsekonomer att begrunda några tänkvärda reflexioner
av Sundsvallstidningen Dagbladets redaktör, Ewert Söderberg, i nr 6 av
Fackföreningsrörelsen. Red. Söderberg, som gjort sig känd som en av Apresstidningens bitskaste kritiker,
skriver bl. a.:
»De dominerande landsortstidningarna måste söka sig ut på allt vidare
områden för att öka sina upplagor.
De vidgar sina områden och får därmed också svårare att få plats med
ett fylligt lokalmaterial – de får i
alla händelser en dyrare distribution
och en dyrare bevakning. Alternativet
för andratidningar ligger då inte i att
geografiskt försöka breda ut sig ännu
mera än de stora tidningarna, utan i
stället i att hårdare markera det egna
lokala området och det lokala materialet.»
Visserligen kan partistödpengar uträtta mycket, men det är ändå tvivelaktigt om en socialdemokratisk tidning kan bryta G-P :s dominans på
den göteborgska läsarmarknaden;
trots att var och en av de c:a 100 000
socialdemokraterna i staden vetat att
det verkligen krävdes solidaritet för
att rädda Ny Tid, har upplagan stannat vid 17 000 ex. Vill man verkligen
offra Arbetet för en princips skull –
principen att den socialdemokratiska
pressen, som faktiskt har den största
geografiska spridningen, inte erkänner några vita fläckar?
En våg av vänsterextremism!
Vad är det egentligen som håller
på att ske i det svenska samhället? En
liten men högröstad starkt vänsterorienterad grupp har länge opåtalt
fått husera fritt. Resultatet har blivit
en vänsterglidning, som vårt land inte
upplevt maken till på mycket länge.
Tonen i den politiska debatten har
skärpts. Vulgariteten och demagogien
i argumentationen från vänsterhäll har
ökat. Och regeringen förefaller i stort
sett ha mist greppet och ger sken av
att viljelöst föras med av vänsterströmmen.
Reaktionen bland folkets breda lager har inte uteblivit. På många håll
jäser det av förbittring över de alltmera utmanande propåerna från
vänsterhälL De kristna utgör en kategori, som länge varit utsatt för vänsterradikalernas spott och spe. Vad som
i århundraden har hällits heligt här
i landet hånas och skymfas. Demonstrationer mot främmande makter, med vilka Sverige har goda relationer, har nästan blivit legio, och när
polisen ingriper för att göra slut på
ofoget, beskärmar man sig och ropar
på övervåld. Insamlingar anordnas till
de bötfällda. Ungkommunisterna skriver till JO och klagar över att polisen ingripit mot deras demonstrationer, och JO :s svar blir – att polisen
bort gå fram betydligt hårdare. I anslutning till första majdemonstrationer på stadion försöker anhängare
till det kommunistiska Viet Cong och
Ho Chi-Minh-regimen i Nordvietnam
att skända den amerikanska flaggan,
och lyckas sedan i sitt uppsåt utanför
amerikanska ambassaden. Allt medan
utrikesminister Nilsson stryker vänsterextremismen medhärs under benä-
gen medverkan av bl. a. hr Palme.
Radio Syd har bringats att tystna.
I det likriktade socialistiska framtidssamhället kan givetvis inte en
fri opinionsbildning med en fri radio
och television till sitt förfogande tolereras. Herr Palme gjorde också en nitisk insats, då han personligen ingrep
och i strid med den dagordning, som
—~——
uppgjorts i riksdagen, förmådde sina
väldisciplinerade partikamrater att
• medverka i de beslut, som erfordrades
för att tysta radio Syd redan före
påsk. Herr Palmes beskyllningar mot
den fungerande talmannen, hr von
Friesen, är lika litet som hans uppträdande i riksdagen värdigt det som
ett statsråd bör iakttaga. Det är inte
att undra på att inte bara skåningarna
utan stora delar av den svenska allmänheten är upprörd över regeringens
övergrepp.
Bland bönderna i landet är stämningen minst sagt förbittrad över regeringens ogenerade utspel i jordbruksfrågan. Marksocialisering hotar egnahemsägarna i landet genom förslaget
om kommunal förköpsrätt – de har
195
också en välgrundad anledning till sin
oro och förbittring. Detsamma gäller
alla tjänstemän, som nu får höra direkta hotelser och förmanas att tiga
still i löncfrägan från ledande regeringsledamöter och LO. Och de bostadslösa, särskilt bland ungdomen i
våra storstäder, har ingen anledning
att rosa socialdemokratiens totala fiasko i bostadsfrågan. Men de har kanske vant sig vid köandets tröstlöshet
vid det här laget.
Det återstår att se om regeringens
vänsterextrema linje inte kommer att
hämma sig vid höstens val. Så många
grupper bland vårt folk har nu utmanats att det rent av ser ut som om
socialdemokraterna vore på väg att
gräva sin egen politiska grav.