Print Friendly

Christian Braw; Estniskt öde

Av Redaktionen | 31 december 1990


1990


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

CHRISTIAN BRAW:
Estniskt öde
M
aarja Talgres bok Leo – ett
estniskt öde, är ett av bokhöstens starkaste inslag. Författarinnan föddes i Sverige av en estnisk mor
1945. Hennes far blev kvar som motståndsman i Estland. Han arbetade för
den tyska underrättelsetjänsten Abwehr
och fick för sina insatser bl a Järnkorset.
Maarja Talgre har aldrig mött sin far.
Länge visste hon inte om han levde eller
var död. Hans arbete för Abwehr gjorde
det extra svårt. Maarja Talgres bok är berättelsen om hennes sökande efter sanningen om fadern. Hon kallar den själv en
reportageroman, där ramarna bildas av
fakta och dokument, och i denna ram sö-
ker författarinnan med inlevelse och skapande fantasi nå fram till en förståelse.
Maarja Talgre: Leo – ett estniskt öde.
Bonniers 1990
Men hennes bok är så mycket mer.Den är
en introduktion i modern estnisk historia,
den är ett självbiografiskt utkast och den
är en handbok i flyktingskapets svårigheter. Den ger inte bara en bild av den estniska motståndskampens övermänskligt
svåra ställningstaganden, den ger också
en bild av det Sverige, som mötte – och
möter flyktingen, så tryggt, så välordnat,
så lyckat. Det kan vara bra för oss att veta,
att det är så vi uppfattas av dem, som
kommer in från kylan. Maarja Talgre skriver en vacker och känslig svenska. En
översyn hade emellertid kunnat befria
manuskriptet från några språkliga ojämnheter.
Undan för undan växer bilden av motståndsmannen Leo Talgre fram och därmed också en bild av det estniska folkets
kamp. Hans föräldrar var från burgen
bakgrund, men de blev övertygade kommunister. Till det mest vemodiga i boken
hör Maarja Talgres möte med farmodern,
som ingenting ångrat, inte ens efter att ha
haft kommunismens ohyggligheter inpå
livet i ett halvt sekel. Leo Talgre växte upp
hos fosterföräldrar och engagerades nationellt. Han och några kamrater gjorde
det oerhört djärva försöket att infiltrera
Abwehr för att därigenom ge det ockuperade Estland en kanal västerut – och de
lyckades. Till saken hör också att Abwehr
genom sin chef, amiral Canaris, var engagerat i motståndet mot Hitler.
Men detta är egentligen en bisak i
Maarja Talgres bok. Den är framför allt
berättelsen om två människor, skilda åt av
döden, två människor som aldrig mötts
och ändå är oupplösligt förbundna. Det är
berättelsen om en dotters kamp för att
förstå sin far i hans kamp, om ett sökande
som slutar med en försoning, när det till
sist klarnar, att Järnkorset inte betydde
det, som sovjetiska propagandister i årtionden tillvitat Leo Talgre, utan något
helt annat. Hennes bok slutar med orden:
”Leo är död, men hans drömmar om frihet och demokrati lever vidare i Estland.
‘Nu börjar ditt eget liv och den allra
intressantaste tiden’. Kanske . . .”

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner