Print Friendly

Dagens frågor

Av Redaktionen | 31 december 1961


1961


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.


DAGENS FRÅGOR
Klavbunden sakupplysnin~
Det grundläggande militära reglementet för tjänsten i fred är »Tjänstereglementet för krigsmakten», Tj R K. I
slutet på 1950-talet hade det då gällande reglementet genom utvecklingens gång kommit att uppvisa så
många brister, att en omarbetning
syntes nödvändig. överbefälhavaren
tillsatte därför en särskild arbetsgrupp inom krigsmakten med uppgift
att göra en genomgripande modernisering och översyn. Arbetsresultatet
inlämnades, efter ett omfattande remissförfarande inom krigsmakten, till
försvarsministern med överbefälhavarens förslag till fastställelse.
Tendensen att på departementalt
plan av mer eller mindre framträ-
dande politiska skäl ändra och stuva
om verksmyndigheternas förslag till
bestämmelser, reglementen m. m. har
under senare år ökat. Så blev också
fallet med det ovannämnda militära
utkastet till nytt tjänstereglemente.
I ett speciellt hänseende var i detta
fall den departementala omarbetningen så kraftig, att man kan tala
om ett helt nytt förslag. Vad, som här
åsyftas var de riktningsgivande bestämmelserna beträffande den militära upplysningsverksamheten. Att
något i detta hänseende var att befara
framgick redan av ett interpellationssvar från försvarsministerns sida under 1959 års höstriksdag. Frågan var
föranledd av en olyckligt utformad
upplysningsskrift från armestaben
mot det Amsa-betonade krypskyttet i
atomvapenfrågan. Försvarsministern
stod då mellan två eldar. Antingen
hade han att ge sitt stöd åt en saklig
men dåligt utformad upplysning från
militär sida eller också att godkänna
en partipolitiskt betonad, antimilitäroch antiatomvapenbetonad propaganda, som vid denna tidpunkt högröstat bedrevs. Försvarsministern
valde – sannolikt främst påverkad
av att 1960 skulle bli ett avgörande
valår – att slå militära myndigheter
på fingrarna.
Omarbetningen av Tj R K :s upplysningsavsnitt i försvarsdepartementet
skedde helt utan samråd med militära myndigheter. Departementsförslaget sändes på ett slags remiss till
överbefälhavaren, som därvid
stödd av enhetliga uttalanden från
samtliga försvarsgrensledningar
kraftigt reagerade mot detsamma. Enligt uppgift föranledde emellertid
denna eniga militära uppfattning en
visserligen positiv men endast ytterst
obetydlig justering.
De meningar i Tj R K:s kapitel 16,
mom. 3 beträffande upplysningsverksamheten inom krigsmakten, om vilka
enligt ovan strid rått, har den av försvarsministern »på nådigste befallning» numera fastställda lydelsen:
»- – – Upplysningsverksamheten
bör bedrivas så att den ej framstår
som inblandning i den politiska debatten. Polemik bör därför undvikas
i frågor, där partipräglade meningsskiljaktigheter föreligga.»
Det är förklarligt, att dessa fornmleringar väckt ytterlig förvåning och
stor osäkerhet inom krigsmakten.
Vad menas med uttrycket »den po- 132
litiska debatten>>? Gäller det riksdebatten ibland de folkvalda? Gäller det
kommunaldebatten i Älvdalen om det
nya skjutfältet? Finns det någon enda
större försvarsfråga, organisationseller materielfråga, som inte är föremål för politisk debatt?
Och vad innebär uttrycket »partipräglade meningsskiljaktigheter»?
Gäller detta även sådana frågor, där
kommunisterna normalt kommer med
helt avvikande förslag? I så fall torde
bestämmelsen innebära, strikt tolkad,
att varje av kommunisterna motarbetat eller motmotionerat förslag på
försvarets område undandras saklig
militär upplysning! Detta i sin tur
innebär, att en officiell militär instans icke kan upplysningsvis och
sakligt stödja en av regeringen framlagd försvarsproposition, så länge
denna är föremål för »politisk debatt»
och »partipräglad meningsskiljaktighet».
Krigsmaktens svårigheter och samvetsbetänkligheter när det gäller att
veta, hur den har att handla i ovannämnda fall, måste förvisso vara
stora. Alldeles särskilt gäller väl
detta, när man i samma kapitels moment 5 finner följande: »- – – Utebliven eller ofullständig information
kan minska förtroendet för den militära verksamheten». Krigsmaktens
personal kan med skäl fråga, om den
skall följa sitt samvetes röst och moment 5 eller vara politiskt lydig och
följa moment 3.
För dem, som anser att det är synnerligen viktigt att vidmakthålla och
stärka motståndsviljan och tron på
vår militära försvarskapacitet, är moment 5 – om kravet på information
– en hugnesam läsning. Men när de i
jämförelse med det nyssnämnda momentet läser det tidigarestående momentet 3 – med de ovan refererade,
bindande restriktionerna i informationshänseende – då måste de ställa
sig frågan, hur en krigsman skall
tolka »Krigsmans erinran». Den återfinnes i Tj R K :s kapitel 2 och där
står bl. a.:
»Krigsman – – – skall med nit
och trohet – – – samvetsgrant och
efter bästa förmåga verkställa mottagna befallningar och föreskrifter
—.»
Ersättning till författare
Den sedan några år pågående livliga
debatten om konstens ekonomiska
villkor i det svenska välfärdssamhället har nu börjat avsätta konkreta politiska resultat. Ecklesiastikminister
Edenman, vilken sedan länge med en
kraft och lidelse, som inte tillnärmelsevis stått i proportion till de faktiska åtgärderna, förkunnat att krafttag måste till, har nu gått från ord till
handling. I proposition föreslås en
höjning av statsanslagen för ersättning åt konstutövare med 600 000 kronor. Det är tacknämligt, att regeringen inte fallit för den frestelse,
som en eller annan gång skymtat, att
tillsätta en omfattande utredning för
att åstadkomma »Samlade grepp»
e. dyl. – en åtgärd som i föreliggande fall nästan säkert endast skulle
ha inneburit förhalning av ett på den
alltfort blygsamma ekonomiska nivå
det gäller relativt enkelt problem.
Vissa punkter i hr Edenmans förslag
tilldrar sig särskilt intresse. Viktigast
är hans betonande av att de föreslagna statliga stipendierna under
inga omständigheter får tagas till
förevändning för prestationskrav eller dirigering av konstnärerna. Det
andra är, att han icke ansett sig böra
förorda ett aktualiserande av den s. k.
Engbergsregeln, att en procent av
byggnadskostnaderna vid offentliga
byggnadsföretag skulle anslås till
konstnärlig utsmyckning. Tvivelsutan
är detta ett riktigt ställningstagande.
Den fördel en sådan princip skulle
innebära genom att automatiskt garantera en betydande, köpkraftig efterfrågan på konstverk kan icke undanröja det betänkliga uti att låta en
stel schablonregel avgöra en sådan
fråga som omfattningen av den konstnärliga utsmyckningen av ett visst
byggnadsverk – som sakligt sett rimIigen måste kunna variera avsevärt
från fall till fall alltefter byggnadens
typ och funktion.
Ett på flera sätt ändå intressantare
förslag än regeringspropositionen är
en högermotion om en betydande förstärkning av den statliga ersättningen
till författare. Som bekant utgår för
närvarande av statsmedel ersättning
till författare för utlåningen av deras
böcker på de offentliga biblioteken.
Enligt relativt komplicerade fördelningsregler utdelas till författarna för
närvarande 1 million kr. om året.
Systemet är avsett att utgöra en kompromiss mellan principen att boklån
skall vara en förmån som avgiftsfritt
tillhandahålles av samhället och principen att författaren bör ha rätt till
ersättning för att hans verk utnyttjas.
I detta system föresläs nu i motioner av hrr Björkman och Svenningsson m. fl. en väsentlig förändring. För
det första föreslår man att ersättningen till författarna för bokutlå-
ningen »Ordnas genom att biblioteken
tillhandahåller allmänheten lånekort
för helt år till en kostnad av 2 kronor
för vuxen låntagare och 50 öre för
barn och skolungdom». Detta beräknas ge författarna ett inkomsttillskott
av omkring 2 millioner kronor. –
Förslaget att bryta principen om avgiftsfria boklån har av pressreaktioner att döma visat sig kunna väcka
stark irritation. sakliga skäl talar
dock uppenbart för att man nu slår
in pa den i högermotionen anvisade
vägen.
Det torde inte kunna göras gällande
133
att den föreslagna avgiften i ett samhälle med en levnadsstandard som
den svenska skulle vara så betungande att någon anständigtvis kunde
kalla den prohibitiv. Det torde vidare
vara svårt att i princip avvisa tanken,
att just den som tillgodogör sig resultaten av en annans arbete i någon
mån bör utge ersättning härför. Det
är slutligen obestridligt, att principen
att kulturprodukterna skall ställas
helt kostnadsfritt till förfogande saknar motsvarighet på andra jämförliga
områden. Alla anser det visserligen
nödvändigt, att samhället utger högst
betydande subventioner till teater eller konserter – men alla anser det
också rimligt att konsumenterna i
dessa fall bestrider en del av kostnaderna – f. ö. till ojämförligt högre
belopp än den ifrågasatta biblioteksavgiften.
Just därför att en kraftig förstärkning av konstnärernas inkomster enligt allmän mening måste komma till
stånd är det tacknämligt att högermotionärerna påvisat, att det finns
flera vägar att gå än att höja statsanslagen. Däremot innebär förslaget
självfallet inte – en missuppfattning
som i hastigheten uppkommit på en
del håll – att det nya avgiftssystemet
skulle tas till förevändning för en avrustning av de direkta samhälleliga
åtgärderna. (I en annan motion föreslår f. ö. samma motionärer högst betydande höjningar av anslagen även
för tonkonst och bildande konst.)
Verkliga förhållandet är det motsatta.
Sedan frågan om ersättningen för utlåning lösts genom avgiftssystemet,
föreslår motionärerna, att det hittillsvarande anslaget för detta ändamål i
stället mätte »ställas till styrelsens för
Sveriges författarfonds förfogande att
användas till stöd och stipendier efter
riktlinjer som kan godtagas av det allmänna». Det sammanlagda resultatet
av högerförslaget för enbart författar- 134
kårens del blir alltså icke mindre än
en tredubbling av nuvarande belopp;
i absoluta tal en förstärkning som försiktigt räknat är tre gånger så stor
som den höjning regeringen föreslår
för alla de konstnärliga arbetsområ-
dena tillsammans. Hr Edenmans förslag är värdefullt som tecken till att
slentrian och motstånd äntligen övervunnits. Man vill gärna hoppas att
förtjusningen över – eller prestigebindningen till detta förslag – icke
tillåtes hindra en saklig bedömning
av det principiellt djärvare och till
sin praktiska effekt vida mer omfattande högerförslaget.
De stora skolklasserna
I diskussionen om den nya skolans
arbetsformer har det framstått som en
av de mest angelägna skolreformerna
att minska antalet elever i de stora
klasserna. Erfarna lärare är alla överens om att trivsel och arbetsresultat
hänger nära samman och att undervisningen därför blir lidande i klasser
med för stort barnantal, där redan
trängseln i klassrummet skapar oro
och olust. I en stor klass finns också
genomsnittligt flera bråkiga element
än i en liten. Disciplinen blir svårare
att upprätthålla. Möjligheterna till fusk
och busliv ökas, och läraren måste
ägna en onormalt stor del av tiden åt
att hålla efter de arbetsovilliga och
odisciplinerade eleverna. Följden är
att han inte hinner med den individuella handledning, som den nya skolan uppställt som en av sina bärande
ideer och genom vilken individen skall
få möjlighet att till fullo utveckla sin
speciella begåvning. Trivsel, självverksamhet och arbetsprestanda blir
lidande på dessa bedrövliga yttre omständigheter. En sänkning av elevantalet i klasserna har på folkskollärarförbundens kongresser förts fram som
det nästan viktigaste botemedlet i dagens skolsituation.
Som redan påpekats i förra häftet
av Svensk Tidskrift, underlät ecklesiastikministern på nytt att ta upp frå-
gan om mindre klassavdelningar i
årets statsverksproposition. Ett visst
stöd för sin försummelse kunde han
finna i en utredning om studieresultat och stora klasser, som utförts inom
skolöverstyrelsen och som genom en
märklig tillfällighet publicerades samtidigt som herr Edenman lade fram sin
proposition. Utredningen, som väckt
bestörtning och förbittring i lärarkretsar, gick i korthet ut på att det inte
kunnat fastställas något samband mellan elevantalet i klasserna och möjligheterna att meddela kunskaper och
upprätthålla disciplinen.
Själve generaldirektören i skolöverstyrelsen N. G. Rosen förklarade att utredningens resultat var överraskande
och att de snarare borde betraktas som
ett debattinlägg än som ett slutligt besked. En undersökning av hur undersökningen lagts upp och materialet bearbetats ger vid handen, att generaldirektören har alla skäl att uttala sig
försiktigt.
Frågeformuläret utsändes och besvarades redan för sex år sedan, då bl. a.
de disciplinära medlen i skolorna var
annorlunda än de är i dag. Av den
enkät, som »Lärartidningen» gjort
bland lärarna i anledning av utredningen, lämnas åtskilliga uppgifter om
det nuvarande disciplinära nödläget i
de stora klasserna. En aktuell undersökning i skolorna i Malmö visar att
tillsägelse och enskilt samtal med elev
är så vanliga, att de knappast kan tillmätas disciplinärt värde. Enbart under en treveckorsperiod vid jultiden
1960 uppgick dessa tillsägelser till tresiffriga tal i ett flertal klasser. Den lä-
rare, som presenterar materialet, konstaterar också att avsaknaden av ett
effektivt korrektionsmedel för akuta
situationer är ytterst besvärande. Tydligt är att de resultat, som skolöverstyrelsen gjort år 1955 men som först nu
publicerats, inte speglar det aktuella
läget.
TiH detta kommer att lärarna inte
själva fått tillfälle att yttra sig om vilken inverkan de ansåg att klassens
storlek hade på disciplin och arbetsresultat. De fick endast uttala sig om
i vilken grad – i fem steg varierande
från »aldrig» till »ständigt och jämnt»
– de hyste bekymmer över att inte få
eleverna att lyssna och koncentrera
sig samt att iakttaga ordning. Först
när svaren statistiskt bearbetades i
skolöverstyrelsen har man jämfört
dem med klassernas storlek och då
funnit att det inte finns några påtagliga samband mellan stora klasser och
lärarnas bekymmer.
Ett sådant bedömningssätt är utomordentligt subjektivt. Lärarna har yttrat sig utan några jämförelseobjekt.
De har anpassat sina anspråk efter
klassernas storlek. Många av dem har
kanske inte velat erkänna att de inte
gått i land med svårigheterna. Andra
lärare, som aldrig sett annat än överfyllda klassrum, har blivit så vana vid
denna syn att de betraktar den som
en normal företeelse och gjort en
dygd av de ogynnsamma arbetsbetingelserna. Det är under alla omständigheter uppenbart att nödsituationen
i skolan tvingar många lärare till en
ilård och ambitiös arbetsinsats för att
Jemästra de disciplinära svårigheterna – på bekostnad av trivsel och
mnskapsmeddelande.
Den utredning som skolöverstyrel- ;en presterat om de stora klasserna
‘örefaller i hög grad verklighetsfrämnande. Lärarnas egna erfarenheter
Jch den starka reaktion, utredningen
nött ute på fältet, styrker denna upp- ‘attning. De stora skolklasserna förärurar disciplinen och sänker kunkapsstandarden, medan mindre klas- 135
ser och ändamålsenliga skollokaler ger
ökad arbetsro och därmed bättre studieresultat.
Den estniska kulturens framtid
I likalydande motioner i bägge kamrarna har representanter för de fyra
demokratiska partierna hemställt, »att
riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Maj:t hemställa, att Kungl. Maj:t snarast måtte tillsätta en utredning med
uppdrag att framlägga förslag på skolans och övriga kulturella områden i
syfte att stödja den estniska befolkningsgruppen i vårt land i dess strä-
van att hålla det egna modersmålet levande och att i övrigt bevara och vidareutveckla det estniska kulturarvet.»
Motionerna har ett högst behjärtansvärt ändamål.
Esterna i Sverige har, trots att de
på ett lojalt sätt vuxit in i det svenska
samhället och gjort detta stora tjänster, målmedvetet sökt bevara den estniska kulturen, något som bl. a. kommit till uttryck i en rik litterär produktion på modersmålet. Men det är
klart att 16-17 år i ett främmande land
så småningom måste innebära fara att
kontakten med den egna kulturen skall
försvagas.
Särskilt gäller detta det yngre släktet. De nu folkskolepliktiga estniska
barnen har vuxit upp fjärran från sitt
land, de flesta går i svenska skolor
och talar svenska med sina lekkamrater, medan de blott i hemmet får höra
estniska. Endast i Stockholm finns en
estnisk folkskola, vilken har både statligt och kommunalt understöd, och en
sådan är under upprättande i Göteborg. Även de flesta estniska ungdomar, som går vidare i sin skolutbildning, studerar i svenska gymnasier.
Blott i Stockholm finns ett privat estniskt gymnasium, vilket har ett mindre
statligt understöd och åt vilket staden
upplåter lokal; det har hittills fört
136
fram icke mindre än 143 elever till
studentexamen, därav 90 enligt svenska fordringar. Dessutom existerar på
skilda håll i landet kompletteringsskolor för estniska barn, vilka går i svenska skolor, men här får extra undervisning i nationella ämnen; dessa skolor har mindre bidrag från staten (i
Norrköping även ifrån staden). En så-
dan undervisning vid sidan av den
ordinarie är dock ganska betungande
för eleverna, varför deltagarantalet
undan för undan sjunkit.
Då esterna i betydande antal är koncentrerade till flera städer och orter,
vore det därför rimligt, att stats- och
kommunalunderstödda estniska folkskolor upprättades också på andra
ställen än Stockholm och Göteborg.
Även ett par nya estniska gymnasier
borde kunna upprättas med svenskt
understöd. Och likaså borde staten
kunna sörja för de estniska kompletteringsskolornas bestånd.
På många andra sätt, t. ex. genom
tryckningsbidrag till estniskspråkiga
arbeten av skilda slag, bör de svenska
myndigheterna vidare kunna befordra
de estniska flyktingarnas kulturella
strävanden.
Med rätta framhåller motionärerna
den generositet, som präglade den estniska statens politik i förhållande till
den svenskspråkiga befolkningen i
landet under Estlands frihetstid: de
svenska folkskolorna liksom det svenska gymnasiet i Hapsal, alla med
svenskspråkig undervisning, åtnjöt
samma statliga stöd som motsvarande
rent estniska skolor. Det borde förpliktiga oss att nu ge esterna motsvarande förmåner.
I de baltiska länderna förföljs de
nationella kulturerna, och ryssarna
söker medvetet utplåna dem. Det är
därför balterna i exilen, som uppbär
dem. Det är då av mycket stor vikt,
att den fria världens stater hjälper balterna att bevara sitt kulturarv. Ty
skulle ryssarna lyckas utplåna de baltiska kulturerna i hemländerna och
skulle balterna i exilen förlora sin nationella egenart, då skulle det bli omöjligt att, när de baltiska folken, som vi
hoppas, åter blir fria, på nytt bygga
upp de baltiska staterna i den rätta
nationella andan. Och detta skulle vara
en svår förlust för den västerländska
kulturen, till vilken balterna alltid
hört. Europarådet har också flera
gånger just ur dessa synpunkter uppmanat regeringarna i den fria världen
att på alla sätt befordra de baltiska
flyktingarnas nationella kulturer.
De ifrågavarande riksdagsmotionerna står därför i bästa samklang
med strävandena i den fria världen
och borde självfallet leda till framgång.
Uppvärderingen av D-marken
I det nya internationella betalningssystemet, guldparistandarden, är möjlighet inrymd för ändringar i valutaparitelerna i ordnade former. Såväl
devalveringar som apprecieringar är
förutsedda att komma till stånd och
tillåtna efter anmälan till Internationella valutafonden. Om de inte överstiger 1O%, är fonden skyldig godkänna dem. Gäller det mer än 10%,.
kan fonden gå in i sakprövning.
En av de viktigaste nyheterna i
guldparistandarden är just erkännande av valutaapprecieringar som reguljärt ekonomisk-politiskt medel i internationella sammanhang. Guldmyntfoten på sin tid kände inte till denna
möjlighet. Följaktligen har det i den
fria världen aldrig före vår tid förekommit några apprecieringar. Den
enda stora uppvärderingen är i själva
verket den på 14 eller 17%, hur man
nu räknar, som företogs med den
svenska kronan år 1946. Den gjordes
inte inom ramen för Internationella
valutafondens verksamhet, eftersom
Sverige vid den tidpunkten inte var
medlem av fonden. I utlandet ogillades åtgärden, och dess verkningar blev
ogynnsamma för vårt land.
Inom den förändrade institutionella
ramen och enligt dess spelregler har
D-marken nu uppvärderats med 4,76%
av den tidigare pariteten. Den holländska gulden har slagit följe med
D-marken. Förbundsminister Erhard
har betecknat sig själv som initiativtagare och drivande kraft till aktionen, vars syfte varit att lämna ett tyskt
bidrag till lösning av det internationella betalningsbalansproblernet. Ända
sedan i höstas har åtgärden allvarligt
övervägts men först nu kornmit till utförande. Att förbundsregeringen avstod härifrån tidigare, berodde på
osäkerhet om president Kennedys avsikter visavi guldpriset och dollarn.
Om en guldprishöjning på multilateral
basis kommit till stånd innefattande
devalvering av dollarn och ett antal
andra valutor, hade möjlighet öppnats
för D-marken att ligga fast på sin
gamla nivå. Därmed hade önskvärda
ändringar valutakursrelationerna
kunnat nås.
I och med att det blivit fullt klart,
att amerikanarna inte hade för avsikt
att höja sitt guldpris och devalvera
dollarn, blev läget ett annat. En unilateral aktion med uppvärdering av Dmarken framstod då ånyo som en
tänkbar ekonomisk-politisk åtgärd.
Det hade nämligen visat sig, att man
inte nådde resultat med bl. a. räntepolitikens hjälp. Höjde man räntan
för att bromsa den inhemska konjunkturen, vilket i och för sig var påkallat,
ledde det till ökat inflöde av utländskt
kapital och ännu större tyska valutatillgångar. Sänkte man räntan för att
bromsa valutatillflödet, ledde det å
andra sidan till inhemska inflationsrisker, vilket heller inte var önskvärt.
För en sådan situation är ändring av
valutakursen förutsedd.
137
Internationella valutafonden underrättades om det tyska beslutet på fredagen och godkände detsamrna på lördagen, då uppvärderingen blev officiell. Inga invändningar restes från
något håll i fonden, vilket innebär, att
bl. a. även amerikanarna varit införstådda därmed.
Den valda procentsatsen 4,76 har på
en del håll väckt förvåning. Man har
menat, att den är liten. Den står emellertid i god överensstämmelse med
den nya guldstandardens arbetssätt,
som i själva verket förutsätter måttliga
justeringar. Vid en jämförelse med
exempelvis en två-procenlig diskontohöjning, som i och för sig skulle anses
vara uppseendeväckande stor, är en
liten appreciering mångdubbelt starkare medicin. Vad guldparistandarden
arbetar för, är rimlig balans i betalningarna mellan länderna, inte att ersätta en obalans med en annan. Det
finns heller ingen anledning att tro,
att den tyska valutaställningen kornrner att nämnvärt försämras på grund
av apprecieringen. Det är så mycket
mindre anledning härtill, som bytesrelationerna sannolikt kornmer att förbättras, varigenom tyskarna kornmer
att få litet mera varor för sin export
än tidigare. Det är på andra vägar,
som de strukturella överskotten i den
tyska betalningsbalansen skall elimineras.
Det amerikanska finansdepartementet har godkänt apprecieringen i ett
uttalande men därtill fogat tre uttryckliga villkor. För det första måste
ytterligare åtgärder till för att återställa jämvikten i betalningarna, vidare måste rörelserna i det kortfristiga kapitalet bringas under bättre
kontroll och slutligen måste större
hjälp lämnas utvecklingsländerna.
Med det första kravet förstår amerikanerna betalning för sina trupper i
Västtyskland.
Till detta svarade Erhard omgående
138
i sin officiella kommentar till uppvärderingsbeslutet, att inflödet av kortfristigt spekulationskapital bidragit
till att ge oriktiga föreställningar om
Västtysklands verkliga prestationsförmåga, och dr Blessing i tyska förbundsbanken uttalade förhoppningen,
att spekulationen nu skulle upphöra.
Den hade inte bidragit att ge Västtyskland sympatier i utlandet, framhöll
han. Erhard deklarerade också tyska
regeringens avsikt att stå fast vid sina
internationella åtaganden och särskilt
att de löften, som givits i finansförhandlingarna med Förenta staterna,
skulle uppfyllas, att Västtyskland bekänner sig till tanken på utvecklingshjälp och att en »försvarsansträngning» skall göras. I den tyska budgeten för nästa budgetår är också upptaget ett anslag av 1,5 miljarder Dmark för hjälp åt utvecklingsländerna.
Vid en bedömning av apprecieringen får man inte glömma den roll
höstens val spelar i sammanhanget.
Erhard, som bidrog så starkt till valsegern förra gången och väl torde ha
aspirationer på kanslersposten efter
Adenauer, räknar med att apprecieringen skall bli populär i de breda
folklagren genom rikligare varutillförsel utifrån och eventuellt även lägre
priser. Han har därför också varit så
angelägen att betona sin roll som
initiativtagare och förkämpe för
apprecieringen. Han torde emellertid
inte undkomma att så småningom få
precisera, vad han menar vara Västtysklands verkliga prestationsförmåga
i fråga om utlandsbetalningar. Det är
rätt naturligt, att intressena därvidlag
är motsatta mellan amerikansk och
tysk uppfattning, och att dragkampen
blir hård.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner