Print Friendly

Dagens frågor

Av Redaktionen | 31 december 1962


1962


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

DAGENS FRÅGOR
Gaullisternas triumf
Om folkomröstningen i frågan huruvida den franske presidenten skulle
väljas av elektorer eller av hela folket
i realiteten representerade en motgång för de Gaulle så blev i stället valim till nationalförsamlingen en desto
större triumf. Gaullistpartiets seger var
en personlig seger för presidenten inte
minst därför att han för första gången
nedsteg från Olympen och i praktiken
uppträdde som partiledare. Han fick
en förkrossande revansch för 1946, då
fjärde republikens partier tvingade
honom att avgå för att bida sin tid i
politisk isolering.
Gaullistpartiet har emellertid fortfarande vissa svagheter att övervinna.
För det första kan partiet icke åberopa
någon överväldigande förtroendeförklaring från det franska folket. Valdeltagandet var nämligen mycket lågt.
För det andra är själva partiorganisationen ännu svag. Det blir nu förre
premierministern Michel Debres uppgift att under det närmaste året ge
stadga åt partiets organisatoriska förhållanden.
Gaullisterna har å andra sidan en
källa till styrka, som med tiden torde
få allt större betydelse. Det är ingalunda såsom här och var påståtts i
svensk press att dess deputerade
mestadels skulle vara ett följe av
osjälvständiga och obegåvade personager – nollor avsedda att votera men
inte resonera. Även om några av dem
kan betecknas som smidiga arrivister
av klassisk fransk typ finns det ett
starkt inslag av en i franskt parlamentariskt liv tidigare föga framgångsrik
kategori – den självständige och ambitiöse idealisten. Framför allt är dessa
personer icke bundna till intressegrupper på det odiösa sätt, som så länge
bringade vanrykte över franska deputerade. I förbund med den administrativa apparat, som alltid varit den
franska republikens styrkebälte, bör
gaullistpartiets parlamentariska krafter kunna bilda den massiva tyngdpunkt i den franska inrikespolitiken,.
som krävs för att stabiliteten skall
kunna bevaras på längre sikt.
Hittills har man i den fria världen
med stark oro följt den inrikespolitiska utvecklingen i Frankrike. De
Gaulle har spelat ett högt spel när han
så länge personligen stått som den
enda säkra garantin mot politiskt kaos
– eller kanske rentav inbördeskrig
mellan högerextremisterna och en
folkfront. Hade de Gaulle försvunnit
ur bilden – genom ett attentat eller
genom ett politiskt nederlag – hade
framtidsutsikterna för Frankrike tett
sig mörka. Det europeiska enhetsverket hade därmed blivit allvarligt hotat. Genom den inflytelserika och politiskt väl förankrade position, som
den franska presidentmakten får i
fortsättningen, och genom den förnyelse och kraftsamling inom partiväsendet, som gaullistpartiets seger
representerar, finns det nu goda utsikter till fortsatt stabilitet i Frankrikes inrikespolitiska liv – även när
de Gaulle har lämnat arenan.
Affären »Der Spiegel»
Från relativ inrikespolitisk stabilitet
har den västtyska förbundsrepubliken
störtats in i en av dessa irrationella
kriser, där en skandalaffär fungerar
som tändhatt till en politisk explosion. Vilka konsekvenser den västtyska regeringskrisen än kommer att
få är det uppenbart att vad som hänt
i hög grad skadat Västtysklands anseende.
Det är naturligt att pressen i alla
västerländska länder reagerar med
skärpa mot vad som kan uppfattas
som rättskränkande ingrepp i pressens
frihet. Den västtyske riksåklagarens
drastiska aktion mot Der Spiegel: polisockupationen av redaktionslokalerna, husrannsalmingen, beslagen och
häktningarna av utgivare och flera
redaktörer gav en obehaglig påminnelse om nazismens metoder. Det är
också naturligt att många pressmän –
inte minst i Sverige – tog skarpt avstånd från aktionen mot den tyska
tidskriften och i instinktiv solidaritet
med de tyska kollegorna riktade häftiga angrepp mot särskilt Strauss och
vederbörande tyska åklagar- och polismyndigheter.
Men det är svårare att förstå att
man – sedan fakta nu börjat komma
i dagen – inte starkare reagerat mot
de klart kriminella handlingar, som
Der Spiegels utgivare och medarbetare gjort sig skyldiga till. Vad än
motivet varit är det nämligen alldeles
klart att tidskriftens handlingssätt
uppfyller det objektiva rekvisitet för
landsförräderi. Värdslöshet eller oförstånd kan det vidare inte vara tal om.
Hur gärningen skall rubriceras enligt
tysk strafflag lär rättegången i målet
snart visa.
Vf\d har då »Der Spiegel» gjort? Lät
oss belysa detta med ett hypotetiskt
exempel. Antag att vi i Sverige organiserat en hela riksförsvaret omfattande manöver avsedd att pröva försvarets funktion vid ett visst tänkt
krigsfall. Antag vidare att man vid
denna manöver kunnat fastställa ett
501
antal allvarliga brister inom försvaret
– brister, som skulle bli dubbelt ödesdigra om den tänkte fienden fick reda
på dem och anpassade sin strategi och
taktik därefter. Antag så att bristerna
anses vara så bekymmersamma att den
sammanfattande bedömningen ges i en
rapport av strängt hemlig karaktär, så
hemlig att endast ett fåtal personer får
taga del av den. Antag slutligen att en
militär i hög ställning skulle skaffa
sig tillgång till rapporten, att han vidarebefordrade den till en tidskrift
och att tidskriften på rapporten byggde en stor reportageartikel, där för
försvaret ytterligt känsliga hemligheter hänsynslöst utlämnades – åt en
eventuell fiende.
Hur skulle svensk opinion reagera?
Hur skulle den svenska pressen reagera? Och vad skulle de svenska myndigheterna göra?
Ikedas mission i Europa
Det tyska undret anföres ofta som ett
bevis på den fria marknadsekonomins
effektivitet. Västtysklands ekonomiska
uppsving torde till stor del också bero
på att man inte anslöt sig till amerikanarnas Keynes-inspirerade paroller
utan valde att följa en mera ekonomiskt sund linje.
Att den fria konkurrensen medför
snabbare ekonomiska framsteg även
i ett österländskt, mindre högindustrialiserat samhälle har utvecklingen
i J apan visat. På mindre än hundra
år, det vill säga från 1853, då en amerikansk eskader stävade in i Tokyobukten tvingade kejsaren och shogunen att öppna Japan för västerlandet,
förvandlades J apan från en agrar feodalstat till Asiens rikaste nation. Sedan USA genom atombombsanfallen
mot Hiroshima och Nagasaki satt
punkt för den japanska aggressiviteten har den största delen av Japans
502
ekonomiska potential kunnat utnyttjas för fredliga ändamål. Japans produktion av optiska instrument, dess
effektiva varvsindustri och dess framsynta u-landshjälp betraktas med respekt även av de mera utvecklade
staterna.
Japanernas förrnäga att anpassa sig
till nya förhällanden framgår även av
deras villighet att acceptera det av
MaeArthur och ockupationsmakten införda demokratiska styrelseskicket.
Trots de goda relationerna mellan
Tokyo och Washington och det mycket
livliga handelsutbytet synes nu Japan
emellertid vilja företaga vissa omdispositioner vad angår dess utrikespolitiska och ekonomiska förbindelser.
Utvecklingen inom EEC har fäst Japans uppmärksamhet på Europa. Premiärminister Ikeda, som nyligen företagit en good-will-resa mellan kontinentens huvudstäder, pläderar dock ej
endast för Japans inträde i OECD, en
ökad handel med EEC-staterna samt ett
upphävande av den mot Japan diskriminerande 35:e artikeln, som tillämpas av vissa länder inom GATT, utan
synes överhuvudtaget önska ett längt
gående samarbete med EEC.
Denna utveckling kan visa sig betydelsefull. Japan måste betraktas som
västmakternas främsta allierade i
Asien och dess vidare framsteg bör
kunna verka attraherande äYen på
vissa neutraliststater. !kedas mission
i Europa kan också verksamt bidraga
till att bryta udden av den kritik som
hävdar, att EEC endast är en västerländsk rikemansklubb och att de stater utanför Europa som väljer att samarbeta med europamarknaden, snart
skall finna, att deras ekonomiska intressen icke tillgodoses och att deras
förhällande till EEC i allmänhet gränsar till :.neokolonialism~. Samtidigt
kan Japans nya ekonomisk-politiska
orientering komma att utgöra ytterligare ett steg på vägen mot den frigörelse av världshandeln som redan
förebådats av GATT-överenskommelsen i mars efter Dillonrundans slutförande och av Kennedyplanen.
Mordbranden i Kongo
Förenta Nationernas f. d. chefsrepresentant i Katanga, mr Conor Cruise
O’Brien har av naturliga skäl vunnit
en utomordentlig litterär framgäng
med sin rapport ~Uppdrag i Katanga~.
Det är en lysande bok, innehållsrik,
elak och kvick; den framträder med
anspråk på att yppa en av mäktiga
krafter undertryckt sanning om ett
väsentligt politiskt skeende – succen
är självklar.
O’Briens grundinställning till det
kongolesiska problemet torde utan
orättvisa kunna beskrivas som en i det
närmaste total identifikation med den
s. k. afroasiatiska uppfattningen. Katanga är för honom ett litet Sydafrika,
en fräck spekulation av den europeiska storfinansen – synnerligast
den engelska -, en utmanande manifestation av ~kolonialism~, korteligen
en styggelse som snarast måste krossas, om nödvändigt med väld bringas
under den kongolesiska centralregeringens lydno. Han erkänner själv
utan omsvep att hans ~antikoloniala~
nitälskan i inte ringa män är bestämd
av hans irländska ressentiment mot
brittiskt förtryck i det förflutna. Känslan är subjektivt begriplig och på sitt
vis respektabel, att den uttryckes så
öppenhjärtigt är utan tvivel avväpnande. Det hindrar dock inte att läsaren
grips av betänksamhet inför avslöjandet att väsentliga åtgärder frän Förenta Nationernas sida kan dikteras av
så privata och irrationella motiv.
Det centrala i O’Briens redogörelse
är självfallet framställningen av hur
FN-trupperna på hans order gick till
angrepp mot det kalangesiska gendarmeriet i september 1961. Att det var
ett angrepp gör O’Brien nämligen inte
alls något försök att dölja. Inte heller
bestrider han att detta uppenbarligen
stod i strid med den grundläggande
resolutionen om FN-truppernas uppdrag i Kongo: »… att Förenta Nationernas styrka i Kongo icke skall delta
i eller på något sätt ingripa i eller användas till att påverka utgången av
någon inre konflikt, konstitutionell
eller annan».
Septemberkuppen – som bl. a. syftade till att arrestera ett antal av Katangas regeringsmedlemmar! – innebar enligt den ansvariges egen uppfattning i själva verket vida mer än en
inblandning: den avsäg helt enkelt att
med väld göra slut på Katangas separation. Kodnamnet för operationen är
oskuldsfullt träffande: det indiska ordet Morthor, det är »krossa».
O’Brien fick dock som känt inte stöd
för sitt ingripande från sina överordnade. FN-ledningen i Leopoldville
konstruerade en lindrigt talat besynnerlig förklaring till att strider blossat upp i Elisabethville. Om att »krossa» utbrytarstaten var här icke tal.
FN-trupperna hade endast sökt ätertaga sin uppgift »att arrestera och
sända ur landet utländsk militär och
halvmilitär personal. Vid detta tillfälle
slogs larm då mordbrand upptäcktes
i FN:s garage. När FN-trupper närmade sig garaget besköts de från en
byggnad där ett antal utländska officerare veterligen bodde…»
Som O’Brien säger, FN-ledningen
har med denna formulering släckt en
brand som aldrig varit tänd (så mycket hellre som intet FN-garage existerade). »Striderna började på ett helt
annat sätt, … och de var motiverade
av ett katangesiskt-europeiskt motständ mot en planerad (sic) FN-aktion». Man förstär O’Briens irritation
över att genom denna undanflykt berövas det ryggstöd han räknat med
503
(är det en tillfällighet att han i annat
sammanhang tilläter sig att erinra om
en annan berömd »mordbrand», Berlin 1934?) Även om beteendet är ömkligt, och ägnat att i någon mån försvaga effekten av de ständiga lamentationerna från FN-håll rörande
Tshombes lögnaktighet, är bortförklaringen av septemberoffensiven givetvis av mycket stort politiskt intresse.
På sitt vis innebär den ju nämligen
– liksom strax efteråt avlägsnandet
av mr O’Brien från hans post -, att
FN-ledningen erkände att den käcka
interventionen gick för långt. Kvar
står, att bl. a. Sverige, vars omfattande
militära engagemang i Kongoproblemet som bekant enligt upprepade försäkringar vilar på förutsättningen om
icke-inblandning i landets inre konflikter, tydligen har anledning att med
skärpt uppmärksamhet bevaka situationen. Man kan inte utesluta att det
händer en gäng till att en irriterad och
komplexfylld platschef försöker sig på
ett liknande putsch för att faire de la
politique, som en av O’Briens medhjälpare så träffande karakteriserade det
hela. En bevakning som blir så mycket svärare som O’Brien så tydligt visat att den sakliga korrektheten i vä-
sentliga FN-rapporter dessvärre kan
behöva sättas i fråga – även när de
emanerar från aller högsta ort.
Dödsstöt mot bostadsransoneringen
Våra kunskaper om hyresförhållandena och därmed våra förutsättningar
att bedöma verkningarna av att släppa
hyresmarknaden fri har i dagarna avsevärt berikats genom ett betänkande
från Näringslivets Bostadsutredning
betitlat »Fri Hyresmarknad». Bostadsutredningen har nämligen inte endast
grundligt diskuterat hyresregleringens
nuvarande utformning, omfattning och
verkningar på bostadsmarknaden. Man
har även gjort en unik kartläggning av
504
hyresförhållandena sju svenska stä-
der.
Hyresregleringen kom till 1942, och
man avsåg från början att den skulle
bli av kort varaktighet. Motiven och
uppbyggnaden av regleringen präglas
också i hög grad av detta och följden
härav är att de ursprungliga skälen i
dag inte längre är relevanta. Då den
trots detta kommit att bibehållas under två decennier har det uppstått en
rad allvarliga biverkningar som inte
alls eller endast delvis kunde förutses vid dess införande. Biverkningar,
som man då ansåg sig kunna acceptera med tanke på de utomordentliga
förhällanden som rådde, och med hänsyn till att dessa verkningar inte
skulle bli alltför allvarliga, så länge
regleringen endast gällde för ett begränsat antal år.
Utredningen konstaterar att regleringens allvarligaste följdverkningar
är bostadsbristen och hyresspridningen. Dessa har lett till en trög rörlighet inom bostadsbeståndet. Härigenom har regleringen medfört avsevärda svårigheter för den enskilde att
tillgodose sina bostadsönskemåL Hyresregleringen har utformats som en
privilegielagstiftning för dem som redim har bostad. På så sätt har de nybildade hushållen, i första hand barnfamiljerna tvingats till åratals väntan
i bostadsköerna. Även ekonomiskt har
emellertid just de nybildade hushällen
diskriminerats. När dessa efter lång
väntan äntligen får en bostad, så blir
det nästan regelmässigt i nybyggnadsbeståndet, där hyrorna är höga.
Genom att barnfamiljerna sålunda
har tvingats till de dyraste lägenheterna, konstaterar utredningen, att
regleringen via hyresspridningen har
hämmat de bostadssociala strävandena
att förbättra barnfamiljernas bostadsstandard. Regleringen har också bidragit till att försämra fastighetsunderhållet, och detta har i första hand
drabbat lägre inkomsttagare, som ofta
inte haft ekonomiska möjligheter att
själva genomföra reparationer. Genom
regleringen har hyresrätten blivit en
kapitaltillgång och en omfattande
svart marknad har utvecklats. Härigenom har hyresregleringen mist sin
förankring i rättsmedvetandet och verkat upplösande på moral och rättsuppfattning.
De städer som ingår i utredningens
hyresundersökning är Linköping, Jönköping, Karlskrona, Uddevalla, Karlstad, Sundsvall och Östersund. Undersökningen omfattar totalt 38 000 hyreslägenheter – dvs. samtliga hyreslägenheter i flerfamiljshus. Den visar
att kallhyrorna – dvs. utgående hyra
exklusive bränsle – i dessa städer
normalt varierar mellan 20 och 25 kronor per m” för moderna lägenheter
byggda före kriget. De bostäder som
byggts mot slutet av 1950-talet betingar
däremot normalt kallhyror på mellan
40 och 45 kronor per m2, och i åtskilliga fall betydligt mer. De genomsnittliga hyresskillnaderna mellan moderna lägenheter i äldre och nyare hus
är i dessa städer normalt ca 75%.
Skillnader på mänga hundra procent
är dock alls inte ovanliga.
Då den gjorda jämförelsen endast
omfattar modernt utrustade lägenheter, är det uppenbart att tekniska skillnader hos lägenheterna endast kan
vara orsaken till en mindre del av
dessa betydande hyresskillnader. Det
är alltså ingalunda den hyressökande
allmänhetens värderingar av skilda
lägenheters inbördes förtjänster och
nackdelar som blivit avgörande för
hyressättningen mellan äldre och
nyare hus. I stället är det den läsning
av hyresläget för äldre hus som hyresregleringen inneburit i kombination
med den raska penningvärdeförsämringen under efterkrigstiden, som huvudsakligen bär ansvaret för den snedvridna hyresstrukturen.
Det är uppenbart att ett upphävande
av regleringen skulle medföra en helt
ny hyresstruktur där dessa konstlade
hyresskillnader skulle försvinna och
endast sådana skillnader skulle bestå
som är ett uttryck för konsumenternas
värderingar av skilda lägenheters attraktionskraft. Utredningen väntar sig
därför att åtskilliga lägenheter kommer att bli dyrare om hyresregleringen
avskaffas. Detta gäller i första hand
goda, välhållna lägenheter från 20-,
30- och 40-talen, medan å andra sidan
hyresläget knappast kommer att förändras i många andra, och i en del
fall kan t. o. m. hyressänkningar bli
aktuella. Det senare kan framför allt
beräknas ske i det sämsta fastighetsbeståndet, där det finns skäl att anta
att hyresregleringen nu håller uppe
hyrorna. Även i nybyggda hus i stagnerande orter och framför allt sådana
med perifert läge och en trist miljö
kan det bli svårt att i en fri marknad
få ut dagens hyror.
Utredningen väntar sig däremot inte
att en avveckling av hyresregleringen
kommer att medföra någon väsentlig
höjning av den genomsnittliga hyresnivån. För detta talar bl. a. att något
egentligt efterfrågeöverskott – bostadsbrist – knappast kommer att bestå i flertalet orter när väl regleringen
är avskaffad. Endast i de största stä-
derna torde överefterfrågan vara på-
taglig och inte endast eller huvudsakligen en frukt av regleringen. Härför
talar också att hyresregleringen för
närvarande är effektiv endast för en
knapp tredjedel av det totala bostadsbeståndet eller för drygt 800 000 lä-
genheter.
Utredningen hävdar att en marknadsmässig hyresbildning möjliggör,
att bostadsbristen kan avhjälpas, att
fastighetsbeståndet kan utnyttjas rationellt, och att risker för felinvesteringar vid nyproduktion och sanering minskas avsevärt. Vidare med- 505
verkar en avveckling av regleringen
till en förbättrad arbetskraftsförsörjning på grund av förbättrad rörlighet.
Den underlättar nyetablering och rationalisering inom näringslivet, framför allt inom distributionen och den
förbilligar samhällets serviceverksamhet.
Den avveckling av hyresregleringen
som hittills har skett har haft en mycket blygsam omfattning, konstaterar
utredningen. Det främsta skälet härtill är att man vid den regionala avvecklingen förutsatt att regleringen
skall slopas endast om bostadsbristen
på en ort i stort sett är hävd. Men utredningen betonar här att hyressättningen och den därav betingade bostadsbristen inte kan byggas bort, och
att man sålunda aldrig genom ett intensifierat bostadsbyggande helt kan
eliminera bostadsköerna. Avvecklingstakten har också blivit beroende av
ofta orealistiska lokala bedömningar
om när bostadsmarknaden skall nå balans och om den egna ortens expansionskraft. Man föreslår därför att följande tidsplan införs för avvecklingen
av hyresregleringen:
1 februari 1964: Kategorimässig avveckling för hus som färdigställts efter
detta datum, möblerade rum samt
kommersiella lokaler.
Regional avveckling av regleringen
i övrigt på alla orter med högst 40 000
invånare.
1 februari 1965: Regional avveckling på alla orter med över 40 000 invånare med undantag för stockholmsoch Göteborgsområdena.
1 februari 1966: Regional avveckling för Stockholms- och Göteborgsområdena.
Man vill också ge hyresvärd och
hyresgäst möjlighet att träffa långtidsavtal om hyran redan från den 1 juli
1963; detta dock endast under förutsättning att avtalstiden sträcker sig
506
två år utöver avvecklingstidpunkten
för respektive ort.
Det är onekligen en beaktansvärd
rad negativa verkningar hos hyresregleringen som utredningen har kunnat
konstatera. Det finns all anledning att
betona de sociala aspekter på regleringen som utredningen har anfört.
När därför de allmännyttiga bostadsföretagen och hyresgäströrelsen motiverar ett bibehållande av hyresregleringen med sociala skäl, kan detta inte
vara uttryck för socialt patos utan en
önskan att i eget intresse värna om
en under hyresregleringen uppnådd
maktposition. Särskilt smaklöst är försvaret för hyresregleringen från de
allmännyttiga bostadsföretagens sida
– de enda bostadsföretag som redan
i dag har fri hyressättning.
Man skulle kunna förstå talet om
sociala skäl för att bibehålla hyresregleringen, om det hade varit så att det
i stort sett var familjer med begränsade ekonomiska resurser, som bodde
i de ur hyressynpunkt privilegierade
bostäderna, medan ensamstående och
bättre situerade familjer bodde i nybyggnadsbeståndet. Nu är ju emellertid motsatsen fallet. De yngsta familjerna som ännu inte har uppnått särskilt höga inkomster men redan har
en avsevärd försörjningsbörda är de
som tvingas ut i små och dyra bostä-
der i städernas periferi, medan ensamstående samt medelålders och
äldre par i goda ekonomiska omständigheter i allmänhet befolkar de stora
äldre och billiga lägenheterna i stä-
dernas centrala delar.
Även om hyresregleringen sålunda
har skapat upprörande sociala orättvisor och medfört allvarliga problem
för hela samhällsmaskineriet genom
den stelhet på bostadsmarknaden som
skapats av dess följdföreteelse bostadsbristen, finns det även andra avgörande skäl till att en snar avveckling är
nödvändig.
Den situation på bostadsmarknaden
som skapats av hyresregleringen har
medfört, att bostadsbyggandet i den
reglerade marknaden knappast längre
innebär något risktagande. Hyrorna i
ett färdigbyggt hus bestäms uteslutande
på basis av kostnaderna för husets
färdigställande. Härigenom har vare
sig byggnadsentreprenörerna eller
byggherrarna längre något intresse av
att hålla kostnaderna nere. Oavsett
vilka kostnaderna blir, bestäms hyran
med utgångspunkt härifrån, och några
svårigheter att få lägenheterna uthyrda i bristmarknaden finns icke.
I en fri marknad däremot måste
byggherren i sin kalkyl utgå från
marknadspriset på nybyggda bostäder.
och han tvingas att hålla kostnaderna
inom den ram som bestäms härav.
Härtill kommer att han gör en motsvarande vinst, om han lyckas pressa
byggnadskostnaderna under denna
ram. Dessa faktorer utgör en stark stimulans att välja rationella lösningar
och att bättre stå emot krav på prishöjningar och lönehöjningar från
byggnadsbranschens leverantörer och
anställda. Det finns därför all anledning att vänta sig en betydligt lugnare
utveckling av de framtida byggnadskostnaderna, om hyresregleringen avvecklas att jämföras med den exceptionella stegringstakt som hittills rått
under efterkrigstiden trots en mycket
genomgripande teknisk rationalisering
av byggnadsarbetet.
Från en del håll har det framförts
tveksamhet mot en avveckling av hy–
resregleringen, på grund av att man
befarar starka hyreshöjningar som en
följd av den markerade bostads–
bristen, särskilt i de större städerna.
Det är emellertid notoriskt att en
reglering – även i de fall som denna•
inte innebär någon prissänkning –
har en förmåga att skapa en överefterfrågan. Sådana psykologiska faktorer
som verkar vid en reglerings införan- .de, är också verksamma vid dess avskaffande och medverkar till att balans kan inträda på marknaden utan
några väsentliga genomsnittliga hyresförändringar.
Något tvivel kan heller inte råda om
att betydande reserv finns i det nuvarande bostadsbeståndet, som har sin
grund i att detta utnyttjas orationellt
507
på grund av hyresregleringens pnvilegiering av de äldre bostäderna. Sannolikt kan en stor del av den överefterfrågan som finns, och som långt
ifrån är så stor som den officiella bostadsköstatistiken synes visa, få plats
i den dolda utrymmesreserv som kommer i dagen när hyrorna blir fria.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner