Print Friendly

Dagens frågor

Av Redaktionen | 31 december 1937


1937


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

DAGENS FRÅGOR
Den 17 januari 1937.
I oppo- De som önskat vårt land en stark parlamentarisk regering
sition. ha blivit bönhörda. Ministären Hansson II kan ha sina
brister (om också ej i statsministerns ögon); men ingen kan beskylla
den för att vara »en lidande regering». Socialdemokratien har minst
fyra år på sig för att genomföra den paradisiska försörjningsstatens
principer. Det enda hindret skulle möjligen kunna vara, om ett
världskrig utbröte under denna tid. Men krig ingå icke i den socialistiska världsbilden, annat än möjligen såsom resultat av hr Wallenbergs och andra storfinansiärers försök att sabotera utvecklingen.
Medaljen har en frånsida. Om socialdemokratien med sitt agrarmarxistiska bihang har chansen i regeringsställning, ha dess motståndare å sin sida tillfälle att i lugn konsolidera sig. Oppositionsställningen har sina fördelar, och ej minst har tillvaron av en handlingskraftig opposition inom den lagliga ordningens ram sin stora betydelsP
för det politiska maskineriets funktionsduglighet. .Även om oppositionspartierna knappast göra sig några större förhoppningar om att
å sin sida uppnå en oberoende majoritet i 1941 års riksdag, är dock
redan deras existens en erinran om att det finns ett borgerligt alternativ till den socialistiska politiken, och de taktiska förhållandena torde
icke behöva inge några bekymmer: i samma stund soeialdemokraternas ställning börjar verka undergrävd, är hr Pehrsson-Bramstorp
säkerligen färdig att lämna det sjunkande skeppet och skaffa sig nya
hjärtevänner.
Men det är långt dädan oeh dit. Ej heller inbillar sig någon, att
oppositionsgruppernas seger 1940 kommer med någon naturnödvändighet. På socialdemokratiskt håll räknar man i stället med ständiga
framgångar och oavbrutet stigande majoriteter, tills högermän och
folkpartister dö ut och de sista exemplaren pietetsfullt överlämnas
till högreståndsavdelningen på Nordiska Museet. Huruvida denna utgång skall kunna undvikas, beror i främsta rummet på oppositionen
själv och på dess förmåga att hävda sin ställning i det politiska
arbetet.
Den största faran är här, att dess representanter icke bli i stånd
att anpassa sig efter sin nya ställning. Det har sagts, att en oppositions uppgift är att opponera, och det är ingen lätt sak för dem som
vant sig vid att »göra upp» i utskotten att sålunda lägga sitt arbete
på längre sikt. Redan de många privata förhandlingarna mellan herrarna Hansson och Pehrsson under den förra regeringens tid utövade
ett demoraliserande inflytande på de borgerliga riksdagsmännen.
Oppositionen måste ofta driva demonstrationspolitik för stunden,
om den skall kunna driva realpolitik i längden och sålunda få någon
verklig betydelse. Det är icke något angenämt perspektiv för svenska
riksdagsmän, och man förstår att det kan vara betydligt mera fres- 72
Dagens frågor
tande att antaga statsministerns magnifika erbjudanden att deltaga
i uppgörelserna, även om detta i verkligheten icke betyder något mera
än rättigheten att sätta sitt namn under avgöranden, som träffats helt
utan oppositionsmiinnens medverkan. Men en dylik eftergivenhet kan
i längden icke leda till annat än sodalismens obestridda seger. Om
politiska åsikter och principer betyda något, så kunna de icke överges
endast för husfridens skull, allra minst när det icke är fråga om att
samverka för att uppnå en lösning utan endast om att få skylta bland
faddrarna.
Naturligtvis har oppositionen ingen anledning att sätta sig till motvärn mot varje regeringsinitiativ. Även en socialistisk regering kommer, särskilt niir dess personuppsättning är så stark som den nuvarande, helt säkert att föreslå många kloka och nyttiga reformer, mot
vilka intet kan vara att inviinda. Kanske man får hoppas att regeringen icke heller är ovillig att i åtskilliga ärenden etablera en verklig samverkan också med utanförstående partier och taga hänsyn till
deras yttranden för att kunna uppnå enighet kring sina förslag. Så
mycket bättre, om detta skulle bli regel och icke undantag; men man
får icke göra Hig några illusioner. Socialismen i regeringsstiillning
måste föra socialistisk politik, och till en sådan ha folkpartiet och
högern ingen Hkyldighet, icke ens någon rättighet att lämna sin medverkan.
I längden kan också saklig kritik och opposition få rent praktisk
betydelse. Det är icke länge sedan högerns positiva försvarsyrkanden
utdömdes och hånades såsom blott demonstrationspolitik Särskilt betecknades det silsom hart när omoraliskt att kräva förlängning av
värnpliktstiden. ‘l’ack vare dessa initiativ fanns det dock en grundval,
när även andra började förstå att försvarskrafter och värnpliktsutbildning behövde förbättras. Det är under sådana omständigheter mer
än likgiltigt, vem som tar åt sig hedern av reformen. De borgerligas
sparsamhetskrav ha vid riksdag efter riksdag fått förklinga ohörda.
Men tyvärr varder nog den dag kommande, när statsfinanserna bli något
mindre lättskötta än nu. Regeringen har likaledes tills vidare befunnits ur stånd att stävja sina anhängares lust att driva utrikespolitik
på egen hand. Den kritik som kommer från borgerligt håll är dock
ett stöd för socialdemokratiens måttfullare element och kan inför utlandet något minska de olyckliga verkningarna av den radikala pressens utgjutelser. Exemplen skulle kunna mångfaldigas.
Skall oppositionen kunna lösa sina uppgifter och därmed även skapa
sig möjlighet att i framtiden bli något annat och mera än endast
opposition, fordras framför allt två saker: arbetsvilja och stridsglädje. Den får icke förtröttas i sina ansträngningar, icke försumma
att utreda vad regeringen litmuat obeaktat, att söka planlägga där
regeringen förfarit planlöst, att inför varje misstag av de ledande
fråga sig: hur skulle vi ha gjort~ och ej minst: hur skola vi kunna
reparera detta, när värt tillfälle kommed Men lika viktigt är det att
icke tappa modet. Det finnes intet skäl att känna sig tyngd av andras
ansvar, och det vore väl om högerns och folkpartiets riksdagsmän
73
Dagens frågor
kunde lägga sig till med ett viss mått av okynnig glädje åt motståndarnas dumheter, i den mån de kunna utnyttjas i den politiska striden. Den som verkligen tror på sina egna grundsatser kan icke erkänna sig besegrad, därför att han är utesluten från faktiska avgö-
randen under en eller annan riksdagsperiod. Mycket av det nuvarande regeringspartiets styrka beror på, att det förstod att utnyttja
de fjorton riksdagsår, under vilka det stod helt utanför avgörandena.
En annan sak är sedan, att erfarenheterna från 1900-talets första årtionde börja bli en smula föråldrade.
Kring kyrkoreforma- Hovrätten över Skåne och Blekinge började
tioneo i Glimåkra. det nya året med att upphäva Lunds domkapitels beslut att tilldela kyrkoherden i Glimåkra, T. Lundberg, en
varning för ämbetsfel. Förhistorien är i korthet följande. Kyrkob.
L. hade anmälts för domkapitlet, emedan han på väsentliga punkter
frångått för kyrkan gällande gudstjänstordning. I en till domkapitlet
ingiven förklaring vitsordade L. anklagelsens riktighet och sökte samtidigt motivera, varför han föredrog ett av prof. Linderholm utarbetat gudstjänstritual framför kyrkans. Det hade för honom blivit
en samvetssak att vidtaga ändringarna i fråga. Domkapitlet beslöt
döma L. till varning, emedan han icke ställt sig till efterrättelse den
av Kungl. Maj :t fastställda handboken för Svenska kyrkan. L. besvä-
rade sig i hovrätten, yrkade på befrielse från det ådömda straffet och
förklarade samtidigt, att han »naturligtvis» tills vidare måste avstå
från att använda det Linderholmska ritualet till sin församlings religiösa uppbyggelse. Hovrätten resolverade, »att kyrkoherden i utövningen av sitt ämbete haft skyldighet att noggrant följa den av
Kungl. Maj :t fastställda handboken för Svenska kyrkan. Då han
frångått ritualet, har han således förfarit felaktigt i sin ämbetsutövning. Emellertid har hovrätten med hänsyn till omständigheterna i
målet icke ansett detta förfarande böra föranleda ansvar.» De åberopade »omständigheterna i målet» torde ha varit L:s förklaring, att
han för framtiden skulle avstå från att bruka det olagliga ritualet.
I sak var sålunda hovrätten fullt ense med domkapitlet; någon konflikt mellan de kyrkliga och de juridiska synpunkterna föreligger
icke. Det tillkommer nu J. K., som infordrat akterna i målet, att avgöra, i vad mån hovrättens frikännande utslag under föreliggande
omständigheter kan anses ha fog för sig.
Detta disciplinära ärende hade knappast påkallat allmän uppmärksamhet, om det icke redan blivit föremål för ganska kuriösa presskommentarer. Hr Z. Höglund i Soc.-Dem. spårar bakom »kättardomen» »en målmedveten framstöt från ett kyrkligt-reaktionärt kotteri, som söker komma de moderna strävandena på det religiösa området till livs». Och han yttrar som sin oförgripliga mening, att
statskyrkan, om den ännu skall ha någon uppgift att fylla, måste
»positivt omvandlas till en tjänare åt upplysning, förnuft och mänsklighet och icke stå som en förtorkad mumie bland dogmernas vitmenade grifter». Såsom första steg till realiserande av detta »posi- 74
Dagens frågor
tiva» program rekommenderar han avskaffande av biskopar och
kyrkomöte! Hr Lindström i Ny Tid antyder närmare konturerna för
den statligt kontrollerade kulturkyrka,n i den allmänneliga och allena
saliggörande folkupplysningens tjänst. Hr Segerstedt, som råkat ut
för malören att först förväxla Svenska kyrkan med hr Schlyters hovrätt och att sedan tolka den senares utslag som ett sakligt godkännande av den Linderhalm-Lundbergska teologicn, menar, att hovrättsbeslutet redan signalerar den nya reran för kyrkan: »Påtagligt
är, att den svenska kyrkan avskrivit kravet på renlärighet, ja, på
varje form av lärotvång. Den har därmed glidit in i ett nytt utvecklingsskede. Dess fortbestånd hänger på dess förmåga att hävda sig
;;om de religiösa stämningarnas tcmpeltjicinare.»
Ännu mindre iin Lunds domkapitel har Svensk Tidskrift anledning
att gå in på en prineipdiskussion beträffande arten av de gudstjänstritual, varmed kyrkoh. Lundberg stått Glimåkra församling till tjänst.
Ett par nära till hands liggande reflexioner må emellertid tillåtas.
:B’örst och främst iir det rent nonsens, då man i detta sammanhang
ordar om »kättardom». Det avdömda målet gäller icke en lärofråga
utan en ordningsfråga. Och det förefaller knappast vara något orimligt anspråk på Svenska kyrkans präster, att de skola följa hennes i
lag fastställda ordning, vilket de f. ö. vid sin prästvigning under edlig
förpliktelse lovat att göra. Dc, som anse sig ha anmärkningar att
framställa gentemot denna ordning, sakna icke laga möjligheter att
verka för en revision. Men så länge en lag gäller, skall lagen följas.
Ett upphicivande av denna grundsats leder på detta liksom på alla
andra områden till kaotiskt godtycke. I fråga om gudstjänstritualen
har, som bekant, statsrådet Engberg uppdragit åt ärkebiskopen att
utarbeta förslag till revision. Detta uppdrag kunde saklöst annuleras,
om varje präst inom sin församling ägde rätt att nyttja de ritual, som
han för sin privata del prövar lämpliga.
Presskommentarerna kring fallet Glimåkra ge emellertid vid handen, att den skenbart obetydliga ritualfrågan måste sättas in i ett
vidare sammanhang. Från skilda håll påyrkas ökad frihet för prästerna att »efter bästa förstånd och samvete» gestalta gudstjänstlivet
i sina församlingar. Tydligt är, att detta önskemål icke sällan dikteras av aversion mot kyrkan såsom sådan. Det skulle tjäna till föga
att till saklig prövning upptaga de Höglund–Lindströmska spekulationerna. De bottna i frågeställningar, som möjligen ägde en viss
aktualitet i de nämnda herrarnas ungdomstid, och blotta samtidigt
den grövsta okunnighet om den nutida svenska kyrkans liv och arbete. För dessa kyrkakritiker borde det dock icke vara alldeles obekant, att -med ett ex. från annat håll -kyrkan är den enda makt,
som vägrat kapitulera inför den tyska diktaturstatens likriktning.
Den tyska »bekännelsekyrkans» motståndskraft i detta oerhört pressande läge är helt beroende av dess möjligheter att bevara sin inre
enhet och soliditet. Hos oss råda ju t. v. betydligt mera idylliska
förhållanden. Men man behöver icke vara särskilt skarpsynt för att
inse, att kyrkans frihet hotas lika mycket genom ett extremt stats- 75
Dagens frågor
kyrkosystem – den socialistiskt kontrollerade upplysningskyrkant –
som genom att berövas garantierna mot individualistiska upplösningstendenser. De enda garant~er, som härvid äga praktisk betydelse,
utgöras av den fasta gudstjänstordningen, som markerar stadgan och
samhörigheten i kyrkolivet. Utan en sådan för kyrkan samfällt gällande ordning sönderfaller kyrkan i lokala gudstjänstfirande grupper,
utlämnade åt resp. prästers godtycke.
Bedrövligast i affärer av detta slag är den martyrpose, som reformisterna efter högt föredöme gärna anlägga och som man svårligen
kan taga på fullt allvar. I sista häftet av prof. Linderholms tidskrift
»Religion och kultur», som utförligt sysselsätter sig med »kättardomen», publiceras bl. a. följande anonyma sympatitelegram till
kyrkoherde Lundberg: »Säll den, som fått mod att bli martyr för en
samvetssak!» Den åtrådda martyrglorian hör i själva verket till de
svårast förvärvade meriterna i den svenska kyrkan av i dag. Det förtjänar i detta sammanhang nämnas, att de Linderholmska ritualen
på sistone rönt det för »kätterier» icke så vanliga ödet att av en
biskoplig ecklesiastikminister befordras till utgivning på statens bekostnad. Om kronan nu i alla fall vinkar i form av en stillsam erinran från ett domkapitel, att lag och förordning bör följas, river
man strax upp såväl himmel och jord som den någonstans däremellan
befintliga hovrätten i Malmö. Vore det här verkligen fråga om en
samvetssak, funnes givetvis för vederbörande ingen återvändo. Då
hade man att ta de personliga konsekvenserna av sina handlingar för
att dymedels på martyrers sätt kraftigt understryka kravet på en reformation.- I stället överklagar man domen – och förklarar sig beredd att återgå till dagordningen. Denna utväg borde tillfredsställa
varken samvetet eller logiken.
Ingen påstår, att den svenska kyrkans gudstjänstordning är fullkomlig. På viktiga punkter behöver den otvivelaktigt reformeras och
förnyas. Åtskilligt har härutinnan gjorts under det sista decenniet,
och mycket är i görningen. Om ett sådant reformarbete skall ha utsikt att bli av bestående värde, måste det utföras inifrån. Det måste
ligga i den levande kyrkans egen linje och får icke dikteras vare sig
av en teologskolas dogmer eller av folkupplysningens senaste recept.
Kyrkorsformationen i Glimåkra manar knappast till efterföljd.
De akademiska För omkring femtio år sedan skrev förutvarande
klagoskrifterna. statsministern Louis De Geer i sina Minnen: »Befordringsfrågor äro på alla områden både svåra och oangenäma att
handlägga, åtminstone för den som har någon medkänsla för alla
dem som förbigås. Men ingenstädes torde de vara obehagligare än
vid universiteten. Då man icke själf är lärd, måste man helt och
hållet stödja sig på sakkunnigas omdömen; men olyckligtvis äro
dessa så ofta hvarannan motsatta. Därtill kommer det afskyvärda
bruket, som mig veterligen endast brukas af lärda, till hvilka jag
ock räknar präster, att de sökande ofta skrifva och äfven trycka
76
Dagens frågor
hela böcker om sina egna förtjänster med fullkomligt förbiseende
af sanningen i ordspråket, att eget beröm luktar illa.»
Louis De Geer visste vad han talade om: han hade varit kansler
för rikets universitet 1881-88. På hans tid hade systemet emellertid
icke. fått den utbredning, det för närvarande har. Vad skulle inte
våra dagars universitetskansler kunna peka på i den vägen! Veterligen har han icke klagat, kanske av olust att renovare dolorem.
Egentligen hade Louis de Geer träffat ett mycket mänskligt och
väsentligt motiv emot seden eller oseden att skriva klagoskrifter.
Den gör säkerligen den största skadan genom att inge allmänheten
den föreställningen, att vetenskapsmän äro alldeles renons på vanlig
anständighet; överhuvud har allmänheten svårt att förstå folk, som
berömma sig själva. Det är visserligen sant, att detta för oss tämligen säregna system sammanhänger med den omständigheten, att
det i vårt land finns så få platser till buds för de personer, som
ägnat ett helt liv åt en bestämd vetenskaplig bana. Men detsamma
gäller om många andra högt kvalificerade ämbeten inom förvaltningen, utan att seden där i samma utsträckning praktiseras. Och
för de flesta vetenskapsmän behöver dock icke uteblivandet av en
väntad befordran till professur betyda ekonomisk eller social ruin.
I många fall stå lektorstjänster och andra ämbeten öppna, även om
de i sin tur ofta icke kunna erhållas utan betydande extra uppoffringar för vinnande av vederbörlig formell kompetens.
Ytterst bottnar det hela i den uppfattning om statsämbeten, som
gäller i vårt land till skillnad från vad som är förhållandet i de
flesta andra länder. Hos oss betraktas ämbeten som någonting, till
vilket man har en juridisk rätt, om man därtill har regeringsformens bokstav för sig som mest meriterad, medan de merendels utomlands betraktas så att säga som en nåd. I Tyskland t. ex. tillämpades
åtminstone under den Wilhelminska reran ett högst summariskt förfaringssätt, när det var fråga om professurer och andra högre ämbeten – man kan knappast säga till universitetens nackdel. Fakulteterna föreslogo en kandidat och regeringen följde detta förslago
och utnämnde efter vad det säges i de flesta fall den föreslagne.
Sålunda utnämnde regeringen efter en lång och upprivande befordringsstrid, i vilken allehanda ovidkommande intressen sökte göra
sig gällande, Adolf Harnack till professor i Berlin – det var framför allt den något bryske men absolut självständige Ministerialdirektorn F. Althoff, som sörjde för att sådana intressen böllos på mattan.
Vårt nuvarande system med en ofta ängslig hopsummering av meriterna omöjliggör – det kan icke förnekas – i en del fall, att en yngre,
i begåvning och originalitet överlägsen forskare utnämnes framför
en äldre medsökande. Detta är avigsidan av någonting gott: strävan
efter rättfärdighet och objektivitet. På samma gång spelar sannolikt in en obenägenhet att draga växlar på framtiden, om vilka man
icke vet huruvida de någonsin komma att infrias. Det finns emellertid en del fall, då man måste taga en sådan risk – och gjort det till
gagn för vetenskapen och undervisningen. Hade universitetskanslern
77
Dagens frågor
och regeringen 1817 följt de akademiska myndigheterna och utnämnt
‘l’raner i stället för Geijer, hade Uppsala universitet mänskligt att
döma gått förlustigt den man, vilkens minnesstod nu tronar framför universitetet i ensamt majestät, och historieforskningen gjort en
iinnu större förlust. Från Tyskland skulle kunna anföras liknande
fall, där regeringen avvikit från universitetens förslag och därmed
i längden gjort institutionen en ovärderlig tjänst.
Men sådant klagasystemet praktiseras i vårt land har det en ännu
mera betänklig sida. Examinerar man litet närmare den rika floran
klagoskrifter bara från de sista åren, så finner man många blomster,
som icke borde tolereras i vetenskapens eljest viilansade örtagård.
De klagande göra utan samvetsbetänkligheter bruk av privata meddelanden och brev. Vad som i privatlivet icke praktiseras av de sä-
kerligen i regel mycket hänsynsfulla och korrekta klagandena, betraktas som fullt legitimt, när det gäller befordran – tyvärr gå präster lika litet som på De Geers tid fria från denna anmärkning. Det
råder på detta område en betänklig dubbelmoral. Även helt legitimt
material utnyttjas på ett sätt, som knappast kan kallas hederligt.
För att nedsätta en konkurrent skyr man icke att fästa uppmärksamheten på alla kritiska eller nedsiittande omdömen om dennes
forskningsresultat, medan erkännsamma utlåtanden om honom omsorgsfullt förtigas. Läsaren kan ibland inte se annat än att konkurrentens arbeten äro helt utdömda av en enhällig vetenskap – om
det nu finns en sådan. Förklarligt nog tillämpar man inte samma
metod på egna arbeten. I fråga om dessa drar man endast fram det
som är ägnat att ställa dem i en fördelaktig dager, medan alla ofördelaktiga omdömen omsorgsfullt förtigas. I privatlivet tolererar man
icke dylika trick att jämföra det bästa hos en själv med det siimsta
hos motståndaren. Det anses alltjämt som icke rent spel. Till detta
skall läggas den förgiftning av atmosfären vid universiteten, som
ofta följer med en häftig eller s. k. pikant befordringsstrid och som
kan grundlägga mångårig ovänskap mellan personer i samma disciplin; det berättas också om en godlynt docent, som nyligen fick en
professur, att han skulle ha avstått från att söka, om han på förhand
kunnat ana, att han skulle behöva bli osams med gamla vänner och
kolleger. Rättvisan fordrar dock det erkännandet, att åtskilliga klagande avfattat sina skrifter utan självförhävelser och i en nobel anda
av respekt för medsökande.
Nu kan man visserligen invända, att ett så ihåligt system har
dömt sig självt och inte kan inverka på de upr)höjda domare, som ha
att bedöma bärkraften i klagandenas andraganden. Men dessa domare äro icke mera än människor, och man får icke förtänka dem,
om deras omdöme skulle svikta inför den trumeld, de bli utsatta för
från respektive sökande. Men den största faran är den – vi upprepa
det – att vetenskapsmannens anseende ohjälpligt skadas i den allmänna opinionen – och man torde icke förneka, att så redan skett
i vårt land. Mycket skulle vara vunnet, om en allmän reaktion kunde
Yerka därhän, att klagaskrivandet inskränktes till att rättelser sök- 78
Dagens frågor
tes i de fall, där formella felaktigheter eller flagranta misstag vid
bedömningen blivit begångna. Någon enkel matematisk rättvisa står
icke att vinna, hur påtaglig den än kan förefalla den som står mitt
uppe i en påfrestande konkurrens. Vågade man spela på moraliska
strängar, skulle man vara benägen att rekommendera en viss blygsam resignation. Det är manligare och stoltare att icke tvinga sina
tjänster på vederbörande: skulle dessa tjänster vara omistliga, så
mycket värre för vederbörande! Men en sådan resignation kan icke
nås utan personliga offer. Det finns emellertid icke så få heroiska
naturer, som tagit dessa offer och icke förlorat utan vunnit i aktning.
Det förtjänar nämnas, att universitetsberedningen nyligen i framställning till Kungl. Maj :t föreslagit en ändring i nu gällande befordringsordning, nämligen att denna rent av skulle föreskriva samråd mellan de sakkunniga. Man har räknat med att åtskilliga
anledningar till att överklaga borde kunna bortfalla, därest de sakkunniga kunde enas om en kandidat. Det är icke omöjligt att detta
system skulle kunna leda till en bättre tingens ordning, men det bör
anmärkas att de sakkunnige angående universitetens befordringsväsende för icke så länge sedan trots grundliga överväganden ej vå-
gade föreslå det.
Presidentvalet Å ven om samhällsförhållandena i Finland just nu
i Finland. synas rätt så stabila, då kommunismen praktiskt taget dött ut och det Lappobetonade IKL:s inflytande med varje dag
minskats, saknar icke presidentvalet den l mars sin betydelse. Enligt
regeringsformen innehar presidenten mycket stora befogenheter, och
i praktiken ha dessa icke lämnats obrukade; om t. ex. den första presidenten, Ståhlberg, sades det att han i verkligheten var sin egen
statsminister, och den nuvarande presidenten Svinhufvuds ingripande
i regeringskrisen senaste höst, då han förklarade sig icke komma att
utnämna någon socialdemokrat till medlem av regeringen, lever ännu
i färskt minne.
Elektorerna, 300 till antalet, utses genom proportionella val på
samma sätt som riksdagsrepresentanterna. Själva presidentvalet åter
sker med slutna sedlar utan föregående diskussion. Ifall ingen person
i den första omgången når absolut majoritet i elektorsförsamlingen,
så förrättas en andra omröstning. Om icke heller då någon erhåller
mer än hälften av alla röster, skall en tredje omgång äga rum mellan
de två, som i den andra erhöllo de mesta rösterna; den av dessa som
därvid får flere röster förklaras vald till republikens president för sex
år framåt. Partigrupperingen vid elektorsvalen och i elektorsförsamlingen brukar vara ungefär densamma som i riksdagen, och i regel
dominera riksdagsmännen bland elektorerna. Partispelet kring presidentvalet blir i följd härav i stort sett en fortsättning på riksdagspolitiken.
Till det nu förestående elektorsvalet ha landets partier gått huvudsakligast enligt samma riktlinjer som till senaste sommars riksdagsval. Dock har man självfallet utnyttjat möjligheten att genom upp- 79
6- 3710. Svensk Tidskrift 1937
– –~

Dagens frågor
ställande av dragande presidentkandidater förstärka representationen.
Såväl IKL som samlingspartiet ha nominerat den nuvarande presidenten Svinhufvud. Dock gingo dessa partier ej i valförbund, och
samlingspartiet har försökt dölja sitt deltagande i valet genom bildandet av ett valförbund »utanför partierna», genom proklamerande
av presidenten Svinhufvud som »hela folkets kandidat» o. s. v., men
förklädnaden har varit ytterst genomskinlig. Framstegspartiet har
uppställt förre presidenten K. J. Ståhlberg, som med endast två röster
blev slagen av Svinhufvud 1931, och med vars mycket högt skattade
namn detta lilla mellanparti hoppats inhösta stora vinster. Agrarerna
lida brist på ledare. De ha nominerat statsminister Kallio, men dennes brist på åtminstone yttre förutsättningar för ämbetets skötsel har
väckt betänkligheter i vida medborgarkretsar. Partiledaren Tanner
är socialdemokraternas kandidat, medan svenska folkpartiet gått till
val utan något eget namn; inom dess valförbund finnas anhängare
såväl av Svinhufvud som av Ståhlberg.
Elektorsvalet har utfallit så att Svinhufvud erhållit 84 mandat (66
från samlingspartiet och 18 från IKL), Ståhlberg 40 (38 från framstegspartiet och 2 från svenska vänstern), Kallio 56, Tanner 96 och
det på Svinhufvud och Ståhlberg splittrade svenska folkpartiet 26
mandat. Resultatet innebär en stor framgång för Svinhufvud, och
även Ståhlberg har fått flera mandat än beräknat; däremot ha varken
Kallio och Tanner inhöstat de väntade framgångarna. Ingen kandidat
får absolut majoritet i den första valomgången. Emellertid kan
man utgå ifrån att socialdemokraterna icke på allvar önska få Tanner
vald. De föredraga säkerligen en centerman, med beräkning att denne
som president låter Tanners och vänsterns inflytande komma till sin
rätt på annat sätt, t. ex. i regeringen. Man kan sålunda utgå ifrån att
socialdemokraterna i andra omröstningen kasta sina röster på en borgerlig presidentkandidat, men i så fall på vem~
Häri ligger det förestående presidentvalets kanske största frågetecken. Man kan antaga att socialdemokraterna principiellt ställa
Ståhlberg främst. Men för dem är det ännu viktigare att hindra
Svinhufvuds återval. Vid senaste regeringskrisen ställde denne socialdemokraterna i en lägre kategori som medborgare, och vägrade
dem den del i regeringsansvaret, vartill riksdagsvalen kunde berättiga. Konstellationen i elektorsförsamlingen kan bliva sådan, att
vänstern i andra omgången röstar på Ståhlberg, att dennes motståndare i tredje omgången heter Svinhufvud samt att agrarerna rösta
på den sistnämnde, vilken då kanske blir vald. Frukta socialdemokraterna en sådan utgång, kan man mycket väl tänka sig att de kasta
sina röster i andra omgången på Kallio. Han är då vald, ty socialdemokrater och agrarer ha knapp majoritet i elektorsförsamlingen. För
en dylik politik ha socialdemokraterna även ett annat motiv. Samarbetet arbetare-bönder är den finländska vänsterns dröm. Motsättningarna ha visserligen oftast varit stora mellan socialdemokraterna
och agrarerna, men höstens regeringskris medförde ett närmande.
Starka krafter arbeta i denna riktning, och verket skulle krönas med
80
Dagens frågor
att arbetarna valde >>bonden>> Kallio till president och denne lät >>arbetaren>> Tmmer bilda regering.
Det ovan sagda utgör spekulationer, som ha små chanser att förverkligas. Vid de två föregående presidentvalen ha överraskningar
inträffat, och varför skulle så ej kunna ske även denna gång. Vid
elektorsvalet fick Svinhufvud mycket mera röster än partigrupperingen förutsätter. En ödets ironi är att varje tillväxt av Svinhufvuds röstetal närmar vänstern till agrarerna och betyder en ökning
av Kallios chanser. Detta kan i sin tur medföra, att högern redan
före själva valet blir tvungen att övergiva Svinhufvud. Så gjorde
samlingspartiet 1925 och det viskas redan att man i samma kretsar
inför omöjligheten att få Svinhufvud vald och för att motarheta ärkefienden Ståhlberg i sista ögonblicket skulle Janeera någon annan centerman, t. ex. professor Kivimäki eller riksbankschefen Ryti. Men än
så länge äro sådana påståenden att beteckna som löst prat.
Sovjet och Den 5 december 1936 erhöll Sovjetunionen en ny författStalinkulten. ning. Meningarna om denna nya författning ha varit
synnerligen delade. På sina håll har man i denna velat se ett tecken
till ett förborgerligande av Ryssland, då sovjetmedborgaren i denna
-på papperet – erhåller de rättigheter, som av gammalt tillkommit
dem som bo och verka i de kapitalistiska borgerliga europeiska staterna, naturligtvis med undantag för senare tiders diktaturstater. På
andra håll anser man den nya ryska författningen endast betyda en
utveckling av kommunismen till lugnare former, kanske till mera
idealiska former, men utan att man tagit avstånd från Lenins lära.
Båda åsikterna kunna ha fog för sig. Det återstår emellertid att se,
hur denna författning kommer att verka i praktiken. Onekligen skulle
det vara överraskande, om Ryssland helt plötsligt skulle övergå från
en diktaturstat till en parlamentariskt styrd stat.
Förslaget till denna nya författning framlades den 11 juni 1936 av
en författningskommission, vari Stalin själv satt som ordförande.
Mycket talade för att detta förslag också skulle bli det slutgiltiga.
Emellertid utlystes en allmän diskussion över detsamma, för att folkets röst skulle kllnna få göra sig hörd. Ändringsförslag inströmmade
i tusental – slutsumman blev 95,000 ändringsförslag – och de stora
tidningarna hade dagligen sina spalter öppna för diskussion. Man
tog vederbörlig hänsyn till denna mängd av skrivelser, och Stalin
behandlade dem, efter det att de vederbörligen uppdelats i kategorier,
i det stora tal om författningsfrågan, som han höll den 25 november.
Det hela slutade med att sju förändringar av saklig innebörd och ett
mindre antal av redaktionell innebörd beslötos.
Det är icke utan intresse att taga del av Stalins kritik av ändringsförslagen. Några ha önskat, att Sovjetunionen skulle kallas »Arbetare, böuders och den arbetande intelligensens Jamb> i stället för »Arbetare och bönders land>>. Detta bortförklarar Stalin med att intelligensen icke är någon klass och alltså icke behöver nämnas. För övrigt
81
(i*-3710.
Dagens frågor
rekryteras den numera helt ur arbetare- och bondebefolkningen och
kan fördenskull räknas ingå i dem.
När det gäller artikel 17 i den nya författningen, som behandlar
delrepublikernas rättigheter att när som helst utträda ur Sovjetunionen, ha tydligen meningarna inom Sovjet varit ganska delade.
En hel rad förslag förordade, att denna paragraf helt skulle strykas
ur den nya konstitutionen. Stalin tager emellertid saken ganska lugnt
och säger, att denna paragraf är helt i överensstämmelse med den nya
författningens anda: frihet och likaberättigande. Låt paragrafen stå
där, säger Stalin, ty inte finns det väl någon delrepublik, som kan
önska att bryta sig ut ur vårt förträffliga förbund av fria oberoende
republiker~ Hur skulle för övrigt detta kunna äga rum~ Det skulle
endast kunna tänkas för de republiker, som ligga i ytterkanterna av
Sovjetunionen, och det skulle förutsätta, att de hade någon annan
stat att ansluta sig till. Om någon stat i det inre av Sovjetunionen
skulle önska att frigöra sig, hur skulle den då kunna existera, omgiven som den är av sovjetrepubliker på alla sidor~ Här säger Stalin
icke rent ut, att man äger medel att hålla den kvar både med militära
och ekonomiska maktmedel, men man förstår lätt vad som underförstås. En allmän ekonomisk bojkott mot t. ex. kazakiska republiken
skulle ganska snart få den att komma på andra tankar än att slita
sig loss från de övriga goda kamraterna.
Under stormande applåder upptog Stalin den punkt, som berörde
upprättande av ett särskilt folkkommissariat för krigsindustrien.
Här hade den store ledaren inga anmärkningar att göra. Det var väl
närmast ett rent förbiseende, att den icke kom med i det ursprungliga
förslaget, eller ville han måhända låta folkets försvarsvilja framtvinga detta förslag till förbättring~ Varför icke misstänka att högsta
armeledningen hade ett finger med i speleU
Det fanns många sovjetmedborgare, som tyckte att man gick för
långt i älskvärdhet mot kulttjänare (d. v. s. präster), vitgardister och
överhuvud taget folk, som kunde betecknas som motståndare till den
nuvarande regimen, då det i författningsförslaget gavs rösträtt även
åt dem. Många förslag inkommo, som gingo ut på att dessa kategorier av medborgare skulle leva rättslösa som förr. Men Stalin motsatte sig med en flott gest: vi har kommit så långt att vi icke längre
har något att frukta av dessa f. d. förbrytare. Mellan raderna läser
man: ha vi icke vår förträffliga GPU- NKVD- som kan taga hand
om dessa element i fortsättningen likaväl som nu? Ty i den nya författningen står ingenting om att den hemliga polisen skall avskaffas.
Visserligen finner man, att ingen sovjetmedborgare längre kan häktas
utan domstolsbeslut eller sanktion av allmän åklagare, men det råder
inget tvivel om, att lagen är ganska tänjbar på den punkten. Det
ingår ju i den nya författningens anda, att alla skola vara likaberättigade. Sovjetunionen föregår med gott exempel i en tid av ondska.
För övrigt, tillägger Stalin, skulle ingen skada vara skedd, om det i
någon republik invaldes sådana skadliga element som poper eller vitgardister. Det skulle vara alldeles utmärkt, ty då skulle vi förstå, att
82
– – – – —————-
Dagens frågor
vår propaganda-apparat arbetade otillräckligt, att den (och därmed
GPU) icke sett upp tillräckligt. Folket själv skall för övrigt genom
den fria valrätten och agitation och propaganda kunna tillse att inga
fientliga element släppas upp i ledande ställning.
Om man skulle tro sovjetpressen, känner sig hela ryska folket och
alla de asiatiska folk, som ingå i denna världens största statsbildning,
befriade och som nya människor efter det att den nya författningen
antagits. Den övriga världen försmäktar under tyranners ok, men i
Ryssland råder friheten. Fortfarande är det dock icke tillåtet för
sovjetmedborgaren att resa ut ur landet för att beskåda eländet i
grannstaterna. Han får tro på de officiella rapporterna, som serveras
i Pravda, Izvestija och i statsradion. Men i tron på sin Stalin fröjdas
folket. Man kan icke finna ord för att uttrycka sin tacksamhet och
tillgivenhet – icke mot Staten – utan mot Stalin i egen hög person.
När Pravda återger världspressens kommentarer till författningen
poängteras, att den och den tidningen speciellt har fäst sig vid den
ovationsstorm, som mötte Stalin vid tillfället. Så ha t. ex. både
Svenska Dagbladet och stockholmstidningen varit snälla barn i det
avseendet. Personkulten, mest i fråga om Stalin, men i någon mån
även om Vorosjilov, har på sista tiden tagit sig sådana uttryck i
sovjetpressen, att man kunde tro sig försatt till Hitlers Tyskland eller
till ett kungarike med en särskilt avhållen monark. Stalins officiella
titel är snart i pressen kodifierad till »Folkens älskade ledare, vår fader, lärare och vän, kamrat Stalin». Det förekommer aldrig, att han
nämnes utan dessa eller liknande epitet. När en nioårig skolflicka
hållit ett tal för Stalin, vari han kallas för »Vår store Stalin, barnens
bäste vän», avslutas det hela med att klassen i kör framsäger »Tack
store Stalin för våra underbara dar!» (Pravda, 23/t2 1936.) Stalin
mottager med ett leende folkets hyllning. Stalins självhärskarlater
och folkets stalinkult stämmer i västerländska ögon illa överens med
andan i den nya författningen – åtminstone så som den har framlagts
av diktatorn själv. Utan tvivel är emellertid Stalin en god psykolog.
Han har insett, att det i Sovjetunionen behövs något som erinrar om
»alla ryssars självhärskare» från forna tider och har själv villigt
ställt sig till förfogande.
På den inre propagandan för den nya författningen sparas det icke.
Fortfarande är en mycket stor procent av Sovjetunionens befolkning
icke läskunnig, och därför distribueras affischer om den nya konstitutionen- första omgången 380,000 ex. – där visserligen texten till konstitutionen är avtryckt, men det viktigaste är ett stort porträtt av
Stalin, avsett för analfabeterna. Mannen, som gjort författningen,
framhäves för massorna på ett effektivt sätt – och den inre propagandans hejdukar kunna känna sig nöjda.
Riksdags- Man torde ej missta sig, om man förutsäger att 1937 års
prem1ar. riksdag blir en av de politiskt minst laddade på länge.
Detta betyder givetvis icke, att årets riksmöte skulle bli sakligt betydelselöst; visserligen finnes i år icke något annat dominerande spörs- 83
Dagens frågor
mål än de sub spaeie aeternatatis mindre fängslande lönespörsmålen,
men regeringen lyckades dock få ihop till ett trontal av normal längd
och med ett normalt antal propositionslöften. Riksdagsmännen själva
synas ha inriktat sig på ett sabbatsår. De tyckas ta arbetet med ungefär samma lagom lätthet och lagom allvar, varmed löpare ställa upp
till försöksheat; de vilja spara sig till den final, som kan komma redan
nästa valår.
Intet kan heller vara naturligare. De bägge oppositionspartierna
ha all anledning att vänta och se, utan att dock diirför bli teckenförbidande neutrer. Regeringskoalitionen å sin sida synes ha begränsat sig till att i enlighet med regeringsprogrammet avverka d.e
aktuellaste frågorna, och att döma av vad man hittills hört och sett
skulle det icke ha berett vår jovialiske statsminister någon svårighet
att få bondeförbundets regeringsrepresentanter med på noterna; i vart
fall synes man ännu så länge knappast kunna förmärka någon
iögonenfallande skillnad mellan ministären Hansson I och ministären
Hansson IL En viss skånsk sävlighet i reformtempot har regeringen
påtagligen vinnlagt sig om. Praktiskt taget allt mellan himmel och
jord – straff- och processrätten, flyget och flottan, kommunal-, statsoch bilskatterna, sjukväsendet och bostadsfrågan, befolkningsfrågan
och nästa kris, vägväsendet och den s. k. trafikregleringen, jordpolitiken och regleringspolitiken, egnahemsfrågan och elektrifieringen,
arbetsfreden och organisationsväsendet, rationaliseringen och kontrollen över näringslivet o. s. v. – ligger under utredning eller på
beredning, och excellensen Hansson kan med hiinvisning till hur
andra arbeta hushålla med krafterna. Med samma hänvisning kan
han också låta dc av regeringsmajoriteten styrda utskotten slakta
oppositionens flesta reformkrav.
Den jättelika majoritet, som regeringen förfogar över, skapar även
i rent arbetstekniskt hiinsecndc en ny situation. Under minoritetsregeringarnas tid blev det alltmer brukligt, att samtliga icke-regeringspartier etablerade sig som ett slags skuggregeringar och i form
av motioner framlade massor av ofta minutiöst noggrant utarbetade
förslag, därmed starkt konkurrerande med regeringen om initiativen.
Icke minst socialdemokraterna framträdde, t. ex. vid 1932 års riksdag,
i initiativhänseende såsom en regeringsmakt nummer två. Minoritetspartierna kunde därvid spekulera i att en riksdagsmajoritet kunde
skapas mot den vanmäktiga regeringen, och ej sällan ledde motionsarbetet till positiva beslut och direkta åtgiirdcr. Numera kunna oppositionspartierna ej hysa samma förhoppningar, vadan de sannolikt
ålägga sig en viss begränsning. Men så djupt rotat i gamla sedvänjor
är dock det svenska motionsväsendet, att initiativrätten alltjämt
mycket flitigt kommer att brukas. Det iir väl dock att förmoda, att
minoritetspartierna med större förkärlek iin hittills komma att använda de vanliga debatterna, tilläventyrs även interpellationsväsendet för att utföra den oppositionella uppgift, som statsministern helt
nyligen velat tillmäta en sådan vikt i statslivct.
Sedan Socialdemokraten för någon tid sedan meddelat, att intet för- 84
···—·————
Dagens frågor
nuftigt skäl talade för att under högkonjunkturen sänka skatten –
just då hade skattedragarna lättast att betala! – kunde riksstatsförslaget ej gärna bjuda någon spänning. Ur det rådande välståndet har
regeringen i hög grad utan egen förskyllan presentats tillgångar,
vilka aldrig någonsin förr stått till en regerings förfogande. Finansministern, vilkens tekniska skicklighet åter dokumenterats, lyckades
i konststycket att undgå skattesänkning genom att finna plats för
främst en del nya sociala utgifter liksom för lönestegringar, ~iven
om dessa senare tydligen icke i allo komma att motsvara vederbö-
rande t.Hinstemannagruppers upphaussade förväntningar; med återstoden av tillgångarna har finansministern fullföljt sin synnerligen
lovvärda strävan att avskriva oräntabelt lånekapital. Så gynnsam
som situationen tett sig för hr ”‘Wigforss, har finansplanen och
budgetförslaget i år måst hetraktas som en liitt uppgift. Kännedomen om instiillningen hos bondeförbundet i fråga om den progressiva statsbeskattningen gör det även osannolikt att räkna med att
riksdagen nu skall inlösa de skattelättnadsväxlar, som den vid på-
läggandet av skatterna utstiillde. Däremot skulle· det kunna tänkas,
att riksdagen – som exc. Hansson ej velat se vara någon »nickedocka» – visar sig generösare mot tjänstemännen iin regeringen, och
med hänsyn till de första löneheslutens prejudicerande betydelse rubbar budgetplanen. Ä ven om ett sådant resultat vid vårens lönehoslut
skulle vara mindre antagligt, är en sak dock given: att riksdagen
kommer att utsättas för ett tryck från tjänstemännens sida i form av
uppvaktningar och skrivelser av sällan skådad omfattning.
Den största uppmärksamheten under riksdagen kommer säkerligen
händelserna inom bondeförbundets riksdagsgrupp att tilldraga sig.
Denna har att för första gången uppträda som ett viiidisciplinerat
regeringsparti. Efter att i åratal ha skurit sina största lagrar i striden mot folkskolliirarna stå bondeförhundarna nu inför plikten att
votera lönehöjningar åt dem; efter att vid höstens val ha sökt sin
framgång som motståndare till pensionernas dyrortsgruppering åläggas de 1m att niistan obesett svälja fjolårets med rekordhastighet avvisade regeringsförslag i ämnet. Det skulle högeligen förvåna, om
den nya rollen av gemene man inom partiet betraktades som rolig.
Det skulle iin mer förvåna, om icke många bondeförbundare vid dessa
och liknande frågors avgörande sveko regeringens paroller. Det
kanske sannolikaste är, att partiets taktik blir den rationella klyvningens: regeringens segrar tryggas även i första kammaren, därest
oppositionsrösthjälp skulle svika, men partiets prestige bland väljarna räddas genom att de gamla bondesynpunkterna fortfarande
samla en lagom manstark grupp »självständiga». Måhända bör förstärkningen av bondeförbundets andrakammarledning med den inom
partiet synnerligen inflytelserike kronobergaren hr Hjalmar Svensson
i Grönvik tolkas som ett tecken på att en viss självhävdelse hos partiet mera oavhängigt sinnade. I varje fall torde nog hr PehrssonBramstorp få känna på några av de svårigheter, som lantmannapartiets ende statsminister, greve Arvid Posse, fick genomgå, när
85
Dagens frågor
han sökte lära jordbrukarnas klassparti att votera efter kanslihusorder.
Partier, som förlorat inför väljarna, och som mena ärligt med sin
politik, ha ej blott chansen utan även plikten att i sista instans söka
övertyga den valda majoriteten. Oppositionen i 1937 års riksdag
skulle svika sin plikt, om den i de punkter, där meningsmotsatser
finnas – t. ex. i utrikesfrågor, försvarspolitiken och socialpolitiken
samt beskattningen- icke med all kraft fullföljde sin talan. Å andra
sidan kommer regeringschefen säkerligen icke alltid att vara så nogräknad vid tillämpningen av sina teser om en samlingens och samförståndets politik; för tillfället är han säkerligen månare om att odla
kärleken till bondeförbundet än att taga hänsyn till oppositionen, och
så länge hr Gustaf Möller kvarstår som socialminister finnes i alla
händelser garanti för att stämningen aldrig blir ekumenisk. Men det
bör tillfogas, att den gentlemannamässighet, varmed socialdemokraterna lät högern i landshövding J ohan Nilssons myndiga person behålla talmanskapet i första kammaren och ej reste något motstånd
mot den oförväget stridbare antisocialisten hr Magnusson i Skövde
inträde i andra kammarens presidium och slutligen understödde en
oppositionsman som d:r Ivar Anderson på ordförandestolen i det viktiga skatteutskottet, är ett gott tecken på att socialdemokraterna ej
vilja begagna sin seger för att bryta mot det bästa i svensk parlamentarisk tradition och därför ett gott omen.
Hertigdömet Cornwall- I samband med Edward VIII:s abdikation
ett historiskt apropå. riktades allmänhetens intresse mot hertigdömet Cornwall, denna urgamla institution, som i många avseenden
är ett så typiskt exempel på det traditionsbundna i engelskt väsen.
Hertigdömet Cornwall må ej förblandas med grevskapet Cornwall.
Det senare är ett grevskap som alla andra i England, som Devonshire,
Hampshire t. ex., medan hertigdömet – the Duchy – är en institution
bestående av en mängd jordagods i och utanför Cornwall, vars avkastning tillfaller engelske kungens äldste son; då en sådan ej finnes,
inflyter den direkt till kronan och går således ej på kvinnolinjen som
arvsberättigandet till tronen. Man var t. o. m. en gång i tvivelsmål
om huruvida regentens andre son vid den förste sonens frånfälle
skulle få bli hertig av Cornwall. Juristerna tolkade dock vid detta
tillfälle uttrycket kungens äldste son såsom äldste överlevande son,
och prins Henrik, sedermera Henrik VIII, som då var tronföljare,
kom i åtnjutande av hertigdömets inkomster. Denna tolkning har därefter godtagits.
· Indirekt går denna institution tillbaka till det normandiska earldömet Cornwall och kanske kan man spåra dess ursprung redan i den
anglosachsiska erövringen av det keltiska Cornwall, ty ett par av hertigdömets slott ha namn slutande på »ton», vilket betecknar sachsisk
bosättning: Launceston och Tremeton, vilka voro belägna så att de
behärskade in- och utfarten till Cornwall över floden Tamar. Något
av ställningen som erövrat ]and övergick från earldömet till hertig- 86
Dagens frågor
dömet, ty livegenskapen levde kvar här längre än i någon annan del
av England; först på 1600-talet blev den här helt avskaffad. Hertigdömet Cornwall så som det existerar den dag som i dag är, instiftades
emellertid den17mars 1337 av Edward III till förmån för hans äldste
son Edward, kallad Svarte Prinsen. Det är att märka, att denne först
senare fick titeln prins av Wales, och benämningen hertig av Cornwall
på regentens äldste son är alltså äldre än titeln prins av Wales. I
stiftelseurkunden för hertigdömet ingick förbud mot att avskilja nå-
got av dess jord utan parlamentets medgivande, och när Henrik VIII
lade beslag på en del härav, införlivade han i stället därmed nya gårdar av större värde, som han indragit från misshagliga stormän. När
Elisabeth i en tid av finansiell nöd sålde några av dessa hertigdömets
nyförvärvade gods, ansågs detta stridande mot hertigdömets statuter,
och hennes efterföljare återställde dem.
I gamla tider kommo de största inkomsterna från tenngruvorna.
Dessa, som bearbetats redan under förhistorisk tid och som hade en
storhetsperiod under feniciernas och senare under romarnas tid, fingo
med omgivande distrikt egen jurisdiktion under hertigdömets statuter, egen domstol med eget fängelse, och ingen appell gavs från denna
domstol till högre rätt. En kvarleva av denna »the Duchy’s» egen
domsrätt fanns kvar ända till1896. I vår tid, då Cornwalls tenngruvor
ha mindre betydelse än tidigare, kommer en stor del av inkomsterna
från jordområden i London, tillhöriga hertigdömet.
Det märkligaste med denna egendomliga institution är att den under en period i landets historia var helt avskaffad och därpå i detalj
återinförd. Parlamentet, berusat av sin .makt efter segern över Karl I,
sålde dess jordområden och upplöste dess organisation, och under hela
»the Commonwealth» (1649-1660), fanns den sålunda ej till. Men vid
restaurationen, då Karl II återkom till tronen, återställdes »the Duchy
of Cornwall» i sitt ursprungliga skick, nya ämbetsmän anställdes, och
dess urgamla administration återupprättades. Och åter fungerade den
med sin fasta organisation, lika avvisande i fråga om att släppa efter
på sina en gång erhållna rättigheter som i fråga om införande av
några nymodiga extra pålagor. Den korta pausen i dess historia har
ej spelat någon roll. Under århundraden efter likaväl som före det
republikanska intermezzot har »the Duchy of Cornwall fortsatt som
uråldrig historisk institution, oberörd av dynastiers uppkomst och
försvinnande, av förändringar i rikets konstitution. Det är en symbol
så god som någon för traditionsvördnaden i engelskt väsen, för britternas sinne för stabilitet och historiskt sammanhang. Det ligger nå-
got mera levande och positivt i att återställa en brusten tradition än
att endast slentrianmässigt bibehålla gamla former.
Lika fast som kontinuiteten i hertigdömet som administrativ enhet
varit, med undantag av den nyssnämnda korta parentesen, lika diskontinuerlig har dess roll varit som apanage åt den brittiske tronföljaren. Under många och långa perioder ha ju Englands regenter
varit i avsaknad av söner, och då har hertigdömet i avvaktan på en
manlig tronföljares födelse införlivats med kronan. Den längsta sam- 87
Dagens frågor
manhängande tiden under vilken det tjänat sitt ursprungliga ändamål
har varit under den nära 100-åriga perioden från drottning Victorias
äldste sons födelse 1841 till Edward den VIII:s trontillträde. Hertigarna av Cornwall ha, så länge de innehaft denna titulatur, ofta varit
minderåriga och ej kunnat personligen intressera sig för sina korniska gods. Den ende, som före den viktorianska tiden ibland vistades
på sitt hertigdöme, var den furste för vilken det skapades, Svarte
Prinsen själv. Vid flera tillfällen tillbragte han några veckor där i
sällskap med en samling av sin tids mest berömda riddare och kavaljerer. Det var under 1300-talets senare hälft, då riddartiden led mot
sitt slut. De förhållanden, under vilka den uppstått, höllo på att förändras, den religiösa entusiasmen, som genomsyrade de gamla riddarordnarna, hade förbleknat, och något stereotypt och uppstyltat hade
kommit över de stränga kraven på ridderligt uppförande. Och ändå-
vilket skimmer över detta riddartidens sista skede, det iir som solnedgångsglansen över en av historiens intressantaste epoker. På slottet RestormeJ i Cornwall, bland lummiga parker, som vimlade av
rådjur, utspelades en av de sista scenerna i riddarlivets praktfulla
drama, och Svarte Prinsen, en av folkfantasiens populäraste hjältar,
segraren vid Crecy och Poitiers, Yar medelpunkten i det festliga skådespelet.
Från denna tid finns en redogörelse för hertigdömets skötsel. Utgifterna äro även av många slag, såsom löner till staben av ämbetsmän
och tjänstepersonal, till domare, vaktmanskap och tulltjänstemän, underhåll till en präst, som skulle sjunga mässor för prinsens förfäder,
och till en annan, som skulle mtissa för de eornwallska earlarnas –
hans företrädares – själar. Det stred tydligen mot etiketten att förena
dessa sysslor. Den välgörenhet, som oekså ålåg en feodalfurste, bestod
mest i utdelandet av vintunnor och av Yilt från de hertigliga djurparkerna. Alla dessa omsorgsfullt förda räkenskaper utgöra den prosaiska bakgrunden till det brokiga liYet på riddarborgarna, till torneringarna, till de tappra, men ganska meningslösa bedrifter, som tidens
store män utförde under sina härfärder kors och tvärs på kontinenten.
Prån oeh med Victoria ha alla engelska regenter besökt Cornwall.
Den, som i vår tid kanske mest intresserade sig för sitt hertigdöme,
Yar Edward VIII. De inkomster, som inflöto från detta, satte honom
i stånd att förvärva Fort Belvedere (liksom hans farfader för medel
från samma källa på sin tid inköpte Sandringham). På Fort Belvedm·e hit J;~dwanl alltid den korniska flaggan vaja, kanske för att
markera, att hii.r var han hertig av Cornwall och ej prins eller kung
av England. När denna flagga sista gångeu firades ner på Fort Belvedere, då måste det för hans undersåtar ha känts som en kall pust
från historiens vingslag. Är det skimmer, som trots allt vilar över
den tragiske »smiling Prince» ett solnedgångssken över en stor e1)Qk
likasom· g’lansen över »the Blaek Prince’s» glada lek var aftonrodnaden över ett stort och brokigt historiskt skede, som giek i graven9
Mea Uggla.
88

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner