Print Friendly

Dagens frågor

Av Redaktionen | 31 december 1960


1960


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

DAGENS FRÅGOR
Fortsatt virrvarr i Kongo
I häfte 8 framhölls på denna plats,
att det nog vore klokast att inte bygga
alltför mycket på den överväldigande
voteringsseger, som Dag Hammarskjöld lyckats uppnå i FN:s generalförsamling vid behandlingen av
Kongokrisen. Resolutionen var nämligen på flera viktiga punkter så oklart
avfattad och den stora majoriteten i
verkligheten så heterogent sammansatt, att fortsättningen lätt kunde
komma att bjuda på stora risker.
De veckor, som sedan dess har gått,
har otvivelaktigt besannat denna illusionsfria syn på läget i Kongofrågan.
Klyftan inom FN-majoriteten mellan
å ena sidan Ghana, Guinea och övriga
neutralister och Lumumba-sympatisö-
rer, å den andra de regeringar, vilkas
mål är att få till stånd ett minimum
av ordning och ansvarighet i Kongos
styrelse, har visat sig vara minst så
bred och djup, som man från början
kunde befara. Resultatet av dessa slitningar inom de beslutande instanserna
har varit, att FN:s aktion på platsen
alltjämt företer en egendomligt tvekande och vacklande karaktär med
– åtminstone för iakttagare på avstånd – besynnerliga svängningar i
alldeles olika riktningar. Än har man
trott sig berättigad att kunna hoppas,
att äntligen en ordnad samverkan med
presidenten Kasavubu, överste Mobutu
och Katangaregeringen skulle komma
till stånd på varaktig basis, än har det
däremot förefallit, som om Hammarskjöld och hans ombud på platsen sett
sig nödsakade att falla undan för den
oavlåtliga och energiska utpressningen
från Nkrumah, Sekou Toure och övriga Lumumbavänner. Under sådana
förhållanden har till synes inte mycket kunnat uppnås utöver det i och för
sig givetvis mycket tacknämliga faktum, att ingen öppen världspolitisk
konflikt med utgångspunkt i Kongokrisen hittills utbrutit samt att ännu
så länge ingen uppenbar försörjningsoch hälsovårdskatastrof av stora mått
inträtt i själva Kongo.
Ett mycket allvarligt drag i utvecklingen på sistone i Leopoldville är
emellertid, att förhållandet mellan de
moderata lokala krafterna och FN·
myndigheterna tycks ha avsevärt försämrats, så att till och med åtskillig
blodsutgjutelse ägt rum. Tydligen är
det framför allt Ghanas intriger till
Lumumbas förmån, som drivit utvecklingen i denna riktning. Man kan endast hoppas, att utvisningen av Ghanas diplomatiske företrädare i Leopoldville skall utöva ett hälsosamt inflytande på förhållandena. Det är annars uppenbart, att det mellan Nkrumah, Lumumba och vissa andra
extrema afrikanska ledare råder ett
vänskaps- och solidaritetsförhållande
av ungefär samma slag som det, vilket
påståtts kunna iakttagas bland framstående amerikanska gangsterledare,
som fått sin skolning i samma sicilianska maffiaenheter. De uppsnappade
brev från Nkrumah, som offentliggjorts av Lumumbas motståndare,
illustrerar vältaligt dessa förhållanden,
förutsatt att de är autentiska. Skulle
Ghanadiktatorn lyckas driva det därhän, att en öppen och slutgiltig brytJ
ning skulle inträda mellan FN-aktionens chefer och de moderata ledarna
i Kongo, bleve onekligen den sista villan värre än de föregående.
En gynnsam vändning har däremot
nu inträtt i själva FN, såtillvida att
sent omsider presidenten Kasavubu
erkänts såsom befogad att företräda
Kongo inom folkförbundet Därmed
har de moderata krafterna vunnit en
framgång, som i längden borde kunna
bli av betydelse. Att denna ganska
självklara sak kunnat förhalas så
länge – det kan ju knappast i god
tro bestridas, att Kasavubu är Kongos
legitime statschef med full befogenhet
att avskeda sin premiärminister –
visar bäst, hur egenartade förhållandena efter de sista årens alla nya inval
är i glashuset vid East River. Beklämmande ur rent svensk synpunkt är den
hållning, som vårt land intagit i denna
rätts- och anständighetsfråga, en hållning som för tanken till den und{mska
neutralitetspolitiken i FN under Koreakrigets allra mörkaste dagar. Det
är emellertid att hoppas, att sedan
representationsfrågan nu äntligen har
lösts till Kasavubus förmån, det verkligen skall visa sig möjligt att bringa
till stånd ett gott samarbete mellan en
ansvarig kongolesisk regering och FN.
Förutsättningen härför är dock, att
FN:s av Ghana inspirerade extraturer
till Lumumbas förmån ej har definitivt
förstört de måttfullare kongolesiska
riktningarnas ursprungliga förtroende
för världsorganisationen. överste Mobutus transportförbud för FN-truppernas materiel visar, att auspicierna i
detta hänseende knappast är de bästa.
Ett gynnsamt tecken borde i alla
händelser vara, att i skrivande stund
samarbete tycks hålla på att organiseras mellan Kasavubu, Mobutu, Tshombe
och Kalondji, samtidigt som uppenbarligen kompetenta och med förhållandena på platsen förtrogna belgiska
krafter återkommit till Kongo. Om
521
man på federativ basis lyckas få till
stånd ett samarbete mellan de olika
moderata och västorienterade riktningarna i Kongo, borde Lumumba definitivt kunna försättas ur spel och
vägen spärras för vidare intriger från
Nkrumahs, Sekou Tonres och Chrustjevs sida på detta frontavsnitt. Någon
säkerhet härför föreligger likväl ännu
inte, och man kan givetvis förutsätta,
att Moskva och övriga Lumumbavänner inte kommer att lämna något medel oförsökt för att ännu i sista ögonblicket sätta en käpp i hjulet för alla
försök till en lösning av den kris, som
passar så utmärkt in i deras spel.
Ett extra bekymmer i detta sammanhang är givetvis det svåra finansiella
nödläge, vari FN råkat till följd av de
stora kostnader, som krävts av aktionerna i Palestina och i Kongo, och
Rysslands och en rad andra staters
vägran att betala sina andelar häri.
Det blir för den fria världen en
tvingande omsorg att tillse, att folkförbundet ej paralyseras genom en betalningsstrejk från de medlemmars
sida, vilka annars mest av alla plägar
taga dess talartribuner och övriga
publicitetsmöjligheter i anspråk för
sin propaganda. Om några av dessa
länder gör allvar av sina hotelser att
återkalla sina soldater från FN-kåren
i Kongo, skulle detta väl däremot snarast öka dennas utsikter att kunna
göra något effektivt för ordningens
upprätthållande.
Oro i Centralafrika
Beslutet att vägra författaren Per
Wästberg inresetillstånd till Centralafrikanska federationen har gett den
svenska allmänheten en åskådlig
erinran om det politiskt instabila läget
i denna del av Afrika. Ä ven om ingen
officiell motivering lämnats till förbudet för Wästberg att återvända till
522
Centralafrika, är det uppenbart att
orsaken varit de tidningsartiklar och
den bok han publicerade efter ett tidigare besök. Myndigheterna i Centralafrika har hittills intagit en liberalare,
och från sina egna utgångspunkter sett
mer förnuftig hållning än Sydafrika,
även om personer, vilka tidigare gjort
starkt kritiska uttalanden om förhållandena i federationen, blivit vägrade
inresetillstånd.
Inskridandet mot Per Wästberg är
egendomligt inte minst med tanke på
att Centralafrikanska federationen sedan en tid tillba”k.a fört en good-willkampanj, avsedd att öka utlandets förståelse och sympati för federationen
och dess härskare. Jätteannonser i en
rad europeiska tidningar har skildrat
hur väl allt är ordnat för landets
afrikanska befolkning och hur goda
möjligheter afrikanerna har att uppnå
en med europeerna jämförbar ställning. Den federale premiärministern
Sir Roy Welensky har avbildats i
hjärtligt och förtroligt samspråk med
afrikaner. Det finns ingen anledning
att tro att de exempel på välmående
och lyckliga afrikaner, som anförts i
denna officiella annonskampanj, skulle
vara förfalskningar; de är med all
sannolikhet fullt autentiska. Däremot
torde det vara fel att betrakta dessa
med omsorg utvalda mönsterfall som
typiska; allt talar för att de utgör
lyckliga undantag. Det intressanta är
emellertid att de centralafrikanska
myndigheterna insett, att den utländska opinionen bestämt reagerar
mot varje form av rasförtryck, och
lägger upp sin propaganda därefter.
De försöker med andra ord göra gällande att verkligheten är sådan som
omvärlden vill att den skall vara. Detta
är i och för sig ett lovande tecken för
framtiden, ty Centralafrikas uppträ-
dande skiljer sig på denna punkt helt
från Sydafrikas. Boerna gör inga försök att dölja att de betraktar sig som
ett »herrefolk» i förhållande till afrikanerna.
Den officiella målsättningen i Sydafrika och i Centralafrikanska federationen är väsensskild. Sydafrika upprätthåller principen om den vite mannens herravälde som orubblig och för
alla tider gällande, Centralafrika strä-
var efter ett samarbete (även politiskt)
mellan svarta och vita; gentemot Sydafrikas apartheid sätter Centralafrika
partnership. Än så länge har emellertid Centralafrikanska federationens
politiska liv dominerats av Sydrhodesia, vars europeiska befolkning har en
inställning till afrikanerna, som betänkligt liknar boernas. Partnership i
dess centralafrikanska form har därför blivit ett avlägset mål, inte en vardaglig realitet, och det är begripligt,
om afrikanerna i Sydrhodesia har
svårt att se skillnaden mellan partnership och apartheid.
Det var Centralafrikanska federationens hittillsvarande oförmåga att göra
partnership till en praktisk realitet
som ytterst låg bakom förra årets oroligheter i Nyasaland. Det sätt på vilket de makthavande den gången inskred mot den afrikanska befolkningen och dess ledare torde ha gjort
ett framtida samarbete mellan europeer och afrikaner inom Centralafrikanska federationens ram till en omöjlighet. Det är nu från det mest auktoritativa håll fastslaget, att afrikanerna i Centralafrika hyser en så
djupt rotad misstro mot federationen
mellan Rhodesia och Nyasaland, att
endast en radikal reformering av den
hittillsvarande unionen kan rädda nå-
gon som helst form av samarbete mellan de tre centralafrikanska territorierna. Att ett sådant samarbete av
rent ekonomiska skäl är önskvärt bestrids inte av någon omdömesgill
observatör, frågan är endast om det är
möjligt att få till stånd på grund av
afrikanernas djupt rotade misstro mot
europeerna. Denna misstro är inte i
och för sig baserad på de olika befolkningsgruppernas ras eller hudfärg,
utan är ekonomiskt och socialt betingad. Ekonomiskt välstånd och politisk makt är koncentrerad i europeiska
händer, medan afrikanerna inte endast
saknar varje praktisk möjlighet att
göra sig politiskt gällande utan också
måste finna sig i en levnadsstandard
som är de vitas väsentligt underlägsen.
Den enda rimliga parallellen mellan
dagens läge i Centralafrika och en
motsvarande konflikt i ett västeuropeiskt land är motsättningen mellan
borgare och arbetarklass under industrialismens genombrottsår. Europeerna i Afrika hyser en säkert helt
uppriktigt känd oro för att ett obildat
proletariat skall spoliera de ekonomiska och kulturella framsteg som de
och deras förfäder gjort möjliga, liksom 1800-talets borgare fruktade att
en alltför långt driven demokratisering skulle resultera i politisk och
ekonomisk anarki. En västeurope
måste, mot bakgrunden av sitt eget
lands historiska erfarenhet, säga sig
att Afrikas afrikanska befolkning inte
länge till kan hållas i ekonomiskt och
politiskt beroende av europeiska invandrare och deras ättlingar. Detta
förklarar att den ledande kolonialmakten i Afrika, Storbritannien, betraktat
den afrikanska befolkningens emancipation som något oundvikligt. Vad
britterna ännu anser sig kunna på-
verka är de former under vilka afrikanerna en gång skall komma i besittning av den politiska makten. De är
därvid beredda att godvilligt ge afrikanerna vad dessa annars skulle behöva tillkämpa sig med våld – på villkor att afrikanerna i sin tur ger den
europeiska och andra minoriteter tillbörliga garantier gentemot konfiskation av privategendom och andra
övergrepp den dag det afrikanska väldet är ett faktum.
523
Vad som fordras för att övergången
från europeiskt minoritetsvälde till
afrikanskt majoritetsstyre skall kunna
genomföras under ordnade former är
emellertid att europeErna accepterar
att de inte någon längre tid har möjlighet att betrakta afrikanerna med
patriarkalisk välvilja, utan att vägen
mot en verklig demokrati med det
snaraste måste börja utstakas. Europeerna i Tanganjika har redan gjort
detta fundamentala medgivande, med
resultat att detta land redan har afrikanskt majoritetsstyre under Julius
Nyereres måttfulla och upplysta ledning. I Kenya har samma avgörande i
praktiken också redan träffats, ehuru
övergångsperioden där av flera skäl
kan väntas bli väsentligt stormigare
än i Tanganjika. Boerna i Sydafrika
vägrar bestämt att komma till någon
som helst form av uppgörelse med
afrikanerna, vilket gör att de politiska
framtidsutsikterna där måste bedömas
som utomordentligt mörka. I det angränsande Centralafrika säger sig den
europeiska minoriteten vara beredd
att acceptera principen om den svarte
mannens jämställdhet – men skjuter
förverkligandet på en obestämd framtid.
Förra året var Nyasaland Centralafrikanska federationens oroliga hörn.
Våren 1960 gjorde förberedelserna till
Kongos frigörelse Nordrhodesia till en
allvarlig oroshärd. Nu är det federationens politiskt och ekonomiskt mest
avancerade delstat, Sydrhodesia, som
inger de största bekymren.
Sydrhodesia har alltsedan federationens tillkomst år 1953 dominerat dennas politiska liv. Resultatet härav har
blivit att den federala makten helt kommit att ligga i händerna på europeer
och europaättlingar. Det i mitten av
oktober offentliggjorda betänkandet av
den centralafrikanska författningsutredningen som stått under förre brittiske arbetsministern lord Moncktons
–~————————–
524
ledning har i några torra konstateranden gett besked om hur det är beställt
med verkligheten bakom den i och för
sig tilltalande principen om partnership mellan europeer och afrikaner.
Rösträttsbestämmelserna har varit så
utformade att endast europeer valts
till de federala parlarnentsrnandat,
som skall utses på basis av en för
europeer och afrikaner gemensam
röstlängd. Ungefär 2 000 afrikaner
står upptagna på denna röstlängd,
ehuru ytterligare 3 000 i och för sig
skulle kunna uppföras, medan de
europeiska väljarna uppgår till mer än
80 000. Detta gör att afrikanerna, enligt denna av högt uppsatta jurister
och erfarna politiker sammansatta utredning, inte på överskådlig tid har
någon möjlighet att göra sig gällande
vid valet av % av det federala parlamentets ledamöter. Afrikanernas hittillsvarande representation har utgjorts av 12 genom speciella valregler
utsedda afrikaner samt 3 europeer,
vilka haft i särskilt uppdrag att tillvarata afrikanska intressen. Afrikanernas möjligheter att göra sig gällande inom de federala och delstatliga förvaltningarna har varit lika
starkt beskuren som deras politiska
makt.
Moncktonrapportens offentliggö-
rande sammanföll med öppna oroligheter i olika delar av Sydrhodesia,
oroligheter som i avgörande utsträckning hade sin förklaring i den afrikanska befolkningens fattigdom. När
liknande oroligheter utbröt i somras
förmärktes vissa spär på att Sydrhodesias europeer insett behovet av sarnförstånd och sarnarbete med afrikanerna. Detta var emellertid en förhastad slutsats. Sydrhodesias premiärminister Sir Edgar Whitehead är nu fast
besluten att »upprätthålla lugn och
ordning», vilket är en vacker omskrivning för hans avsikt att bevara europeernas hittillsvarande ekonomiska
och politiska privilegieställning. En
undantagslagstiftning har genomförts,
som klart riktar sig mot afrikanernas
politiska strävanden och vars utformning varit så utmanande, att federationens högste domare, Sir Robert Tredgold, avgått som protest och tillkännagett sin avsikt att bilda en »nationell
front» som skall vara beredd att överta
regeringsansvaret i Sydrhodesia. Den
nya undantagslagstiftningen utmanade
»praktiskt taget varje grundläggande
mänsklig rättighet», förklarade denne
ansedde domare, och var dessutom ett
symptom på en samhällssjukdorn, som
måste botas. Sir Edgar Whitehead
hade, menade Sir Robert Tredgold,
förlorat hela den afrikanska befolkningens förtroende liksom också förtroendet från en stor grupp europeer.
Företrädare för en rad kristna samfund har gett uttryck för en liknande
uppfattning. I Sydrhodesia liksom i
Sydafrika kornmer alltså motståndet
mot den hittillsvarande raspolitiken
främst från kyrkligt håll samt från
jurister, som vägrar att låta sig utnyttjas för politiska syften.
Vänskapsuniversitet i Moskva
Ett »folkens vänskapsuniversitet» har i
höst etablerats i Moskva. Det är avsett
att bli »en sovjetisk plantskola för blivande kommunistledare i Afrika, Asien
och Latinamerika», för att citera den
träffande karakteristik som Sv. D:s
Moskvakorrespondent Ingmar Lindmarker gav denna politiska högskola
efter ett besök. Universitetet, som ligger för sig självt och är inrymt i ett
garnmalt ombyggt kadettkvarter, har
sex fakulteter och undervisar i år 500
studenter frän 65 olika länder. Efter
hand beräknas elevantalet stiga till
mellan 3 000 och 4 000. Universitetet
har av allt att döma tillkornmit för att
reparera tidigare misslyckanden
Sovjets omhändertagande av utländska
studenter.
Xnda fram till Stalins död var de
sovjetryska universiteten stängda för
utlänningar, och det var först år 1956
som studenter i något större antal började besöka de kommunistiska läroanstalterna. Just nu är det mer än
tusen studenter från underutve~l!:lade
länder, som utbildas i Moskva. Regeringens avsikt med denna generösa
studentpolitik har hela tiden varit
uppenbar: det har gällt att omvända
de studerande från den fria världen
och göra dem sympatiskt inställda till
Sovjet och – i sista hand – kommunismen.
Resultatet av denna politik har
knappast motsvarat förväntningarna.
Ytterst bottnar misslyckandet i själva
urvalet av de studerande. Hittills har
nämligen myndigheterna i de berörda
länderna själva föreslagit intresserade
studenter utan att Sovjet kunnat kontrollera, om dessa personer varit lämpliga, dvs. politiskt påverkbara. Ett faktum är att åtskilliga av dessa studenter, som uttagits till studier i Sovjet,
skulle ha föredragit att studera i Västerlandet, om det funnits möjligheter
härför.
I Sovjet har de utländska studenterna i stor utsträckning svetsats samman och bildat en hårt arbetande, men
föga entusiastisk grupp, som gjort
ständiga och för Sovjet nedslående
jämförelser med förhållandena i den
fria världen. De utländska studenter,
som någon tid vistats i Västeuropa
eller USA, har oroat sina ryska värdar genom att berätta om den höga
levnadsstandarden utanför järnridån.
I sin kritik har de riktat sig mot skilda
sidor av Sovjetlivet. De har ogillat den
eviga monotonin och färglösheten,
som de tolkat som brist på kultur. De
har reagerat mot ofriheten och den
ateistiska förkunnelsen i undervisningen. Andra missförhållanden har
525
gällt deras egen tillvaro. De har protesterat mot de dagliga kontrollerna av
deras rum. De har klagat över svårigheterna att få resetillstånd – t. o. m.
på korta avstånd – och över de hinder som rests mot deras önskan att få
besöka sina egna ambassader. Också
andra bekymmer har tillkommit: de
har måst lära sig ryska, åt vilket hela
första året måst ägnas. De har inte
kunnat få den materiel de behövt för
sina studier och inte heller fått tillstånd att besöka vissa viktiga kurser.
Till allt detta kommer ett klagomål,
som nyligen ventilerats av återkomna
afrikanska studenter i den tyska och
engelska pressen. Det gäller den
uppenbara rasdiskriminering, som de
färgade studenterna blivit utsatta för
i Moskva och som de lämnat drastiska
exempel på. En Somalistudent, som
bjöd upp en rysk flicka på en danssalong, blev så svårt misshandlad av
ett ryskt sällskap, att han måste vistas
två veckor på ett sjukhus. Andra studenter hade blivit förolämpade och
bojkottade av sina ryska kolleger. Tre
afrikanska studenter, som i brev till
den ryske regeringschefen protesterade mot behandlingen, blev relegerade från universitetet i Moskva. Dessa
anklagelser har på sedvanligt sätt bemötts av den sovjetryska pressen, som
varnat de ryska studenterna för onö-
diga kontakter med utlänningar.
Det nya vänskapsuniversitetet har
säkert tillkommit för att råda bot på
dessa missförhållanden. Bara sådana
studenter får tillträde till universitetet
som utvalts av sovjetryska myndigheter
och kan anses vara nyttiga för kommunismen. Universitetet är dessutom helt
isolerat från andra läroanstalter, och
man behöver därför inte befara
mindre önskvärda sammanträffanden
mellan ryska och utländska studenter.
Vänskapsuniversitetets tillkomst vittnar om att Sovjetregimen skärpt kontrollen över studentutbildningen. Men
——————————–
526
fortfarande studerar mer än hälften
av studenterna från den fria världen i
andra sovjetryska högskolor, och framväxten av denna segregationsanstalt
kommer säkert inte att öka deras sympatier för Sovjets sak.
Med dessa förhållanden för ögonen
frågar man sig om inte Västerlandet
skulle kunna göra mycket mera än
som hittills skett för att ta hand om
den ökade strömmen av studerande
från de underutvecklade länderna.
Som ett exempel kan nämnas att två
tredjedelar av sydvästafrikas hela universitetsutbildning för närvarande
äger rum i Sverige genom de inalles
två studenter, som studerar här. Sverige har i dag en möjlighet, som inte
bör försittas, att gripa in och ge afrikanska och asiatiska studenter en
samhällsutbildning, som kan komma
deras eget land till godo. Behovet av
universitetsutbildat folk är enormt
stort i dessa länder, och våra universitet kan undervisa de främmande studenterna i långt friare och välvilligare
former än vänskapsuniversitetet
Moskva.
LO-klyvning i Finland
Konflikten inom Finlands socialdemokrati har avsatt ett av sina mest vådliga resultat, då Finlands Landsorganisation den 5 november bildades så-
som en konkurrent till det sedan gammalt arbetande fackliga centralorganet
FFC- Finlands Fackföreningars Centralförbund. Bakom detta beslut ligger
en serie av allt mera tillspetsade politiska slitningar inom den finländska
fackföreningsvärlden.
Kampen mellan den nuvarande socialdemokratiska partiledningen och den
frond, som har brutit sig ut ur partiet
och arbetar såsom ett fristående vänstersocialistiskt parti, har inom många
arbetarorganisationer föl.it samma
mönster: när de fronderande socialdemokraterna fann att de blott var en
minoritet inom den socialdemokratiska representationen i organisationen i fråga, sökte de anknytning till
den kommunistiska minoritetsgruppen
för att med dess hjälp manövrera ut
den grupp, som visserligen omfattade
majoriteten av socialdemokraterna
men i åtskilliga fall inte hade majoritet inom hela representantskapet. På
detta sätt erövrades makten både i
Arbetarnas Idrottsförbund och i FFC
av den flygel som tidigare kallades
skogilerna och senare oftare simoniterna efter de i tur och ordning mest
observerade ledarna, socialdemokraternas förre ordförande Emil Skog och
förre inrikes- och finansministern,
bankdirektör Aarre Simonen, nu ställd
inför riksrätt på grund av en oklar
statlig entreprenadaffär.
När simoniterna helt bröt med partiet och stegvis började bygga upp sin
egen partiorganisation, var en av deras huvuduppgifter att skaffa sig ett
eget språkrör inom dagspressen. Då
tidningen Päivän Sanornat startades i
detta syfte, pålades de av simoniterna
behärskade arbetarorganisationerna
hänsynslöst uppgiften att leverera det
nödiga start- och driftkapitalet för
denna tidning, vars fortsatta existens
i ett läge, där driftsförlusterna måste
vara mycket stora, hör till mysterierna
i finländsk politik. Inte minst FFC och
en del av dess medlemsförbund bidrog
med betydande belopp. För socialdemokraterna inom FFC måste det framstå som en mycket svår provokation, att
stora belopp av organisationens medel
användes för att underhålla en tidning, vars propaganda dominerades av
försöken att komma det socialdemokratiska partiet och dess ledare till
livs. Därtill kom talrika andra mindre
betydelsefulla missnöjesanledningar,
framför allt en kontinuerlig utrensning av de förtroendemän och funktio- ..
närer, som mera deciderat hade fört
partiets talan under konflikten.
I denna situation fick man pä sina
häll nog och en del fackförbund,
bland dem både oroliga och mycket
stabila, lade först sina förbindelser
med FFC – bl. a. inlevererande! av
medlemsavgifterna – pä is och utträdde sedan helt ur organisationen.
Bakom denna psykologiskt förståeliga
reaktion låg tydligen inte någon stort
upplagd plan. Snarare fick man intryck att de missnöjda förbunden utträdde nästan droppvis, när de hade
fått nog och övernog.
Effekten blev att varje nytt utträde försvagade den moderata flygeln inom organisationen samtidigt
som tvister om de utträddas eventuella äterinträde och om villkoren föt·
ett sådant bar nytt bränsle till elden.
Utvecklingen ledde av sin egen tyngd
till en kontinuerlig radikalisering. En
moderat flygel inom den närmast simonitiskt orienterade icke-kommunistiska majoriteten inom organisationens ledning fick för en tid ett dominerande inflytande pä programmet att
avpolitisera FFC. Efter en del initialframgängar ledde denna politik
dock till en ny klyvning av socialisternas grupp, där ånyo en radikalare minoritet genom samarbete med kommunisterna förvandlade sig till en majoritet. Utvecklingen har nu hunnit rulla
så längt att en del fackföreningsmän,
som var med om att starta Päivän
Sanornat och därmed om att framkalla
sprickbildningen inom FFC, nu har
anslutit sig till de utträdda och har
varit med om att konstituera den nya
LO.
Den sista påstöten fick den nya
organisationens tillskyndare, när ett
försök att bereda rum för ett gemensamt äterinträde av fyra utträdda
fackförbund hejdades av de radikalare
grupperna.
Den nya organisationen är numerärt
527
betydligt svagare än den gamla ännu
i sitt splittrade skick är och kommer
säkerligen att förbli svagare under en
överskådlig framtid. Medan FFC i 27
förbund har omkring 220 000 medlemmar, hade LO vid konstituerande! nå-
got över 40 000 medlemmar i 11 förbund. Det är tänkbart att den senare
organisationen kan få tillskott, dels av
grupper som tillsvidare är fristående,
dels av sådana grupper, som ännu
kvarstår i FFC men med en klart markerad oppositionsställning. Antagligen
kommer FFC-ledningen dock efter
konkurrentens tillkomst att lägga sig
mera vinn om att inte utmana de kvarstäende missnöjda elementen. Det är
därför sannolikt att LO under den närmaste tiden inte får medlemstillskott,
som stiger till mera än en del av dess
startnumerär.
Den utveckling, som har lett till
denna till synes definitiva tudelning
av den fackliga rörelsen, har inte på
något sätt underblåsts av arbetsgivarna, som tvärtom med bekymmer
motser det orosmoment pä arbetsmarknaden, som konkurrensen mellan
två centralorganisationer måste medföra. Ett positivt moment är dock att
FFC kort innan LO kom till avslöt ett
ramavtal för två är, medan ettåriga avtal har varit praxis i Finland.
Ur politisk synpunkt ligger det mest
vådliga momentet i den chans som
socialdemokraternas uttåg ger kommunisterna att vinna ett växande inflytande inom FFC. Tills vidare är visserligen deras representation blott en
bräkdel av vänstersocialisternas, men
proportionerna inom medlemskären
har förskjutits pä ett sätt, som ger dem
nya möjligheter vid kommande val
inom FFC. Socialdemokraterna hänvisar å sin sida till de vådor som ligger
i att landets enda centrala fackföreningsorganisation genom det nära
samarbetet mellan kommunisterna och
simoniterna hade kommit under kom- 528
monistiskt inflytande. Effekten av
eventuella politiskt motiverade strejkparoller kunde i betydande utsträckning neutraliseras, om det fanns en
annan obunden konkurrerande organisation, som hade fria händer att utfärda andra och sakligare motiverade
paroller. Argumentet kan inte frånkännas betydelse. De politiska strejkerna hörde till kommunisternas flitigt nyttjade vapen under de år i slutet av 1920-talet då de hade makten i
Finlands första landsorganisation, som
just på grund av deras maktmissbruk
sprängdes genom socialdemokraternas
uttåg 1929 och senare upplöstes.
Fackföreningsschismen i Finland utgör ett nytt tecken på den spänning,
som råder inom landets arbetarläger
och vittnar om de speciella vådor, som
landets näringsliv måste räkna med i
ett läge, där det framför allt önskade
koncentrera sig på viktiga konstruktiva uppgifter.
Poliskris i huvudstaden
Polisfrågorna har ånyo kommit att intaga en framskjuten plats i den allmänna debatten. Under höstmånaderna har huvudstadens stora tidningar flera gånger i veckan haft artiklar och intervjuer kring polisfrå-
gor. Debatten uppstod i anledning av
ett par uppmärksammade våldsbrott.
Samhällets bristande förmåga att
skydda medborgarna mot överfall och
trakasserier framstod härigenom på
nytt i bjärt belysning.
Av diskussionerna under den senaste tiden har tydligt framkommit att
poliskrisen är koncentrerad till Stockholm. Vi kommer därför här att i huvudsak behandla polissituationen i huvudstaden. Vissa av de berörda problemen har dock en för hela landet giltig prägel.
Polisbristen är ett faktum. Den kan
uttryckas på olika sätt. Av antalet
tjänster i stockholmspolisens lönestat
är för närvarande drygt 100 vakanta,
vilket innebär en viss förbättring i förhållande till 1957 och 1958, då över
200 tjänster vid huvudstadens polis
icke var besatta. En mer allsidig bild
av läget ger dock en jämförelse mellan
polisantal och brottslighetsutveckling.
Medan exempelvis antalet i Stockholm
anmälda strafflagsbrott fördubblats
under den senaste tioårsperioden, har
antalet polistjänster ökat från 1 527
till 1 708. Härtill kommer, att bilismen
expanderat våldsamt, vilket medfört
en mängd nya arbetsuppgifter för polispersonalen..Polisens bevakningsområden har vuxit i takt med uppförandet av de nya förorterna. Fylleriförseelserna, särskilt bland ungdomar,
har vidare ökat kraftigt efter borttagandet av motboken.
Orsakerna till poliskrisen ligger
även på ett annat plan. Den nuvarande
kriminalpolitiken spelar här en avgö-
rande roll. Grundtankarna bakom reformerna på detta område må vara
aldrig så konstruktiva. Den praktiska
tillämpningen har dock i väsentlig
grad misslyckats. Särskilt de unga lagöverträdarna är väl medvetna om de
verkställande myndigheternas tolerans
och söker på allt sätt utnyttja denna
situation. Polispersonalen får därigenom föga stöd och måste ibland uppleva, att de under en månad vid ett
flertal tillfällen griper samma person
utan att någon ytterligare åtgärd sedan kommer att vidtagas med honom.
– Även skolans disciplinsvårigheter
bör beaktas och varslar illa om den
närmaste framtiden.
Polisbristen har inte bara en kvantitativ sida utan även en kvalitativ. I
konkurrens med andra utbildningsvä-
gar har polisyrket särskilt under det
senaste decenniet icke kunnat hävda
sig, vilket medfört en allvarlig kvalitativ försämring av personalsammansättningen. Trots de låga minimikrav
på teoretisk utbildning som uppställs,
är man likväl tvingad antaga ett större
antal aspiranter varje år under förbehåll att dessa med godkända betyg
genomgår en vid polisverket anordnad
kurs i modersmålet och allmänbildande
ämnen. Poliskrisens kvalitativa sida
ter sig särskilt olustig vid betraktande
av att brottsligheten fått en allt mer
komplicerad karaktär. Detta ställer
ökade krav på polisens förebyggande
och brottsutredande verksamhet.
Lösandet av de nuvarande svårigheterna måste ske genom samverkande
åtgärder på skilda områden. Vi är helt
enkelt tvingade att komma till rätta
med polisfrågorna. Endast härigenom
kan samhället uppfylla en av sina
fundamentala uppgifter, att upprätthålla en tillfredsställande inre ordning.
En saklig och lidelsefri diskussion
kring kriminalpolitiken borde kunna
leda till en omprövning av utformningen i vissa delar. Högerpartiets
stora motioner till innevarande års
vårriksdag ger en anvisning om inriktningen av en dylik omprövning.
I pressdebatten har polispersonalens
lönefrågor skjutits i förgrunden. Man
har ansett det självklart med infö-
rande av särskilda storstadslöner för
huvudstadens polismän. Regeringen,
de kommunala myndigheterna och de
fackliga organisationerna har med
tydligt visad ovilja berört detta problem. De ansvariga myndigheterna synes frukta den prejudicerande verkan
av ett beslut om särskild lönesättning
för huvudstadens polis. Svenska polisförbundet anser sig icke kunna upptaga förhandlingar om storstadslöner.
Orsaken härtill är att majoriteten av
förbundets medlemmar tjänstgör i
landsorten. Dessa medlemmar torde
icke vara benägna att acceptera att
kollegerna i Stockholm erhåller särskilda förmåner. Det kan dock nämnas, att högerborgarrådet Agrenius,
37- G01640i9 Svensk Tidsk·rift H.10 1960
529
som har det högsta kommunala ansvaret för stockholmspolisen, vid flera
tillfällen understrukit nödvändigheten
av storstadslönerna. Den socialdemokratiska majoriteten i stadshuset synes dock obenägen att medverka.
En statlig utredning, den s. k. polisverksamhetsutredningen, har nyligen
avgivit ett betänkande om rekrytering
och grundläggande utbildning inom
polisen. Man har där påtalat de svårigheter som sammanhänger med att inträdesåldern till polisverket är så hög
som 21 år och föreslagit dels inrättandet av en särskild yrkesskolelinje
med polisiär inriktning, dels sänkandet av inträdesåldern till 19 år. Dessa
förslag bör kunna få en viss rekryteringsfrämjande verkan.
I huvudstaden har under 1950-talet
en kraftig upprustning av polisens lokaler, motorfordonspark och tekniska
utrustning kommit till stånd. Man har
här anledning att hoppas på en dubbel effekt av dessa åtgärder. Polisarbetet bör kunna bedrivas mer effektivt
och rekryteringen samtidigt underlättas. De senaste åren har de kommunala myndigheterna även sökt systematiskt avlasta polismännen arbetsuppgifter, som kan skötas av annan
personal. Det mest kända exemplet är
upprättandet av en särskild trafikvaktkår (»lapplisorna»), som för närvarande uppgår till 100 personer. Fortlöpande sker även inrättandet av
tjänster för kvinnlig kontorspersonal
på polisvaktdistrikten, för att polismännen icke längre skall behöva sköta
enklare skriv- och registreringsarbeten. I och för sig är alla dessa åtgärder
utmärkta och visar, att kritiken i anledning av poliskrisen i Stockholm
rätteligen icke bör riktas mot de kommunala myndigheterna.
Dualismen på polisområdet mellan
stat och kommun, vilken innebär, att
staten genom lagar, författningar och
reglementen i detalj reglerar polis- 530
verksamheten samt fastställer lönerna,
medan kommunerna har att svara för
samtliga kostnader för löner, lokaler
och teknisk utrustning, försvårar på
ett olyckligt sätt lösandet av de aktuella problemen. Även om den Hedlundska polisutredningen under våren
1961 skulle avlämna ett principbetänkande med förslag om helt förstatligande av polisverksamheten, torde
dock ett genomförande av en dylik
reform dröja avsevärd tid. Ingen
finansminister kan vara tilltalad av
tanken att få det kraftiga tillskott på
statsbudgetens utgiftssida, som ett dylikt beslut skulle medföra.
För att en varaktig förbättring av
polisfrågan skall inträda fordras dock
inte enbart initiativ från statligt och
kommunalt håll. Allmänhetens inställning till polisens verksamhet har stor
betydelse. Det är märkligt, att många
medborgare har svårt att inse det
självklara sambandet mellan polisens
arbete och deras egen säkerhet och
trivsel. Många gånger har påtalats
skillnaden mellan exempelvis stockholmarens och londonbons attityd till
ordningsmakten. En viss förbättring
av relationerna allmänhet-polis synes
dock ha inträtt under senare år i vårt
land. De mäktiga kommunikationsmedlen press, radio och television intar
även i detta sammanhang en central
plats i det opinionsbildande arbetet.
Ett underutvecklat
forskningsområde
Universitetskanslern har i höstens petitaframställning till regeringen föreslagit inrättandet från nästa budgetår
av en professur i internationell rätt
vid Uppsala universitet. Det är tjugotvå år sedan principbeslut härom fattades av statsmakterna 1938 efter initiativ av östen Unden. Det vore en
förskönande omskrivning att säga att
man skyndat långsamt med detta ärende. Saken har helt enkelt försummats
på ett häpnadsväckande sätt.
I en värld fylld sedan decennier
till brädden av utrikespolitiskt sprängstoff med ständigt växande internationellrättsliga problem och frågeställningar av delvis alldeles ny karaktär – t. ex. luftrummets och rymdens, havsbottnens, de oöverskådliga
flyktingskarornas rättsregleringar –
har vi här hemma suttit i godan ro
utan att låta oss nämnvärt bekomma.
1947 tillkom – efter kommunalt och
privat initiativ – Carl Lindhagens
professur i internationell rätt vid
stockholros högskola (universitet)’
men vid de gamla statsuniversiteten
fortfar som om ingenting hänt i det
föråldrade och, även för sin ålder,
högst otillfredsställande systemet med
ämnena folkrätt och internationell privaträtt såsom obetydliga bihang till de
juridiska lärostolarna i offentlig rätt
(förut förvaltnings- och statsrätt) samt
civilrätt. Det vore orimligt att begära
att vederbörande professorer skulle
kunna annat än i förbigående, i form
av läroböcker, syssla med dessa styvmoderligt behandlade discipliner. Och
ännu mera förståeligt är att, tills helt
nyligen, ingen ung vetenskapsidkare
vågat ägna sina krafter åt ämnen, som
ej finns företrädda med någon form
av lärostolar.
Vårt land har dock i gammal tid,
låt vara tillfälligt, haft företrädare
med världsnamn på den internationella rättsforskningens område. Samuel Pufendorf kallades 1668 till professor i natur- och folkrätt vid den
nyinrättade akademien i Lund. Då var
Sverige en europeisk stormakt. Men
det är förvisso inte ett privilegium för
stormakter att frambringa utmärkta
vetenskapsmän. Vårt land är känt för
internationella insatser inom naturvetenskap, medicin och teknik. Flera
andra småstater kan uppvisa forskare
med världsrykte inom internationellträttslig vetenskap. Här är ett gebit, vid
sidan av allmän rättsteori, där ett litet
folks rättsforskare verkligen kan göra
internationellt betydelsefulla insatser.
Men då måste givetvis förutsättningar
inom landet finnas för dylik forskning.
Man kan fråga sig, varför vi just på
detta område skall befinna oss i ett
läge, som måste betecknas såsom underutvecklat och efterblivet. Mångomvittnad, i varje fall tidigare, är ju
svenskens bristande intresse för skeenden utanför de egna landamärerna.
Vårt 150-åriga fredstillstånd har otvetydigt inriktat oss på att »inom Sveriges gräns erövra Finland åter» på ett
sätt, som avvant oss från utrikespolitiskt intresse och förståelse för internationellträttsliga problem. Inom en
viss rättsskola har ju t. o. m. förkunnats att något sådant som folkrätt
egentligen inte existerar. Svensk politik har sedan mansåldrar bestått av
inrikespolitik, till båtnad förvisso –
som vi med tacksamhet vill erkänna –
för utvecklingen av folkets levnadsstandard i alla möjliga avseenden.
De senaste årtiondenas utrikespolitiska omvälvningar i förbund med militärteknikens fantastiska utveckling
har dock, av åtskilligt att döma, börjat
öppna en bred allmänhets ögon för
omvärlden. FN med dess vitt förgrenade verksamhet och de många andra
mellanfolkliga organisationerna har
krävt medverkan även från svensk
sida. Här är våra insatser, proportionsmässigt, ej underlägsna andra
småstaters. Och en växande allmän
opinion synes inse vikten av att ökade
insatser här sker från vår sida.
Det är förståeligt om inte allmänheten uppmärksammat vikten av internationellträttslig forskning. Men det
är inte försvarligt att statsmakterna
härvidlag blundat. På det internationella planet utgör dock, liksom på
andra områden för mänsklig verksam- 531
het, forskning grunden för vidare
framsteg. Och för forskning krävs naturligtvis erforderliga yttre förutsättningar. Vi har inom landet – sedan
1947! – en, säger en enda vetenskapsidkare, vars uppgift, vid sidan av
gängse akademisk undervisning, utgör
internationell rätt. I den tid vi lever
utgör detta en skriande underbemanning. Internationellträttslig forskning
bör enligt sin natur vara internationell och avsätta sina resultat på något
av världsspråken. På samma gång som
internationellträttslig forskning tjänar
mänskligheten utgör den en klar nationell tillgång.
Har vi råd att fortfarande stå vid
sidan av eller rättare utanför ledande
internationellträttslig forskning? Att
vi har råd, ekonomiskt sett, att verkligt aktivt vara med kan inte vara nå-
got tvivel underkastat, så obetydliga
belopp inom mångmiljardbudgetens
ram som det här faktiskt rör sig om.
Vårt land borde, såsom framfördes i en
understreckare i Svenska Dagbladet för
någon tid sedan, skapa förutsättningar
för ett internationellträttsligt forskarlag, ett forskningsinstitut på detta område. När det gällt naturvetenskap har
vi, dessbättre, ej tvekat. Men det krävs
aktiv vilja och insikt från statsmakternas sida. Vårt lands ekonomiska
välstånd förpliktar, för övrigt i eget
välförstått intresse, till deltagande,
förutom på det materiella och organisatoriska mellanfolkliga planet, även
på det internationellträttsliga. Hur
länge skall vi här befinna oss i kön
bland kulturländerna?
Humanistförbundet
Det genomorganiserade samhället har
konsoliderats inom ännu en sektor –
kanske den sista som ännu inte täcktes av någon intresseorganisation. Vid
en sammankomst i Uppsala den 18 no- 532
vemher 1960 konstituerades Sveriges
Yngre Humanisters Förbund, anslutet
till SACO, som därigenom kan göra
anspråk på att företräda praktiskt taget hela den svenska akademikergruppen på arbetsmarknaden. Till anslutning har i den preliminära propagandan inbjudits sådana humanister som
inte avser att bli läroverkslärare. Det är
begripligt att projektet med ett humanistförbund därför på sina håll utsatts
för ett mer eller mindre älskvärt
löje – en fackförening för människor
som endast vet vad de inte skall välja
för yrke, en intresseorganisation vars
medlemmar inte kan ange något annat gemensamt intresse än att deras intressen inte tillvaratages av någon
annan redan befintlig sammanslutning! Löjet har dock dessvärre varit
helt omotiverat. SYHF har ingalunda
tillkommit för att tillgodose ett otillfredsställt behov av studentikos lekstuga utan på grund av ofrånkomliga,
irriterande realiteter på akademikernas arbetsmarknad, nu och inom en
nära framtid. Den ständigt stegrade
tillströmningen till de humanistiska
fakulteterna – samt den genom förstärkt och intensifierad undervisning
ökade examinationsfrekvensen – å
ena sidan och den förutsebara minskningen av årskullarnas storlek å andra
sidan pekar ganska ofrånkomligt på
ett betydande överskott på läroverkslärarbanan i mitten av 1960-talet- tillgängliga prognoser anger sådana mått
som ett överskott av 1 500 lärare i
engelska, väsentligt mindre men dock
oroande siffror gäller för andra ämnen.
Klart är att under sådana förhållanden ett bekymmersamt arbetsmarknadsproblem kommer att inställa sig.
Det gäller att på ett så smidigt sätt
som möjligt bereda dessa :.övertaliga:.
humanister rimlig sysselsättning på
andra fält än de traditionella. Humanistförbundets väsentliga arbetsuppgift kommer utan tvivel att bli just
denna. Det gäller å ena sidan att inom
näringslivet i vidsträckt mening –
och givetvis även inom den allmänna
förvaltningen – sprida intresse för
att använda den kvalificerade arbetskraft som humanisterna utgör. För
närvarande utgöres endast omkring en
procent av inom näringslivet sysselsatta akademiker av humanister.
Inom t. ex. utbildning, reklam, public
relations, personaltjänst och liknande
arbetsområden borde humanister
uppenbarligen kunna bli till nytta, om
endast företagen i större utsträckning
bleve uppmärksamma på förhandenvaron av denna betydande reserv av
kvalificerat utbildade, begåvningsmässigt i genomsnitt väl utrustade personer. Å andra sidan gäller det utan tvivel för humanistförbundet att verka
för en attitydförändring bland sina
egna medlemmar – och blivande
medlemmar. skall humanisterna verkligen kunna göra sig gällande på arbetsmarknaden på nya områden måste
de sannolikt acceptera att deras universitetsutbildning kommer att betraktas snarast som en allmän grundutbildning. Efter denna får de vara beredda
både på att genomgå diverse praktisk
utbildning på arbetsplatserna – och
på att till en början nöja sig med arbetsuppgifter som kan tyckas okvalificerade och mycket långt borta frän
de ting de sysslat med vid universitetet.
Man vill gärna hoppas att tillkomsten av det nya humanistförbundet
skall bidraga till att kalmera och hyfsa
den s. k. humanistdebatten. Det i och
för sig allvarliga problemet med humanistöverskottet har under senare är
understundom diskuterats i en nästan
hysterisk ton. Den stora tillströmningen till humaniora har framställts
som hart när en riksolycka, den tillbuds stäende humanistiska utbildningen har utdömts såsom ensidig, föråldrad eller alltför »teoretisk», i vaga
ordalag har yrkats på tillskapandet av
»nya» utbildningar, »differentiering»
och »modernisering». Varje försök till
lugnare bedömning, till ifrågasättande
av de prognoser varpå detta buller
grundats har med gäll arrogans avvisats. Rimligen måste de ansvariga
inom det nya förbundets ledning låta
sig angeläget vara att åstadkomma en
sanering av dessa olustiga förhållanden. Även den kortaste eftertanke
måste ju dock säga en fackföreningspamp – låt vara en världsfrämmande
humanist – att hans ställning inte
bättras av att högljutt tala om det
enorma överskottet på den arbetskraft
han har att företräda och av att ideligen antyda att den utbildning denna
grupp genomgått strängt taget torde
vara av föga värde för presumtiva arbetsgivare.
Efterskrift till Brantingjubileet
Intet folk i världen torde med större
ståhej än svenskarna med konterfej
och komplimanger i pressen samt, i
galaklass, med banketter på brakkrogar fira mera eller mindre bemärkta
medborgares födelsedagar. Icke heller
annorstädes än i Sverige lär den originella plägseden existera, att en blivande jubilar för att undslippa besvä-
rande offentlig schavottering måste
köpa ett tysthetslöfte av TT för 25
kronor, vilket meddelas till dess abonnenter. Ifråga om denna publika överdimensionering av en sådan privatsak
som inträdet i ett nytt årtionde, liksom beträffande andra konventionella
sedvänjor, har dock svenska arbetarrörelsen imiterat, ja, distanserat borgerligheten. Ett rekord härvidlag förelåg nyligen från de festligheter på 50-
årsdagen för ett socialdemokratiskt
borgarråd i Stockholm, vilka ägnades
inemot två spalters reportage i Stock- 533
holms-Tidningen (L. 0.). Från tidig
morgonstund och till långt fram på
dagen uppvaktades vederbörande med
blommor och presenter av ett otal organisationer, varvid den outtröttligt
representative ordföranden i Stockholms stadsfullmäktige figurerade i
spetsen för minst fyra dylika representationer!
Om orsaken till svenskarnas svaghet för denna variant av fåfängans
marknad lönar det sig näppeligen att
grubbla. I stället är det intressantare
att konstatera, att i samma mån som
det officiella och borgerliga Sverige
blir alltmer obenäget att högtidlighålla våra nationella minnen – den
akademiska ungdomen tycks vara på
väg att avlysa studentkårernas traditionella ceremonier den 6 och 30
november – växer arbetarrörelsens
behov att glorifiera sina föregångsmän
och därmed sig själv i nutida triumf.
»Klasskampen» med »strider» och
»segrar>> ersätter därvid våra stora konungars krigiska kampanjer. Denna
parodiska parallell kunde inte bli mera
påtaglig än när vid senaste Brantingjubileet, med anledning av hundraårsminnet av hans födelse den 23 november 1860, en av de agerande partioratorerna ordade om »Vårt – dvs. partiets – ärorika förflutna». Sat sapienti!
Hedersplatsen i svenska arbetarrö-
relsens Pantheon intar självklart Hj.
Branting med sådan exklusiv monopolrang som aktiv banerförare och dekorativ galjonsfigur, att inom II :a socialdemokratiska Internationalen nå-
got motstycke icke kan uppvisas. Hj.
Erantings betydelse, icke så mycket
för fackföreningsrörelsen som fastmera för dess siamesiska tvilling, socialdemokratiens, gestaltning var det
tema, som med fullt fog framhävdes. Det är naturligt och mänskligt,
att därvid överdrifter förekommer,
isynnerhet vad angår Hj. Erantings
534
roll inom Nationernas Förbund efter
första världskriget. Hans aktion i
Ålandsfrågan blev ett fiasko 1921, liksom annat av vad han sökte åstadkomma som Sveriges representant i
förbundsrådet. Hans opposition mot
en hel del, som där bedrevs, t. ex. beträffande Saar, misslyckades genom
hans bristande förmåga att göra sin
kritik effektiv och därför kom han
ibland att ofrivilligt tjäna som täckmantel för en politik, motsatt den han
ville befrämja.
Till Woodrow Wilsons tes om nationernas självbestämningsrätt i en av
de beryktade 14 punkterna från hösten 1917 anslöt han sig obetingat, vilket var den ideella motiveringen för
hans sympati för ålänningarnas önskemål att förena sig med Sverige. Som
statsminister 1920 stödde han sin utrikesminister Erik Palmstieroas positiva Ålandspolitik, vilken häcklades
som »aktivistisk» av några harhjärtade liberaler. Under hela sin levnad
besjälades Hj. Branting av ett patos för
friheten, sådan han fattade den, vilket
förklarar han ensidiga ententevänlighet under första världskriget. Våra dagars »tredje ståndpunkt» i den världsomfattande konflikten Väst-öst skulle
förvisso icke kunna påräkna någon
sympati från Hj. Branting, som på
dödsbädden, enligt anförvanters utsago, djupt oroades av den misslyckade bolsjevikkuppen i Reval den 1
december 1924 – ett dystert förebud
till den ryska totalockupationen av
Baltikum sommaren 1940.
Ett definitivt omdöme om Hj. Brantings insatser är likväl ännu icke
möjligt. Hans efterträdare som statsminister under åren 1932-1946, Per
Albin Hansson, följde mestadels idolens föredöme, och han fick t. o. m.
under andra världskriget ett tillfälle,
som icke erbjöds Hj. Branting, att
i spetsen för en samlingsregering fungera som rikspolitiker. I sådan egenskap skulle P. A. Hansson gärna ha
fortsatt efter krigets slut, en uppfattning, som givetvis delades av bondeförbundaren· Brarustorp men även av
dåvarande högerledaren Fritiol Domö;
professor Bertil Ohlins åsikt härvidlag har veterligen icke blivit klart dokumenterad. I nödfall ville P. A. Hansson fortsätta den samregering med
bondeförbundet, som pågått från hösten 1936 till samlingsregeringens bildande i december 1939 efter finländska vinterkrigets utbrott, men planen måste uppges, enär Brarustorp
icke kunde presentera lämpliga statsrådskandidater.
I Ernst Wigforss hade dock P. A.
Hansson i mänga kardinalfrågor en
motpol. Wigforss ville icke veta av
någon prolongation av samlingsregeringen utan förordade den enbart socialdemokratiska regering, vilken kom
till stånd sommaren 1945 med »den
socialistiska skördetiden» som mål.
När det gällde, föll nämligen alltid
P. A. Hansson undan för Wigforss,
som merendels hade sin riksdagsgrupps majoritet med sig. Härom har
Rickard Sandler nog åtskilligt att förtälja från den händelserika hösten
1939. Det var förty Wigforss, som dirigerade den ekonomiska politiken,
som under kommande år blev huvudproblemet. I motsats till den med åren
alltmer skeptiske Hj. Branting är
Wigforss troende socialist på liknande
vis som de själsfränder i brittiska Labourpartiet, som nu rasar mot Hugh
Gaitskell. Wigforss förstod, att socialdemokratien genom konfiskatorisk
högskattepolitik och tvångsregleringar
av näringslivet på den legala parlamentariska vägen långsammare men
lika säkert skulle leda till samma
»framtidsstat» som den revolutionära
marxismen.
Denna taktik beskrev Hj. Brantings
son, advokat Georg Branting, redan
1942 i en skrift »Socialistisk samhällssyn», sålunda: »Med utgångspunkt
från det förhållandet, att äganderättens reella innehåll är beroende av hur
stort mått av fri förfoganderätt över
egendomen, som samhället medger
ägaren, har man från vissa socialistiska teoretikers sida drivit följande
sats: Låt oss genomföra socialiseringen
på en omväg utan att alls röra vid
äganderättens yttre skal: Låt oss undvika att såra människornas inrotade
‘respekt’ för äganderätten: Låt för all
del ägarna förbli ägare: Vi kan ändå,
så småningom, genom allehanda
äganderätten kontrollerande och inskränkande välfärds- och sociallagstiftning få fram det samhällstillstånd,
som vi eftersträvar.» I sak har här
Georg Branting definierat den s. k.
smygsocialiseringen utan att föregripa
namnet; själv betvivlade han procedurens framkomlighet och rekommenderade radikalt den direkta publika
äganderätten. Wigforss undvek visserligen den expressiva termen för att
desto mera effektivt forcera metoden
och skulle nog sentera vad Friedrich
Engels en gång i början av 1890-talet
efter 1 maj-demonstrationernas infö-
rande skrev i ett företal på franska till
en av de otaliga upplagorna av det
Kommunistiska Manifestet, att om nu
Karl Marx stode bredvid honom och
såge denna uppmarsch, han skulle
535
höra: »Que la bourgeoisie murmure: la
legalite nous tue.»
Man föreställer sig därför att historien icke kan fälla någon slutgiltig
dom över Hj. Brantings livsverk utan
att avvakta följderna av de Wigforsska
majoritetsdiktaten i riksdagen om
»Smygsocialiseringen», vilka fullföljts
av de senare socialdemokratiska
finansministrarna Per Edvin Sköld
och Gunnar Sträng. Det var ju Hj.
Branting, som sådde de draktänder,
varav Wigforss sedermera smitt sina
kollektivistiska vapen, och det var Hj.
Branting, som en gång proklamerade,
att »arbetarna skulle bli den politiskt
ledande klassen här i landet… Resultatet är redan skönjbart och sammanfattas så, att »de två nationer», som
Disraeli upptäckte i sin roman Sibyl
för 115 år sedan och som blev en av
impulserna till den moderna socialpolitiken, finnas kvar men politiskt
har växlat läge från över till under.
Med denna högst väsentliga reservation förblir eljest Hj. Branting för sin
samtid en arbetarpolitikens Hannibal, som förde sina trupper över Alperna ner i kulturlandets rika odling
och efter många segrar, däribland ett
Cannae, »demokratiens genombrott» i
november 1918, nådde det maktvälmå-
gans Capua, där hans parti tillsvidare
dväljes.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

webshop_banner